Har du hört högerns argument att socialismen är omöjlig för att man inte kan planera en hel nations ekonomi? Leigh Phillips och Michal Rozworski tillintetgör denna förlegade myt i sin senaste bok som nu finns på svenska. Till sin hjälp tar de arketypen av ett kapitalistiskt företag: Walmart.
Allt fler börjar få upp ögonen för socialism och med det har det också börjat publiceras mer litteratur i ämnet. En av dessa böcker är Folkrepubliken Walmart: Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialism av Leigh Phillips och Michal Rozworski.
Deras huvudsakliga argument är att, trots alla påståenden om den fria marknadens överlägsenhet, så är alla företag i själva verkat planerade ekonomier internt. Ingen kapitalist skulle frivilligt lämna över någon del av sin produktion till den fria marknaden. Det finns ingen intern marknad mellan de olika grenarna eller mellan olika steg i produktionskedjan inom ett företag. Men företagen ägs privat och mellan företagen råder därmed marknadens anarki. Något som Engels redan förklarade för över 150 år sedan:
”Motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse framstår nu som motsättning mellan produktionens organisation i den enskilda fabriken och produktionsanarkin i samhället som helhet.” (Engels, F. Socialismens utveckling från utopi till vetenskap)
Även vissa borgerliga ekonomer har motvilligt tvingats erkänna detta uppenbara faktum, men de vägrar ändå att erkänna att en nationellt planerad ekonomi är möjlig. Ludwig von Mises var den första att föra fram vad som idag kallas för det socialistiska eller ekonomiska kalkyleringsproblemet, en debatt som författarna ägnar stor uppmärksamhet i boken. Argumentet är att även om det kan finnas en planering inom vissa företag så är det omöjligt på en samhällelig nivå. Socialistiska planeringskommittéer kan omöjligen samla in och beräkna den enorma mängd information som krävs för att planera ett helt samhälles ekonomi.
Men här kommer Walmart in som ett levande motbevis. Walmart har nämligen fler anställda än något annat privat företag i världen och om det vore ett land så skulle dess ekonomi vara av ungefär samma storlek som Sverige. Och internt är Walmart, liksom alla andra företag, en planerad ekonomi. Som författarna skriver:
”Walmart är inte bara en planerad ekonomi, utan en planerad ekonomi av samma storlek som Sovjetunionen under kalla krigets höjdpunkt.”
Problemet är att Walmart ägs av Walton-familjen. Den enorma potential – teknologin, maskinerna, robotarna och datorerna – som skulle kunna användas för att öka vårt välstånd, hålls tillbaka av kapitalisterna, konkurrensen och den eviga vinstjakten. Därför kan omöjligen kapitalisterna lösa några av vår tids största ödesfrågor som problemen med antibiotikaresistenta bakterier eller klimatförändringarna, för att inte nämna bostadsbristen, arbetslösheten, eller krisen i skola, vård och omsorg.
För att förverkliga dessa företags fulla potential och för att de ska drivas i enlighet med folks behov och intressen, i stället för kapitalisternas vinstintressen, så måste de tas ur kapitalisternas händer och sättas under arbetarklassens demokratiska kontroll. Något som för övrigt underlättas enormt av det faktum att ett fåtal multinationella företag idag dominerar världens ekonomier. Kapitalet koncentreras snabbt i färre händer.
Phillips och Rozworski ger ett talande exempel: för tjugo år sedan var chansen att hitta två slumpmässigt utvalda företag på Standard and Poors index över de 1500 största börsbolagen i USA som har en gemensam ägare som kontrollerar minst 5 procent av aktierna omkring 20 procent. I dag är chansen 90 procent.
Ett av de främsta argumenten som kapitalismens försvarare använder för att bevisa att en planerad ekonomi inte fungerar är Sovjetunionen.
I själva verket visade Sovjetunionen vilka enorma fördelar den planerade ekonomin har. Det räcker att nämna landets tillväxt på 20 procent innan andra världskriget och 10–11 procent på 1950- och 1960-talet, hur Sovjetunionen besegrade Hitler, eller rymdkapplöpningen (glöm inte att det var Sovjetunionen som skickade upp den första satelliten, det första djuret, första mannen och kvinnan, och första rymdstationen). Från att ha varit det mest underutvecklade landet i Europa kunde de vid sin höjdpunkt konkurrera med den främsta imperialistmakten i världen.
Orsaken till att Sovjetunionen mot slutet stagnerade och till slut föll samman var inte på grund av några inneboende brister i en planerad ekonomi, utan på grund av den ryska revolutionens isolering som ledde till framväxten av en byråkrati med Stalin i spetsen.
Under de första åren efter revolutionen 1917 styrde arbetarna och bönderna samhället genom sina ”sovjeter” (det ryska ordet för råd).
Men då revolutionerna misslyckades i andra länder, efter år av världskrig följt av inbördeskrig som sargade en redan underutvecklad ekonomi blev det omöjligt för arbetarklassen att delta i styrandet av samhället. Sovjeterna föll ur bruk och makten koncentrerades mer och mer i byråkratins händer. Det var alltså inte socialismen som misslyckades i Sovjetunionen utan en byråkratisk förvanskning av en arbetarstat. Den misslyckades för att det inte fanns någon verklig arbetardemokrati. I stället planerades ekonomin av en liten klick byråkrater. Under Stalin togs alla ekonomiska beslut i hela Sovjetunionen av 15 departement i Moskva.
Men författarna påstår i stället att urartningen i Sovjetunionen berodde på att bolsjevikerna och Lenin saknade en plan och ekonomisk strategi för hur de skulle implementera den planerade ekonomin. Enligt dem var det dessa ”luckor i den klassiska marxismen” som var en betydande orsak. Detta är inte någon vetenskaplig förklaring. För det första hade bolsjevikerna bevisligen en plan och för det andra är det en omöjlighet att måla upp en exakt ritning för en planerad ekonomi på förhand. Tvärtom måste planen anpassas till de rådande objektiva förhållandena.
Trotskij förklarade att en planerad ekonomi behöver demokrati som den mänskliga kroppen behöver syre. Trotskij menade att arbetarna behövde genomföra en till revolution i Ryssland för att ta tillbaka den politiska makten från byråkratin och återupprätta sovjetstyret, annars fanns risken för en återgång till kapitalismen.
Att arbetardemokrati är en central del av en planerad ekonomi är även något som Phillips och Rozworski återkommer till. Och med dagens teknologi (med internet, smartphones och persondatorer) så har förutsättningarna för en genuin arbetardemokrati aldrig varit så fördelaktiga.
Författarna för fram många intressanta argument och fakta, men deras huvudsakliga brist gäller tyvärr den viktigaste frågan: Hur ska vi genomföra det? Hur ska vi uppnå en global socialistisk planerad ekonomi?
Problemet med Phillips och Rozworskis bok är att de framställer det som en uppgift för vänstern, akademiker och progressiva ekonomer att debattera och diskutera. Den planerade ekonomin ska nås genom mindre reformer, beskattning (där de hyllar den nordiska socialdemokratin) och genom att ”debattera den offentliga sektorns roll och storlek”.
Samtidigt inser de att vad som krävs är en ”global, demokratiskt planerad ekonomi” och de kan inte undgå att närma sig lösningen:
”Men detta förslag leder till några grundläggande frågor: kan vi införa global demokratisk planering på en gång, i alla länder, och i alla sektorer? Utan en världsrevolution verkar det osannolikt.”
En världsrevolution är mycket riktigt exakt vad som krävs.
Men säger man A så får man också säga B. För att genomföra en världsrevolution, behövs inget annat än en revolutionär international. Detta förstod både Marx och Lenin, och det är just den uppgiften som den Internationella Marxistiska Tendensen har tagit sig an. Vi kämpar för socialism, att ta över de största företagen och bankerna och sätta de under arbetarklassens demokratiska kontroll, så att vi kan driva ekonomin i enlighet med folks behov istället för kapitalisternas vinstintressen.