Andra söndagen i februari höll statsminister Kristersson ett nio minuter långt försök att sopa sin egen roll under mattan, även kallat “Tal till nationen”. Ledaren för den mest främlingsfientliga regeringen sedan andra världskriget, skulle plötsligt bli en symbol för “ETT Sverige. Inte vi och dom… Inte född här eller utomlands”, för vår “förmåga att enas” och så vidare.
En sådan storslagen uppvisning av floskler passar liberaler som ledarredaktionen på Dagens Nyheter perfekt – de utnämnde det till “Kristerssons starkaste stund”.
Några rader ned skymtade dock en försiktig kritik. “Men det går inte att undkomma: Det är inte så här det brukar låta.”
Nej, uppenbarligen, för hela regeringens politiska gärning kretsar kring att attackera flyktingar, invandrare och andra arbetare.
Den enade nationen
Bara åtta dagar före talet gjorde Kristersson det förbluffande påståendet att kriminaliteten berodde på att det “kommer in nya människor som begår nya brott”. Man får leta efter ett bättre exempel på “vi och dom”, på “född här eller född utomlands” och så vidare.
Med en politikers allvarsamma min, radade Kristersson upp “de värderingar som definierar oss”.
– Vår respekt för varje människas okränkbara värde. Vår omtanke om varandra. Vår enastående förmåga att enas och sluta oss samman. De värdena finns i oss, ofta outtalade.
Extra outtalat för hans regering, får man säga. Var det exempelvis av omtanke, eller i ett försök att skapa enighet, som hans vice statsminister Ebba Busch (KD) beklagade att polisen inte skjutit skarpt mot de ungdomar som under våren 2022 genomförde upplopp i ilska mot koranbränningarna?
– Varför har vi inte hundra skadade islamister, hundra skadade kriminella, hundra skadade upprorsmakare?, frågade hon retoriskt i Ekots lördagsintervju.
Eller var det kanske på grund av en annan floskel i Kristerssons tal: “Hat besegras inte av mer hat”?
Och är det i samma jakt på enhet, som samarbetspartnern Åkesson varnar för “islamisering” som “en främmande imperialistisk ideologi” och “folkutbyte”? Om så, kan det knappast vara en enhet som inkluderar svenskar med utländsk bakgrund.
Att sola sig i andras glans
Man frågar sig om Kristerssons “respekt för varje människas okränkbara värde” också gäller palestinier som blir massakrerade av hans allierade i Israel, eller de flyktingar som tvingas fly hit. Svaret är enkelt: Naturligtvis inte.
Senast den 2 januari skröt Kristersson om hur regeringen minskat antalet flyktingar som Sverige tagit emot från 162 000 år 2015, till 10 000 år 2024.
Därför var det särskilt motbjudande när Kristersson försökte sola sig i glansen av den nyutbildade undersköterskan Marwa. Hon kom till Sverige som flykting från Syrien för nio år sedan, just genom det flyktingmottagande som Kristersson gjort till sin skottavla.
Medan Rickard Anderssons skott fortfarande ven i luften, hjälpte hon och andra elever de skadade. Medan Kristersson i trygghet på Rosenbad kammar hem nästan 200 000 i månaden, kommer hon – om hon orkar arbeta heltid – att tjäna en knapp sjundedel av den summan.
Undersköterska är ett “viktigt yrke”, sade Kristersson förnumstigt. Men genom att vägra höja bidragen till kommuner och regioner, ständigt underfinansiera alla typer av vård och omsorg, är det hans regering som ser till att bryta deras ryggar.
“ETT Sverige”
I ett försök att låta omtänksam, lovade Kristersson alla som förlorat någon anhörig i terrordådet, att “ansvaret för att hjälpa er att återfinna livet, det tar vi gemensamt.”
Om statsministern samtidigt tillkännagett att alla de senaste årtiondenas nedskärningar i välfärden skulle rullas tillbaka, att de osäkra anställningar som kommer att möta skolans elever på arbetsmarknaden ska bort, att regeringen omedelbart ska upphöra med sin rasistiska hets – eller något annat som faktiskt gjort någon märkbar skillnad i deras liv – då kanske man kunnat ha sympati för ett sådant uttalande.
Ur Kristerssons mun liknar det mer en mobbare som gjort allt för att göra livet värre för sina offer, men offentligt låtsas vara deras mest hjälpsamma vän.
Samtidigt som hela talet på ytan försökte låta inkluderande, gjordes allt som en beskrivning av hur “Sverige” är – uppenbarligen till skillnad från andra länder och kulturer, däribland de som många av offren kom ifrån. I detta avseende var talet inget avsteg från regeringens politik i övrigt, med dess ständiga nationalistiska pladder om svensk kultur och svenska värderingar.
Statsministern kommer inte att ta något ansvar för de anhörigas liv, annat än för att fortsätta göra dem värre. Han ansvarar för den utökade rasprofileringen från polisen (visitationszoner), för nedskärningarna längs hela linjen, och inte minst för att skapa den hysteriska stämning i samhället som formar mördare som Rickard Andersson.
Det finns inte bara “ETT Sverige” (versalerna är regeringens egna). Det finns ett Sverige för de rika, för den härskande klassen, för kapitalisterna och deras politiska företrädare: lyxvillornas, chefsposternas, finansmarknadernas och imperialismens Sverige. Det finns ett annat Sverige för oss som arbetar åt dessa utsugare.
Och det är sant att de mördades anhöriga har verkliga vänner i det här landet. Men man hittar dem inte i Rosenbad, utan på landets arbetsplatser: skolor, vårdcentraler, lager, industrier, och så vidare.
Vi ser det i den våg av ilska som terrordådet väckt. Och den riktar sig direkt mot politiker som Kristersson, som bara för ett par veckor sedan talade om “inhemsk terrorism” när han talade om kriminalitet – och indirekt invandrare. Men när en svensk skjuter invandrare i den värsta skolskjutningen i svensk historia, undviker han och polisen ordet “terror” som pesten.
Visst finns det ett “vi” i Sverige. Men det är inte ett “vi” som innefattar Ulf Kristersson och hans anhang. Vårt “vi” är arbetarklassen – med olika bakgrund, yrke, kön, sexualitet, och så vidare. Och bland oss är det allt fler som håller på att få nog. Om Kristersson inte märkt det redan, lär han märka det snart.