Socialism i ett land: Hur Stalin övergav marxismen

Lenin hävdade alltid att den ryska revolutionens slutliga seger var kopplad till världsrevolutionens seger. Hans internationalism var en direkt fortsättning på Marx och Engels. Men 1924 bröt Stalin med denna tradition genom att presentera sin reaktionära teori om ”socialism i ett land”. I denna artikel förklarar Niklas Albin Svensson varför genuina marxister är internationalister, varför Stalin kom att överge marxismen och hur detta skulle få katastrofala följder för årtionden framöver.

Kommunister har alltid varit internationalister. Karl Marx och Friedrich Engels avslutade Kommunistiska manifestet med de bevingade orden: ”Proletärer i alla länder, förena er!” Det stod skrivet på den första, andra, och tredje (kommunistiska) internationalens fanor.

Denna internationalistiska princip var central för både Lenins idéer och oktoberrevolutionen. Men för hundra år sedan, hösten 1924, presenterade Stalin sin teori om ”socialism i ett land”, vilket innebar en fundamental avvikelse från marxismen och lade den teoretiska grunden för degenereringen och slutligen upplösningen av Kommunistiska Internationalen 1943.

Effekterna av denna falska teori känns fortfarande idag. När en ny generation vänder sig mot kommunismens idéer är det avgörande att vi förstår och försvarar den verkliga, internationalistiska traditionen från Marx, Engels och Lenin.

Internationalism

Marxistisk internationalism är inte bara retorik eller en moralisk princip; den speglar en objektiv nödvändighet.

Marx och Engels hävdade alltid att kommunismen inte bara är en bra idé som kan påtvingas världen. De förklarade snarare att grunden för kommunismen finns i de verkliga, materiella förhållandena som existerar under kapitalismen.

Främst bland dessa förhållanden är det faktum att kapitalismen är ett globalt system. Varje land är knutet till och dominerat av världsmarknaden. Detta är en grundläggande tes för marxister. Genom världsmarknaden blir själva produktionen global. Fabriker i en del av världen producerar varor med råvaror från en annan del, och maskiner producerade i en tredje del.

Produktionsprocessen involverar tiotusentals, till och med hundratusentals arbetare, med specifik expertis och färdigheter, och naturresurser från hela världen. Denna ökande sammanlänkning av världsekonomin var något som redan existerade i embryonal form under Marx tid. Marx och Engels skrev följande i Kommunistiska manifestet:

I stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig förbindelse, ett allsidigt nationernas beroende av varandra.¹

Bourgeoisien skapade nationalstaten i kamp mot feodalismens trångsynthet och lokalism och övervann de begränsningar som de lokala feodala ordningarna satte på utvecklingen av produktivkrafterna. I detta avseende spelade den en progressiv roll. Men under de senaste 150 åren har till och med nationalstaten visat sig vara otillräcklig. Den har blivit ett massivt hinder för den fortsatta utvecklingen av produktivkrafterna och håller tillbaka mänsklighetens utveckling.

Den moderna imperialismens framväxt återspeglar motsättningen mellan produktionens och handelns internationella karaktär under kapitalismen å ena sidan, och den borgerliga nationalstaten å andra sidan.

I sin bok, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, förklarade Lenin hur utvecklingen av den kapitalistiska produktionen hade lett till dominansen av gigantiska, transnationella monopol och banker, som alla strävar efter världsherravälde, från utvinning av råvaror till erövring av marknader och investeringsområden. På detta sätt övervinner kapitalismen delvis nationalstatens begränsningar, samtidigt som systemets motsättningar som helhet skärps till en outhärdlig grad. Resultatet är enorm ojämlikhet, djupa kriser och imperialistiska krig.

Monopoliseringen av världsmarknaden och leveranskedjor som sträcker sig över hela världen visar att produktivkrafterna har vuxit långt bortom nationella marknader. De finner sig alltmer hämmade av de gränser som skiljer en nationalstat från en annan. Det som kallades ”globalisering”, alltså expansionen av frihandel, var ett försök att övervinna just denna begränsning.

Detta är viktigt för kommunister, därför att ett kommunistiskt samhälle endast kan uppnås på grundval av den högsta utvecklingen av produktivkrafterna som uppnåtts under kapitalismen, och detta kan endast ske på en internationell skala. Återigen, som Marx och Engels skrev i Den tyska ideologin:

Å andra sidan är denna utveckling av produktivkrafterna (varmed samtidigt människornas empiriska existens redan är förankrad i deras världshistoriska och inte i deras lokala tillvaro) också en absolut nödvändig praktisk förutsättning därigenom att utan den skulle bara fattigdomen bli allmän, d.v.s. om alla levde i nödtorft skulle också striden om det nödvändigaste upprepas och all gammal skit återupprättas.²

Endast på grundval av en ökad arbetsproduktivitet kan arbetsdagen förkortas, och arbetarklassen få möjlighet att fullt ut delta i samhällets styrning. Det är den nödvändiga materiella förutsättningen för avskaffandet av klassamhället.

En av socialismens primära uppgifter är därför att frigöra produktivkrafterna från nationalstatens tvångströja, vare sig det gäller att dela vetenskap, teknisk kunskap eller varor. Detta skulle möjliggöra ett genuint samarbete mellan arbetare, forskare och industrier över hela världen:

Det allsidiga beroendet, denna traditionella form för individernas världshistoriska samverkan, förvandlas genom denna kommunistiska revolution till kontroll och medveten behärskning av dessa makter, som – fastän de skapats genom människans gemensamma verksamhet – hittills har imponerat på dem och behärskat dem.³

De fortsätter med att förklara att de produktivkrafter som redan utvecklats under kapitalismen “gör varje nation beroende av revolutionerna i de andra.”⁴

Med andra ord är internationalismen en integrerad del av arbetarklassens historiska roll, och det kan inte vara annorlunda. När Marx och Engels talade om att arbetarklassen inte har något fosterland, var det detta de menade.

I Kommunistiska manifestet, den kommunistiska rörelsens grunddokument, finner vi:

Den nationella avskildheten och motsättningarna mellan folken försvinner mer och mer redan med bourgeoisins utveckling, med handelsfriheten, världsmarknaden, den industriella produktionens likformighet och de därtill svarande levnadsförhållandena. Proletariatets herravälde skall få dem att försvinna ännu fortare. Samfälld aktion, åtminstone av de civiliserade länderna, är en av de första betingelserna för proletariatets befrielse.⁵

Anledningen till detta är inte bara att bryta den oundvikliga blockaden och militära interventionen från fientliga kapitalistiska nationer, utan framför allt för att byggandet av till och med ’den första fasen av det kommunistiska samhället’ – vanligtvis kallat socialism – kräver de mest avancerade produktivkrafter som utvecklats under kapitalismen och som i sig är internationella. Detta är i själva verket marxismens kärna. Idag är detta hundra gånger mer sant än det var när Kommunistiska manifestet skrevs.

Den ‘permanenta’ revolutionen

Detta innebär inte på något sätt att arbetarna i flera länder måste resa sig och ta makten exakt samtidigt. Den mycket verkliga existensen av nationalstater, var och en med sina egna nationella klasskamper på olika utvecklingsnivåer, innebär att arbetarna inte kommer att erövra makten i alla länder på en gång, utan först besegra den härskande klassen i ett enskilt land.

I Kommunistiska manifestet skrev Marx och Engels:

Proletariatets kamp mot bourgeoisien är till en början till formen, om än inte till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisie.⁶

Marx och Engels erkände också att arbetare kunde ta makten i ett relativt underutvecklat land, före arbetarna i de mest avancerade länderna. Men för att bygga socialismen var det nödvändigt att revolutionen spreds till andra länder, och framför allt till de mest avancerade kapitalistiska sådana.

År 1850, när han talade till kommunistiska förbundets centralkommitté, adresserade Marx den framtida revolutionen i Tyskland, där en stor del av arbetarklassen fortfarande verkade inom gillesystemet och var splittrad över dussintals små, halvfeodala stater:

Medan den demokratiska småbourgeoisien önskar avsluta revolutionen så snart som möjligt… är det i vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent, tills alla mer eller mindre besittande klasser har tvingats från sina dominerande positioner, tills proletariatet har erövrat statsmakten, och proletärernas förening, inte bara i ett land utan i alla de dominerande länderna i världen, har avancerat så långt att konkurrensen mellan proletärerna i dessa länder har upphört och att åtminstone de avgörande produktivkrafterna är koncentrerade i proletärernas händer.⁷

Marx talar om att göra revolutionen ”permanent” i den meningen att revolutionen rör sig från de borgerligt-demokratiska uppgifterna (såsom nationelt enande, i Tysklands fall vid den tiden) till de socialistiska uppgifterna – expropriering av bourgeoisin och erövring av statsmakten, och sedan spridning från ett land till ett annat.

Den ryska revolutionen

För revolutionärer i Ryssland utgjorde de bakåtsträvande förhållandena en utmaning. Hur skulle denna generella förståelse för socialismens behov av att byggas på de mest avancerade produktivkrafterna tillämpas på Ryssland? Det var uppenbart att Ryssland på egen hand inte kunde uppnå socialism.

År 1905 hade Trotskij skisserat svaret på denna fråga i linje med den revolutionära strategi som Marx hade beskrivit. Han kommenterade hur kapitalismen hade utvecklats på en global skala och förvandlat världen till en enda ekonomisk och politisk organism, och förklarade:

Detta ger omedelbart de händelser som nu börjar en internationell karaktär och öppnar en vid horisont. Rysslands politiska frigörelse under arbetarklassens ledning kommer att föra denna klass till höjder som tidigare varit okända i historien, ge den kolossal makt och enorma resurser, och bli det som inleder kapitalismens likvidering, för vilken historien har skapat alla objektiva villkor.⁸

Det vill säga, oavsett den efterblivenhet som existerade i Ryssland, fanns förutsättningarna för socialismen på global nivå. De ryska arbetarna kunde därför påbörja världsrevolutionen, som sedan kunde fullbordas i Europa. Trotskijs strategi förenade å ena sidan världsekonomins mognad för socialism, med de olika utvecklingsgraderna och de olika tempona i klasskampen i olika länder, och Ryssland i synnerhet.

Under det outhärdliga trycket av första världskriget sprack kapitalismen vid sin svagaste länk: det tsaristiska imperiet. Revolution bröt ut mot kriget och autokratin i februari 1917, och tsaren ersattes av en borgerligt-demokratisk ”provisorisk regering”. Samtidigt bildade arbetare och soldater sina egna revolutionära råd, under det ryska namnet ”sovjeter”.

Mensjevikpartiet, som vid den tiden hade stöd av majoriteten av de ryska arbetarna, gick in i den provisoriska regeringen och hävdade att arbetarnas uppgift nu var att stödja skapandet av en demokratisk stat, inte att kämpa om makten.

De rättfärdigade denna politik med hänvisning till att Ryssland var för underutvecklat för att bygga socialism. Därför, resonerade de, kunde endast borgarklassen ta makten. De resonerade att först efter en lång, obestämd period av kapitalistisk utveckling skulle Ryssland slutligen vara moget för en socialistisk revolution. I praktiken innebar detta att försvara den svaga och degenererade ryska bourgeoisin, stödja det imperialistiska kriget, stoppa jordreformen och förbereda avväpningen av arbetarna. Kort sagt, mensjevikerna ställde sig på kontrarevolutionens sida.

Mot detta svek av arbetarklassen ställde Lenin parollen ”All makt åt sovjeterna!” Detta innebar inget annat än att arbetarna och bönderna skulle ta makten och att bourgeoisins stat skulle störtas. I april 1917 förklarade Lenin:

Det säregna i det nuvarande läget i Ryssland är övergången från revolutionens första etapp, som på grund av proletariatets otillräckliga medvetenhet och organisation förde bourgeoisien till makten, till dess andra etapp, som måste lägga makten i händerna på proletariatet och de fattigaste bondeskikten.⁹

Med detta perspektiv vann bolsjevikpartiet majoritet i sovjeterna, och under Lenins och Trotskijs ledning grep arbetarna makten i oktober.

Men varken Lenin eller Trotskij hade plötsligt blivit idealister och trott att de genom att ta makten i Ryssland kunde bygga socialismen utan de nödvändiga materiella förutsättningarna. De var fullt medvetna om att deras program bara var meningsfullt i kontexten av en världsrevolution.

I en resolution (Resolution om den nuvarande situationen) från bolsjevikernas avgörande aprilkonferens placerade Lenin den ryska revolutionen i dess internationella kontext:

Den ryska revolutionen är endast den första etappen av den första av de proletära revolutioner som är det oundvikliga resultatet av kriget.¹⁰

Det var i internationalismens anda som det ryska kommunistpartiet tillsammans med delegater från 33 andra länder grundade Kommunistiska Internationalen i mars 1919. Denna grundades uttryckligen för att sprida världsrevolutionen bortom den nya arbetarstatens gränser.

Samma år, i sitt polemiska försvar av sovjetmakten, Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky, ställde Lenin följande som den verkliga internationalistiska ståndpunkten i förhållande till det imperialistiska kriget:

Om kriget är ett reaktionärt, imperialistiskt krig … är min uppgift som representant för det revolutionära proletariatet att förbereda den proletära världsrevolutionen såsom den enda räddningen undan världsslaktningens fasor. Jag får inte resonera utifrån ”mitt” lands synpunkt (ty så resonerar en ömklig och inskränkt nationalistisk småborgare som inte förstår att han är en bricka i den imperialistiska bourgeoisins händer) utan från den synpunkten, att jag måste delta när det gäller att förbereda, propagera och påskynda den proletära världsrevolutionen.¹¹

Med andra ord förberedde Lenin inte bara revolutionen i Ryssland, utan över hela världen. Han fortsätter:

Bolsjevikernas taktik var riktig … ty den baserade sig inte på feg fruktan för världsrevolutionen, inte på kälkborgerlig ”misstro” mot den … Den var grundad på en riktig (före kriget och före socialchauvinisternas och socialpacifisternas fanflykt allmänt erkänd) beräkning av den revolutionära situationen i Europa. Denna taktik var den enda internationalistiska, ty den gjorde det mesta möjliga av det som kunde genomföras i ett land för att främja, stödja och framkalla revolution i alla länder.¹²

Och faktiskt följde en revolutionär våg efter den ryska revolutionen, i Tyskland, Italien, Österrike-Ungern och andra länder. Men härskarklassen och socialdemokratin lyckades antingen krossa rörelsen eller leda den in på säkrare banor.

Ända tills han blev oförmögen på grund av sjukdom fortsatte Lenin att insistera på att socialismens uppbyggnad i Sovjetunionen skulle vara omöjlig utan segern för den socialistiska revolutionen någon annanstans, och framför allt i de avancerade kapitalistiska länderna. I Hellre mindre men bättre (1923) skrev han:

Det allmänna draget i vårt liv idag är följande: vi har förstört den kapitalistiska industrin, vi har gjort vårt bästa för att i grund förstöra de medeltida institutionerna och godsägarnas jordägande, och på denna grundval har vi frambringat ett skikt av mindre och mycket småjordbrukare, som följer proletariatet emedan de hyser förtroende för resultaten av dess revolutionära arbete. Att med detta förtroende som grundval hålla ut tills den socialistiska revolutionen segrat i de mer utvecklade länderna är emellertid inte så lätt för oss, eftersom de mindre och mycket små jordbruken i kraft av den ekonomiska nödvändigheten har mycket låg arbetsproduktivitet, särskilt under NEP.¹³

Han gör också ett viktigt tillägg:

Vi har också för litet civilisation för att omedelbart kunna gå över till socialism, trots att de politiska förutsättningarna härför är förhanden.¹⁴

Med andra ord, när Lenin talade om steg mot socialismen i Sovjetunionen, var det alltid i termer av att bevara arbetarstaten (den politiska förutsättningen för socialismen) tills revolutionen kunde spridas till väst. Socialismens uppbyggnad i Sovjetunionen och världsrevolutionen var inte två separata och konkurrerande uppgifter; den ena var oupplösligt förbunden med den andra.

Stalin reviderar marxismen

Efter Lenins död var situationen följande: de imperialistiska makterna hade inte lyckats krossa Sovjetunionen och återställa kapitalismen, eftersom deras egna inre kriser och kraftfulla arbetarrörelser hade förhindrat dem från att göra det. Den nya situationen innebar ett tillfälligt men ytterst instabilt jämviktsläge.

Sovjetunionen hade blivit allvarligt försvagad av inbördeskriget och isoleringen från världsmarknaden under förhållanden av extrem ekonomisk efterblivenhet. Arbetarklassen hade reducerats till en ännu mindre storlek än före revolutionen, och arbetarna kämpade för att fullt ut delta i sovjeterna på grund av sina hårda livsvillkor.

Den ekonomiska nödvändigheten av att sprida revolutionen var pressande, särskilt i denna efterblivna ekonomi. Som Marx förutsåg fortsatte kampen om det nödvändigaste och blev till och med värre.

Sovjetunionen var tvungen att göra eftergifter åt marknaden för att stimulera produktionen. Detta kallades den Nya ekonomiska politiken (NEP). Lenin förklarade att just på grund av landets efterblivenhet var det nödvändigt att tillgripa kapitalistiska metoder tills arbetarklassen segrade i de mer utvecklade länderna. Både Lenin och Trotskij varnade konsekvent för de faror detta skulle innebära.

NEP påskyndade utvecklingen av ojämlikhet. Det innebar att kapitalismen tilläts spridas inom jordbruket, vilket gynnade de rikaste bönderna, de så kallade kulakerna. Inom industrin och handeln skapades en liten klass av kapitalister, som blev kända som ”NEP-män”.

Ojämlikheten stärkte också statsbyråkratin, som nödvändigtvis var tvungen att administrera den. Byråkratin kunde luta sig mot dessa borgerliga skikt mot arbetarklassen.

Nederlaget för den tyska revolutionen hösten 1923, som satte stopp för den revolutionära vågen som följde första världskriget, förvärrade den rådande situationen ytterligare.

En ny trötthet började sprida sig. Tvivlen på världsrevolutionens program ökade, vilket återspeglade den utmattning som arbetarna i Sovjetunionen kände efter tre års världskrig, två revolutioner och tre års inbördeskrig.

Samtidigt avled Lenin tragiskt i januari 1924, vilket öppnade möjligheten för en ny politisk tendens att träda fram.

Främmande klasskrafter – de rikare bönderna, NEP-männen – kom allt mer att reflekteras inom kommunistpartiet, och särskilt dess högra flygel. Denna tendens gestaltades av Nikolaj Bucharin.

Han hävdade att socialismen kunde byggas i ”sköldpaddstakt” och på en ”eländig teknisk grund”. Med andra ord påstod han att det var möjligt att bygga socialismen på en låg nivå av produktivkrafter. Detta stod i direkt motsättning till en materialistisk förståelse av historien, men det passade perfekt för alliansen mellan de borgerliga skikten och byråkratin, som gemensamt hade en motvilja mot arbetarklassen och revolutionen, vilka de med rätta såg som ett hot.

Enligt denna argumentation fanns det inget behov av att genomgå svårigheterna med en världsrevolution; inget behov av fler omvälvningar; vi kunde återgå till ”normaliteten”. I praktiken återstod det endast för byråkratin att sköta sitt arbete för socialismens seger.

Hösten 1924 höll Stalin en serie föreläsningar för unga partimedlemmar, vilka senare publicerades som en pamflett med titeln Leninismens grunder.

I den ursprungliga versionen av pamfletten från april 1924 kunde man hitta följande:

För att störta bourgeoisin räcker det med ett lands ansträngningar – detta vittnar vår egen revolutions historia om. Till socialismens slutgiltiga seger, till organiseringen av socialistisk produktion räcker det inte med ansträngningarna i ett land, särskilt ett bondeland som vårt – till detta måste vi ha proletärernas ansträngningar i åtskilliga framskridna länder.¹⁵

Även om pamfletten i stort sett var en attack på Trotskij och hans vänsteropposition, som bildades 1923, bibehöll den fortfarande Marx, Engels och Lenins ståndpunkt.

Men några månader senare drogs denna utgåva tillbaka från distributionen och en ny version producerades, där den ovanstående passagen hade ersatts:

Men att störta bourgeoisins makt och upprätta proletariatets makt i ett land – det innebär likväl inte att helt trygga socialismens seger. När det segerrika proletariatet i ett land konsoliderat sin makt och dragit bönderna med sig, kan och måste det bygga upp det socialistiska samhället. Men betyder då det, att proletariatet härmed kommer att uppnå socialismens fullständiga, definitiva seger, dvs innebär det att proletariatet enbart med ett enda lands krafter är i stånd att slutgiltigt befästa socialismen och helt garantera landet mot intervention och följaktligen också mot restaurering? Nej, ingalunda. För detta kräves att revolutionen segrar åtminstone i några länder. Därför är det väsentligt att utveckla och understödja revolutionen i andra länder.¹⁶

Snarare än att uppnå socialism genom världsrevolution, hade nu prioriteten för arbetarna i en arbetarstat, i detta fall Sovjetunionen, skiftat till att själva bygga socialismen. Kampen för att störta kapitalismen världen över kvarstod (åtminstone för tillfället), men nu enbart för att garantera det socialistiska samhället mot yttre intervention.

Stalin förklarade i Frågor om leninism vad han ansåg vara felet med den tidigare ståndpunkten:

Dess brist består däri att den förenar två olika frågor i en fråga: frågan om möjligheten att uppbygga socialismen med ett lands krafter, en fråga, på vilken måste ges ett positivt svar, och frågan, huruvida ett land med proletariatets diktatur kan anse sig fullt garanterat mot intervention … ¹⁷

Den marxistiska, materialistiska förståelsen av socialismens uppbyggnad hade därmed redigerats bort. Stalin tog bort referenserna till Rysslands efterblivenhet och behovet av att revolutionen skulle spridas till de avancerade länderna. Organiseringen av en fullt socialistisk ekonomi var nu, enligt Stalin, möjlig inom gränserna för inte bara en enda stat, utan till och med i ett så efterblivet och fattigt land som 1920-talets Ryssland.

Att överge världsrevolutionen

Stalin medgav delvis att han reviderade ståndpunkten, när han i Leninismens grunder skrev:

Tidigare ansågs revolutionens seger i ett land vara omöjlig, baserat på antagandet att det skulle kräva de förenade åtgärderna av proletärerna i alla, eller åtminstone en majoritet, av de avancerade länderna för att uppnå seger över bourgeoisin. Nu passar denna ståndpunkt inte längre med fakta.¹⁸

Stalins argument är rakt igenom oärligt och blandar medvetet ihop frågan om arbetarklassens maktövertagande med frågan om socialismens uppbyggnad. Poängen var aldrig huruvida proletariatet kunde gripa makten i ett land. Marx, Engels, Lenin och Trotskij hävdade att revolutionen borde spridas från land till land, vilket förutsätter att den börjar någonstans. Den fråga som ställdes var huruvida socialismen kunde byggas på ett enda lands materiella resurser. Detta var Stalins revision.

Detta halmgubbeargument användes sedan som ett vapen mot Trotskij och vänsteroppositionen efter Lenins död. Genom att hävda att Trotskij och vänsteroppositionen hade den absurda idén att arbetarna inte kunde inleda en revolution i sitt eget land om det inte hände överallt på en gång, kunde Stalin sedan argumentera att den ryska revolutionen hade motbevisat deras ståndpunkt, och i processen kunde han gräva upp olika citat där Lenin hånade en sådan idé.

Denna förvrängning av grundläggande idéer i den marxistiska teorin för fraktionella ändamål skulle bli en inbäddad tradition inom stalinismen.

Stalin hävdade till och med vid den femtonde partikongressen 1926 att Marx och Engels ståndpunkt endast gällde den tidigare fasen av kapitalistisk utveckling. Enligt honom var det under imperialismens epok, med de skarpa motsättningarna mellan de imperialistiska makterna, möjligt att segra med socialismen i enskilda länder, genom ett brott i ”den imperialistiska fronten”¹⁹. Detta vänder saker och ting upp och ner. Tvärtom visar det extrema ömsedidiga beroendet i den moderna världsekonomin att Marx och Engels analys av kapitalismen är ännu mer tillämplig i dagens värld än under deras egen livstid.

År 1928 argumenterade Trotskij för att nationell trångsynthet i politiken var ”en grund för oundvikliga framtida nationellt reformistiska och socialpatriotiska misstag”²⁰. Historien har gett Trotskij rätt.

Antagandet av den revisionistiska teorin om ”socialism i ett land” ledde till att den sovjetiska ledningen övergav världsrevolutionen. Under deras ledning blev Kommunistiska Internationalen inget annat än ett instrument för Moskvas utrikespolitik, innan den slutligen upplöstes 1943 som en gest till de allierade. Den socialistiska världsrevolutionens parti, grundat av Lenin, hade fullständigt förstörts.

Idag är det mer brådskande än någonsin att lägga en solid grund för en ny kommunistisk rörelse, och att återvända till Marx, Engels, Lenins och Trotskijs internationalism. Endast genom att återbeväpna arbetarrörelsen med dessa idéer kommer vi att kunna säkra den världskommunistiska revolutionens seger.

---

1.  K Marx, F Engels, Kommunistiska manifestet, Bokförlaget Stormklockan, s. 9 ↩︎
2. K Marx et al., Den Tyska Ideologin (Urval), www.marxists.org ↩︎
3. ibid.. ↩︎
4. K Marx, The German Ideology, www.marxists.org. (vår översättning) ↩︎
5. K Marx, F Engels, Kommunistiska manifestet, Bokförlaget Stormklockan, s. 23, vår kursivering. ↩︎
6. Ibid. s. 16. ↩︎
7. K Marx, F Engels, ‘Address of the Central Authority to the League’, Karl Marx Frederick Engels Collected Works, Vol. 10, Progress Publishers, 1978, s. 277-278, (vår övers. och kursivering) ↩︎
8. L Trotskij, Resultat och framtidsutsikter, Bokförlaget Röda Rummet, s. 90. ↩︎
9. V I Lenin, ‘Om proletariatets uppgifter i den nuvarande revolutionen’, Lenins samlade verk i 10 band, band 6, s. 312. ↩︎
10. V I Lenin, ‘Resolution on the Current Situation’, Lenin Collected Works, band 24, 1974, s. 310. (vår övers.) ↩︎
11. V I Lenin, ‘Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky’, Lenins valda verk i 10 band, band 8, s. 226. ↩︎
12. Ibid.., s. 231. ↩︎
13. V I Lenin, ”Hellre mindre men bättre”, Lenins samlade verk i 10 band, band. 10, s. 562. ↩︎
14. Ibid., s. 565. ↩︎
15. Citerat i L Trotskij, Den förrådda revolutionen, Bokförlaget Stormklockan, s. 334. ↩︎
16. J Stalin, Leninismens problem, s. 42. ↩︎
17. Ibid. s. 204-205. ↩︎
18. J Stalin, Foundations of Leninism, International Publishers, 1970, s. 44. (Vår övers. ↩︎
19. J Stalin, ‘The Social-Democratic Deviation in our Party’, Works, band 8, Foreign Languages Publishing House, s. 261 ↩︎
20. L Trotskij, Tredje Internationalen efter Lenin, www.marxists.org. ↩︎