När jag skriver dessa rader domineras tidningarnas rubriker av chockerande nyheter om att Ryssland skulle hamna ”i krig” med USA och dess allierade om de häver restriktionerna för Ukrainas användning av västerländska långdistansmissiler för att slå till långt in på ryskt territorium.
Plötsligt, utan förvarning, blir allmänheten medveten om ett skrämmande faktum – att en fortsatt och eskalerad konflikt i Ukraina innebär att de står inför hot om kärnvapenförintelse.
För den stora majoriteten av människor i väst har denna nyhet kommit som en chock. Så allvarligt kan det väl ändå inte vara? Varför har vi inte fått veta det här tidigare?
Men för den som noggrant har följt utvecklingen kommer det inte alls som någon överraskning.
De flesta människor har ett ganska kort minne, och politiker verkar sakna minne helt när fakta inte passar deras agenda. Har vi glömt att Ryssland inte bara är en mycket mäktig stat med stor armé, utan också världens största kärnvapenmakt, utrustad med långdistansmissiler som kan träffa vilken punkt som helst på jorden?
Antingen har västvärldens ledare glömt dessa fakta – i så fall är de dårar och synnerligen olämpliga för ansvarskrävande poster – eller så är de fullt medvetna om dem, vilket gör dem skyldiga till kriminell vårdslöshet som äventyrar miljontals liv. I så fall borde de antingen fängslas eller spärras in på närmaste mentalsjukhus.
Men vad är egentligen förklaringen till denna senaste oroväckande utveckling?
Vill Putin ha krig med väst?
Den första förklaringen som medierna brukar ge är enkel. Vladimir Putin är en galen diktator som vill erövra världen. Om han inte stoppas i Ukraina, kommer han att angripa Europa och förslava oss alla. Eftersom han anses vara mentalt instabil och oförmögen att fatta rationella beslut, är det meningslöst att ens överväga förhandlingar med honom.
Vi hör sådana argument gång på gång från så kallade ”Rysslandsexperter”. Men detta är en förklaring som egentligen inte förklarar något. Självklart kan enskilda ledares psykologi spela en roll i händelseutvecklingen, inklusive krig. Detta ser vi mycket tydligt i fallet Ukraina och Israel.
Sådana faktorer kan dock aldrig helt förklara de mest avgörande åtgärderna som nationer vidtar, särskilt inte när det gäller krig. För att förstå detta måste vi avslöja de underliggande drivkrafter som tvingar nationer in i krig, det vill säga deras materiella intressen.
Men även om vi skulle försöka analysera den nuvarande situationen genom den individuella psykoanalysens dunkla metoder (vilket alltid är en riskabel väg), kommer vi snabbt att se att den psykologi som mannen i Kreml påstås ha inte stämmer överens med de kända fakta.
Låt oss först klargöra att vi inte hyser några illusioner i Vladimir Putin. Vi har aldrig stöttat honom på något sätt, och kommer aldrig att stötta honom. Han är en kontrarevolutionär fiende till arbetarklassen, både i Ryssland och internationellt.
Putin representerar den ryska oligarkins intressen – det korrumperade gäng av affärsmän som har gjort sig själva rika genom att stjäla Sovjetunionens kollektiva egendom. Det finns därför inte en uns av progressivitet i hans politik, vare sig i fred eller krig, inom eller utanför Rysslands gränser.
Det följer därför att hans politik i Ukraina aldrig kommer att tjäna det arbetande folkets intressen, vare sig i Ukraina eller i Ryssland. Samtidigt är det lika sant att den reaktionära klicken i Kiev inte heller representerar det ukrainska folkets intressen. Ukrainarna offras brutalt som en bricka i USA:s och Nato:s cyniska spel.
Är Putin irrationell?
Det faktum att Putin är reaktionär innebär inte nödvändigtvis att han är galen eller irrationell. Tvärtom pekar allt vi vet om honom på en mycket slug man som vet exakt vad han gör, och som alltid grundar sina handlingar på slutsatser som må vara cyniska, men som är resultatet av noggranna och kallsinniga beräkningar.
De okunniga och häpnadsväckande inkompetenta män och kvinnor som utger sig för att vara politiker och diplomater i USA och Europa ger däremot en bild av fullständig oduglighet och inkompetens.
Dessa damer och herrar är precis lika cyniska och manipulativa som mannen i Kreml, men till skillnad från honom är de inte bara irrationella utan också oförmögna att se sanningen i vitögat. Deras ständiga klavertramp i världspolitiken visar att de inte är kapabla att utarbeta något som ens påminner om en sammanhängande strategi eller plan.
Istället reagerar de empiriskt på händelser och verkar inte ens kunna ta ett enda steg utan att snubbla och hamna i diket. Deras politik i Ukraina är en fullständig katastrof, och deras oförmåga att stoppa Netanyahus hänsynslösa provokationer hotar att dra in dem i en ännu större katastrof i Mellanöstern.
Det är häpnadsväckande att se hur Washingtons politik dikteras av två desperata mäns infall – den ene i Kiev och den andre i Jerusalem. Dessa män, som faktiskt är helt beroende av de pengar och vapen som levereras från Washington, verkar ändå känna sig fria att föra en politik som står i direkt konflikt med den amerikanska imperialismens strategiska intressen.
I denna absurda situation verkar det, trots alla rimlighetens lagar, som om marionetterna faktiskt har klippt av trådarna och dansar fritt enligt sina egna nycker. Här är det inte hunden som viftar på svansen – det är svansen som viftar på hunden!
Vid en första anblick kan detta verka motsäga vårt tidigare påstående om att krig inte kan förstås som ett resultat av enskilda individers psykologi. Men det finns tillfällen då den individuella psykologin bara är ett uttryck för vissa individers mycket specifika materiella intressen. De två sakerna blir då oskiljaktiga.
Låt oss granska detta märkliga fenomen lite närmare. Vi kommer att återvända till vår utgångspunkt senare, nämligen Putins ultimatum till väst, vilket då förhoppningsvis kommer att ha klarnat något.
De tre farligaste männen på planeten
Mitt i den skrämmande virveln av världshändelser står två män. De bor tusentals kilometer från varandra. De talar olika språk. De liknar knappast varandra, vare sig fysiskt eller intellektuellt. Man skulle kunna säga att de är helt olika.
Ändå är de identiska i ett avseende. De delar en gemensam besatthet – en besatthet som har mycket allvarliga konsekvenser för världen. Om man frågar de flesta människor vad deras högsta önskan för världen är, skulle de utan tvekan svara med ett ord: ”fred”. Men tanken på fred är något mycket avlägset för dessa två individer. Tvärtom har krig blivit det centrala målet för deras existens. De längtar innerligt efter det. Med kriget är de allt, utan det är de ingenting.
Namnen på dessa två herrar är Volodymyr Oleksandrovitj Zelenskyj och Benjamin (”Bibi”) Netanyahu.
Av helt olika skäl, som vi har behandlat i separata artiklar, går deras krig inte bra.
Trots sin kolossala militära överlägsenhet har Israel under nästan ett år misslyckats med att få gisslan frigiven eller att eliminera Hamas som stridande kraft.
Den nuvarande vågen av folkligt raseri i Israel hotar Netanyahus och hans regerings framtid. Men Netanyahu har ingen avsikt att ge upp, eftersom han vet att det skulle innebära att hans regering kollapsar. Han står också inför rätta för korruptionsanklagelser. Han vill därför kämpa till det bittra slutet, oavsett konsekvenserna.
Dessa konsekvenser kommer att bli oerhört allvarliga för hela världen. Det krig mot Iran som han så innerligt önskar och är fast besluten att provocera fram kommer inte att vara detsamma som det ensidiga blodbadet mot en mycket svagare fiende i Gaza.
Iran har en stridshärdad och mycket motiverad armé samt ett stort lager av missiler och andra sofistikerade vapen. Och om landet inte redan har kärnvapen, är det mycket nära att skaffa sig sådana.
Iran har många allierade i området. Dessa inkluderar Hizbollah i Libanon och houthierna i Jemen, samt många andra mindre men ännu mer krigiska grupper i andra länder, som alla är angelägna om att attackera Israel med alla medel som står till deras förfogande.
Omfattningen av Irans missilkapacitet visades för bara några månader sedan, då landet avfyrade en skur av missiler mot mål i Israel som vedergällning för ännu en provokation.
Efter påtryckningar från USA och andra länder förvarnade iranierna om den attacken och begränsade sina mål för att inte provocera fram ett regelrätt krig mot Israel. Men nästa gång – och det kommer oundvikligen att bli en nästa gång – kommer de inte att visa en sådan återhållsamhet.
Detta har en ytterligare dimension. Iran har på senare tid knutit mycket nära band med Ryssland och Kina. I händelse av en utvidgning av konflikten, som oundvikligen kommer att omfatta (åtminstone) Libanon och Jemen, kommer det oundvikliga amerikanska ingripandet med all säkerhet att motverkas av att ryssarna, och möjligen kineserna, ger Iran stöd.
Konsekvenserna av detta scenario borde vara uppenbara för vem som helst. Föreställ er till exempel att ett amerikanskt hangarfartyg skulle sänkas av en missil tillverkad i Ryssland. Risken för en öppen kollision mellan de två stormakterna är underförstådd i en sådan situation.
En mycket mer omedelbar fara utgör dock den andra i vårt register av ökända krigshetsare. Det är president Volodymyr Zelenskyj.
Högsta krigshetsare nummer två
På senare tid har brittisk TV visat en serie i tre delar om Volodymyr Zelenskyjs liv. Tidpunkten för denna smickrande TV-sändning är naturligtvis ingen tillfällighet. Tvärtom är det en del av en noggrant planerad propagandaoffensiv, avsedd att fungera som en täckmantel för den verkliga offensiv som i hemlighet planeras av politiker i London och Washington.
Den första delen av serien framhäver den unge Volodymyr som en fredlig man som började som en framgångsrik komiker och spelade rollen som en fiktiv president på TV. Det verkar som att han var väldigt framgångsrik som komiker. Med tanke på hans senare utveckling önskar man att han hade stannat kvar i den rollen.
Den tidigare fredlige, skojfriske komikern är nu långt ifrån rolig. Tillsammans med sina chefer i Washington och London förlänger han en blodig och meningslös konflikt där Ukraina enligt vissa uppgifter förlorar så många som 2000 man, dödade eller sårade, varje dag.
Och han är nu utan tvekan den största faran för freden i hela världen.
Zelenskyjs situation är annorlunda än Netanyahus, men på vissa sätt är den också likartad. Efter nästan tre års krig står han nu inför ett nederlag. Den tidigare dåraktiga propagandan som försökte få Ukrainas seger att verka oundviklig har, som vi förutspådde, visat sig ha mycket lite med verkligheten att göra.
Efter hans misslyckade satsning i Kursk är Zelenskyj nu en desperat man. Och desperata män gör desperata saker. Han skriker och vrålar åt sina generaler och anklagar dem för att ljuga för honom. I själva verket uppvisar han alla symptom på en man som har förlorat all kontakt med verkligheten.
Det är alltid svårt att tolka en obalanserad människas handlingar, men en sak är helt uppenbar: om han ska vinna kriget, återstår det bara ett alternativ för Zelenskyj. Det är att provocera fram ett större krig som USA dras in i. Amerikanerna skulle då kunna sköta alla strider för Ukrainas räkning.
Zelenskyj har under lång tid fört en högljudd kampanj för att amerikanerna ska ge honom tillstånd att använda amerikanska långdistansmissiler för djupa anfall inne i Ryssland. Naturligtvis är de krigshetsande idioterna i London helt för detta vansinniga förslag. Men fram till nu har det avvisats av amerikanerna, som med rätta är livrädda för det ryska svaret.
Det är exakt samma alternativ som Netanyahu har: han provocerar avsiktligt Iran i hopp om att utlösa ett allmänt krig i Mellanöstern, för att tvinga amerikanerna att ingripa för att ”rädda Israel”.
Det är ett annat sätt att säga: de försöker starta det tredje världskriget.
Högsta krigshetsare nummer tre
Den tredje i vårt gäng av farliga krigshetsare är ett helt annat fall. Han spelar nu rollen som den osynlige mannen. Men det betyder inte att hans roll i världshändelserna är helt utspelad.
En förbittrad gammal man som tvingades till vad han ser som en för tidig och orättfärdig pensionering, av människor han ansåg vara sina forna vänner, som till slut gav honom samma mjuka knuff som en gång i tiden hjälpte Julius Caesar att avgöra sitt öde.
Joe Biden försvann dock inte lika snabbt som sin romerske föregångare. Han kämpade med näbbar och klor mot att bli utslängd och gav endast motvilligt upp när hans finansiärer hotade att dra tillbaka sitt stöd. Det visade sig vara ett betydligt mer effektivt vapen än en dolk och mycket mindre stötande för den allmänna opinionen.
Trots detta vägrade han envist att ge upp sitt ämbete som USA:s president, även om han drog sig tillbaka som Demokraternas kandidat i valet i november. Detta innebär att världens mäktigaste ämbete under flera månader, fram till januari 2025, kommer att innehas av en misslyckad politiker, full av förbittring och en brinnande önskan om hämnd, och besatt av frågan om Ukraina.
Tanken på att en bitter och arg gammal mans finger kan trycka på en knapp som kan skicka hela världen till himmelriket är inte helt tröstande. Det är ingen hemlighet att Biden är helt besatt av sitt hat mot Ryssland. Det är uppenbart att han spelade en ledande roll i att driva Ukraina in i ett krig som inte går att vinna mot en mäktig granne genom att insistera på att landet skulle gå med i Nato. Och det finns absolut inget som tyder på att han har ändrat ståndpunkt i denna fråga – eller i någon annan.
Sedan han blev åsidosatt av sina tidigare kollegor verkar han tillbringa mycket av sin tid med att spela golf eller ligga på stranden. Ändå kan hans sinne knappast vara lugnt. Hur ska han kunna ge alla sina fiender en läxa de aldrig kommer att glömma? Han är ju trots allt fortfarande president, med alla de befogenheter som en amerikansk president har.
Medvetna om detta försöker vissa personer fortfarande att få Joe Bidens stöd för saker som andra politiker är ovilliga att gå med på. En av dessa är Volodymyr Zelenskyj, som länge har förlitat sig starkt på det ovillkorliga stödet från mannen i Vita huset.
Han söker diskussioner med sin gamle vän Joe Biden. Och vad tror du att de pratar om?
Att bevilja eller inte bevilja – det är frågan!
Den brittiske premiärministern Sir Keir Starmer hoppade också snabbt på ett plan och korsade Atlanten för samtal med den man som fortfarande kallar sig USAs president. Exakt vad som diskuterades får allmänheten naturligtvis inte veta. Men en rad noggrant planerade läckor i pressen gjorde det dock tämligen uppenbart att huvudämnet för diskussionerna skulle vara kriget i Ukraina.
Ukraina har dock under en längre tid angripit mål inne i Ryssland. Landet använder sina egna vapen för att slå till mot mål långt in i det ryska territoriet och genomförde i tisdags en av de största drönarattackerna på rysk mark under kriget, med flera regioner som mål, däribland Moskva. I själva verket var dessa attacker främst avsedda för propagandasyften. Deras faktiska inverkan på den ryska krigsproduktionen var försumbar, och effekten på själva kriget var exakt noll.
Dessa attacker var inte mer än nålstick, särskilt inte jämfört med de förödande attacker som ryssarna utfört mot Ukraina. Men det finns inget sätt som ukrainarna skulle kunna inleda attacker på samma skala.
Pentagon har inte gjort någon hemlighet av att de motsätter sig att ge ukrainarna tillstånd att avfyra amerikanska missiler djupt inne i Ryssland. De amerikanska underrättelsetjänsterna har intagit exakt samma ståndpunkt. Utrikesminister Blinken verkar ha den motsatta. Det finns en allvarlig splittring i administrationen och staten.
Stackars gamle Joe dras åt både det ena och det andra hållet. Saker och ting har blivit extremt komplicerade. Det är verkligen för mycket!
Faktum är att Ukraina sedan en tid tillbaka har använt västerländska missiler för att slå till mot mål i Ryssland. Städer som Belgorod har rutinmässigt bombats, beskjutits och träffats av drönare. Men överenskommelsen om att använda långdistansrobotar som brittiska Storm Shadow och amerikanska ATACM för att slå till djupt inne i Ryssland är en helt annan fråga.
Vad som inte är allmänt känt är att dessa mycket sofistikerade vapen inte kan användas utan aktivt deltagande av västerländsk personal – för underrättelse, drift och service. Med andra ord innebär detta att västerländsk militär personal är direkt inblandad i ett krig mot Ryssland. Detta faktum har avsiktligt ignorerats av massmedierna i väst, trots att det påpekades mycket tydligt av Putin för flera månader sedan.
”Vi talar inte om att tillåta eller inte tillåta den ukrainska regimen att slå till mot Ryssland med dessa vapen,” sade han senast för några dagar sedan. ”Vi talar om att besluta huruvida Nato-länderna ska vara direkt inblandade i den militära konflikten eller inte.”
Detta skulle utan tvekan vara en krigshandling av Natos medlemsländer – ett faktum som av nödvändighet skulle leda till en krigsförklaring från Ryssland.
Denna hänsynslösa upptrappning från västs sida är helt meningslös ur militär synvinkel. De mål som ukrainarna nämner har för länge sedan flyttats längre in i landet och ligger därmed utanför räckvidden för både Storm Shadows och ATACM. De enda målen skulle därför vara civila. Detta skulle orsaka allvarliga politiska problem för västvärlden utan att ge några som helst militära fördelar.
Det är heller inte alls säkert att de utlovade missilerna någonsin kommer att anlända till Ukraina. Lagren av både Storm Shadows och ATACM är för närvarande mycket små, vilket speglar att västvärldens arsenaler har tömts kraftigt på grund av de ständiga kraven från regeringen i Kiev.
Detta innebär att tillgången på missiler kommer att vara så knapp att det blir omöjligt för ukrainarna att inleda en seriös missilattack mot mål i Ryssland. För att kunna nå mål djupt inne på ryskt territorium måste de nämnda missilerna och deras avfyrningsramper dessutom placeras så nära gränsen att de blir lätta måltavlor för ryssarna att förstöra med missil- och drönarattacker och till och med med artilleri.
USA och dess allierade har försökt beskylla Ryssland för att ha ”trappat upp” konflikten genom att skaffa ballistiska missiler från Iran. Uppgifterna om de påstådda överföringarna från Iran började komma fram under helgen. Den brittiska utrikesministern Lammy kallade dem en del av ”ett oroväckande mönster som vi ser. Det är definitivt en betydande upptrappning.”
Iranierna har förnekat detta, och det är inte särskilt logiskt med tanke på att Ryssland redan har enorma lager av missiler och andra vapen och ligger långt före västvärlden i produktion av vapen och ammunition i allmänhet.
Den verkliga upptrappningen kommer som vanligt från Nato och amerikanerna.
En bild av armageddon
Problemet som Nato står inför är tydligt. Kriget har nu nått en punkt där den ryska framryckningen verkar ostoppbar. Detta erkänns alltmer även av västmedia. I en nyligen publicerad artikel på CNN konstaterades följande: ”Ukrainas militär har för lite vapen och är underlägsen i antal, och kämpar med låg moral och desertering.”
Det ukrainska försvaret verkar vara på väg att vittra sönder och kan till och med vara nära att kollapsa. Hur lång tid detta kommer att ta kan vi bara spekulera om. Men det råder inte längre något tvivel om slutresultatet, och det finns inget som västvärlden kan göra för att ändra på det.
Dessa damer och herrar är ivriga att kämpa till sista droppen ukrainskt blod. De är fast beslutna att fortsätta kriget, oavsett det fruktansvärda pris som betalas av det ukrainska folket, vars intressen de låtsas företräda.
Medan detta perspektiv tornar upp sig allt större vid horisonten grips västvärldens regeringar av panik som gränsar till hysteri. Plötsligt väller en våg av alarmistiska uttalanden fram från europeiska politiska och militära kretsar, som alla insisterar på att armageddon är nära förestående.
Ingenstans har krigshetsarna lyckats skapa en mer fantasifull och originell vision av det kommande armageddon än i Storbritannien. Det dumma skrytet, som för länge sedan ersatt diplomatins konst, ökar i volym ju mer Storbritanniens verkliga inflytande och makt i världen närmar sig noll.
För inte så länge sedan bjöd den högerorienterade brittiska tabloiden Daily Mail sina läsare på en mycket fantasifull förutsägelse om en överväldigande rysk attack mot väst. Prognosen innehöll hänvisningar till ryska ”stridsvagnar som styrs av artificiell intelligens” som skulle inleda invasionen. Den medföljande kartan innehöll skrämmande detaljer om ryska attacker mot varje tänkbart europeiskt land (och flera otänkbara).
Detta skrämmande science fiction-verk var uppenbarligen utformat för att få Daily Mails konservativa medelålders läsare från medelklassen att sätta morgonkaffet i halsen när de läste tidningen. Sådana sensationella rapporter bortser helt från det faktum att det inte finns några bevis för att Ryssland skulle ha några planer på att anfalla något Nato-land, och att de inte heller har något intresse av att göra det. De enda länderna i Europa som Ryssland är intresserat av är Vitryssland och Ukraina, som aldrig kan tillåtas gå med i Nato.
Det hela är inget mer än ett fantasifoster, underblåst av panik och en känsla av vanmakt inför ett Ryssland som, långt ifrån att vara besegrat (som Daily Mail och andra västerländska tidningar självsäkert förutspått), har kommit ur Ukrainakonflikten enormt stärkt, både militärt och ekonomiskt. Syftet med sådana artiklar är att få läsarna, som är livrädda för en omedelbar rysk invasion, att vara beredda att betala en stor summa pengar till generalerna för att de ska kunna skaffa nya och dödligare vapen.
Är detta början på tredje världskriget?
Under flera årtionden efter andra världskriget rådde en viss osäker jämvikt mellan de två stora världsmakterna USA och Sovjetunionen. Detta berodde på att de två huvudaktörerna hade ungefär lika stor kärnvapenstyrka.
Hur kortsiktiga och dumma ledarna för dessa länder än var, så insåg de att ett kärnvapenkrig skulle innebära en total förintelse av båda sidor, och kanske av hela mänskligheten. Denna doktrin kallades MAD (Mutually Assured Destruction – ömsesidig garanterad förstörelse).
Men med Sovjetunionens fall gick världen plötsligt in i en ny och mycket instabil period. Relationerna mellan makterna blev allt mer oförutsägbara. Till en början verkade allt vara frid och fröjd. Kalla krigets slut skulle leda till en ny period av fred och välstånd i världen. När kapprustningen var över försäkrades vi om att det skulle bli en så kallad ”fredsutdelning”, där slösaktiga vapenutgifter skulle ersättas av nyttiga produktiva investeringar.
Risken för en direkt sammandrabbning mellan stormakterna ansågs försumbar. Detta frigjorde enorma resurser: arméer över hela världen (inte bara i Europa) minskades och riktade istället uppmärksamheten mot sådant som upprorsbekämpning, som inte krävde några betydande offentliga utgifter. Men euforin varade inte länge.
Nato inledde en skoningslös marsch österut och bröt de löften som upprepade gånger hade getts till ryssarna om att det inte skulle sträcka sig längre än till Östtyskland. Det var hotet om att inkludera Ukraina i Nato som var droppen som fick bägaren att rinna över och utlöste den nuvarande blodiga konflikten i detta tragiska land.
Nu är cirkeln sluten. Återigen förs hotet om kärnvapenkrig upp på dagordningen. Men det betyder inte att krig är oundvikligt, eller ens troligt.
I Washington finns det allvarliga tvivel om hela situationen. Om Trump vinner valet i november, kan han mycket väl kan besluta sig för att helt överge Ukraina, och kanske till och med lämna Nato.
Amerikanerna har lagt fram en lång lista med frågor till ukrainarna, där de begär klargöranden om deras exakta avsikter när det gäller användningen av missiler, om tillstånd beviljas.
När frågan ställs om USA skulle tillåta att vapen från USA används för att slå till mot mål djupare in i Ryssland, svarade Blinken att all användning av vapen måste vara kopplad till en strategi. Han sade att ett av målen med besöket denna vecka ”är att höra direkt från det ukrainska ledarskapet, inklusive president Zelenskyj, om exakt hur ukrainarna ser på sina behov i detta ögonblick, mot vilka mål, och vad vi kan göra för att stödja dessa behov.”
Svårigheten är att Zelenskyj och hans medarbetare inte har något svar på dessa frågor. De blir alltmer otåliga och frustrerade över vad de anser vara tveksamheter i Washington. Den snåriga väv av intriger och motintriger som kallas diplomati i Washington är aldrig lätt att förstå sig på. Och den brittiska galningen till premiärminister har helt klart fått åka hem utan det klara besked om upptrappning som han önskat.
Men enligt tidigare erfarenheter tenderar amerikanerna att först säga nej till de ukrainska kraven, för att sedan ändra sig och slutligen kapitulera. Svansen fortsätter att vifta på hunden!
Men ett svar från Ryssland skulle i sådana fall inte innebära missiler mot USA. Det finns många andra sätt för ryssarna att orsaka allvarlig skada på amerikanska tillgångar, som är spridda över hela världen och utgör mycket frestande mål. Om amerikanerna beslutar sig för att utrusta sina ukrainska ombud med sofistikerade vapen för användning mot Ryssland, kommer ryssarna att känna sig fria att leverera lika sofistikerade vapen till sina vänner och allierade, till exempel i Mellanöstern.
Vad de än beslutar kommer det inte att göra någon grundläggande skillnad för krigets gång i Ukraina.
Men som ni kan se är krigshetsarna aldrig nöjda. De kommer att fortsätta sin farliga och hänsynslösa kurs till det bittra slutet, och det är vanliga människor som kommer att få betala hela notan.
Det är kommunisternas och alla klassmedvetna arbetares och ungdomars grundläggande plikt att kämpa mot krig och imperialism. Hela världens och mänsklighetens öde står på spel.
Revolutionära kommunistiska internationalen har uppmanat till en bred, internationell kampanj för att bekämpa militarism och imperialism. Till alla som menar allvar med att få ett slut på krig, militarism och imperialism, vare sig de är individer eller organisationer, säger vi: låt oss arbeta tillsammans – tiden är inne!
Kapitalismen måste dö för att mänskligheten ska kunna leva!
Ned med krigshetsarna!
Stoppa stödet till Israel och Ukraina! Avsluta omedelbart allt stöd och alla vapen till de reaktionära krigshetsarna Netanyahu och Zelenskyj!
Ned med Nato och den amerikanska imperialismen, den främsta orsaken till krig och instabilitet i världen i dag!
Nej till den dyra upprustningen och militarismen! För ett program med användbara offentliga arbeten!
Fler hus, skolor och sjukhus – inte bomber, missiler och andra förstörelsemedel!
Kämpa för expropriering av bankirerna och kapitalisterna, vars giriga vinstjakt är en ständig orsak till krig och kriser.
För en harmonisk socialistisk produktionsplan, som syftar till att tillfredsställa mänskliga behov, inte ge vinster åt ett fåtal och deras reaktionära krig.
Kämpa för en socialistisk värld, fri från fattigdomens, exploateringens, krigens och förtryckets gissel!
Det enda rättfärdiga kriget är klasskriget!