Revolutionära kommunistiska internationalens manifest 

Följande manifest är av yttersta vikt för den världsomspännande kommunistiska rörelsen. Vi uppmanar alla våra läsare att studera det grundligt och ge det största möjliga spridning. Det godkändes enhälligt av IMT:s internationella sekretariat och kommer att utgöra det grundläggande dokumentet för en ny revolutionär kommunistisk international, som kommer att lanseras i juni i år.

Den Revolutionära kommunistiska internationalen kommer att sträva efter att bli den fana under vilken den generation av revolutionära arbetare och ungdomar som nu håller på att vakna kan samlas för att störta kapitalismen. Du kan personligen delta i dess grundande. Eftersom hela konferensen kommer att streamas online så kan du följa den hemifrån eller med andra kamrater i en av de många visningar som planeras över hela världen.

Klicka här för att anmäla dig till RKI:s grundande konferens.

Beställ manifestet på Bokförlaget Stormklockan.


Revolutionära kommunistiska internationalens manifest

År 1938 sade den store ryske revolutionären Leo Trotskij att ”mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris”. Dessa ord är lika sanna och relevanta idag som när de först skrevs. 

Under 1930-talet befann sig det kapitalistiska systemet i en existentiell kris. Sådana situationer är inte på något sätt ovanliga i historien. De är ett uttryck för att ett visst sociohistoriskt system har nått sina gränser och inte längre kan spela någon progressiv roll.

Den marxistiska teorin om historiematerialism ger oss en vetenskaplig förklaring till detta fenomen. Varje socioekonomiskt system uppstår av vissa anledningar. Det utvecklas, blomstrar och når sedan sin höjdpunkt, varpå det går in i en nedåtgående fas. Så var fallet med slavsamhället och Romarrikets nedgång och fall.

På sin tid lyckades kapitalismen utveckla industri, jordbruk, vetenskap och teknik till en nivå som man tidigare inte hade kunnat drömma om. Därmed lade den omedvetet den materiella grunden för ett framtida klasslöst samhälle.

Men nu har detta nått sina gränser, och allt håller på att förvandlas till sin motsats. Det kapitalistiska systemet har för länge sedan uttömt sin historiska potential. Oförmöget att fortsätta utveckla samhället har det nu nått en punkt där det inte finns någon återvändo.

Den nuvarande krisen är inte en normal cyklisk kris för kapitalismen. Det är en existentiell kris, som inte bara tar sig uttryck i att produktivkrafterna stagnerar, utan också i en allmän kris för kultur, moral, politik och religion.

Den gapande avgrund som skiljer rika och fattiga åt – med obscena rikedomar i händerna på ett fåtal parasiter och fattigdom, armod och förtvivlan för den stora majoriteten av mänskligheten – har aldrig varit större. 

Detta är motbjudande symptom på ett sjukt samhälle som är redo att störtas. Dess slutliga undergång är ofrånkomlig och kan inte undvikas. Men det betyder inte att borgarklassen saknar medel för att fördröja kriser eller minska deras effekter, åtminstone i viss utsträckning och under en övergående period. 

Men sådana åtgärder skapar bara nya och olösliga motsättningar. Finanskrisen 2008 var en viktig vändpunkt. Sanningen är att världskapitalismen aldrig har återhämtat sig från den krisen.

I årtionden hävdade borgerliga ekonomer att ”marknadens osynliga hand” skulle lösa allt och att regeringen inte borde spela någon som helst roll i nationens ekonomiska liv. Men marknaderna kollapsade och räddades bara av massiva statliga interventioner. Under den krisen tvingades regeringar och centralbanker att pumpa in enorma summor pengar i systemet för att förhindra en total katastrof.

Borgarklassen lyckades bara rädda systemet genom att pressa det långt bortom dess naturliga gränser. Regeringar spenderade enorma mängder pengar som de inte ägde. Denna vårdslösa metod upprepades under coronapandemin.

Dessa desperata åtgärder ledde oundvikligen till en okontrollerad explosion av inflation och skapandet av enorma stats-, företags- och privata skulder, vilket har tvingat regeringarna att dra i bromsen. Nu måste hela processen vridas tillbaka.

Åren med exceptionellt låga räntor och lätta krediter är nu endast ett minne blott. Det finns ingen möjlighet att vi kommer att återvända till den tidigare perioden inom en snar framtid – om ens någonsin.

Världsekonomin står inför en perfekt storm där den ena faktorn förstärker den andra och skapar en kraftig nedåtgående spiral.

Världen går en osäker framtid till mötes med ständiga krig, ekonomisk kollaps och ökande misär. Även i de rikaste länderna undergrävs lönerna av den obevekliga prisökningen, medan djupa nedskärningar i de offentliga utgifterna ständigt urholkar samhällstjänster som vård och utbildning. 

Dessa åtgärder utgör en direkt attack mot arbetarnas och medelklassens levnadsstandard. Men de tjänar bara till att fördjupa krisen. Alla borgarklassens försök att återställa den ekonomiska jämvikten tjänar bara till att förstöra den sociala och politiska jämvikten. Borgarklassen finner sig fångad i en kris som den inte har någon lösning på. Det är nyckeln till att förstå den nuvarande situationen.

Men Lenin förklarade för länge sedan att det inte finns något sådant som en slutgiltig kris för kapitalismen. Om det inte störtas kommer det kapitalistiska systemet alltid att återhämta sig från även den djupaste krisen, om än till ett fruktansvärt pris för mänskligheten. 

Under en tid gjorde det fenomen som kallas "globalisering" det möjligt för borgarklassen att delvis övervinna den nationella marknadens begränsningar. Bild: marxist.com
Bild: marxist.com

Globaliseringens gränser

De främsta orsakerna till kapitalistiska kriser är å ena sidan det privata ägandet av produktionsmedlen och å andra sidan den nationella marknadens kvävande tvångströja, som är alldeles för snäv för att rymma de produktivkrafter som kapitalismen har skapat.

Under en tid gjorde det fenomen som kallas ”globalisering” det möjligt för borgarklassen att delvis övervinna den nationella marknadens begränsningar genom en ökad världshandel och en förstärkt internationell arbetsfördelning. 

Detta påskyndades ytterligare av att Kina, Indien och Ryssland införlivades i den kapitalistiska världsmarknaden, efter Sovjetunionens kollaps. Detta var det huvudsakliga sättet för det kapitalistiska systemet att överleva och växa under de senaste decennierna. 

Precis som de gamla alkemisterna trodde att de hade upptäckt den hemliga metoden för att omvandla oädla metaller till guld, trodde de borgerliga ekonomerna att de hade upptäckt det hemliga botemedlet för kapitalismens alla problem.

Nu har dessa illusioner brustit som såpbubblor i luften. Det är helt uppenbart att denna process har nått sina gränser och håller på att vändas till sin motsats. Ekonomisk nationalism och protektionistiska åtgärder är nu de dominerande tendenserna – exakt samma trender som förvandlade lågkonjunkturen på 1930-talet till den stora depressionen.

Detta markerar en avgörande förändring av hela situationen. Det har oundvikligen lett till att motsättningarna mellan nationerna har förvärrats enormt och att militära konflikter och protektionism har spridits.

Det uttrycks mycket tydligt i den högljudda kampanj som USA-imperialismen bedriver under parollen ”Amerika först!” ”Amerika först” innebär att resten av världen måste förpassas till andra, tredje eller fjärde plats, vilket leder till ytterligare motsättningar, krig och handelskrig. 

Fasor utan slut

Krisen tar sig uttryck i instabilitet på alla områden: ekonomiskt, finansiellt, socialt, politiskt, diplomatiskt och militärt. I de fattiga länderna står miljontals människor inför en långsam svältdöd, pressade av de imperialistiska långivarnas obarmhärtiga grepp. 

I juni 2023 uppskattade FN att antalet människor som tvångsförflyttats på grund av krig, svält och effekterna av klimatförändringarna uppgick till 110 miljoner – en kraftig ökning jämfört med före pandemin. Detta var före kriget mot Gaza. 

I ett desperat försök att undkomma dessa fasor tvingas ett stort antal människor att fly till exempelvis USA och Europa. De som gör de svåra och farliga resorna för att korsa Medelhavet eller Rio Grande får utstå obeskrivligt våld och övergrepp på vägen. Tiotusentals dör varje år i sina försök.

Detta är de fruktansvärda konsekvenserna av den ekonomiska och sociala kollaps som orsakats av den så kallade fria marknadsekonomins härjningar och imperialismens våldsamma gärningar, som orsakar förödelse och död i en ofattbar skala.

Efter Sovjetunionens fall blev USA för en tid den enda supermakten i världen. Med kolossal makt följde kolossal arrogans. USA-imperialismen påtvingade alla sin vilja och använde en kombination av ekonomisk makt och militära muskler för att kuva alla nationer som vägrade att knäböja för Washington.

Efter att ha tagit kontroll över Balkan och andra före detta sovjetiska inflytelsesfärer inledde man en grym och oprovocerad invasion av Irak som orsakade över en miljon människors död. Invasionen av Afghanistan var ännu en blodig episod. Ingen vet hur många liv som gick förlorade i detta olycksaliga land.

Men gränserna för USA:s makt avslöjades i Syrien, där amerikanerna led ett nederlag till följd av Rysslands och Irans ingripande. Detta innebar en plötslig förändring av situationen. Från den tidpunkten och framåt har USA-imperialismen lidit det ena förödmjukande bakslaget efter det andra.

Foto: Arnoud van Doorn, Twitter
Foto: Arnoud van Doorn, Twitter

Detta faktum är i sig ett slående bevis på kapitalismens globala kris. Under 1800-talet erhöll den brittiska imperialismen enorma rikedomar från sin roll som den dominerande världsmakten. Men nu har saker och ting förändrats till sin motsats.

Kapitalismens kris och växande spänningar mellan nationer gör världen till en mycket mer turbulent och farlig plats. Att vara världens främsta polis är ett alltmer komplicerat och dyrt jobb, där problem blossar upp överallt och tidigare allierade, som anar svaghet, sluter sig samman för att trotsa den högsta chefen.

USA-imperialismen är den mäktigaste och mest reaktionära kraften på planeten. Dess militära utgifter är lika stora som de kommande tio ländernas sammanlagda utgifter. Och ändå är den oförmögen att på ett avgörande sätt genomdriva sin vilja i någon region i världen. 

Den amerikanska imperialismens kalla grymhet, och även dess motbjudande hyckleri, avslöjades tydligt av de fruktansvärda händelserna i Gaza. USA var en aktiv deltagare i den fruktansvärda massaker som den monstruösa israeliska regimen utförde på hjälplösa män, kvinnor och barn.

Detta kriminella anfallskrig skulle inte ha kunnat pågå en enda dag utan det aktiva stödet från den styrande klicken i USA. Men samtidigt som Washington hycklande beklagade sig över dessa offers öde, fortsatte man att skicka vapen och pengar för att hjälpa Netanyahu i hans slakt.

Men det mest slående har varit Washingtons totala oförmåga att tvinga israelerna att agera i enlighet med amerikanska intressen. Hur hårt de än drog i trådarna fortsatte marionetten att dansa efter sin egen pipa. Detta visade på ett mycket tydligt sätt den amerikanska maktens tillbakagång, och inte bara i Mellanöstern.

En nations förmåga att dominera andra är inte absolut, utan relativ. Situationen är inte statisk, utan dynamisk och förändras hela tiden. Historien visar att tidigare underutvecklade och förtryckta nationer kan förvandlas till aggressiva stater som vänder sig mot sina grannar och försöker dominera och utnyttja dem.

I dag är Turkiet en av de dominerande makterna i Mellanöstern. Det är en regional imperialistisk makt. Ryssland och Kina, som har slagit in på den kapitalistiska vägen, har däremot visat sig vara formidabla imperialistiska makter med global räckvidd. Detta för dem in i en direkt konflikt med den amerikanska imperialismen.

Kina och Ryssland har ännu inte uppnått samma nivå av ekonomisk och militär makt som USA, men de har framträtt som mäktiga rivaler som utmanar Washington i en global kamp om marknader, inflytelsesfärer, råvaror och lönsamma investeringar. Krigen i Ukraina och Gaza har tydligt visat på gränserna för den amerikanska imperialismens makt.

Tidigare skulle de befintliga spänningarna redan ha lett till ett stort krig mellan stormakterna. Men förändrade förhållanden har avlägsnat detta från dagordningen – åtminstone för närvarande.

Kapitalisterna för inte krig för patriotism, demokrati eller någon annan högtravande princip. De krigar för profit, för att erövra utländska marknader, råvarukällor (som olja) och för att utvidga sina inflytandesfärer. 

Är inte detta fullständigt klart? Och är det inte också mycket tydligt att ett kärnvapenkrig inte skulle innebära något av detta, utan bara ömsesidig förstörelse av båda sidor? De har till och med myntat en fras för att beskriva detta scenario: MAD (”mutually assured destruction”, svenska: ömsesidigt garanterad förstörelse). 

En annan avgörande faktor som talar emot ett öppet krig mellan de imperialistiska stormakterna är det massiva motståndet mot krig, framför allt (men inte enbart) i USA. En nyligen genomförd opinionsundersökning visar att endast 5 procent av den amerikanska befolkningen skulle stödja ett direkt militärt ingripande i Ukraina.

Detta är knappast förvånande, med tanke på de förödmjukande nederlagen i Irak och Afghanistan, ett faktum som är inpräntat i medvetandet hos folket i USA. Detta tillsammans med rädslan för att en direkt militär konfrontation med Ryssland skulle kunna eskalera och skapa en risk för kärnvapenkrig, sätter upp stora hinder.

Även om ett världskrig är uteslutet under rådande förhållanden, kommer det att förekomma många ”små” krig och proxykrig som det i Ukraina. De globala effekterna av sådana krig kommer att bli betydande. Detta kommer att öka den allmänna instabiliteten och underblåsa de globala oroligheterna. Detta framgick mycket tydligt av händelserna i Gaza.

Den framtid som detta system erbjuder kan bara vara en framtid med ändlöst elände, lidande, sjukdomar och krig för mänskligheten. Med Lenins ord: kapitalismen är fasor utan slut.

Den borgerliga demokratins kris

De ekonomiska förhållandena under den kommande perioden kommer att vara mycket mer lika 1930-talets än de som följde på andra världskriget. Därför uppstår frågan: kommer den borgerliga demokratin att förbli intakt under en överskådlig framtid? 

Demokrati är i själva verket ett monopol för ett fåtal rika och privilegierade nationer, där klasskriget kan hållas inom acceptabla gränser genom eftergifter till arbetarklassen.

Detta var den materiella grundval på vilken den så kallade demokratin i länder som USA och Storbritannien kunde upprätthållas i årtionden. Republikaner och demokrater, Tories och Labour, turades om att ha makten, utan att göra någon grundläggande skillnad.

I själva verket är den borgerliga demokratin bara en leende mask – en fasad som döljer bankernas och storföretagens verkliga diktatur. I den utsträckning som den härskande klassen inte kan fortsätta att göra eftergifter till massorna kastas den leende masken åt sidan, för att avslöja den fula verkligheten där man styr med våld och tvång. Detta blir alltmer uppenbart.

Den fria marknaden sades vara en garant för demokrati. Men demokrati och kapitalism är varandras motsatser. Kapitalets strateger uttrycker nu öppet sina tvivel på den borgerliga demokratins livskraft och på själva kapitalismens framtid.

Den gamla, tröstande myten om att alla medborgare har samma möjligheter har nu krossats av den skarpa kontrasten mellan obscen rikedom och lyx som skamlöst visas upp inför en massa av fattigdom, arbetslöshet, hemlöshet och förtvivlan, även i rika länder. 

Den allt djupare ekonomiska krisen drabbar nu inte bara arbetarklassen utan också en betydande del av medelklassen. Ekonomiska chocker, levnadskostnadskris, skyhög inflation och ständigt stigande räntor innebär konkurs för småföretag. Det finns en allmän osäkerhet och rädsla inför framtiden på alla nivåer i samhället, med undantag för de superrika och deras anhängare.

Systemets legitimitet skulle bygga på ett allmänt delat välstånd. Men kapitalet koncentreras alltmer i händerna på några få miljardärer, jättebanker och företag.

Foto: joanbrown61, Pixabay
Foto: joanbrown61, Pixabay

I stället för demokrati har vi en knappt förklädd plutokrati. Rikedom köper makt. Alla vet detta. Demokrati betyder en medborgare, en röst. Men kapitalism betyder en dollar, en röst. Några miljarder dollar köper en inträdesbiljett till Vita huset.

Detta faktum blir alltmer uppenbart för de flesta människor. Det finns en växande likgiltighet inför den rådande politiska ordningen, och misstro – rentav hat – mot den styrande eliten och dess institutioner. 

Själva det parlamentariska systemet undergrävs. Valda organ förvandlas till rena pratkvarnar, medan den verkliga makten överförs från riksdagen till regeringen, från regeringen till klickar av ovalda tjänstemän och ”rådgivare”.

Den skamlösa lögnen att polisen och rättsväsendet på något sätt skulle vara oberoende avslöjas för alla att se. När klasskampen intensifieras kommer dessa institutioner att bli alltmer exponerade och förlora all respekt och auktoritet som de en gång kan ha haft.

I slutändan kommer borgarklassen att dra slutsatsen att det är för mycket oordning, för många strejker och demonstrationer, för mycket kaos. ”Vi kräver ordning!” Vi ser redan hur demokratiska rättigheter begränsas, som rätten att demonstrera, rätten att strejka, yttrande- och tryckfriheten.

I ett givet skede kommer borgarklassen att frestas att ta till öppen diktatur i en eller annan form. Men detta kan bara bli ett realistiskt perspektiv efter att arbetarklassen har lidit en rad allvarliga nederlag, vilket var fallet i Tyskland efter första världskriget.

Men långt innan dess kommer arbetarklassen att ha många möjligheter att testa sin styrka mot den borgerliga staten och försöka ta makten i sina egna händer.

Finns det en risk för fascism? 

Ytliga impressionister inom den internationella så kallade vänstern ser dumt nog Trumpismen som fascism. Sådan förvirring kan inte hjälpa oss att förstå den verkliga innebörden av viktiga fenomen.

Detta nonsens leder dem direkt in i träsket av klassamarbetspolitik. Genom att föra fram den falska idén om ”det mindre onda” uppmanar de arbetarklassen och dess organisationer att förena sig med en reaktionär flygel av borgarklassen mot en annan. 

Bild: Gage Skidmore, Flickr
Bild: Gage Skidmore, Flickr

Det var denna falska politik som gjorde det möjligt för dem att få väljarna att stödja Joe Biden och Demokraterna – en röst som många människor sedan bittert ångrade.

Genom att ständigt tjata om den påstådda faran med ”fascism” kommer de att avväpna arbetarklassen när de ställs inför verkliga fascistiska formationer i framtiden. I dagsläget missar de poängen helt och hållet.

Det finns gott om högerdemagoger, och vissa blir till och med valda till makten. Men det är inte samma sak som en fascistisk regim, som bygger på massmobilisering av den förbittrade småbourgeoisin som en murbräcka för att förstöra arbetarnas organisationer.

Under 1930-talet löstes motsättningarna i samhället på relativt kort tid, och kunde bara sluta antingen med den proletära revolutionens seger eller med reaktion i form av fascism eller bonapartism. 

Men den härskande klassen brände sina fingrar illa när den förr i tiden kastade sin tyngd bakom fascisterna. Den kommer inte att gå den vägen lättvindigt.

Ännu viktigare är att en sådan snabb lösning idag är utesluten på grund av den förändrade styrkebalansen. Reaktionens sociala reserver är mycket svagare än på 1930-talet, och arbetarklassen är mycket större.

Bönderna har i stort sett försvunnit i de utvecklade kapitalistiska länderna, medan breda skikt som tidigare såg sig som medelklass (yrkesfolk, tjänstemän, lärare, universitetsprofessorer, statstjänstemän, läkare och sjuksköterskor) har närmat sig proletariatet och blivit fackligt organiserade.

Studenterna, som under 1920- och 1930-talen utgjorde fascismens chocktrupper, har svängt kraftigt åt vänster och är öppna för revolutionära idéer. Arbetarklassen har i de flesta länder inte lidit några allvarliga nederlag på årtionden. Dess styrkor är i stort sett intakta.

Borgarklassen står inför den allvarligaste krisen i sin historia, men på grund av den enorma förstärkningen av arbetarklassen kan den inte snabbt röra sig i riktning mot öppen reaktion.

Det innebär att den härskande klassen kommer att möta allvarliga svårigheter när de försöker ta tillbaka det förflutnas vinster. Krisens djup innebär att de måste försöka genomföra nedskärningar tills det blöder. Men det kommer att provocera fram explosioner i det ena landet efter det andra.

Miljökatastrofen

Förutom de ständiga krigen och ekonomiska kriserna hotas mänskligheten av våldförelsen på vår planet. I sin ständiga jakt på vinst har det kapitalistiska systemet förgiftat den luft vi andas, den mat vi äter och det vatten vi dricker.

Det håller på att förstöra Amazonas regnskog och polarisarna. Haven kvävs av plast och förorenas av kemiskt avfall. Djurarter utrotas i en alarmerande takt. Och hela nationers framtid är i fara.

De fattigaste delarna av samhället och arbetarklassen drabbas värst av effekterna av föroreningar och klimatförändringar. Dessutom ber den härskande klassen dem att betala notan för den kris som kapitalismen har skapat.

Marx förklarade att mänskligheten stod inför valet mellan socialism och barbari. Inslag av barbari finns redan, även i de mest utvecklade kapitalistiska länderna, och hotar även civilisationens själva existens. Men nu kan vi med rätta säga att kapitalismen utgör ett hot mot hela mänsklighetens existens. 

Foto: Socialist Appeal, Flickr
Foto: Socialist Appeal, Flickr

Allt detta upprör miljontals människor, särskilt unga. Men moralisk indignation och ilskna demonstrationer är helt otillräckliga. Om miljörörelsen begränsar sig till en politik av tomma gester, kommer den att döma sig själv till vanmakt. 

Miljöaktivisterna är kapabla att peka på de mest uppenbara symptomen på problemet. Men de ställer inte en korrekt diagnos, och utan en sådan är det omöjligt att erbjuda ett botemedel. Miljörörelsen kan bara lyckas med sina mål om den intar en klar och entydig antikapitalistisk revolutionär ståndpunkt. 

Vi måste sträva efter att nå de bästa elementen och övertyga dem om att problemet är kapitalismen själv. Miljökatastrofen är resultatet av marknadsekonomins och vinstintressets vansinne.

Den så kallade fria marknadsekonomin är oförmögen att lösa något av de problem som mänskligheten står inför. Den är kolossalt slösaktig, destruktiv och omänsklig. Inga framsteg kan göras på denna grund. Argumenten för en planerad ekonomi är obestridliga.

Det är nödvändigt att expropriera bankirerna och kapitalisterna och ersätta marknadens anarki med en harmonisk och rationell planering.

Det kapitalistiska systemet uppvisar nu alla de fruktansvärda dragen hos en varelse som har förlorat allt existensberättigande. Men det betyder inte att det inser att det är på väg att utrotas. Tvärtom, faktiskt. 

Detta degenererade och sjuka system liknar en sjuk och senil gammal man som krampaktigt klamrar sig fast vid livet. Det kommer att fortsätta att vackla tills det störtas av arbetarklassens medvetna revolutionära rörelse.

Det är arbetarklassens uppgift att sätta stopp för denna utdragna process av kapitalismens dödsryckningar genom att revolutionärt störta den och återuppbygga samhället nedifrån och upp. 

Kapitalismens existens utgör nu ett uppenbart och akut hot mot jordens framtid. För att mänskligheten skall kunna leva måste det kapitalistiska systemet dö.

Den subjektiva faktorn

Av kapitalismens allmänna kris kan man dra slutsatsen att dess slutliga kollaps är oundviklig och inte kan undvikas. På samma sätt är socialismens seger en historisk oundviklighet. 

Det är sant i allmän bemärkelse. Men från allmänna påståenden är det omöjligt att få en konkret förklaring av verkliga händelser. 

Om allt är fullständigt oundvikligt finns det inget behov av ett revolutionärt parti, av fackföreningar, strejker, demonstrationer, teoretiska studier eller något annat. Men all historia bevisar raka motsatsen. Den subjektiva faktorn, ledarskapet, spelar en helt grundläggande roll vid avgörande ögonblick i historien.

Karl Marx påpekade att utan organisering är arbetarklassen inte något annat än råmaterial för exploatering. Utan organisation är vi ingenting. Med den är vi allt.

Men här kommer vi till problemets kärna. Det egentliga problemet är den fullständiga avsaknaden av ledarskap – den fullständiga ruttenheten hos arbetarnas ledare.

Arbetarklassens historiskt utvecklade massorganisationer har utsatts för påtryckningar från den härskande klassen och småborgerligheten under årtionden av relativt välstånd. Detta stärkte arbetarbyråkratins grepp om dessa organisationer.

Kapitalismens kris innebär med nödvändighet reformismens kris. Högerledarna har övergett de idéer som rörelsen grundades på och har fjärmat sig från den klass som de antas företräda.

Mer än under någon annan period i historien har ledarskapet för arbetarklassens organisationer utsatts för påtryckningar från borgarklassen. För att använda ett uttryck som myntades av den amerikanske socialistiske pionjären Daniel DeLeon och ofta citerades av Lenin, är de bara ”kapitalets löjtnanter inom arbetarrörelsen”. De representerar det förflutna, inte nuet eller framtiden. De kommer att sopas undan i den stormiga period som nu öppnar sig.

Men problemet börjar och slutar inte med högerreformisterna. 

Foto: Gage Skidmore, Flickr
Foto: Gage Skidmore, Flickr

”Vänsterns” bankrutt

En särskilt skadlig roll har spelats av den så kallade vänstern, som överallt har kapitulerat för påtryckningarna från högern och etablissemanget. Vi såg detta med Tsipras och de andra ledarna för Syriza i Grekland. Samma process kan ses med Podemos i Spanien, i USA med Bernie Sanders och i Storbritannien med Jeremy Corbyn.

I alla dessa fall väckte vänsterledarna till en början förhoppningar hos många människor, men dessa förhoppningar grusades när de kapitulerade för påtryckningarna från högerflygeln. 

Det skulle vara lätt att anklaga dessa ledare för feghet och svaghet. Men här har vi inte att göra med individuell moral eller personligt mod, utan snarare med en extrem politisk svaghet.

Vänsterreformisternas grundläggande problem är att de tror att det är möjligt att uppnå massornas krav utan att bryta med själva det kapitalistiska systemet. I detta avseende skiljer de sig inte från högerreformisterna, förutom att de senare inte ens bryr sig om att dölja sin fullständiga kapitulation inför bankirerna och kapitalisterna.

I huvudsak talar ”vänstern” i dag inte ens om socialism längre. De är inte ens en skugga av de gamla vänsterledarna på 1930-talet. I stället inskränker de sig till svaga krav på bättre levnadsstandard, fler demokratiska rättigheter etcetera.

De hänvisar inte ens längre till kapitalism, utan snarare till ”nyliberalism” – det vill säga ”dålig” kapitalism, i motsats till ”trevlig” kapitalism – även om de aldrig säger exakt vad denna imaginära trevliga kapitalism ska föreställa.

Eftersom de vägrar att bryta med systemet ser vänsterreformisterna oundvikligen behovet av att finna en kompromiss med den härskande klassen. De försöker bevisa att de inte utgör något hot och att man kan lita på att de kommer att regera i kapitalisternas intresse.

Detta förklarar deras envisa vägran att bryta med högerflygeln – den härskande klassens öppna agenter inom arbetarrörelsen – vilket de försöker motivera med behovet av att bevara enigheten. 

I slutändan leder detta alltid till att de kapitulerar för högern. Men när den senare tar över kontrollen visar de inte samma blygsamhet, utan inleder omedelbart en brutal häxjakt på vänstern.

Feghet är alltså här inte en fråga om den ena eller andra individens personliga karaktär. Det är en oskiljaktig del av vänsterreformismens politiska DNA.

Kampen mot förtryck 

Kapitalismens kris har tagit sig uttryck i många djupt rotade motståndsrörelser mot det existerande samhället, dess värderingar, dess moral och dess outhärdliga orättvisor och förtryck. 

Den centrala motsättningen i samhället är fortfarande motsättningen mellan lönearbete och kapital. Men förtrycket tar sig många olika uttryck, varav en del är betydligt äldre och mer djupt rotade än löneslaveriet.

Bland de mest universella och smärtsamma formerna av förtryck är kvinnoförtrycket i en mansdominerad värld. Krisen ökar kvinnors ekonomiska beroende. Nedskärningar i statens offentliga sociala utgifter innebär att kvinnor i oproportionerligt hög grad får bära bördan av barnomsorg och äldrevård. 

Det råder en epidemi av våld mot kvinnor över hela världen. Och rättigheter, som tillgång till abort, är under attack. Detta framkallar en enorm motreaktion, och en militant stämning växer fram, särskilt bland unga kvinnor.

Kvinnornas uppror mot detta monstruösa förtryck är av grundläggande betydelse i kampen mot kapitalismen. Utan kvinnors fulla deltagande kan det inte bli tal om någon framgångsrik socialistisk revolution.

Kampen mot alla former av förtryck och diskriminering är en nödvändig del av kampen mot kapitalismen. 

Vår ståndpunkt är mycket enkel: i varje kamp kommer vi alltid att stå på de förtrycktas sida mot förtryckarna. Men detta allmänna uttalande är i sig otillräckligt för att definiera vår ståndpunkt. Vi måste tillägga att vår inställning i huvudsak är negativ.

Det vill säga: vi är motståndare till förtryck och diskriminering av alla slag, oavsett om det riktas mot kvinnor, invandrare, homosexuella, transpersoner eller någon annan förtryckt grupp eller minoritet.

Men vi förkastar fullständigt identitetspolitiken, som under sken av att försvara en viss grupps rättigheter spelar en reaktionär och splittrande roll som i slutändan försvagar arbetarklassens enighet och ger den härskande klassen ovärderligt stöd.

Foto: DaddyCell
Foto: DaddyCell

Arbetarrörelsen har smittats av alla slags främmande idéer: postmodernism, identitetspolitik, ”politisk korrekthet” och allt annat bisarrt nonsens som har smugglats in från universiteten av vänstern inom småborgerligheten, som fungerar som en kanal för främmande och reaktionär ideologi.

Identitetspolitiken är en biprodukt av den så kallade postmodernismen och har tjänat till att förvirra studenternas hjärnor. Dessa främmande idéer har förts in i arbetarrörelsen, där de fungerar som ett mycket effektivt vapen i händerna på byråkratin i dess kamp mot de mest militanta klasskämparna.

Lenin betonade behovet för kommunister att kämpa på alla fronter – inte bara den ekonomiska och politiska fronten, utan också den ideologiska. Vi står stadigt på den solida grunden av marxistisk teori och den dialektiska materialismens filosofi. 

Detta står i fullständig motsättning till filosofisk idealism i alla dess former: vare sig religionens öppna, oförställda mysticism eller postmodernismens cyniska, förklädda och inte desto mindre giftiga mysticism.

Kampen mot denna främmande klassideologi och dess småborgerliga förespråkare är därför en mycket viktig uppgift. Inga eftergifter får göras för splittrande och kontrarevolutionära idéer, som gynnar cheferna och deras urgamla taktik: söndra och härska.

Faktum är att en sund reaktion mot dessa skadliga idéer redan har börjat bland ett skikt av ungdomar som rör sig mot kommunismen.

Kommunister står stadigt på klasspolitikens grund och försvarar arbetarklassens enhet över alla uppdelningar av ras, hudfärg, kön, språk eller religion. Vi bryr oss inte om ifall du är svart eller vit, man eller kvinna. Vi är inte heller det minsta intresserade av din livsstil eller vem din partner är eller inte är. Detta är rent personliga frågor som inte angår någon – varken byråkrater, präster eller politiker.

Det enda kravet för att gå med oss är att du är beredd och villig att kämpa för den enda sak som kan erbjuda verklig frihet, jämlikhet och genuint mänskliga relationer mellan män och kvinnor: den heliga saken att kämpa för att frigöra arbetarklassen.

Men det första villkoret för att gå med i kommunisterna är att ni lämnar identitetspolitikens reaktionära nonsens i dörren.

Fackföreningarna

Den nuvarande perioden är den mest stormiga och krampaktiga i historien. Allt är upplagt för ett allmänt återupplivande av klasskampen. Men det kommer inte att bli lätt. Arbetarklassen börjar vakna efter en mer eller mindre vilande period. Den kommer att behöva lära sig många lärdomar på nytt, även sådana grundläggande lärdomar som behovet av att organisera sig i fackföreningar.

Foto: Toufik de Planoise
Foto: Toufik de Planoise

Men ledarskapet för massorganisationerna, till att börja med fackföreningarna, befinner sig överallt i ett bedrövligt tillstånd. De har visat sig vara helt otillräckliga för att möta arbetarklassens mest akuta behov. De har inte ens kunnat bygga upp och stärka fackföreningarna själva.

Som ett resultat av detta är hela skikt av den nya generationen av unga arbetare – som har osäkra anställningar som chaufförer, telefonförsäljare och dylikt – inte mycket mer än råmaterial för exploatering.

De arbetar under fruktansvärda förhållanden i moderna låglönefabriker som Amazons lager och utsätts för brutal exploatering, långa arbetsdagar och dålig lön. Den tid då arbetstagarna kunde få rejäla löneökningar genom att bara hota med strejk är sedan länge förbi. Cheferna kommer att säga att de inte ens har råd att behålla den nuvarande lönenivån, för att inte tala om att göra eftergifter.

De som fortfarande drömmer om klassfred och samförstånd lever i det förflutna, i en fas av kapitalismen som har upphört att existera. Det är fackföreningsledarna, inte marxisterna, som är utopister! Fram träder ett panorama av stora strider men också av proletariatets nederlag till följd av ett dåligt ledarskap. Vad som krävs är en helhjärtad stridbarhet och ett återupplivande av klasskampen.

Radikaliseringsprocessen kommer att fortsätta och fördjupas. Detta kommer att öppna stora möjligheter för kommunisternas arbete i fackföreningarna och på arbetsplatserna. 

Vägen framåt kräver en allvarlig kamp mot reformismen, en kamp för att förnya arbetarklassens massorganisationer, med början i fackföreningarna. De måste omvandlas till arbetarklassens kamporganisationer. 

Men detta kan bara uppnås genom en oförsonlig kamp mot den reformistiska byråkratin. Fackföreningarna måste rensas fullständigt, uppifrån och ned, och klassamarbetspolitiken måste helt elimineras.

Stridbarhet är inte tillräckligt

Kampen mot reformismen innebär inte att vi är motståndare till reformer. Vi kritiserar inte fackföreningsledarna för att de kämpar för reformer, utan tvärtom – för att de inte kämpar alls. 

De försöker komma överens med arbetsgivarna, undviker att vidta militanta åtgärder, och när de tvingas till det genom påtryckningar från gräsrötterna gör de allt i sin makt för att begränsa strejkerna och nå en rutten kompromiss för att få slut på rörelsen så snabbt som möjligt.

Kommunister kommer att kämpa för även de minsta reformer som innebär en förbättring av arbetarnas levnadsstandard och rättigheter. Men under nuvarande förhållanden kan kampen för meningsfulla reformer bara lyckas i den utsträckning som den får den bredaste och mest revolutionära omfattningen.

Gränserna för den formella borgerliga demokratin kommer att avslöjas i den utsträckning som den testas i praktiken. Vi kommer att kämpa för att försvara alla meningsfulla demokratiska krav, i syfte att skapa de mest gynnsamma förutsättningarna för en fullständig utveckling av klasskampen.

Arbetarklassen som helhet kan bara lära sig genom sina egna erfarenheter. Utan den dagliga kampen för förbättringar under kapitalismen skulle den socialistiska revolutionen vara otänkbar.

Men i sista hand är facklig stridbarhet inte tillräckligt. Under förhållanden av kapitalistisk kris kan inte ens de framsteg som arbetarklassen gör vara långvariga. 

Det som arbetsgivarna medger med höger hand kommer de att ta tillbaka med vänster. Löneökningar upphävs av inflation eller skattehöjningar. Fabriker stängs och arbetslösheten ökar. 

Det enda sättet att se till att reformerna inte går om intet är att kämpa för en radikal förändring av samhället. Vid en viss punkt kan defensiv kamp förvandlas till offensiv. Det är just genom erfarenheterna av små strider för partiella krav som marken förbereds för den slutliga striden om makten.

Behovet av partiet

Arbetarklassen är den enda genuint revolutionära klassen i samhället. Det är bara den som inte har någon anledning att vilja ha kvar ett system som bygger på privat ägande av produktionsmedlen och exploatering av mänsklig arbetskraft för att tillfredsställa några få rika parasiters girighet. 

Det är kommunisternas plikt att medvetandegöra arbetarklassens omedvetna eller halvt omedvetna strävan att förändra samhället. Endast arbetarklassen har den nödvändiga makten att störta bankirernas och kapitalisternas diktatur. 

Foto: public domain
Foto: public domain

Låt oss aldrig glömma att inte en glödlampa lyser, inte ett hjul snurrar och inte en telefon ringer utan arbetarklassens medgivande.

Det är en kolossal makt. Och ändå är det bara en potentiell makt. För att denna potentiella makt skall kunna bli verklighet krävs något annat. Detta något är organisering.

Det finns en exakt analogi med naturens krafter. Ånga är just en sådan kraft. Den utgjorde drivkraften för den industriella revolutionen. Det är den kraft som driver motorer och ger ljus, värme och energi för att skapa liv och rörelse i stora städer.

Men ånga blir en kraft först när den koncentreras i en cylinder med en kolv. Utan en sådan mekanism sprids den bara ut i atmosfären i onödan. Den förblir bara en potential, och inget mer.

Även på den mest elementära nivån förstår varje klassmedveten arbetare behovet av facklig organisering. Men det högsta uttrycket för arbetarklassens organisering är det revolutionära partiet, som förenar klassens mest medvetna, hängivna och stridbara skikt i kampen för att störta kapitalismen. Skapandet av ett sådant parti är den mest angelägna uppgift vi står inför. 

Medvetandet 

Den ökande ekonomiska och sociala instabiliteten hotar att underminera grunderna för den rådande ordningen. Hur kan man förklara de våldsamma svängningarna i de allmänna valen överallt, till höger och till vänster och tillbaka till höger?

De närsynta vänsterreformisterna skyller på arbetarna för deras påstådda bakåtsträvan. Det är så de försöker ursäkta sig själva och dölja sin egen fördärvliga roll. Men vad detta återspeglar är desperation och en fullständig avsaknad av ett seriöst alternativ. Massorna försöker desperat hitta en utväg. Och de testar det ena alternativet efter det andra. Den ena regeringen, det ena partiet och den ena ledaren efter den andra sätts på prov, visar sig inte hålla måttet och förkastas.

I denna process spelar reformisterna en mycket beklaglig roll, och vänsterreformisterna en ännu mer beklaglig roll, om det är möjligt. Som en följd av detta ser vi en förändring i medvetandet. Det är inte den typ av långsam, gradvis förändring som man kan förvänta sig.

Det tar naturligtvis tid att mogna, men förändringar av kvantitet når så småningom en kritisk punkt där kvantitet plötsligt blir kvalitet. Skarpa förändringar i medvetandet är inneboende i hela situationen. 

Det är just denna typ av förändring som vi nu ser, särskilt bland ungdomar. I en undersökning ombads över 1.000 vuxna britter att rangordna de ord och fraser som de mest förknippar med ”kapitalism”.

De främsta resultaten var ”girighet” (73 procent), ”ständig press att prestera” (70 procent) och ”korruption” (69 procent). 42 procent av de tillfrågade instämde med frasen ”kapitalismen domineras av de rika, de sätter den politiska agendan”.

Förändringen uttrycks tydligast i stödet för kommunistiska idéer bland ungdomar. Dessa ungdomar kallar sig kommunister, även om många aldrig har läst Kommunistiska manifestet och inte har någon kunskap om vetenskaplig socialism.

Men vänsterns svek har fått själva ordet ”socialism” att stinka i deras näsor. Det resonerar inte längre med de bästa människorna. De säger: ”Vi vill ha kommunism. Bara det och inget mindre än det.”

Vad är en kommunist?

Under rubriken “Proletärer och kommunister i Kommunistiska manifestet läser vi följande: 

”I vilket förhållande står kommunisterna till proletariatet i allmänhet?

Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna.

De har inga andra intressen än proletariatet som helhet.

De ställer inte upp några särskilda principer, efter vilka de vill forma den proletära rörelsen.

Kommunisterna skiljer sig bara från de övriga proletära partierna därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande […]

Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om villkoren för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen.”

Dessa rader uttrycker sakens kärna mycket väl.

Foto: RCA
Foto: RCA

Är tiden inne för en revolutionär kommunistisk international? 

Den växande motreaktionen mot den så kallade fria marknadsekonomin har skrämt kapitalismens apologeter. De ser med fasa fram emot en osäker och turbulent framtid.

Tillsammans med denna pessimistiska stämning börjar de mer eftertänksamma representanterna för borgarklassen att upptäcka obehagliga paralleller med världen 1917. Det är i detta sammanhang som behovet av ett revolutionärt parti med en ren fana och en tydlig revolutionär politik ställs på sin spets.

Vår rörelses internationella karaktär härrör från det faktum att kapitalismen är ett globalt system. Från första början strävade Marx efter att skapa en internationell organisation för arbetarklassen.

Men sedan den stalinistiska degenereringen av den kommunistiska internationalen har ingen sådan organisation existerat. Nu är det dags att lansera en revolutionär kommunistisk international! 

Detta kommer av vissa att ses som sekterism. Men så är inte fallet. Vi har absolut ingenting gemensamt med de ultravänsteristiska och sekteristiska grupperingar som struttar omkring som löjliga påfåglar i arbetarrörelsens utkanter.

Foto: public domain
Foto: public domain

Vi måste vända ryggen åt sekteristerna och vända oss mot de nya fräscha skikt som rör sig mot kommunismen. Behovet av ett sådant steg är varken ett uttryck för otålighet eller subjektiv voluntarism. Det är rotat i en klar förståelse av den objektiva situationen. Det är detta, och inget annat, som gör ett sådant steg absolut nödvändigt och oundvikligt.

Låt oss granska fakta:

De senaste opinionsundersökningarna från Storbritannien, USA, Australien och andra länder ger oss en mycket tydlig indikation på att idén om kommunism sprider sig snabbt. Kommunismens potential är enorm. Vår uppgift är att göra denna potential till verklighet genom att ge den ett organisatoriskt uttryck.

Genom att organisera förtruppen i ett verkligt revolutionärt kommunistiskt parti, genom att sammansmälta den med en disciplinerad bolsjevikisk organisation, utbilda den i marxistiska idéer och träna den i Lenins metoder, kommer vi att bygga en kraft som kan spela en nyckelroll i utvecklingen av den socialistiska revolutionen under den kommande perioden.

Det är vår uppgift. Vi måste övervinna alla hinder för att uppnå den.

Stalinism kontra bolsjevism

Under en lång tid trodde kommunismens fiender att de framgångsrikt hade fördrivit oktoberrevolutionens spöken. Sovjetunionens kollaps verkade bekräfta deras övertygelse om att kommunismen var död och begraven. ”Det kalla kriget är över”, jublade de, ”och vi vann”.

Men tvärtemot den myt som våra klassfiender så ihärdigt upprepar var det inte kommunismen som kollapsade på 1980-talet, utan stalinismen – en hemsk, byråkratisk och totalitär karikatyr som inte hade något gemensamt med den regim av arbetardemokrati som Lenin och bolsjevikerna upprättade 1917.

Stalin genomförde en politisk kontrarevolution mot bolsjevismen och baserade sig på en privilegierad ämbetsmannakast som kom till makten under en period då revolutionen var på väg att ebba ut efter Lenins död. För att befästa sin kontrarevolutionära diktatur var Stalin tvungen att mörda alla Lenins kamrater och ett stort antal andra genuina kommunister.

Stalinismen och bolsjevismen, som inte på något sätt är identiska, är inte bara olika till sitt slag: de utesluter varandra och är varandra dödliga fiender, åtskilda av en flod av blod.

Degenerering av de ”kommunistiska” partierna

Kommunismen är outplånligt förknippad med Lenins namn och den ryska revolutionens ärorika traditioner, men dagens kommunistpartier är ”kommunistiska” endast till namnet. Ledarna för dessa partier övergav för länge sedan Lenins och bolsjevismens idéer.

Foto: public domain
Foto: public domain

En avgörande brytning med leninismen var accepterandet av den antimarxistiska politiken med socialism i ett land. År 1928 förutspådde Trotskij att detta oundvikligen skulle leda till en nationalistisk reformistisk degenerering av alla kommunistpartier i världen. Denna förutsägelse visade sig vara korrekt. 

Till en början utförde ledarna för kommunistpartierna lydigt Stalins och byråkratins diktat och följde slaviskt varje vändning som kom från Moskva. Senare förkastade de Stalin, men i stället för att återvända till Lenin gjorde de en skarp sväng åt höger. Genom att bryta med Moskva antog dessa partier i de flesta länder reformistiska perspektiv och en reformistisk politik. 

Efter den ödesdigra logiken om ”socialism i ett land” anpassade sig ledningen för varje nationellt parti till den egna borgarklassens intressen i det egna landet. Detta har lett till en fullständig degenerering och till och med en total likvidering av kommunistpartierna. 

Det mest extrema fallet var det italienska kommunistpartiet (PCI), som brukade vara det största och mäktigaste i Europa. Den nationalistiska och reformistiska degenereringen ledde i slutändan till att PCI upplöstes och omvandlades till ett borgerligt reformistiskt parti.

Det brittiska kommunistpartiet har numera bara inflytande genom en dagstidning, Morning Star, vars politik inte sträcker sig längre än till en ljummen version av vänsterreformism. Det är i själva verket bara en vänstertäckmantel för den fackliga byråkratin. 

Det spanska kommunistpartiet (PCE) ingår i en koalitionsregering som skickar vapen till Ukraina som en del av Natos krig mot Ryssland. Som ett resultat har PCE minskat kraftigt. Ungdomsförbundet (UJCE) förkastade den officiella linjen och uteslöts.

Communist Party of the United States (CPUSA) fungerar som föga mer än en valmaskin för det demokratiska partiet och uppmanar till en röst på Biden som en ”röst mot fascism”.

Sydafrikas kommunistparti har varit en del av den prokapitalistiska ANC-regeringen i 30 år, och försvarade till och med massakern på 34 strejkande gruvarbetare i Marikana 2012.

Listan är oändlig. 

Krisen i kommunistpartierna

Vid denna kritiska tidpunkt i världshistorien befinner sig den internationella kommunistiska rörelsen i fullständig oordning. 

Kommunistpartier över hela världen har svarat på massakern i Gaza med uppmaningar att ”respektera internationell rätt” och FN:s resolutioner, det vill säga de stora imperialistmakterna.

Men det var Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 som framkallade en djup splittring, där de flesta kommunistpartier på ett skandalöst sätt böjde sig för sin egen härskande klass. Många kommunistpartier, särskilt i väst, dolde sitt tysta stöd för Nato med pacifistiska vädjanden om fred, ”förhandlingar” osv. Israels angrepp på Gaza har gjort saker och ting ännu värre.

Det franska kommunistpartiet (PCF) drog sig till exempel ur vänsterkoalitionen (NUPES) eftersom dess ledare, Mélenchon, vägrade att karakterisera Hamas som en terroristorganisation.

I den andra ytterligheten har vissa partier blivit föga mer än instrument för rysk och kinesisk utrikespolitik, där de framställs som progressiva allierade i de svaga och osjälvständiga nationernas kamp för att ”bryta sig loss från imperialistisk kolonisering och skuldslaveri”.

Ryska federationens kommunistparti (CPRF) är ett extremt fall. Det har förlorat alla anspråk på en självständig existens, för att inte tala om en kommunistisk. Sjuganovs parti blev för länge sedan bara en anhängare av Putins reaktionära regim. 

Dessa motsättningar har lett till en rad splittringar. Ett internationellt möte för kommunist- och arbetarpartier (IMCWP) i Havanna 2023 lyckades inte ens ta fram ett uttalande om kriget i Ukraina eftersom man inte kunde nå ”samförstånd”.

Krisen i den kommunistiska rörelsen och KKE:s roll

Många av de kommunistiska arbetare som är vanliga partimedlemmar har reagerat mot denna skamlösa revisionism.

Det grekiska kommunistpartiet (KKE) har utan tvekan tagit viktiga steg för att förkasta den gamla misskrediterade stalinistiska och mensjevikiska tvåstadieteorin. Det antog en korrekt internationalistisk ståndpunkt om kriget i Ukraina, som det karaktäriserar som en inter-imperialistisk konflikt.

Foto: Γραφείο Τύπου της ΚΕ του ΚΚΕ, Twitter
Foto: Γραφείο Τύπου της ΚΕ του ΚΚΕ, Twitter

Den ledde en arbetarrörelse som bojkottade vapenleveranserna från grekiska hamnar till Ukraina. Detta kommer att välkomnas av alla genuina kommunister. Men även om det uppenbarligen är av stor betydelse, är det för tidigt att dra slutsatsen att de framsteg som de grekiska kommunisterna har gjort har fullbordats.

I synnerhet är det nödvändigt att helt bryta med den antimarxistiska teorin om socialism i ett land och att anta en leninistisk enhetsfrontstrategi. 

KKE försöker bygga upp förbindelser med andra kommunistpartier som delar dess ståndpunkt om Ukrainakriget som en inter-imperialistisk konflikt. Det är ett steg i rätt riktning. Förutsättningen för framgång är dock en öppen och demokratisk debatt som omfattar alla genuina kommunistiska tendenser i världen.

På grundval av diplomati och ”samförstånd” i stället för debatt och demokratisk centralism är det omöjligt att återuppbygga en verklig kommunistisk international grundad på Lenins idéer och metoder.

Det är vår uppgift att föra tillbaka rörelsen till dess verkliga ursprung, att bryta med den fega revisionismen och omfamna Lenins fana. I detta syfte sträcker vi ut en vänskaplig hand till varje parti eller organisation som delar detta mål.

När Trotskij lanserade den internationella vänsteroppositionen tänkte han sig den som vänsteroppositionen i den internationella kommunistiska rörelsen. Vi är genuina kommunister – bolsjevik-leninister – som byråkratiskt uteslöts ur den kommunistiska rörelsens led av Stalin. 

Vi har alltid kämpat för att upprätthålla Oktoberrevolutionens röda fana och den genuina leninismen, och nu måste vi återta vår rättmätiga plats som en integrerad del av den internationella kommunistiska rörelsen.

Det är dags att inleda en ärlig diskussion inom rörelsen om det förflutna, vilket slutligen kommer att bryta med de sista resterna av stalinismen och bereda vägen för en varaktig kommunistisk enhet på leninismens solida grundvalar.

Ner med revisionismen!

För alla kommunisters kämpande enhet!

Tillbaka till Lenin!

Lenins politik

Vår omedelbara uppgift är inte att vinna massorna. Det är något som ligger helt bortom vår nuvarande förmåga. Vårt mål är att vinna över de mest avancerade och klassmedvetna elementen. Endast på detta sätt kan vi finna en väg till massorna. Men vi kan inte ta lätt på vårt närmande till massorna.

Den nya generationen arbetare och ungdomar letar efter en väg ut ur dödläget. De bästa elementen har förstått att den enda lösningen ligger i att slå in på den socialistiska revolutionens väg.

De börjar förstå vilken typ av problem de står inför och börjar gradvis inse behovet av radikala lösningar. Men deras otålighet kan leda dem till att begå misstag.

Kommunisternas arbete skulle vara mycket enkelt om allt som krävdes var att bombardera arbetarklassen med revolutionära slagord. Men det är helt otillräckligt och kan till och med bli kontraproduktivt.

Arbetarklassen kan bara lära sig genom erfarenhet, särskilt erfarenheten av stora händelser. Vanligtvis lär den sig bara långsamt – alltför långsamt för många revolutionärer som ibland blir otåliga och frustrerade. 

Lenin förstod att innan bolsjevikerna kunde erövra makten måste de först erövra massorna. För detta krävs stor flexibilitet i taktiken. Lenin rekommenderade alltid revolutionärer att vara tålmodiga: ”Förklara tålmodigt” var hans råd till bolsjevikerna, även mitt under brinnande revolution 1917.

Foto: public domain
Foto: public domain

Utan ett grepp om taktiken, som utgår från arbetarklassens konkreta erfarenheter, är allt tal om att bygga upp den revolutionära rörelsen tomt prat: det är som en kniv utan blad.

Det är därför frågorna om strategi och taktik måste inta en central plats i kommunisternas överväganden. Både Lenin och Trotskij hade en mycket klar uppfattning om den kommunistiska förtruppens förhållande till de reformistiska massorganisationerna. 

Detta sammanfattades i vad som utan tvekan var Lenins definitiva uttalande om revolutionär taktik: ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom. Över ett sekel senare är Lenins skrifter om detta viktiga ämne fortfarande en bok förseglad med sju sigill för de pseudotrotskistiska sekteristerna. 

De har överallt misskrediterat trotskismens fana och har gjort byråkratin en ovärderlig tjänst. De föreställer sig att massorganisationerna bara kan avskrivas som historiska anakronismer. Deras inställning till dessa organisationer inskränker sig till högljudda fördömanden om förräderi. Men denna taktik leder rakt in i en återvändsgränd.

Den har ingenting gemensamt med Lenins och Trotskijs flexibla metoder, som förstod nödvändigheten av att kommunisterna bygger broar till den massa av arbetare som fortfarande står under reformisternas inflytande.

Vi måste resolut vända ryggen åt denna sterila sekterism och djärvt vända oss mot arbetarklassen. Genom att tålmodigt förklara den kommunistiska politiken för massorna och ställa krav på de reformistiska ledarna, är det möjligt att vinna de reformistiska arbetarna till kommunismen.

”All makt åt sovjeterna”

Det räcker att nämna det faktum att Lenin 1917 förde fram parollen ”All makt åt sovjeterna”, vid en tidpunkt då dessa organisationer, som representerade massan av arbetare och soldater, kontrollerades av de reformistiska mensjevikerna och socialistrevolutionärerna.

Med denna paroll sade Lenin till de reformistiska ledarna för sovjeterna: ”Mycket bra, mina herrar. Ni har majoriteten. Vi föreslår att ni tar makten i era händer och ger folket vad de vill ha – fred, bröd och jord. Om ni gör detta kommer vi att stödja er, inbördeskrig kommer att undvikas och kampen om makten kommer att reduceras till en fredlig kamp om inflytande inom sovjeterna.”

De fega reformistiska ledarna hade ingen avsikt att ta makten. De underordnade sig den borgerliga provisoriska regeringen, som i sin tur underordnade sig imperialismen och reaktionen. Arbetarna och soldaterna i sovjeterna kunde därför själva se hur förrädiska deras ledare var, och vände sig mot bolsjevismen.

Endast på detta sätt var det möjligt för bolsjevikerna att gå från ett litet parti med cirka 8 000 medlemmar i februari 1917 till en masskraft som kunde vinna majoriteten i sovjeterna under perioden omedelbart före oktoberrevolutionen.

Framför allt är det nödvändigt för oss idag att behålla en verklighetsförankring. Kommunismens verkliga krafter har kastats tillbaka av historiska krafter bortom vår kontroll. Vi är reducerade till en minoritet av en minoritet i arbetarrörelsen.

Vi har de rätta idéerna, men den stora majoriteten av arbetarklassen har ännu inte övertygats om att våra idéer är riktiga och nödvändiga. Till största delen står de fortfarande under inflytande av de traditionella reformistiska organisationerna av den enkla anledningen att ledarna för dessa organisationer erbjuder dem vad som verkar vara en enkel och smärtfri väg ut ur krisen.

I verkligheten leder denna väg bara till ytterligare nederlag, besvikelse och elände. Kommunisterna kan under inga omständigheter överge arbetarklassen till de reformistiska klassförrädarnas och byråkraternas nåd. Tvärtom måste vi föra en oförsonlig kamp mot dem. Men det finns inget sätt för arbetarklassen att undvika att gå igenom reformismens smärtsamma skola.

Vår uppgift är inte att snegla på dem från sidlinjen, utan att gå igenom erfarenheten med dem, sida vid sida, hjälpa dem att dra lärdom och hitta vägen framåt, som bolsjevikerna gjorde 1917.

Bild: public domain
Bild: public domain

Bygg en bro till arbetarna!

Vi måste upprätta en dialog med arbetarklassen, där vi inte ses som främmande element eller fiender, utan som kamrater i kamp mot en gemensam fiende – kapitalet. Vi måste bevisa kommunismens överlägsenhet för dem, inte i ord utan i handling.

Vi måste finna vägar och medel för att vinna gehör bland den massa av arbetare som fortfarande står under reformismens inflytande. Byråkratin kommer att använda alla skrupelfria metoder för att isolera kommunisterna från de vanliga medlemmarna. Förbud, bannlysning, uteslutning, lögner, förtal, förolämpningar och attacker av alla slag. Men kommunisterna kommer alltid att finna vägar och medel för att övervinna dessa hinder. Det finns inget sätt på vilket byråkratin, som har tillskansat sig ledningen för arbetarorganisationerna, kan hindra kommunisterna från att nå arbetarklassen.

Det finns ingen gyllene regel för att bestämma taktiken, utan den bestäms av de konkreta förhållandena. Detta är inte en principiell utan en praktisk fråga. Lenin hade alltid en flexibel inställning till taktiska frågor. Samme Lenin som obevekligt stod för en brytning med socialdemokratin 1914 och stödde bildandet av ett oberoende kommunistparti i Storbritannien, föreslog också att det brittiska partiet skulle ansöka om anslutning till Labourpartiet, samtidigt som det behöll sitt eget program, sin egen fana och sin egen politik.

Under vissa omständigheter kan det vara nödvändigt att skicka alla våra styrkor till de reformistiska organisationerna för att vinna över de vänsterorienterade arbetarna till en fast revolutionär ståndpunkt. 

I det nuvarande skedet är detta emellertid inte aktuellt. Förutsättningarna för det saknas. Men det är alltid nödvändigt att hitta en väg till arbetarklassen. Det är inte en taktisk fråga, utan en fråga om liv och död för det kommunistiska avantgardet. 

Kommunisterna, även om de arbetar som ett självständigt parti, är skyldiga att vända sig mot arbetarklassens massorganisationer och tillämpa en enhetsfrontstaktik där så är möjligt, för att hitta en väg till massorna. Detta är ABC för alla som ens tillnärmelsevis är bekanta med Marx, Engels, Lenins och Trotskijs idéer och metoder.

Vår politik är helt och hållet baserad på Lenins råd och teserna från Kommunistiska internationalens fyra första kongresser. Om detta inte förstås av våra sekteristiska kritiker, är det helt och hållet deras olycka.

Vad kämpar vi för? 

I grund och botten är kommunisternas mål detsamma som arbetarnas i allmänhet. Vi står för ett fullständigt avskaffande av hunger och hemlöshet, för garanterat arbete under goda villkor, för en drastisk minskning av arbetsveckan och att återta fritiden, för garanterad, högkvalitativ sjukvård och utbildning, för ett slut på imperialism och krig och för ett slut på den vansinniga förstörelsen av vår planet.

Men vi påpekar att när kapitalismen befinner sig i kris så kan dessa mål bara uppnås genom en oförsonlig kamp, och att denna i slutändan bara kan vara framgångsrik när den leder till att bankirerna och kapitalisterna exproprieras. Det var av denna anledning som Trotskij utvecklade idén om övergångskrav.

Kommunisterna kommer att ingripa med yttersta energi i varje kamp som arbetarklassen för. De konkreta krav som kommunisterna ställer i rörelsen kommer naturligtvis att förändras ofta i takt med att förhållandena förändras, och kommer att variera beroende på förhållandena i varje land. Därför skulle en programmatisk lista över krav vara olämplig i ett manifest av detta slag.

Men den metod som kommunister i alla länder bör använda för att formulera konkreta krav utarbetades briljant av Trotskij 1938 och publicerades i Fjärde internationalens grundläggande dokument, Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter – eller Övergångsprogrammet som det är mer känt som.

De krav som presenteras i detta dokument utgör en sammanfattning av det program som utarbetades av Lenin och bolsjevikerna, och finns med i de publicerade teserna och dokumenten från Kommunistiska internationalens fyra första kongresser. 

Foto: public domain
Foto: public domain

Den grundläggande idén med övergångskrav kan enkelt sammanfattas. Trotskij förklarade att när kapitalismen befinner sig i nedgång kommer varje allvarlig kamp för förbättrad levnadsstandard oundvikligen att gå ”utöver gränserna för de kapitalistiska egendomsförhållandena och den borgerliga staten”.

Precis som defensiva strider i krig kan omvandlas till offensiva strider, så kan kampen för omedelbara krav under vissa omständigheter leda till ett språng i medvetandet och en rörelse i riktning mot en revolutionär kamp om makten.

I sista hand kan ingen reform någonsin få en varaktig karaktär om den inte är kopplad till störtandet av den borgerliga ordningen. 

Kommunisterna kämpar för arbetarklassens totala frigörelse, för frihet från förtryck och arbetets plågor. Detta kan endast uppnås genom att den borgerliga staten förstörs, produktionsmedlen exproprieras och man upprättar en planerad ekonomi under arbetarklassens demokratiska kontroll och förvaltning. 

På detta vilar mänsklighetens framtid. Med den store irländske marxisten James Connollys ord:

För våra krav är högst måttliga, 

Vi vill bara ha jorden.

Är kommunismen en utopisk idé?

Den sista tillflykten för kapitalismens försvarare är att säga att det inte finns något alternativ till deras bankrutta system. Men kan någon förnuftig person tro på detta?

Kan det verkligen vara sant att mänskligheten är oförmögen att tänka sig ett system som är överlägset den nuvarande fruktansvärda situationen? Ett sådant fantastiskt påstående utgör ett monstruöst förtal av vår arts intelligens.

Avskaffandet av bankirernas och kapitalisternas diktatur kommer att göra det möjligt att skapa en ekonomi som är rationellt planerad för att tillgodose mänsklighetens behov, inte några få miljardärers rovgirighet.

Lösningen är uppenbar för varje tänkande person. Och den är inom räckhåll för oss. Det är det enda sättet att avskaffa hunger, fattigdom, krig och alla andra av kapitalismens sjukdomar, och skapa en värld som är värdig för människor att leva i.

Kommunismens fiender hävdar att detta är en utopisk idé. Denna anklagelse har en ironisk klang. Vad som är utopiskt är just ett socioekonomiskt system som har överlevt sig självt, vars blotta existens står i uppenbar motsättning till samhällets faktiska behov. Ett sådant system har ingen rätt att existera och är dömt att hamna på historiens sophög. 

Det finns inget utopiskt med kommunismen. Tvärtom. De materiella förutsättningarna för ett nytt och högre mänskligt samhälle finns redan världen över och mognar snabbt. 

De enorma framstegen inom vetenskap och teknik ger en lockande bild av en värld utan fattigdom, hemlöshet och hunger. Utvecklingen av artificiell intelligens i kombination med modern robotteknik kan bidra till att minska arbetstiden till den punkt där människor i slutändan inte längre kommer att behöva arbeta annat än av egen vilja.

Avskaffandet av arbetets slaveri är just den materiella förutsättningen för ett klasslöst samhälle. Det är nu fullt möjligt. Det är inte en utopi, utan något som ligger inom räckhåll för oss. En ny värld håller på att födas, den växer tyst men stadigt i den gamlas sköte.

Men under kapitalismen förvandlas allt till sin motsats. I ett system där allt är underordnat vinstintresset innebär varje nytt tekniskt framsteg en ökning av arbetslösheten tillsammans med en förlängning av arbetsdagen, och en ökning av exploatering och slaveri.

Allt vi föreslår är att ersätta ett orättvist och irrationellt system, där allt underordnas ett fåtals omättliga girighet, med en rationell och harmonisk planerad ekonomi, baserad på produktion för att tillfredsställa mänskliga behov.

Foto: marxist.com
Foto: marxist.com

För en genuin kommunistisk international!

För tre årtionden sedan, vid tiden för Sovjetunionens fall, utropade Francis Fukuyama triumferande historiens slut. Men historien är inte så lätt att göra sig av med. Den fortsätter på sin väg, oavsett vad borgerliga skribenter tycker. Och nu har historiens hjul vänt 180 grader. 

Sovjetunionens fall var utan tvekan ett stort historiskt drama. Men i efterhand kommer det bara att ses som upptakten till ett mycket större drama – kapitalismens slutgiltiga kris.

Av de anledningar som beskrivits ovan kommer den nuvarande krisen att bli utdragen till sin natur. Den kan vara i flera år, eller till och med decennier, med upp- och nedgångar, på grund av avsaknaden av den subjektiva faktorn. Detta är dock bara ena sidan av myntet. 

Krisen kommer att vara långdragen, men det betyder inte alls att den kommer att vara fredlig och lugn. Tvärtom! Vi har gått in i den mest turbulenta och omvälvande perioden i modern tid. 

Krisen kommer att drabba det ena landet efter det andra. Arbetarklassen kommer att få många tillfällen att ta makten. Skarpa och plötsliga förändringar är inneboende i hela situationen. De kan bryta ut när vi minst anar det. Vi måste vara förberedda.

Det är inte längre nödvändigt att övertyga breda lager av ungdomen om kommunismens överlägsenhet. De är redan kommunister. De söker en ren fana, en organisation som radikalt har brutit med reformismen och den fega ”vänster”-opportunismen.

Vi måste vidta alla praktiska åtgärder som är möjliga för att hitta dem och rekrytera dem. Detta innebär att utropa ett nytt parti och en ny International. Hela situationen kräver det. Det är en absolut nödvändig och brådskande uppgift som inte tål att skjutas på.

Vad som krävs är ett genuint kommunistiskt parti, som grundar sig på Lenins och de andra stora marxistiska lärarnas idéer, och en International som följer Kommunistiska Internationalens linjer under dess första fem år.

Vårt antal är fortfarande litet i jämförelse med de stora uppgifter som vi står inför, och vi har inga illusioner i det avseendet. Men varje revolutionär rörelse i historien har alltid börjat sitt liv som ett litet och till synes obetydligt element.

Vi har ett viktigt arbete att utföra, och detta arbete bär redan viktiga frukter och håller på att nå ett avgörande skede.  

Vi växer snabbt eftersom vi nu simmar med historiens ström. Framför allt har vi de rätta idéerna. Lenin sade att marxismen är allsmäktig eftersom den är sann. Detta faktum fyller oss med tillförsikt inför framtiden. 

Den store franske utopiske socialisten Fourier definierade socialismen som ett sätt att förverkliga mänsklighetens potential.

Under kommunismen, för första gången i mänsklighetens historia, kommer dörrarna att slås upp för massorna så att de verkligen kan förstå den kulturella värld som har förnekats dem. Vägen kommer att ligga öppen för en aldrig tidigare skådad blomstring av konst, musik och kultur.

För en ny värld, där livet kommer att få en helt ny innebörd. Och för första gången kommer män och kvinnor att kunna höja sig till sin fulla potential på basis av fullständig jämlikhet. Det kommer att bli mänsklighetens språng från nödvändighetens rike till frihetens rike.

Foto: marxist.com
Foto: marxist.com

Män och kvinnor kommer inte längre att behöva rikta blicken mot molnen i jakt på ett bättre liv efter döden. De kommer att uppleva en ny värld, där livet självt, rensat från förtryck, exploatering och orättvisa, kommer att få en helt ny innebörd.

Det är det underbara som vi kämpar för: ett paradis på jorden.

Det är vad verklig kommunism innebär.

Det är den enda sak som är värd att kämpa för.

Det är därför vi är kommunister!

Det åligger var och en av oss att se till att detta arbete utförs omedelbart, utan tvekan och med den absoluta övertygelsen att vi kommer att lyckas.

Låt våra slagord vara: 

  • Ned med de imperialistiska rövarna!
  • Ned med det kapitalistiska slaveriet!
  • Expropriera bankirerna och kapitalisterna! 
  • Länge leve kommunismen!
  • Arbetare i alla länder, förena er!
  • Framåt mot byggandet av en ny international!

Beställ manifestet på Bokförlaget Stormklockan.

Internationella marxistiska tendensen

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,173FansGilla
2,232FöljareFölj
810FöljareFölj
2,021FöljareFölj
680PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna