Skicka alla kapitalister till Åre bara?

Vad ska vi göra med kapitalisterna när vi tagit deras egendom? Hur förhindrar vi att de med våld försöker ta tillbaka makten? Dessa frågor är inte helt enkla, men över påsken hemma i Jämtland tror jag att jag fann svaret. När revolutionen genomförs kan vi helt enkelt bara stänga in alla kapitalister i skidorten Åre.

Det kan bli världens största lekcenter åt vår före detta härskande klass, en nöjespark där de får fortsätta att låtsas vara kapitalister medan resten av oss rekonstruerar samhället efter våra behov. Vi kan skapa nostalgiska aktiviteter åt dem, som ”Vem kan ta skolpengen och lägga det på våffelstugor först?”, eller varför inte ”Kvällskurs i fuskbygge” eller andra föreläsningar om de stora problemen, som: ”Hjälp! Min Lamborghini startar inte i minusgrader!” och ”Rödvin och åtta linor kokain: Så är du tillbaka i backen efter afterskin”.

Inga verkliga droger kommer såklart att förekomma. Trots att arbetsförhållandena för vårdpersonalen verksamma i ”Kapitalistrehab: Åre” kommer att vara flera gånger bättre under socialismen, lär det vara en tillräckligt svår uppgift för dem att handskas även med nyktra kapitalister. Jag kan redan se svårigheterna framför mig: en vårdarbetare smäller till en gammal senil ”brukare” på handen: ”Ajabaja Leif-Siewert, tänk på att Schwarzwaldtårtan ska räcka till alla” medan det i själva verket var Karl-Reinard Leijonhufvud i bakgrunden som smaskat i sig mest.

Om du tycker att detta inte låter realistiskt utan mer som en dålig komedi, har du förmodligen helt rätt. För det första har jag ingen aning om vad kapitalisterna sysslar med i hemlighet när de semestrar och jag vill nog inte veta det heller, och för det andra ska semesterorter vara tillgängliga för alla under socialismen.

Men det största skämtet är att denna beskrivning av Åre är baserad på verkligheten. Om du någonsin haft oturen att ha vistats i Åre, har du nog sett att denna by redan idag liknar mer en dystopisk feberdröm än en semesterort, som en blandning mellan Stureplan och Blade Runner, med en skidbacke ovanpå.

Vi som är uppvuxna i Åre kommun är trots det syndfulla namnet mycket hemkära, och inte sällan lite löjligt patriotiska till våra fjäll och byar. Men från barnsben får alla kommuninvånare lära sig en enda sak: Undvik Åre till varje pris, nästan som om man skulle utlösa en förbannelse av att bara nämna namnet.

Mitt i fjällen möts man helt plötsligt av stora lyxhotell (som givetvis brutit mot alla existerande bygg- och konstruktionsregler tillsammans med allt som heter arbetsrätt), och märkesbutiker som annars bara finns i storstäderna. Mellan dem åker dyra sportbilar, eller ännu dyrare mountainbikes. 

Trots att det är den största orten i Åre kommun, känner man konstigt nog som kommuninvånare inte till någon som faktiskt bor i själva byn. Åre går endast runt med sin osmickrande slogan ‘’Åre, året runt’’ eftersom att unga säsongsarbetare från hela landet reser dit i hopp om att få jobba i fjällen, bara för att tvingas arbeta under usla förhållanden och nästintill obefintliga löner. Har de tur kan de kanske ibland få ett liftkort som betalning.

En arbetarfamilj behöver idag spendera en förmögenhet för att kunna avnjuta sin semester i backarna, samtidigt som hela kommunen utarmas. Som i resten av landet blir alla förutom de rikaste fattigare av inflationen, nedskärningarna, privatiseringarna, ungdomsarbetslösheten och bostadsbristen, medan stugor i Åre säljs för tiotals miljoner och står tomma (förutom på sportlovet!).

Åre har blivit som kapitalisternas personliga festplats. Samtidigt som våra värdelösa regeringar ökar polisvåldet och den rasistiska hetsen mot de mest utsatta i storstädernas fattiga förorter, är det få som pratar om de verkliga drogmissbrukarna. Åre har inte sällan toppat listorna som en av Sveriges drogtätaste orter per capita, och förövarna är inte några fattiga ungdomar. Bland rika, äldre turister flödar det kokain, som en ordningsvakt i Åre beskrev det: ”Det kan vara konferensgäng, då märker man ganska tydligt att det finns sådana som är påverkade av annat än alkohol”.

Denna absurda cirkus nådde dock sin höjdpunkt förra året när byn drabbades av en ovanligt stor vårflod och ett skyfall i samband med stormen Hans. Den lilla konstgjorda Susabäcken som rinner genom Åre, och som inte är konstruerad för stora vattenmängder, omvandlades snabbt till en enorm flodvåg som rev upp hus och drog med sig bilar. Vägar och broar rasade, och hela Åre delades symboliskt i två likt Helvetesgapet i Ronja Rövardotter. På ena sidan blev de rika turisterna strandsatta i sina lyxstugor vid norska gränsen, medan alla borgerliga medier fylldes av oro och förskräckelse. På andra sidan fortsatte livet som vanligt i länet, och många fick sig ett gott skratt.

Denna lilla bäck verkar ha varit en alldeles för mäktig fiende för det kapitalistiska systemet. Snart ett år senare, med förvärrade klimatförändringar och hög risk för en ännu värre vårflod när snön smälter, har det skett långt ifrån tillräckliga reparationer och förebyggande åtgärder för att förstärka bäcken. Skattebetalare förväntas enligt kommunen behöva stå för 50 miljoner kronor för skadorna, pengar som de sedan erkänt inte ens existerar. Under kapitalismen är det vi arbetare som får betala för kapitalisternas egna problem, och inte ens då händer det något!

Jag är säker på att om spekulationsbubblor, besparingar och all borgerlig galenskap hade en fysisk form, hade det sett ut exakt som Åre. Det är nästan fascinerande. Platsen har blivit som kapitalismens ruttenhet i miniatyrform, med en slukhålsliknande reva kvar i mitten som plommonet på tårtan.

Oturligt nog för kapitalisterna, är den lilla Susabäcken dock inte deras enda fiende. Förr eller senare kommer vansinnet även att få en annan damm att brista. En mäktigare flodvåg kommer att svepa fram, även i Jämtland, när klasskampen och kommunismen återigen ger syre till fjälluften.

Att fantisera över att vi placerar alla kapitalister i Åre efter revolutionen, som en enda stor rehabklinik, är förstås bara en fantasi. Men den socialistiska revolutionen i sig blir alltmer ett faktum ju längre kapitalismen drar ned mänskligheten och naturen in i avgrunden. Vad vi arbetare sedan faktiskt gör med Åre och samhället när vi tar makten kommer för första gången att vara upp till våra behov, inte kapitalisternas, och då kommer verkligheten att överträffa all fiktion.

Jonathan Hultqvist

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,164FansGilla
2,422FöljareFölj
1,210FöljareFölj
2,021FöljareFölj
711PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna