Alla som arbetar inom skolväsendet upplever bristen på resurser. Man skär ner och sparar, ökar arbetsuppgifterna och arbetstiden, och försöker minska kostnaderna för lokaler, böcker och annat skolmaterial. Och besparingarna drabbar i första hand lärarna. Överallt kommer det larmrapporter. I exempelvis Örebro, så har undervisningstiden på ett år ökat med 20 procent, och 75 procent av lärarna sover nu dåligt på grund av jobbet. Nio av tio säger sig uppleva stressymptom varje dag.
Samtidigt har kostnaden per elev i snitt ökat från 83 733 kr till 92 582 kr, mätt i fasta priser, det vill säga att man har räknat bort inflationen och på så sätt gjort priserna jämförbara över tid. Och lärarnas magra löneökningar, som knappt hållit samma takt som inflationen, kan knappast sägas vara orsaken.
Var är pengarna?
Var är då pengarna? Svaret är att de sipprar ut i överetablering, byråkrati och privata vinster. Poängen med friskolesystemet är att skapa konkurrens så att de sämsta skolorna slås ut. Villkoret för detta – även i den ”ideala” situationen för konkurrens – är att det finns överetablering på marknaden, det vill säga för många skolor. Och vad innebär det när en friskola går i konkurs, så som John Bauer-koncernen gjorde nyligen? Det innebar att 36 skolor lades ner, över 1000 lärare förlorade sina jobb och 11 000 elever fick byta skola. Dessa elever måste kommunala skolor vara beredda att ta hand om, vilket innebär att de konstant måste ha en överkapacitet som naturligtvis kostar pengar. Kort sagt leder friskolesystemet till att vi betalar för elever som inte existerar.
Dessutom har friskolorna tillsammans med kommunaliseringen av skolan, som tidigare var statlig, inneburit en dramatisk ökning av byråkratin. Dels de kommunala, men framförallt de privata skolorna, försöker hela tiden spara och effektivisera så mycket de kan. Man tvingas därför öka kontrollen och uppföljningen av skolan på varje plan inom verksamheten. Kraven på ”internt kvalitetsarbete”, ”uppföljning och utvärdering”, ”pedagogisk dokumentation”, etc., har därmed successivt blivit allt viktigare, samtidigt som den statliga skolinspektionen blivit allt större. Dessutom har kommunerna sina egna respektive granskningsnämnder och kommittéer som utför precis samma arbete som de statliga.
Man hoppas på så sätt undvika att elevernas utbildning blir lidande. Men elevernas utbildning lider uppenbart, och ingen vet vem som är ansvarig. Är det den enskilda rektorn, företaget, kommunen eller staten? Alla skyller på varandra. Byråkratin ökar, samtidigt som kontrollen över skolan är sämre än någonsin. Och alldeles förutom att det är ett enormt resursslöseri, så innebär det ett berg av papper som varje lärare måste hantera, i stället för att lägga tiden på att utbilda sig själv, planera och undervisa.
Flera lärare berättar om hur föräldrarna under de senaste åren blivit alltmer aggressiva, vilket innebär en ytterligare psykisk stress för lärarna. Naturligtvis ska föräldrar ställa krav på sina barns utbildning, men det finns också en mer övergripande oro som spelar in här. Med all rätta litar man inte längre på systemet, och inte heller på att välfärdsinstitutionerna gör sitt jobb – och i frånvaro av kamp slår detta för somliga över i rena hot mot den enskilda läraren.
Ilskan är rättmätig, men ingen mängd hot eller statlig kontroll kommer hjälpa i ett system som i grunden är dysfunktionellt. Man har under flera år försökt spara, genomfört så kallade ”effektiviseringar”, men allt detta har tvärtom gjort skolan mindre effektiv. Ständigt kommer det nya granskningar som visar i vilket uselt skick den svenska skolan är, men dessa granskningar är inte värda pappret de är skrivna på om man inte gör något åt situationen.
Varför genomför man så korkade reformer?
Nästan var fjärde elev går ur den svenska grundskolan utan fullständiga betyg; endast två av tre gymnasieelever fullföljer sin utbildning och bara drygt hälften av de som påbörjar SFI-utbildning får godkänt. Samtidigt kostar skolan mer. Alltså tjänar varken lärare, elever, föräldrar, eller ens den svenska staten på kommunaliseringen och privatiseringen av skolorna. Var det då enbart av ideologiska skäl man genomförde privatiseringarna?
Det finns utan tvivel personer i både den socialdemokratiska och borgerliga ledningen som är blinda för allt annat än att ”konkurrens höjer kvaliteten”. Men frågan är egentligen vem det är som drivit fram dessa personer – och det finns egentligen bara en enda liten grupp i samhället som tjänat på kaoset i skolan. Det är finans- och riskkapitalisterna, som kunnat göra sig grova hackor på att investera och spekulera i utbildning. De tjänar inte på att investera i industri eftersom människor ändå inte har råd att köpa allt som redan nu produceras, så istället kräver de privatiseringar i samtliga länder världen över, för att hitta nya marknader, nya guldkalvar.
Det första steget för en vänsterregering måste vara att avskaffa vinsterna i välfärden och förstatliga skolan. Man ska ta tillbaka de över 30 miljarder kr som enligt Dagens ETC de senaste åren stulits ur vården, skolan och omsorgen i form av vinst. Självklart finns det inga problem med att exempelvis föräldrakooperativ finns kvar, men dessa måste också ställa sig under en gemensam plan för utbildningen. På så sätt kan man börja samordna rapportering, granskning och elevunderlag, vilket är omöjligt med en ”fri” etableringsrätt för friskolor.
Släng ut kapitalisterna från skolan – kämpa för socialism!
Frågan om vinsterna i välfärden är central inför valet. Och ledningen för Vänsterpartiet gör helt rätt som lägger mycket vikt vid den. Däremot gör partiledningen ett grundläggande fel, som är att presentera den som om den vore en isolerad fråga, en fråga som kan avgöras till arbetarnas fördel genom att man klubbar bra beslut i riksdagen. En sådan naiv inställning kan inte annat än framstå som oseriös för arbetare, som är mycket väl medvetna om att kapitalismens girighet inte respekterar något enskilt lands parlamentariska beslut.
Förbudet mot vinster i välfärden handlar om att skolbudgeten faktiskt ska gå till skolan, vilket låter som ett lågt ställt krav. Men detta kräver att man vågar ta politisk strid mot finanskapitalet, som högljutt kommer protestera. De är de enda som tjänat på socialdemokraternas kommunaliseringar och privatiseringar som började på 1990-talet. De är de enda som slipper betala, när resten av samhället går in i allvarlig ekonomisk kris. Och de kommer inte släppa sina guldkalvar så enkelt, utan skulle utsätta en vänsterregering för kraftigt sabotage.
Det är alltså inte helt lätt att förbjuda vinsterna i välfärden, inom kapitalismens ramar. Ett parallellt problem är naturligtvis att företag alltid hittar sätt att komma runt regleringar. Vänsterpartiets förslag är att friskolorna ska omvandlas till SvB-bolag, som max får ta ut en vinst på en procent plus statslåneräntan. Men det lämnar fortfarande rummet öppet för koncerner som exempelvis John Bauer, som helt enkelt skickar det till en annan del av koncernen och plockar sedan ut det som vinst. Eller för att cheferna för företaget helt enkelt tar ut det som personlig lön, istället för vinst.
Naturligtvis kan chefer ta ut alldeles för höga löner, även om skolan är statlig. Det enda sättet att kontrollera detta på är att dels sätta ett lönetak, dels ge arbetarna möjlighet att avsätta en chef som inte leder skolan på rätt sätt. Det är de som arbetar och går i skolan som vet hur den bäst ska skötas. Och detta gäller i skolan, men i lika stor utsträckning i resten av samhället. Av denna anledning skulle borgarklassen aldrig tolerera en sann demokratisering av offentlig sektor – de förstår att idén om arbetarstyre skulle sprida sig som en löpeld genom resten av arbetarklassen också.
Borgarklassen misslyckas just nu fatalt med att sköta och utveckla skolan. Men det är bara en del i hur den misshandlar resten av samhället med. Kampen för en bättre skola är och måste alltså vara en del av kampen för socialism. Utan den kopplingen kommer kampen alltid sluta i detaljregleringar som borgarklassen alltid kommer kunna sabotera och komma runt. I land efter land världen över inser ungdomar och arbetare det, och allierar sig i sin kamp. Marxisternas grundläggande krav måste vara: Släng ut kapitalisterna från skolan! Men inte med en reformistisk vänsterregering; vi behöver en revolutionär arbetarregering på ett socialistiskt program.