I maj 1971 demonstrerade uppemot 750 000 studenter och arbetare i Washington i de största demonstrationerna dittills i USA:s historia. Det uttalade målet var att stänga ner den federala regeringen i en dag. På banderollerna och flygbladen stod: “Om inte regeringen stoppar kriget, stoppar vi regeringen!”
Nästan 50 år har gått sedan vietnamesiska arbetare och bönder blev de första att vinna ett krig mot den mäktigaste stormakten på jorden. Med det vann de självständighet efter ett århundrade av kolonialism och årtionden av krig. Till deras kamp anslöt sig ungdomar, studenter och arbetare över hela världen – inte minst i imperialismens hjärta, USA.
Krigets ursprung
Från år 1850 var Vietnam en fransk koloni som plundrades på råmaterial och billig arbetskraft. Under kolonialtiden hölls industriell utveckling tillbaka och analfabetismen ökade med 80 procent. Slavarbetare som dog på Michelins gummiplantager kallades “gödningsmedel för gummiträden”.
Den vietnamesiska klasskampen var tätt sammankopplad med kampen mot kolonialismen. Därför var frågan om nationellt självbestämmande avgörande för det indokinesiska kommunistpartiet (senare Vietnams kommunistiska parti) när det bildades år 1930. Partiet fick stort stöd bland befolkningen. Men det var också influerat av den stalinistiska diktaturen som vuxit fram i Sovjetunionen, och som försökte leda partiet efter sina intressen.
Under mitten av 1930-talet, och igen efter Hitlers invasion av Sovjetunionen under andra världskriget, var Sovjetunionen allierat med Frankrike. Att det vietnamesiska folket kämpade mot den franska kolonialmakten låg därför inte i linje med Sovjets utrikespolitik.
Det franska kommunistpartiet ingick i en så kallad folkfrontsregering år 1936, med borgerliga partier som fortsatte förtrycket av vietnameserna. Frankrikes kolonialminister, som var med i socialistpartiet, beordrade Vietnam att: “Fransk ordning måste råda i Indokina som varsomhelst annars.” Det vietnamesiska kommunistpartiet strök parollerna “Ned med imperialismen!” och ”Expropriera landägarna!” på önskemål från Moskva.
Under slutet av andra världskriget ockuperades Vietnam av Japan. Kommunistpartiet bildade gerillaarmén Vietminh för att bekämpa den japanska ockupationen. Efter krigets slut tänkte sig Frankrike att de enkelt skulle kunna återta sin gamla koloni. Men istället reste sig massorna. Folkkommittéer – arbetare- och bonderåd – bildades i södra Vietnam för att organisera kampen och övertagandet av samhället. Bönderna exproprierade sina landägare och arbetarna tog över fabrikerna.
Kommunistpartiet och Vietminh var starkare i norra Vietnam där arbetarklassen var svagare och bönderna fler. Medan klasskampen pågick i syd pressade kommunistpartiet kejsaren Bao Dai till att avgå, och utropade självständighet. Över huvudet på folkkommittéerna följde de sedan Sovjets råd och bildade en regering tillsammans med borgerliga partier och började samarbeta med Sovjets allierade, det vill säga Storbritannien och Frankrike. Imperialisterna svarade dock inte med samma goda vilja, utan slog tillbaka mot frihetskampen med våld. Ett blodigt krig mellan Frankrike och Vietnam följde.
USA:s intervention i Vietnam
Den amerikanska borgarklassen hade börjat se på den revolutionära utvecklingen i Asien med oro, dels för att det skulle inspirera arbetare på hemmaplan men också för att Sovjet och Kina skulle få ökat inflytande. Indokina var rikt på tenn, gummi, ris och billig arbetskraft som USA såg stor nytta av att säkra.
År 1950 tog USA ställning för den franska marionetten Bao Dai, som precis störtats. Världens nu största imperialistmakt började stötta Frankrikes koloniala krig ekonomiskt och skickade militära grupper för att träna den sydvietnamesiska armén. Motiveringen som gavs till det amerikanska folket var att bekämpa kommunismen. Mot slutet av kriget stod USA för hälften av Frankrikes krigsutgifter.
Trots sin till synes underlägsen styrka gick Vietnam segrande ur kriget år 1954.
Efter påtryckningar från Sovjetregimen att ingå en överenskommelse med USA delades Vietnam i två: en nordlig del som skulle styras under kommunistpartiet och som påbörjade samhällsreformer efter stalinistisk modell, och en sydlig del med Bao Dai som kejsare och med USA i ryggen.
Planen var att hålla ett val 1956 som skulle avgöra vilken sida som hade folkets stöd. Men när det sedan var dags ställde sig USA emot valet, som därmed inte ägde rum. USA:s president Eisenhower erkände senare orsaken: att kommunistpartiet hade fått 80 procent av rösterna om ett fritt val hållits.
Men det var uppenbart att Bao Dai var för impopulär för att kunna fortsätta styra i syd. USA stöttade därför en kupp som förde diktatorn Ngo Dinh Diem till makten i Sydvietnam. Diem upphöjde familj och vänner till olika maktpositioner och manipulerade valen till den grad att han fick fler röster än vad som fanns röstberättigade. Regimen förtryckte buddhister och andra minoriteter, och 50 000 misstänkta kommunister och andra meningsmotståndare tros ha avrättats. Detta var den så kallade demokratin som den amerikanska härskande klassen sa sig försvara från kommunismen.
Med USA:s ekonomiska och militära stöd blev den sydvietnamesiska regimen mer självsäker och år 1956 attackerade de Nordvietnam. Men det blev snabbt tydligt att Sydvietnam inte var starkt nog att vinna utan USA:s aktiva militära stöd.
År 1960 bildades guerillaarmén Sydvietnams nationella befrielsefront, FNL (av amerikanska armén kallad Viet Cong). Tillsammans med Nordvietnams armé var målet att störta Diem och ena Vietnam. I och med det folkliga stödet kunde de röra sig i hela landet och efter fyra år hade de 170 000 soldater utspridda i Sydvietnam.
Diems våldsamma diktatur var hatad i syd. Stora demonstrationer organiserades, och buddistiska munkar tände eld på sig själva och dog i protest mot religiös repression. Missnöjet spred sig upp i militären och 1963 kuppades Diem bort och sköts av sina egna generaler – med USA:s tysta godkännande. Bara tre veckor senare mördades John F. Kennedy.
Mordet på Kennedy har på senare år använts av imperialismen för att försöka framställa honom som progressiv och fredsälskande. Men han var central i att eskalera USA:s intervention i Vietnam. Bland annat påbörjade han “Operation Ranch Hand” där man släppte giftiga kemikalier, Agent Orange, över den sydvietnamesiska landsbygden. Uppemot 70 miljoner liter av detta växtdödande medel släpptes över Vietnam och orsakade avlövning av 10 procent av landets yta. Flera miljoner människor ska ha drabbats av Agent Orange, varav hundratusentals barn som har fötts med allvarliga missbildningar.
Efter mordet på Kennedy tog Lyndon Johnson presidentskapet. Han var en hård antikommunist och fast besluten att vinna Vietnamkriget, vilket innebar ytterligare eskalering.
Startskottet
USA fann sin ursäkt till storskalig militär intervention under egen flagga i Vietnam genom Tonkinbuktsintermezzot. USA påstod att militärskeppet Maddox beskjutits av Nordvietnam, trots att ingen i besättningen på Maddox ska ha sett ett vietnamesiskt skepp eller hört någon beskjutning. Efter offentliggörande av sekretessbelagda dokument är det nu bevisat att hela historien var falsk.
Invasionen inleddes med massiva bombningar år 1965, med målet att stärka Sydvietnams självförtroende och avskräcka Nordvietnam. Under bombningskampanjen “Rolling Thunder” släpptes fler bomber över Vietnam än vad båda sidor släppte under andra världskriget. Den amerikanska generalen Curtis Le May uttryckte avsikten klart och tydligt.
“Vi ska trycka tillbaka dem till stenåldern med flygvapnet eller sjövapnet – inte med marktrupper.”
Bara några dagar efter de första bombningarna skickades likväl de första marktrupperna till Sydvietnam.
Kriget stod mellan den mäktigaste militären i världen och en barfota gerillaarmé i ett jordbruksland, som i stort sett saknade utvecklad industri. Nordvietnam och gerillan fick ett visst stöd av Sovjetunionen, som var oroade för att landet annars skulle hamna under den amerikanska imperialismens kontroll, eller under den rivaliserande kinesiska byråkratins inflytande.
Gerillaarmén
En gerillaarmé har en särskild styrka som en vanlig armé ofta saknar – total uppoffringsvilja och beredskap att dö för sin sak. Med hjälp av folkets sympatier kan den också lätt smälta in. Det kan vara omöjligt för en utomstående att skilja på de som är gerillasoldater och inte.
Över tre miljoner vietnameser, majoriteten civila, dödades under Vietnamkriget. Amerikanska soldater härdades till tanken av att döda vanliga vietnameser. De fick höra: “Om det är dött och vietnamesiskt så är det Viet Cong”, alltså ett legitimt militärt mål. I “Search and Destroy”-uppdrag gick soldater in i byar där gerillan misstänktes gömma sig, och lämnade bakom sig nedbrända hus, döda familjer och döda djur.
Denna terror drev bara sydvietnameser närmare gerillan. USA skickade fler soldater och gerillan ökade sitt motstånd. Det var inte första gången presidenten och hans generaler drabbats av övertro på sin egen styrka. De tänkte att Nordvietnam snabbt skulle ge upp bara av att se den amerikanska militären. Men konflikten blev blodigare och längre än USA räknat med.
För att rättfärdiga USA-imperialismens metoder beskylldes gerillasoldaterna för särskild råhet. Trots en del understödjande från Sovjetunionen behövde gerillaarmén till stor del använda sig av gamla vapen och primitiva sätt att skada, såsom dolda hål i marken med spetsiga pålar i botten.
Målet med krig är att döda fienden – och USA var mycket skickliga på detta. Den amerikanska militären hade världens mest avancerade vapenteknologi, napalm och andra dödliga kemikalier till sitt förfogande. Napalm som kommer i kontakt med huden fastnar och smälter köttet och när det landar på en byggnad tömmer den allt syre och kväver dem inuti. Det var allmänt känt att napalm var effektivt just för att det hade en psykologisk inverkan på fienden – det terroriserade och traumatiserade till underkastelse.
Vändpunkten
År 1968 startade Tetoffensiven, en storskalig nordvietnamesisk attack mot över hundra sydvietnamesiska städer, inklusive Saigon. Offensiven visade Nordvietnams militära skicklighet och mod, och slog hårt mot den amerikanska militärens självförtroende. Men rent militärt blev det en förlust för Nordvietnam. För USA blev det en förlust rent politiskt, i hur den amerikanska opinionen såg på kriget.
Händelserna under Tetoffensiven sändes på TV. 50 miljoner amerikaner såg krigets verklighet för kanske första gången. Det var varken så ädelt, rent eller lättvunnet som USA-imperialismen framställt det. Förstörelsen i Vietnam var oförsvarbar. Den cyniska logiken i toppen av den amerikanska militären uttrycktes genom en amerikansk officerare, som försökte rättfärdiga att en tredjedel av staden Ben Tre förstörts: “Det var nödvändigt att förstöra det för att rädda det”.
År 1969 uppdagades massakern i My Lai som amerikansk militär genomfört året innan och som sedan mörkats av högt uppsatta i militären. En hel by bestående av över femhundra civila, inklusive barn, dödades urskillningslöst i Sydvietnam. Många torterades och våldtogs innan de mördades. När det uppdagades blev bara en soldat dömd för mord och straffades med tre års husarrest. Många frågade sig: om detta var vad militären var kapabel till, vad mer hade de mörkat?
Ett krig vinns inte bara med vapen, utan också politiskt. I den andra kategorin höll USA på att förlora – samma terror som använts mot vietnamesiska gerillan väckte avsky och internationell solidaritet i den amerikanska befolkningen.
President Lyndon Johnsons förtroendesiffror sjönk från 80 procent år 1963, till att efter Tetoffensiven 1968 ligga på 30 procent. Bara 6 procent tyckte han hanterade kriget på rätt sätt. På grund av det låga stödet ställde han inte upp för omval, och i november 1968 vann Richard Nixon valet.
Antikrigsrörelsen
Bilden av USA:s godhet och styrka blev allt svårare att hålla uppe på hemmaplan. Arbetarklassen fick betala det högsta priset för kriget, både ekonomiskt och vid fronten. Amerikanska soldater kom hem i kistor, med permanenta skador och psykiska men – samtidigt skickades fler och fler fattiga arbetare och ungdomar till sin död.
Låten “I Feel Like I am Fixing to Die” från 1967 av Country Joe and the Fish blev känd som Vietnamsången.
“Come on mothers throughout this land
Pack your boys off to Vietnam
Come on fathers, don’t hesitate
Send them off before it’s too late
Be the first one on your block
to have your boy come home in a box”
Samtidigt pågick medborgarrättsrörelsen för svartas rättigheter. Martin Luther King visade kopplingen mellan denna kamp och Vietnam i ett tal 1967:
“Vi tog svarta, unga män som brutits av vårt samhälle och skickade dem 8000 mil bort för att garantera friheter i Sydostasien som de inte funnit i sydvästra Georgia eller East Harlem.”
Martin Luther King mördades år 1968, vilket utlöste masskravaller i hundratals städer. Black Panther Party närmade sig mer radikala element och organiserade militärträning i försvar mot statens våld. År 1968 skedde historiens största generalstrejk i Frankrike. Även där var kriget mot Vietnam en avgörande fråga bland ungdomar och studenter. När arbetare, inte sällan ungdomarnas föräldrar, såg hur polis och militär mötte protesterna med tårgas, batonger och skarpa skott, gick de också ut i kamp.
Den 4 maj 1970 sköts fyra studenter, ingen äldre än 20 år, till döds av militär under en demonstration på Kent State University. Som svar gick miljontals ut på gatorna. 450 universitet tvingades stänga ner på grund av protester och studentstrejker. På New York University hängdes en banderoll ut genom fönstret med texten: “De kan inte döda oss alla”. I Washington demonstrerade 100 000 personer. Från universitetet marscherade 6000 studenter och lärare mot tingshuset. När de möttes av 30 poliser i kravallutrustning satte de sig lugnt ned med banderoller, fredssymboler och slagord mitt på motorvägen.
En kommission som inkallats av den amerikanska presidentadministrationen efter Kent State-skjutningarna beskrev situationen så här:
“Den här krisen bottnar i en splittring av det amerikanska samhället som inte varit så djup sedan inbördeskriget. En nation som tvingas använda krigsvapen mot sina egna ungdomar är en nation på gränsen till kaos.”
Studenter är ofta en barometer för stämningarna i resten av samhället. I Vietnamrörelsen var det dessa som gick ut i kamp först. Men åsikterna var ännu tydligare i arbetarklassen. I en undersökning 1971 var andelen som var emot kriget 60 procent bland amerikaner som gått på universitetet, 75 procent bland de som inte gått på universitetet och 80 procent bland de som inte gått ut high school.
Det var studenterna som rörde sig först och tog djärva initiativ. Men arbetare har desto mer att sätta emot imperialisterna om de är organiserade. Bara arbetare kan strejka, göra skada på storföretagens vinster och stanna samhället – och som nästa steg ta över storföretagen, produktionen och styret av samhället – vilket studentstrejker och demonstrationer eller isolerade så kallade direkta aktioner inte kan. En massrörelse ledd av arbetarklassen är vad borgarklassen är mest rädd för.
Därför var det avgörande att antikrigsrörelsen inte stannade med studenterna utan att kampen spreds till bredare lager av befolkningen. Bara så går det att hota imperialisterna på riktigt.
Till en början höll ledningen för de stora facken, bland annat industrifacket AFL-CIO, tillbaka den arbetarkamp som började formas mot Vietnamkriget. Men framåt 1970-talet började en del mindre fack gå ut i solidaritet. År 1969 lämnade Autoworkers Union AFL-CIO och bildade Alliance for Labor Action tillsammans med Teamsters som tog tydlig ställning mot kriget. Både vilda och fackligt ledda strejker utbröt mot kriget, men också för bättre löner och arbetsvillkor och för medborgarrättsrörelsens krav.
För amerikanska arbetare blev kopplingen mellan dessa strider allt tydligare. Samma imperialister, politiker och militär som terroriserade Vietnams folk förtryckte, exploaterade och använde repression också mot dem själva och deras barn.
Demoralisering bland soldater
Totalt åkte 2,6 miljoner amerikaner för att kriga i Vietnam och 58 000 soldater dog. Många växte upp med antikommunistisk propaganda och med tron att USA var en god kraft. När de kom till Vietnam fick de erfara, och tvingades utföra, fruktansvärda saker. Fler och fler frågade sig om USA i själva verket var de onda i det här kriget. När soldaterna kom hem möttes de av antikrigsrörelsen.
Det är en sak att offra dig för något du tror på, och en annan sak att döda och dö för något som du själv och alla du känner avskyr.
Överste Robert D. Heinl Jr. uttryckte den moraliska kollaps som höll på att utveckla sig i armén med glänsande tydlighet.
“De väpnade styrkornas moral, disciplin och stridstillstånd är, med några få undantag, lägre än det någonsin varit detta århundrade och kanske i USA:s historia. På alla möjliga sätt är de väpnade styrkorna som fortfarande finns kvar i Vietnam på randen till kollaps. Separata enheter undviker eller vägrar strid, dödar sina officerare, är fulla av droger och är utan entusiasm när de inte är på gränsen till myteri.”
Överallt spreds så kallad “fragging”, vilket från början syftade på att kasta in en granat i officerstältet, men som också kunde betyda att mörda eller försöka mörda ogillade och aggressiva officerare. Det skedde 600 fall av bekräftad “fragging” under kriget och 1400 officerare dog under “mystiska omständigheter”. När en officerare rapporterades död kunde det hurras i skyttegravarna.
Det blev vanligt och accepterat att soldater eller hela förband vägrade strid. Uttrycket “Search and Destroy” blev till “Search and Evade” när soldater eller förband valde att tyst undvika ett uppdrag och lämna fältet. Även nordvietnamesiska soldater förstod detta och fick order om att inte attackera sådana förband utan provokation.
USA var inte längre bara i krig mot Nordvietnam, utan mot sig själv.
USA-imperialismen besegras
Den amerikanska imperialismen trycktes tillbaka i den vietnamesiska djungeln och i de amerikanska städerna, på universiteten och på gatorna. Rent militärt var USA oändligt mycket starkare än sin motståndare. Men på hemmaplan stod den amerikanska borgarklassen inför utsikten om en revolution, just den “kommunism” som de fruktat skulle spridas och velat bekämpa genom invasionen av Vietnam från början.
USA försökte hitta ett sätt att dra sig ur kriget utan att förlora ansiktet. I januari 1973 skrev USA, Sydvietnam och Nordvietnam under avtal om att USA:s militär skulle lämna Vietnam. Regimen i Sydvietnam höll sig fast två år till, men utan militärt stöd från USA var det bara en tidsfråga innan den föll. Samtidigt var borgarklassen i USA i kris. Watergate-skandalen som avslöjade presidentadministrationens korruption och illegala verksamheter ledde till att Nixon avgick 1974. Sydvietnams president avgick året efter.
När FNL intog presidentbyggnaden i Saigon drog sig de sista amerikanska administratörerna ur Vietnam på ett kaosartat sätt, i helikoptrar från höga byggnader och med fiskebåtar. Den Sydvietnamesiska staten upplöstes framför allas ögon.
När man besegrade imperialismen, störtades också den extremt svaga inhemska borgarklassen som inte hade någon förmåga att driva samhället framåt. Planekonomi upprättades, som efter ett århundrade av kolonialism och årtionden av krig var helt nödvändig för att bygga upp det fullständigt förstörda jordbruket och den obefintliga industrin.
Vietnamesiska bönder hade drivits på flykt och levde i djup fattigdom i städernas utkanter. Vietnamesiska kvinnor hade tvingats till prostitution. Trots den stalinistiska modell som följde med stödet från Sovjetunionen kunde man göra stora framsteg som aldrig hade varit möjliga på kapitalistisk grundval.
På jordens alla kontinenter har USA-imperialismen ingripit, bombat och förstört länder efter sina egna ekonomiska intressen. Israels invasion av Gaza stöttas i skrivande stund av amerikansk, tysk, fransk och inte minst svensk imperialism.
Om det endast är en sak att lära av Vietnamkriget är det detta: liksom USA-imperialismen slogs tillbaka med hjälp av världens arbetare och ungdomar, kan Palestinas frihet vinnas med hjälp av den internationella arbetarklassens kamp. När en hel klass reser sig och gör motstånd kan ingen imperialistmakt i världen stoppa den.