Intervju: Facklig kamp bland bemanningsanställda

Vi publicerar här en intervju med Per Andersson, metallarbetare på Volvo och fackligt aktiv sedan många år tillbaka. Han har vart med och organiserat både fast anställda och senare bemanningsanställda. Lärdomarna från hans arbete kan tjäna som en inspiration och en inblick i hur facklig kamp kan gå till i praktiken.

Berätta om ditt fackliga arbete, hur började det?

Jag gick med i facket när jag var 18 och började jobba heltid, minns inte varför bara att jag letade mig in i ett avskilt rum i fabriken med ett stort foto på Palme på väggen och skrev på inträdet till IF Metall för över tio år sedan. Blev inte aktiv förrän jag började arbeta på Volvo och möttes av en arbetsplats i akut behov av organisering och sammanhållning. Jag blev aldrig aktiv för att det var roligt eller intressant utan för att jag kunde känna behovet av det i mina handleder och ryggmuskler efter en hel dag vid monteringsbanan.

Jag skrev upp mig på fackliga kurser där man fick lära sig allt – förutom behovet av att snacka ihop sig på jobbet och använda sin kollektiva styrka. Insåg efter att företaget lade ner en hel avdelning/bana i fabriken som kostade över sju miljoner, för att montörerna där hade rastmöten och höll ihop. Det är genom sammanhållning och kollektiv styrka man förändrar arbetsplatsen. Det borde man ju kunna räkna ut själv rätt så lätt men jag var ung och dum och trodde faktiskt lite på de där heltidsfackliga sossarna som lurade i folk att det är genom att ”ge och ta” som man kan förhandla fram ”smarta lösningar”. Efter att kommit i kontakt med andra fackliga aktivister som använde folkrörelsestrategier och pratat med montörer från den avdelningen som lades ner så började jag förstå.

Jag började organisera vår bana tillsammans med mina arbetskamrater genom omröstningar och samtal på de rastmöten vi började ha varje torsdag. Långsamt men säkert började vi lita på varandra efter små men viktiga steg av enighet. Detta tog lång tid och vi började försiktigt med mycket små saker för att sedan stegra och låta vår kollektiva styrka växa i takt med de problem vi gav oss på. Det tog över ett år från den dagen vi började prata om den andra banan och deras rastmöten till den dagen vi alla samlades på rasten, utan chefer och öppet började prata om olika problem. Sedan tog det några månader ytterligare till den dagen vi alla skrev ja eller nej på våra röstlappar och lade det i den där tomma skruvlådan.

Vi röstade om att arbeta exakt efter reglerna på de arbetsstationerna som var överbelastade. En montör ställde sig sedan och vägrade börja bygga på bilkarossen förrän den passerat ett visst tejpstreck på golvet som vi exakt mätt ut. När chefen och andra svinarga tjänstemän bytte bort montören och tog dit en annan så gjorde den likadant. Efter 20 montörer och mycket skrik från chefer så tog företaget bort vissa monteringar från den arbetsstationen för att vi hade bevisat att om vi följer instruktionerna så hinner vi inte med våra arbetsuppgifter.

Sådana kollektiva erfarenheter kan ingen chef skrämma bort eller fackstyrelse förhandla bort. Det var sällan lagar och avtal som gjorde att vi vann förbättringar utan det var för att vi höll ihop och det var ingen, speciellt ingen av oss, som trodde något annat. Även om företaget försökte lura i oss mer än en gång om att det vara slump att de löste de problem som vi gav oss på.

Hur effektiv var denna kamp?

Det var inga stora grejer vi förändrade men strategin fungerade nästan varje gång. På de första rastmötena vi genomförde med anonyma omröstningar var vi 8 personer och ett år senare så var vi två hela avdelningar med ca 40 personer. Senare lade de ner vårt nattskift och stora varsel gjorde oss arbetslösa och de spred de som var kvar till olika avdelningar i fabriken. De arbetskamraterna hade inga fackliga förtroendeuppdrag eller fina utbildningar men de lärde mig mer om facklig organisering och kamp än vad någon ombudsman någonsin gjort.

Ett angrepp på en blev ett angrepp på alla och vi montörer som tidigare inte litade på varandra visste nu att alla hade möjlighet att förändra genom våra kollektiva handlingar och vågade räta på ryggen när chefen kom flygande med hög röst och galna ögon. Vi lärde varandra något som inga böcker eller tråkiga fackutbildningar av sömniga ombudsmän någonsin kan lära arbetare. Vi gav varandra kollektiv erfarenhet av positiva förändringar som vi vunnit för att vi hållit ihop och satt press på företaget.

Efter några år ifrån Volvo fick du komma tillbaka, fast som bemanningsanställd av Lernia, du började då arbeta för en fackklubb för bemanningsanställda – berätta om det.

Hur är förhållandena för de bemanningsanställda?

När jag kom tillbaka så gjorde jag det i andra kläder än de kläderna som mina gamla arbetskamrater hade. Det stod Lernia på mina och de hade annan färg. Jag fick tillsammans med mina inhyrda kolleger skriva på ett nytt anställnings avtal varje månad. På måndag morgon vid kl sex så kunde vi stå samlade utanför fabriksporten där vi väntade på nya anställningar. Ibland var det någon som inte fick något nytt anställningsavtal och ingen ville vara den montören nästa gång. Vi började bygga upp ett hemligt nätverk på Facebook och hålla cafémöten utanför arbetsplatsen. Kravet var riktiga skyddskläder till alla.

Hur skiljer de sig från de som är fast anställda av Volvo?

De fast anställda på Volvo har en anställningstrygghet på Volvo – de inhyrda har ingen. Om Volvo vill göra sig av med en inhyrd så ringer chefen ett samtal och man kallas tillbaka till Lernia kontoret. Lyckas de inte hyra ut en till ett annat företag vilket oftast är fallet så blir man arbetslös. Detta är den grundläggande skillnaden, sedan leder detta till en massa andra skillnader mellan oss på olika sätt.

Hur var bemötandet från IF Metall ledningen när ni försökte starta?

Lite ovant. Gräsrotsaktivism är tyvärr ofta exotiskt och man vet inte riktigt hur man skall stödja den. De föreslog från Volvoklubben att jag skulle bli anställd som ombudsman för de inhyrda och att vi skulle gå ihop tre stycken och välja varandra till en styrelse för en fackklubb. Vi tackade nej till dessa genvägar och bildade istället ett fackligt nätverk. Sen anordnade vi ett årsmöte som valde sin styrelse i den nya fackklubben.

Vad var de största svårigheterna?

Som alltid att övertyga människor om att det går att göra det, att det är inte bara den man pratar med som tycker det är bra att gå ihop i en grupp och ställa krav. Detta gör man genom att tillsammans med små steg bevisa för varandra att det går och att det gör skillnad. Först genom ett anonymt nätverk, sedan genom ett öppet fackligt nätverk med kontaktpersoner och öppna rastmöten och sedan med en öppen och medlemsstyrd verkstadsklubb.

Vi visste när vi började bygga fackklubben att vi alla skulle få sparken men vi satsade på att ta oss till förhandlingsbordet och hjälpa varandra på vägen och det lyckades vi med. Det var många som sa till oss att det aldrig skulle gå och det var många av oss som log när de sedan som Volvoanställda frågade ifall man fick vara med i vårt fack istället för Volvofacket.

Flera av er som drev fackklubben blev varslade, vad har hänt med klubben?

Alla som var aktiva, plus de flesta andra, fick sparken. Det var tre stora varsel som svepte över oss medan vi bildade klubben. Bara en vecka efter årsmötet där vi formellt blev en fackklubb kom det stora varslet. Vi var ju arbetslösa i några månader och när Volvo började ta tillbaka inhyrda så hade många redan andra jobb, hade rest till andra städer, andra länder eller börjat plugga. Klubben är upplöst och organisationen har gått tillbaka till sitt första stadium av anonymt fackligt nätverk på Facebook. Men vi som var aktiva i denna klubben har ju börjat dyka upp på andra fabriker och företag och vi har inte glömt något.

Vad gör du nu? Hur kommer du att göra med ditt fackliga arbete?

Jag arbetar som servicetekniker men söker samtidigt andra jobb. Det fackliga arbetet fortsätter där jag står eller hamnar genom att skapa nya exempel och sprida erfarenheter genom skrift och föreläsningar. Framförallt genom att organisera mina framtida arbetskamrater så att de kan inspirera och organisera andra. En gång läste jag en sådan här text om en bagare i Stockholm och nu läser andra denna intervju.

Ylva Vinberg

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,178FöljareFölj
646FöljareFölj
2,000FöljareFölj
672PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna