Rapport från Paris: kampen mot Macrons pensionslag

Sent på kvällen den 5 april möter jag en ung man i receptionen på flygplatshotellet i Orly, Paris. Efter att på knagglig franska frågat om han pratar engelska, så frågar jag med glimten i ögat om han ska strejka imorgon, 6 april, dagen CGT (det franska LO) med flera har kallat till strejk- och aktionsdag i centrala Paris. 

Han tittar frågande på mig en stund innan han skämtsamt svarar att han är en snäll pojke, som inte ställer till med problem. Efter att jag berättat att jag själv planerar att ansluta mig till protesterna som åskådare, kommer en av hans kollegor fram till mig, och berättar beslutsamt att de inte får reda på om de kallas till strejk förrän när dagen är kommen.

På aktionsdagen så möter jag upp de jag har stämt träff med, jag ska få lov att följa med dem till protesterna. De berättar uppgivet att det mycket väl kan vara den sista aktionsdagen för den då snart två månader utdragna kampen – stämningen på den senaste aktionsdagen var nedstämd och demoraliserad, färre än någonsin slöt upp.

Med mina förväntningar justerade, anländer vi till Les Invalides, ett grönområde omringat av komplex med byggnader och monument som anknyter till Frankrikes militära historia.

Vi är på plats en timme innan den planerade avfärden mot Place d’Italie. Det är mulet, men av allt att döma är solen på väg att titta fram. Med svenska mått mätt så är det redan ganska mycket folk på plats. Solen får till slut lov att vara framme, och allt fler strömmar till parken.

Plötsligt förändras stämningen: det är festival, med kampmusik i uppskruvat tempo, leenden och en brinnande sophög. Av strejkande CGT-medlemmar, som utmärks av sina röda västar (som även påtalar vilken yrkesgrupp de tillhör), får jag höra att många varit redo att ge upp. Den tidigaste pensionsåldern som den franska president Macron föreslår höja från 62 till 64, är trots allt fortfarande relativt tidigt jämfört med pensionsåldern i andra länder, och de nio utspridda strejkdagar som CGT kallat till under dessa två månader verkar inte påverkat Macron på önskvärt sätt. Tvärtom, så verkar han, trots att han inte har majoritet i parlamentet som vill rösta för hans förslag, mer beslutsam att till varje pris driva igenom sin reform och få ett slut på rörelsen som motsätter sig honom. Jag funderar över vilken effekt strejkerna hade haft på Macron om de nio enskilda kampdagarna samordnats till en stor nio dagars strejk istället.

Kemikaliearbetarnas sektion.

De berättar att Macron med presidentiellt dekret påtvingat Frankrike och den franska arbetarklassen sin lag, och att det retat upp dem och alla de känner. Macron, som leder en minoritetsregering, har utfärdat fler presidentiella dekret mellan januari och mars (elva stycken) än vad som utfärdades över åren 2002-2020. De strejkande byggarbetarna beskriver honom som en alltmer arrogant diktator, som tror att han kan göra hur han vill.

Demonstrationståget bär till slut av, och mitt sällskap är slagna av energin och antalet människor – det är fler samlade än på länge. 

Vi drar förbi den franska nationella församlingen, där kevlarutrustade poliser med automatkarbiner av typ FAMAS, nervöst vaktar grindarna till församlingen några meter från folkhavet.

En fackaktivist står ovanpå en av de många skåpbilar som långsamt rullar med demonstrationståget, och utbrister i sin megafon att vi är 400 000 som samlats idag.

Kemikaliearbetarnas sektion

I ungefär två timmar beger sig tåget mot sin destination. I folkhavet syns många referenser till Frankrikes revolutionära historia: röda frygiska mössor, bilder på Robespierre, småborgarnas och den tidiga arbetarklassens ledare under den franska revolutionen, liksom fanor med Pariskommunens namn. Vi passerar till och med en staty av franska revolutionärer som pekar ut den riktning tåget går i.

Längst fram i tåget går med trötta blickar CGT-ledningens sektion, med deras mest lojala aktivister, stämningen är här lugnare än någon annanstans i tåget. Sett till energi och antalet följare går den riktiga förtruppen strax bakom, med kemikaliearbetarna som mest märkvärdiga sektion.

På Place d’Italie möter jag en amerikansk kulturjournalist, som normalt skriver om var engelsktalande i Paris bör äta och gå på museum. Hon berättar att hon drogs med i protesterna för två veckor sedan, för att de inte längre gick att ignorera. Hon varnade mig för att polisen snart skulle omsluta torget vi samlats på. Senast hon var här lät de ingen lämna torget innan de började tårgasa alla som var på plats, unga som gamla, och sen tog de fram sina batonger. 

Den franska nationella församlingen.

Hon berättar att hon tidigare inte sett så många samlade som idag, och att alla hon känner är rasande på Macron, som offentligt gett polisen tillåtelse att ta till med hårdhandskarna mot de helt lagliga protesterna.

Jag märker att polisen faktiskt har börjat blockera flera av vägarna som leder in i torget, jag lyckas hitta en väg, Boulevard Auguste Blanqui, som ännu inte stängts av – jag har faktiskt ett plan till Sverige att passa tidigt på morgonen, och har inte tid att bli instängd av gendarmeriet. 

Längs vägen möter jag ett nytt folkhav, till synes oorganiserade invånare och svartklädda ungdomar – här är stämningen hätsk, arg. Jag ser hur polisen blockerar sidogator långt nerför boulevarden och bilar som brinner. 

Jag lyckas till slut ta mig ur demonstrationsområdet och kan lugnt åka tillbaka till flygplatshotellet. Samma unge man står bakom receptionen och frågar mig ivrigt hur det var. Fantastiskt, sa jag, och visade honom en video av atmosfären i tåget.

Sedan den 6 april har den franska författningsdomstolen funnit att Macrons lag och tillvägagångssätt är i ordning – pensionsåldern är numera i Frankrike officiellt 64 år.

CGT har kallat till en ännu större strejk- och aktionsdag den första maj, som i sig normalt brukar vara ganska intensiv jämfört med första maj i Sverige.

Allra längst fram i demonstrationståget, CGT-ledningens sektion.

En påstådd intern kommuniké från fackföreningarnas högsta ledning har läckt, där det framgår att de är rädda för att de håller på att tappa kontroll över rörelsen. Det behövs ingen tillgång till någon intern kommuniké, för senare har fackföreningarna i sin offentliga kallelse till demonstration varnat för sociala explosioner och vädjat till den verkställande makten (läs presidenten) att ta ansvar över händelsernas utveckling, likt hur facken tagit ansvar för att behärska och hålla rörelsen lugn:

“På uppmaning av Frankrikes fackföreningar har mer än två miljoner arbetare, unga och pensionärer deltagit i strejk och demonstration. Arbetsvärlden är återigen mobiliserad i hela Frankrike på ett massivt och beslutsamt sätt, för att dra tillbaka pensionsreformen. Ungdomen var återigen mycket närvarande i mobiliseringarna.

Efter två månader av exemplarisk social rörelse på en skala som inte skådats på 50 år, med väldigt brett stödd av befolkningen och en kaotisk parlamentarisk process, leder bristen på respons från den verkställande makten till en spänd situation i landet som oroar oss väldigt mycket.

Genom att inte svara på vår förfrågan om att dra tillbaka pensionsreformen, har den verkställande makten fördjupat den demokratiska och sociala krisen. Från rörelsens början har facken och ungdomsorganisationerna varnat den verkställande makten för den risk för social explosion dess agerande innebär.

Regeringen har ansvar att garantera säkerhet och respekt för rätten att strejka och demonstrera. Medan lugn alltid har karaktäriserat rörelsen, beklagar sig facken över antalet skadade.

I veckor har våra organisationer visat stort ansvar. Nu ber vi regeringen att ta sitt ansvar.”

Tillbaka i Sverige suckade en bekant till mig uppgivet, att det nu är över i Frankrike – domaren i den konstitutionella domstolen, som för min bekanta verkade vara Macrons sista hinder, har ju gett med sig.

Vi får se vad den franska arbetarrörelsen tycker om saken, svarade jag.

Jakup Güven

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,161FansGilla
2,148FöljareFölj
524FöljareFölj
0FöljareFölj
662PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna