Sjuksköterska vittnar: kaos på Karolinska

I april hade operationsköerna i Sverige växt till 180 000 patienter. Under sommaren fortsatte siffran att stiga. På sjuksköterskan Jakobs avdelning av Karolinska Universitetssjukhuset är det ett konstant problem. Trots att man inte ens hinner ta hand om alla schemalagda operationer, fortsätter åtstramningarna. 

Nu har ledningen beslutat att sluta ta in bemanningssjuksköterskor, trots att i stort sett alla operationssalar är beroende av dem för att ens hålla igång det nuvarande tempot.

– Folk kommer in, man visste redan på morgonen att flera operationssalar var helt uppbokade. Men patienterna får ändå vänta och fasta i flera timmar, och bara hoppas på att någon annan operation mirakulöst ställs in så att de får en ledig plats. Annars får de komma tillbaka om ett halvår och försöka igen, berättar Jakob.

Det är kaos på sjukhuset, alla avdelningar är överfulla, och om någon patient behöver läggas in utan att det finns plats på deras avdelning, skickas de bara vidare till en annan. 

– Vi kan få patienter som ingen av oss faktiskt har utbildning för att ta hand om. Vi får ta emot barn också, trots att ingen här har specialiserad utbildning för vård av barn. Oftast har vi hand om lite mindre komplicerade ingrepp, men om något skulle bli akut så vet jag inte vad vi skulle göra, berättar Jakob.

Sjukhusdirektören Björn Zoëga är förstås helt medveten om detta, men så länge han kan fortsätta dra hem en enorm lönecheck varje månad är det knappast hans problem. Istället för att göra något åt situationen, så ber han arbetare ta smällen och låtsas som att han beklagar sig över det. I ett mejl som skickades ut till alla medarbetare i augusti redovisar han för sjukhusets ekonomi, och konstaterar att de är i “ett riktigt kärvt läge”. 

– Mycket bestäms av våra egna beslut, påstår Zoëga. Vi måste vara sparsamma med hur vi använder våra pengar. 

Den huvudsakliga poängen i hans mejl är denna: underskottet beror främst på att man inte kunnat ge vård till den mängd patienter man hade planerat. För att få in mer intäkter, måste sjukhuset nu ta in fler patienter. Men att anställa personal för att åstadkomma detta mirakel kommer inte på tal. “Tillsammans är vi Karolinska”, avslutar herr Zoëga, vars månadslön ligger på 270 600 kronor i månaden. 

Förra året fick denna sjukhusdirektör en lönehöjning med 30 000 kronor i månaden. Den summan motsvarar en hel (om än alldeles för låg!) sjuksköterskelön på heltid. 

Jakob berättar att på hela Karolinska slås avdelningar ihop, specialister tvingas gå utöver sina ordinarie arbetsuppgifter, och i stort sett alla arbetare vet att det är helt vansinnigt, men kan inte göra något åt situationen.

– Vi måste alltid jobba extra hårt bara för att undvika att klämmas ihjäl av teknikaliteter och byråkratiskt nonsens. Det är en sådan fruktansvärd överplanering av verksamheten som tar jättemycket resurser, resurser som istället kan användas på att faktiskt förbättra arbetet och patientsäkerheten. Vad menar Björn Zoëga med att just vi ska använda resurserna bättre?

Över hela Sverige går regioner med stora underskott, men det är arbetarna – inte cheferna eller direktörerna – som tvingas ta smällen. 

Jakob beskriver hur alla hans kollegor är förbannade, men Vårdförbundet ger dem inget utlopp för sin ilska, och ingenting att kämpa för. 

– Eftersom vi inte kan strejka hur som helst skulle det säkert finnas ett stort stöd för en sympatistrejk, men Vårdförbundet har inte tagit upp frågan alls. Jag hör av otaliga medlemmar hela tiden att de inte får ut något av det. Jag känner likadant.

Detta är helt rätt, och gäller på olika sätt för alla som arbetar i välfärden. Vi måste kasta ut fackförbundsledarnas skråmässiga attityd som isolerar de olika arbetargruppernas kamp, och istället tillsammans förbereda massdemonstrationer och strejker mot nedskärningarna. 

Att arbetare i allmänhet kommer att vilja stötta en sådan kamp för vård, skola, omsorg – för alla delar av välfärden – är närmast en underdrift. Det finns alla möjligheter att organisera en massiv rörelse av sympatistrejker som verkligen kan slå mot borgarklassen och deras politiska företrädare. Men de nuvarande fackliga företrädarna kommer inte att lyfta ett finger om de inte måste. Det kräver en mäktig rörelse underifrån.

  • Klasskamp mot nedskärningarna! Låt kapitalisterna betala för sin egen kris!
  • För en stridbar arbetarrörelse! 
  • Ut med cheferna, direktörerna och kapitalisterna ur välfärden! Låt arbetarna styra över sin egen verksamhet!

Joseph Stameus

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,117FansGilla
2,589FöljareFölj
1,538FöljareFölj
2,185FöljareFölj
764PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna