Redan innan coronapandemin var det tydligt att en ny kris för kapitalismen väntade runt hörnet. Detta dokument antogs på Revolutions årsmöte i mars. Även om det inte beskriver coronapandemin och dess konsekvenser ger det hela bakgrunden till den nuvarande krisen.
2008–2009 inledde den mest instabila perioden i människans historia. Massrörelser och revolutioner, krig och konflikter, har spridit sig över hela jordklotet. Detta beror i sista hand på att kapitalismen inte längre kan föra det mänskliga samhället framåt. Samtidigt som kapitalisterna förbereder sig för en ny världskris, har vi kommit allt närmare en situation där en skärpning av den svenska klasskampen är oundviklig.
Mer än tio år efter krisen är överproduktionen värre än någonsin och uttrycker sig i en skuldsättning på nivåer som saknar motstycke. De totala skulderna i världen är över 255 000 miljarder dollar, vilket är mer än tre gånger världens BNP. I rädsla för en ny kris har borgarklassen svarat med att öka utlåningen ytterligare, samtidigt som man fortsätter driva igenom försämringar för arbetarklassen.
Handelskonflikter mellan USA, Kina och EU är faktorer som riskerar att förvandla lågkonjunkturen till en depression. Länder som går i konkurs är en annan riskfaktor. I Europa är en upprepning av händelseförloppet i länder som Grekland, Spanien och Portugal efter den förra krisen inte på något sätt utesluten. Denna gång kan det mycket väl bli med Italien, eurozonens tredje största ekonomi, i huvudrollen.
De traditionella partierna hamnar i allt djupare kris, till förmån för partier som är mindre pålitliga ur borgarklassens synvinkel. Valen av Donald Trump, Boris Johnson och Bolsonaro är liksom den europeiska socialdemokratins kris och utgången i folkomröstningen om Brexit uttryck för denna sociala och politiska kris.
Det grundläggande problemet för borgarklassen är att de måste få arbetarklassen att betala priset för krisen. Men detta har skapat ett ofantligt missnöje som undergrävt hela systemets stabilitet, genom massdemonstrationer, generalstrejker och till och med uppror i land efter land. Under 2019 lades bland annat Chile, Libanon, Colombia, Ecuador, Sudan och Hongkong till den långa lista av länder där revolutionära uppror eller massrörelser brutit ut sedan krisen 2008.
I en diskussion om Övergångsprogrammet 1938 förklarade Trotskij att de rika nationerna bara skiljer ut sig ”genom förseningen”. I de imperialistiska länderna kan borgarklassen ge vissa eftergifter till arbetarklassen, vilket gör att klasskampen inte omedelbart får en lika skarp karaktär. I länder som Sverige sker klasskampens utveckling med en viss försening i jämförelse med till exempel Grekland eller Egypten.
Sverige är inte så stabilt som det kan verka. Snart tre decennier av nedskärningar och privatiseringar har urholkat välfärden. Bara mellan 2014–2017 tredubblades antalet utförsäkrade. Hemlösheten har fördubblats på 15 år, medan hundratusentals äldre tvingas leva i fattigdom. På landets sjukhus skapar underbemanningen en allt värre kris, och i välfärden ökar stressjukdomar som utbrändhet lavinartat.
Under ytan finns det ett sjudande missnöje. Detta syns inte minst i den långa raden av uppror inom välfärden, som visar att ett helt lager inom arbetarklassen inte ser något annat alternativ än att försöka kämpa tillbaka. Men också i det raserade stödet för de etablerade partierna, som gjort att Sverigedemokraterna vuxit och att det blivit allt svårare att bilda regering. Samtidigt står ytterligare attacker mot arbetarklassen på dagordningen.
Polariseringen och skärpningen i klasskampen som för några år sedan var koncentrerad till Sydeuropa sprider sig nu snabbt norrut. Gula västarna-rörelsen och generalstrejken i Frankrike, strejkvågor i länder som Belgien och Finland, klimatstrejkerna och radikaliseringen i brittiska Labourpartiet, visar framtiden även i Sverige. Sverige är på väg in i en period av instabilitet, politiska kriser, klasskamp och radikalisering.
Industrins utveckling och den ökade utsugningen
I början av 1980-talet var Sverige ett av världens mest jämlika länder. Men sjuttiotalskrisen innebar slutet på den uppgång under efterkrigstiden som möjliggjort för den svenska borgarklassen att gå med på betydande eftergifter. Nu behövde man istället attackera arbetarklassens löner och villkor. I samarbete med ledningen för LO och Socialdemokraterna påbörjade kapitalisterna en offensiv mot arbetarklassen, som beskrivits i tidigare perspektivdokument (se även SVT-dokumentären Lönesänkarna på YouTube). Detta beredde vägen för de stora attackerna under 1990-talskrisen.
Nittiotalets försämringar lade grunden för ett nytt uppsving inom industrin. Produktiviteten inom tillverkningsindustrin ökade med nästan 100 procent 1990–2000. I ekonomin som helhet ökade den med 38 procent, i jämförelse med 21 procent mellan 1981 och 1990. I kombination med låga löneökningar, innebar den ökade produktiviteten att enhetsarbetskostnaden (kostnad per producerad vara) minskade drastiskt under nittiotalet, med drygt 30 procent i jämförelse med andra länder, vilket ökade industrins konkurrenskraft. Detta skedde dels genom investeringar, men lika mycket genom att man pressade arbetarna att arbeta hårdare. Under 2000-talet har den relativa enhetsarbetskostnaden fortsatt att sjunka men i långsammare takt.
Hur stor andel av den ökade produktiviteten som beror på investeringar och hur stor andel som beror på att man tvingar arbetarna att jobba hårdare är svårt att mäta. Ett uttryck för den hårdare pressen är den lavinartade ökningen av stressrelaterade sjukdomar, som sedan några år tillbaka är den vanligaste orsaken till sjukskrivning. 2017 berodde 46 procent av alla sjukskrivningar på psykisk ohälsa: en ökning med 129 procent på sex år. Arbetsrelaterade dödsfall på grund av stress är den kategori som Arbetsmiljöverket förutspår kommer att öka mest de kommande åren.
En viktig metod för att öka pressen var att utöka de tidsbegränsade anställningarna, som gick från att utgöra 10 procent av anställningarna 1991 till 16 procent 1999. Sedan dess har andelen varit relativt konstant, men de tidsbegränsade anställningarna har i stället blivit mer otrygga. 1990 motsvarade vikariaten hälften av alla tillfälliga anställningar. Nu motsvarar de bara 16 procent. De ytterst osäkra timanställningarna har samtidigt ökat till 28 procent och behovsanställningarna till 14 procent.
Genom att tvinga arbetarna att bli mer ”flexibla” har det blivit lättare för företagen att se till att arbetarna inte får en lugn stund. Arbetarna förlorar därigenom marginaler under arbetsdagen som annars hade kunnat ge en viss återhämtning, men också tid att kontrollera maskiner och säkerhet. En facklig representant på Volvos monteringsfabrik i Göteborg beskrev en situation många kan känna igen sig i, i en artikel om de ökande belastningsskadorna i Dagens arbete 2018: ”Vi kör max hela tiden. Det går inte att plocka ut mer.”
Resultatet av den ökade utsugningen är att lönernas andel av BNP sjunkit från 55 till omkring 45 procent sedan 1980, och därför ökade vinster för kapitalisterna. Industriföretagen Volvo, Atlas Copco, Scania, SKF och Sandvik är bara några av de svenska storföretag som slagit nya vinstrekord de senaste åren. Det internationella måttet på ojämlikhet, ginikoefficienten, har ökat från 0,2 till 0,32 sedan 1980-talets början, och en genomsnittlig direktörslön har ökat från att vara 10 gånger så stor som en industriarbetares till att nu vara 59 gånger så stor. I Sverige ökar ojämlikheten nu snabbast i hela OECD.
Den parasitära banksektorn: riskerna vid en ny kris
Med hjälp av de stora vinsterna inom industrin har de svenska kapitalisterna kunnat bygga upp en enorm banksektor, som tredubblats i storlek sedan 1995. Storbankernas tillgångar motsvarar mer än 250 procent av BNP. En krasch inom banksektorn skulle vara förödande för den svenska ekonomin.
I sin stabilitetsrapport i november 2019 gör Riksbanken en bedömning av riskerna i banksektorn, genom deras indikator för finansiell instabilitet. Vid toppen på finanskrisen på nittiotalet låg den på 0,8. År 2009 låg den på 1,2. I dag ligger den på 1,5 – den i särklass högsta nivån någonsin.
Den huvudsakliga risken menar Riksbanken fortsatt är hushållens skulder, som fortsätter öka och nu ligger på i snitt 190 procent av den disponibla inkomsten (årlig inkomst efter skatt). Den främsta orsaken är bostadspriserna, som bara sedan 2010 har ökat med 22 procent mer än lönerna.
I samma rapport gör Riksbanken två möjliga scenarion för en finansiell kris som varar i tre månader. Om centrum för krisen är en svensk bank, beräknar Riksbanken att staten på ett eller annat sätt behöver tillföra det svenska banksystemet 1500 miljarder kronor, eller 30 procent av BNP. Om det ”bara” är en kris på de internationella finansmarknaderna, räknar man med med att behöva tillföra 500 miljarder. Detta beskriver Riksbanken som ”extrema men tänkbara utfall”. Dessa pengar kan komma ur statsbudgeten eller från riksbanken, men det är i sista hand inte avgörande – det är arbetarklassen som kommer att tvingas bära bördan av krisen.
När svenska storbanker fick problem under krisen 2008–2009 lånade riksbanken ut som mest 375 miljarder kronor till bankerna, och staten gick in med garantier för lån på över 350 miljarder kronor. Med dessa åtgärder lyckades man undvika en fullskalig bankkris. Bankerna kunde betala tillbaka lånen i slutändan och garantierna behövde inte utlösas. Men den nya krisen kommer inte att vara en enkel upprepning av den gamla. Motsättningarna i ekonomin är större idag. Det är långt ifrån säkert att de kommer att ha samma tur denna gång.
De borgerliga ekonomerna kallade krisen 2008–2009 för en ”finanskris” just på grund av att den utlöstes av en kris på finansmarknaderna, till följd av för hög skuldsättning. Men om det bara vore en finanskris vore den lätt att lösa: man skulle reglera bankerna mer och minska utlåningen. Istället har världens centralbanker genom minusräntor och kvantitativa lättnader sett till att öka utlåningen mer än någonsin. Grundproblemet är överproduktion – att arbetarna inte kan köpa tillbaka alla de produkter de själva producerar. Kapitalisterna behöver fortsätta att öka utlåningen för att upprätthålla konsumtionen, och skjuta en ny kris på framtiden.
Samtidigt som Riksbanken i flera år varnat för riskerna i det finansiella systemet, har de själva infört minusränta och köpt statsobligationer för över 300 miljarder kronor sedan 2015 för att hålla igång ekonomin. Det har bidragit till att öka bankernas, företagens och hushållens risktagande. När räntan är lägre än inflationen blir vanligt sparande en förlustaffär.
Med samma medel försöker den internationella borgarklassen desperat förhindra att den nuvarande lågkonjunkturen blir till en internationell depression. Under hösten 2019 när den nya nedgången blev tydlig, sänkte USA:s Federal Reserve sin styrränta tre gånger, medan Europeiska centralbanken slog sina egna rekord med en inlåningsränta på -0,5 procent och påbörjade nya kvantitativa lättnader, med uttalad beredskap att göra mer vid behov. Eftersom den svenska räntan redan varit negativ i fyra år har den svenska Riksbanken i stället höjt räntan marginellt till noll procent – för att ha utrymme att sänka den igen i händelse av en kris.
Både i Sverige och resten av världen är skulderna större än någonsin – och fortsätter att växa. Med dem växer också motsättningarna i ekonomin. Det är möjligt att borgarklassen genom extrema åtgärder tillfälligt lyckas förhindra en ny världsomspännande kris i stil med den 2008–2009. Men eftersom inga av deras åtgärder kommer att lösa de underliggande motsättningarna i ekonomin kommer detta bara att bereda vägen för en ännu större kris i framtiden.
Borgarklassen förbereder sig på en ny kris
Under den senaste högkonjunkturen har investeringarna i den svenska ekonomin legat väsentligt över EU-genomsnittet, vilket är ett resultat av den ökade utsugningen. Genom Riksbankens minusränta och kvantitativa lättnader har samtidigt den svenska kronan försvagats kraftigt gentemot euron sedan krisens början 2008, vilket gynnar exportindustrin. Det fungerar som en förtäckt lönesänkning genom att importerade varor blir dyrare.
Men krisen har lett till en allt hårdare konkurrens mellan länderna om andelar på världsmarknaden. Den svenska andelen av världens totala export har minskat från 1,72 till 1,03 procent sedan 1990, vilket framförallt beror på att Kinas export ökat massivt. Under en ny kris kan detta orsaka allvarliga problem för den svenska exportindustrin.
I en förutsägelse inför 2020 förklarade EU-kommissionen: ”Global tillväxt ser i år ut att falla till en nivå som normalt sett är kopplad till en recession. Den ekonomiska aktiviteten ser nu ut att bromsa in i ett antal medlemsstater, som till en början hade verkat immuna.”
Om det inte vore för stora bostadsinvesteringar, skulle Sveriges viktigaste exportmarknad Tyskland vara i recession. Italien är redan där. Mervyn King, före detta chef för Bank of England, konstaterade i en intervju att: ”Efter den stora inflationen, den stora instabiliteten och den stora recessionen, har vi nu gått in i den stora stagnationen.”
Denna inbromsning i världsekonomin har redan fått effekter på Sverige. Mellan 2014–2018 ökade investeringarna i ekonomin årligen med runt fem procent. Under 2019 minskade investeringarna i ekonomin istället med 0,8 procent. Detta beror på det minskade bostadsbyggandet och att företagen börjat förbereda sig på en lågkonjunktur.
De minskade investeringarna ledde till tillväxt på bara 1,2 procent 2019, den lägsta siffran på sex år och en halvering i jämförelse med 2018. I år förväntas tillväxten minska ytterligare. Antalet varsel låg i december 2019 på de högsta nivåerna på fem år. Tillväxten beror nu nästan uteslutande på hushållens ökande konsumtion, som finansieras genom ökad belåning.
Särskilt med en ny lågkonjunktur på intåg, är den enda vägen framåt som borgarklassen kan se att attackera arbetarklassen. Den behöver höja sina vinster för att stärka sin konkurrenskraft på världsmarknaden. Med en ny kris i världsekonomin skulle nya försämringar av arbetsvillkoren och anställningstryggheten, och en ännu hårdare press på arbetsplatserna för att producera mer, komma som ett brev på posten.
Nedskärningar och privatiseringar i välfärden
Nittiotalets nedskärningspaket på över 200 miljarder kronor i välfärden, med långt över 100 000 förlorade jobb, har aldrig tagits tillbaka. De två senaste årtiondena har vi i stället bara sett mer nedskärningar, som främst har skett genom att statsbidragen till kommuner och regioner inte ökat i samma takt som välfärdens kostnader.
Under 1990-talet ökade också mängden privata aktörer inom skola, vård och omsorg kraftigt. Detta har påskyndats sedan Reinfeldts högerregering införde Lagen om valfrihet (LOV) 2008. Totalt har det offentliga ägandet minskat från 60 till 50 procent av BNP sedan 1980, och andelen arbetare i offentlig sektor från 40 till 30 procent. Andelen vårdcentraler i privat regi har nått 40 procent, medan en fjärdedel av skoleleverna går i ”friskolor” (privata skolor).
Syftet har varit att ge kapitalisterna tillgång till nya marknader, men avregleringarna och privatiseringarna har också kraftigt förvärrat nedskärningarnas effekter. Genom lägre personaltäthet, lägre löner, mindre utbildad personal, fler deltider och att dra ned på ”onödiga” saker som psykologer, administratörer eller bibliotekarier, kan de hämta ut massiva vinster. Vårdföretagens vinstutdelning var 4,2 miljarder kronor 2017. De två börsnoterade skolkoncernerna Academedia och Internationella Engelska Skolan gjorde vinster på en halv miljard kronor 2018. Samtidigt växer den statliga byråkratin för att försöka administrera och kontrollera myllret av företag i välfärden.
Ett av de bästa exemplen på hur privatiseringarna dränerat den offentliga sektorn är världens dyraste sjukhus, Nya Karolinska i Stockholm, vars kostnad blir över 65 miljarder kronor. Det har knappt gått en dag sedan Nya Karolinska öppnade 2016 utan att nya skandaler avslöjats. Nu betalar arbetarna och patienterna priset genom massiva varsel på Stockholms sjukhus.
”Vi står inför en situation som välfärden i Sverige inte upplevt sedan den ekonomiska krisen på 90-talet”, förklarade ledare för Kommunal, Lärarförbundet, Vision och fem andra fackförbund i välfärden i en debattartikel i Aftonbladet i september 2019. Sveriges kommuner och regioner räknar med att välfärden kommer att behöva ytterligare 90 miljarder kronor till 2026 för att man ska kunna upprätthålla nuvarande nivå. Men inget parti – inte ens Vänsterpartiet – förespråkar satsningar i närheten av dessa summor.
Under 2018 budgeterade nio av tio kommuner för nedskärningar. Var fjärde kommun och var tredje region gick dessutom med underskott. Fyra av fem kommuner kommer att tvingas göra nedskärningar 2020, till följd av befolkningsökning, minskade skatteintäkter och mindre pengar från staten enligt en enkätundersökning av DN.
En allt mer omöjlig arbetssituation
Privatiseringarna och nedskärningarna har fått katastrofala konsekvenser. Antalet vårdplatser per tusen invånare har mer än halverats sedan 1990-talet, från 5,21 vårdplatser år 1994 till 2,21 vårdplatser 2017. Detta gör Sverige till det OECD-land med lägst antal vårdplatser. Resursbristen orsakar både skador och dödsfall. Varje år dör ca 1400 personer av vårdskador i Sverige, och enligt Socialstyrelsen skulle 39 procent av dessa kunna undvikas.
Sedan 1990-talet har sjukvårdens, försvarsmaktens och statens krisberedskap nästan totalt avveckats. Beredskapslager med läkemedel och utrustning samt inhemsk tillverkning har ersatts av det billigare ”just-in-time”-systemet där sjukvården är beroende av en kontinuerlig import av läkemedel och utrustning. Antalet akutsjukhus har minskat från 115 stycken år 1970 till 70 stycken år 2020. Antalet fältsjukhus har minskat från 50 till 2 sedan 1990. En tydlig konsekvens av det är att antalet intensivvårdsplatser med tillgång till respirator fallit drastiskt från 4300 platser år 1993 till drygt 520 idag.
Uffe Hylin, en ortoped på Södersjukhuset i Stockholm där man varslat 100 personer, skrev ett uppmärksammat inlägg på Facebook, som på bara några timmar fick över 15 000 delningar, där han beskrev hur en vanlig dag ser ut på sjukhuset:
”Nu har vi helt fullt på Södersjukhuset. Alla avdelningar är fullbelagda och överbelagda. På akuten ligger det 17 patienter som behöver läggas in, men som det inte finns någon säng till. Den som väntat längst på en vårdplats har väntat i mer än 15 timmar.”
Hylin förklarade för Aftonbladet att när han började jobba för 20 år sedan var det ”tomt på akuten när man kom på morgonen och fram på småtimmarna var man klar. … Nu är det 20, 30, 40 patienter när man kommer till jobbet och de har legat där sedan dagen innan.”
I september kallade 6 sjuksköterskor från Lunds universitetssjukhus till en demonstration, efter att tillsammans ha arbetat totalt 650 timmar övertid dittills under året – över 12 timmar per person och månad. På Danderyds sjukhus i Stockholm – där man nu varslat 100 tjänster – gjorde Vårdförbundet en anmälan 2018 efter att sjuksköterskor arbetat 15 timmar i sträck utan lunchrast under sommaren. Många hade arbetat uppemot 56 timmar i veckan. En annan arbetsplats som Vårdförbundet anmälde 2018 var äldreboendet Karl-Johansgården i Uppsala, där en sjuksköterska ensam hade hand om 98 patienter vid flera tillfällen under sommaren.
Den 19 november besökte Stefan Löfven ett möte med Kommunal Väst och frågade om arbetsförhållandena. En undersköterska inom hemtjänsten svarade:
”Ingen som jobbar på Volvo skulle jobba som vi gör och ingen skulle våga sätta sig i den bil som blivit gjord utifrån de förutsättningarna vi har. Det här gör vi gång på gång och vi gör det utifrån att vi älskar vårt arbete och våra vårdtagare. På mer manliga arbetsplatser där ramlar man ner från ett bygge och dör direkt, medan vi dör sakta för att vi har dålig arbetsmiljö.”
I Kommunalarbetarens kommentarsfält till artikeln kunde man läsa:
”Vad lever han i för bubbla? Kan inte säga att det är kris i vår sjukvård och äldreomsorg! … Och om vi nu är välfärdens hjältar borde vi då inte ha bättre arbetsvillkor, vara fler och ha vettigare löner? … Herr statsminister, sluta klappa oss undersköterskor på huvudet och snacka en massa strunt. Det fattades bara att han skulle kallat den han pratade med för lilla gumman.”
Detta speglar stämningen mycket väl bland många arbetare inom välfärden.
Två av tre undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter har funderat på att byta yrke det senaste året och var tredje yngre läkare funderar på att sluta arbeta inom sjukvården. Inom äldreomsorgen säger 80 procent att de upplever psykisk ansträngning och jäkt i arbetet. Bland arbetsterapeuter visar 40 procent symptom över gränsen för stressvarning, medan 11 procent fyller kriterierna för mild begynnande utmattning.
Samma ohållbara situation råder inom skola och förskola. Under 2014 var 16 procent av alla förskollärare sjukskrivna minst två veckor under året, varav en tredjedel berodde på psykisk ohälsa – däribland utmattning och utbrändhet. Barngruppernas storlek ligger långt över Skolverkets riktlinjer, samtidigt som andelen outbildad personal ökat från 2,7 till 30 procent på 20 år – vilket både är en konsekvens av och orsak till arbetssituationen. 88 procent av förskollärarna och 77 procent av gymnasielärarna går till jobbet trots att de är sjuka. 60 procent av gymnasielärarna har funderat på att sluta, främst på grund av arbetsbelastningen.
År 2031 beräknar Skolverket att det kommer att saknas 80 000 lärare och förskollärare. Till 2026 beräknar man att det behövs ytterligare 136 000 undersköterskor och vårdbiträden, det vill säga nästan lika många undersköterskor som idag arbetar inom hemtjänst, hemsjukvård och på äldreboenden. Inom hela välfärden kommer det att behövas en halv miljon anställda, bara för att möta befolkningstillväxten.
Arbetarna börjar kämpa tillbaka
De senaste åren har det skett en snabb ökning av olika initiativ från arbetargrupper inom framförallt välfärden som vill kämpa tillbaka. Inom vården har arbetare lanserat undersköterskeupproret, sjuksköterskeupproret, barnmorskeupproret och vårdupproret, med manifestationer i hela landet. Inom skolan har det bland annat startats förskoleupproret, lärarupproret och föräldraupproret. Välfärdsupproret i Eskilstuna, kommunupproret i Göteborg och äldreupproret i Västervik är lokala uttryck för det växande missnöjet med situationen i välfärden.
Till detta kommer oräkneliga lokala demonstrationer mot olika försämringar. I en artikel i december 2019 räknar Kommunalarbetaren manifestationer på runt 50 olika orter som Kommunals medlemmar deltagit aktivt i bara under det senaste året. Om man skulle räkna alla manifestationer från olika arbetare i välfärden, skulle siffran troligtvis snarare närma sig hundra.
Fler och fler arbetare i välfärden har dragit slutsatsen att man inte har något annat val än att kämpa tillbaka. Som sex sjuksköterskor från Lunds universitetssjukhus uttryckte det i ett gemensamt tal på en demonstration i september 2019:
”Vi är kort om personal och överarbetade. Personal gråter igenom sina arbetspass. Vi kan inte längre finna oss i situationen vi är i idag. … Eftersom vi inte längre kan utföra vårt jobb, är det vårt ansvar att demonstrera.”
Sjukvårdsmarschen i Stockholm fick ett visst genomslag med upp emot 5000 som tågade till landstingshuset i december. Stämningen var radikal och flera tal kritiserade så väl landstingspolitikerna som kapitalismens blinda jakt på vinst som tagit sig in i vården. Initiativtagarna var Stockholms Sjukvårdsuppror som har samtal in och publicerat hundratals separata vittnesmål om den ohållbara och krisande vården. Det finns allt från exempel där döende människor inte fått ett rum utan ”tvingats dö bakom ett draperi”, till en patient som inte hunnit undersökas på timmar och därför dött av en oupptäckt hjärnblödning.
Även om enstaka demonstrationer som till exempel lärarmarschen och sjukvårdsmarschen har kunnat dra några tusen deltagare i de största städerna, har majoriteten av demonstrationerna på sin höjd samlat några hundra deltagare. Det är framförallt antalet uppror och demonstrationer över hela landet som är anmärkningsvärd. Att många arbetare gett sina initiativ namnet ”uppror” speglar hur allvarlig situationen är och vad många arbetare tror skulle behövas för att åstadkomma någon förändring.
Initiativen till demonstrationerna har i stort sett uteslutande tagits utanför fackföreningarna. Det är i själva verket svek efter svek från fackförbundens sida i olika avtalsrörelser som tvingat arbetarna till att försöka ta initiativet själva. En enda välorganiserad och växande nationell strejk för bättre arbetsvillkor och löner i välfärden hade naturligtvis varit långt mer effektivt än spridda demonstrationer, men många arbetare orkar inte längre vänta på initiativ från facken som aldrig tycks komma.
Förutom att fackförbunden inte själva tagit initiativ till kamp har de också förhållit sig extremt passiva till de olika demonstrationerna och upproren. Facken har enorma resurser och en massiv stab av heltidsanställda som de hade kunnat använda till att mobilisera till dessa protester. Istället har de i bästa fall hållit ett pliktskyldigt tal på demonstrationerna och skrivit en artikel i sin medlemstidning. Bristen på ledning är den viktigaste orsaken till att demonstrationerna blivit mindre än vad de hade kunnat vara.
På flera mindre orter har kampen mot nedskärningarna dock redan blivit en masskamp. I både Karlskoga och Lidköping gick nästan en femtedel av befolkningen ut i orternas största demonstrationer någonsin – 4200 den 15 juni 2019 i Karlskoga och 5000 den 18 augusti 2019 i Lidköping – mot nedskärningar i sjukvården. I Lidköping organiserades en namninsamling efter den stora demonstrationen som på kort tid samlade in 23 000 namnunderskrifter, vilket är lika många underskrifter som tätorten Lidköping har invånare.
2016 demonstrerade 3000 i Kalix mot nedskärningar inom vården, nästan hälften av tätortens 7300 invånare. Men mest kända har de massiva demonstrationerna i Ådalen mot nedläggningen av Sollefteå BB blivit, på 14 000 i Kramfors 2015, och uppemot 20 000 i Härnösand 2016. Dessa demonstrationer kulminerade i ockupationen av Sollefteå BB som började för tre år sedan, och som fortfarande pågår.
Ett annat uttryck för missnöjet är vågen av massuppsägningar, som framförallt präglat vården. Efter att Vårdförbundet slutit ett nytt avtal med Stockholmsregionen om arbetstider för sjuksköterskor i mars 2019, sade 24 av 40 sjuksköterskor på intensivakuten upp sig i protest. Det följdes av att nästan hälften av sjuksköterskorna på barnakuten skickade ett öppet brev till politiker och sjukhusledning, med hot om uppsägning, och att sjuksköterskor på en rad andra avdelningar sade upp sig.
Även när en våg av deltidsbrandmän sade upp sig under 2017 var det i protest mot ett nytt kollektivavtal. I många kommuner slutade en majoritet av brandmännen i vad SVT beskrev som ett ”branduppror”, vilket tvingade kommunerna att påbörja nya förhandlingar lokalt.
Sopkonflikten som slutade i massuppsägningar i Stockholm 2017 och massuppsägningarna på sjukhusen i Skåne under 2016 berodde på brister i de nationella avtalen, som tvingade arbetarna att ta strid genom att säga upp sig lokalt. I Stockholm slutade konflikten med förlust för soparbetarna, som bara återtog anställningarna i enstaka fall. I Skåne gjorde eftergifter att bland annat en majoritet av barnmorskorna på Helsingborgs lasarett återgick, medan bland annat IVA-sjuksköterskorna i Kristianstad inte blev nöjda med Region Skånes bud och slutade.
Att arbetare ser sig tvungna att kollektivt säga upp sig eller på egen hand organisera demonstrationer är ett tydligt underkännande av fackförbundsledningarna. Men pressen underifrån kommer också förr eller senare bli så stor att facken tvingas agera, vilket redan syns i förspelet till avtalsrörelsen 2020.
Trycket underifrån skapar splittringar i LO
Sedan 2008 har det inte skett mer än åtta strejker vid större avtalsrörelser, och endast ett fåtal vilda strejker, vilket är de lägsta siffrorna i Sverige på över hundra år. Sverige har långt färre strejkdagar det senaste årtiondet än de andra nordiska länderna och är för närvarande ett av länderna i världen med minst strejker.
De fackliga ledarna har undvikit konflikt till varje pris i avtalsrörelserna. Ett viktigt verktyg har varit det så kallade ”märket” som man införde 1997, som innebär att inga LO-förbund får ställa högre krav än industriarbetarna – då det skulle ”hota Sveriges konkurrenskraft”. Särskilt ledningen för IF Metall har på det sättet gjort sig till arbetarklassens väktare, som ska garantera att ingen tar strid för allt för stora löneökningar.
Detta har lett till att lönegapet mellan tjänstemännen och arbetarna har fördubblats sedan industrimärket infördes, samtidigt som arbetstempot skruvats upp. Hårdast drabbade är de kvinnodominerade yrkena. Med nuvarande takt kommer inte kvinnor och män inom LO ha lika lön förrän om 40 år. Detta har skapat ett missnöje som ledningarna för framförallt 6F, Pappers och Kommunal har tvingats ge uttryck för, vilket lett till sprickor i LO-ledningen.
Redan i den förra stora avtalsrörelsen 2016 sprack LO-samordningen då de mer kampvilliga fackförbunden i 6F krävde högre löner än LO (det vill säga högre än ”märket”). I årets avtalsrörelse har Pappers och LO:s största förbund Kommunal, med över 500 000 medlemmar, hoppat av samordningen för att kunna föra fram krav på högre löneökningar än vad de andra LO-förbunden gjort.
Kommunal motiverade sitt beslut med att låglönesatsningen som industrifacken la fram var för liten – den skulle inte ge en vanlig undersköterska mer än 17 kronor extra i månaden.
”Det har inte varit möjligt i år att enas om krav som gör det möjligt för oss att kräva mer för våra medlemmar med yrkesutbildning inom vård, skola och omsorg. I det läget kan jag aldrig försvara märket” förklarade Kommunals ordförande Tobias Baudin.
Kommunal har tidigare alltid stöttat märket, men missnöjet bland medlemmarna driver ledningen till att nu försöka framställa sig som mer stridbar. Många av upproren inom välfärden har involverat grupper som Kommunal organiserar. Till detta måste man lägga skandalen om korruption i toppen som avslöjades 2016 som gjort att förtroendet fallit drastiskt för ledningen. 11 470 medlemmar lämnade förbundet samma år. Medlemstappet har sedan fortsatt, under 2018 tappade man omkring 7000 medlemmar.
Men trots stora ord från Tobias Baudin är det inte några stora summor som Kommunal kräver i sin så kallade låglönesatsning. Det rör sig bara om 0,3–0,5 procent extra. Tobias Baudin har också gjort det tydligt att det sista Kommunals ledning vill är att varsla om strejk.
”Det är när vi inte har ett kollektivavtal vi kan ta till strejkvapnet, men det är också sista utvägen vi tar. Och det är svårt att vid en strejk om kollektivavtal strejka för att politikerna i Sveriges riksdag ska tillföra mer pengar. Det är en politisk strejk och något vi inte ägnar oss åt.”
Baudin har dessutom flera gånger understrukit hur ”ensamma” Kommunal står, vilket är en passande ursäkt för att inte gå ut i strejk eller – om man går ut i strejk – en ursäkt för att ändå skriva på ett uselt avtal. Genom att hänvisa till att de andra LO-förbunden röstat ner deras krav, kan de försöka hävda att de omöjligen kunnat be om sympatistrejker.
Men Kommunalarbetarens intervjuer bland medlemmar visar att det finns ett stort stöd för strejk. En undersköterska sa ”Jag tycker att Kommunal ska strejka eftersom politikerna inte lyssnar på oss”, en annan undersköterska svarade ”tveklöst JA!”, på frågan om Kommunal borde strejka. Marie Wiberg, en av initiativtagarna till undersköterskeupproret sa ”jag hoppas ju att Kommunal ska förhandla fram bättre arbetsvillkor utan strejk, samtidigt som en strejk skulle vara en tydlig markering på att det är allvar nu!”
Det är möjligt att vi kommer att se en första sammandrabbning i avtalsrörelsen 2020, med en Kommunalstrejk, men det är också möjligt att ledningen fegar ur. Men om Kommunal inte tar strid nu, kommer det bara att leda till att än mer missnöje byggs upp.
Förhandlingarna mellan LO och Svenskt Näringsliv om Lagen om anställningsskydd, LAS inleddes 2019. De förslag som lagts fram om försämringar av LAS är i linje med vad Svenskt näringsliv krävt i flera år och vad både regeringen och LO öppnat för. Man ska bland annat ta bort kriteriet om ”saklig grund” för uppsägning, vilket gör det lätt att sparka ”besvärliga” arbetare. I likhet med försämringen av strejkrätten visar detta precis hur långt LO-ledningen har närmat sig borgarklassen.
Byggnads, Seko, Fastighets, Målarna, Lärarnas riksförbund och Kommunal har redan lämnat förhandlingarna till följd av att man föreslår att ta bort detta kriterium. Tobias Baudin kallade det med rätta för en ”krigsförklaring mot Kommunals medlemmar”. Nu förbereder de för att köra över LO-ledningen på kongressen i maj.
Men förslaget kan inte komma som en överraskning för ledningarna för de förbund som hoppat av. Snarare är det de många upproren och missnöjet mot de fackliga ledarnas passivitet som gör att ledningarna ser sig tvungna att framställa sig som mer stridsvilliga än de är – precis som i frågan om industrimärket i avtalsrörelsen.
Missnöjet inom den svenska arbetarklassen har ansamlats under årtionden av nedskärningar, privatiseringar och ökad press på arbetsplatserna. De lager av arbetarklassen som bestämt sig för att ta strid mot försämringarna är fortfarande en minoritet, men krisen gör att nya attacker är oundvikliga.
Ju längre fackförbunden undviker att ta kamp mot dessa försämringar, desto mer kommer trycket att öka på dem. Förr eller senare kommer frustrationen och ilskan att nå en brytpunkt och orsaka massiva klasstrider, som kommer att omvandla den svenska arbetarklassen och även dess fackförbund.
Unga: ökad utsugning och radikalisering
Den så kallade milleniegenerationen (födda under mitten av 80-talet eller senare) var den första generationen i modern tid som fått det sämre än sina föräldrar. Man har formats av nedskärningar, ökat arbetstempo, en allmänt otryggare tillvaro och inte minst en många gånger helt frånvarande arbetarrörelse som låter allt detta ske eller aktivt deltar i att driva igenom försämringarna.
I en rapport om ungas syn på livet och framtiden, döper LO den nya generationen till ”Generation engagemang och trygghet”, vilket inte är ett dåligt valt namn. Unga tvingas växa upp tidigare eftersom samhället blir allt otryggare, och vill mest av allt ha trygghet. Andelen niondeklassare som dricker alkohol eller röker har mer än halverats sedan 2001. Istället ökar de som prioriterar utbildning, tid med familjen och hälsa kraftigt.
Men förhoppningarna om trygghet stöter på en hård verklighet. Det blir allt svårare att hitta en bostad på grund av den akuta bostadsbristen. På 15 år har antalet som registrerats som bostadslösa fördubblats. Den genomsnittliga kötiden för att få en lägenhet är 10,3 år i Stockholm, 5,4 år i Göteborg och 3,3 år i Malmö. Samtidigt har mer än hälften av alla anställda mellan 16-24 en tidsbegränsad anställning och hälften av alla bemanningsanställda är under 34 år. Det är därför inte konstigt att 60 procent av de mellan 16–29 år oroar sig för sin eller sin familjs ekonomi, enligt statliga MUCF.
Denna ökade utsugning av unga har gjort att fler blivit positiva till facket. Andelen som tycker att principen med fackförbund är bra har enligt LO ökat från 71 procent 1997 till 82 procent idag, medan andelarna som tycker att facken är bakåtsträvande eller att fackavgiften är för hög har halverats.
Men samtidigt har unga allt sämre koll på vad facken gör, vilket är en konsekvens av att de är alltmer frånvarande på deras arbetsplatser. En tredjedel tror att arbetsgivare kan vara medlemmar. 43 procent vet inte.
En fjärdedel tror att kollektivavtal avgörs av facket ihop med politiker, och 51 procent vet inte. Synen på företag, fackförbund, partier, ens egen framtid med mera – allt det som bildar det politiska medvetandet – skiljer sig därför på ett avgörande sätt från tidigare generationer, vilket särskilt gäller de yngsta.
”Vilket framtidsscenario tror du ligger närmast sanningen om hur världen kommer se ut 2050?”, frågade konsultföretaget Rasmussen Analys ungdomar mellan 15-29 år i en studie 2019. 53 procent av tjejer och 33 procent av killar valde alternativet ”katastrofen är ett faktum”. Det finns en befogad djupgående oro för framtiden som präglar den nya generationen, kanske mer än någon tidigare. Detta beror inte minst på klimatförändringarna, som 4 av 5 ungdomar oroar sig för.
Ett av de mest påtagliga resultaten av situationen är den psykiska ohälsan, som på tio år fördubblats bland de som är 10–17, medan den ökat med 70 procent bland de som är 18–24 år. Som orsaker nämner Folkhälsomyndigheten särskilt den allt otryggare arbetsmarknaden, den ökade ojämlikheten och pressen i skolan som orsakats av Björklunds betygssystem. Till denna lista borde man – förutom klimatförändringarna – lägga rasismen, krigen som rasar i Mellanöstern, kvinnoförtrycket och inte minst det faktum att miljoner människors livsöden avgörs av twittranden från ett ”väldigt stabilt geni” i Vita huset.
Men samma faktorer är också en stark drivkraft att förändra samhället. Valdeltagandet bland förstagångsväljare var 2018 det högsta på 34 år, på 86 procent. Andelen som har stort intresse för politik och tycker att det är viktigt att sätta sig in i politiken har ökat kraftigt. Samtidigt har en majoritet lite eller inget förtroende alls för de politiska partierna. I en intervju med Sveriges radio förklarade en ung student: ”Det är svårt att påverka så mycket och det känns som att saker inte kommer fram egentligen. Det blir ändå som de högre uppsatta vill.”
Missnöjet med de nedskärningar, den otrygga arbetssituationen och alla de problem man ser runtom i världen har lett till en radikalisering bland unga som vi sett uttryckas i en rad rörelser ända sedan 2013. Under rörelserna mot fascism och rasism 2014 och Refugees Welcome 2015 deltog tiotusentals unga. Därefter har vi sett enskilda, mer kortvariga rörelser eller enskilda stora demonstrationer. I september 2017 demonstrerade 20 000 mot NMR i Göteborg, och i december samma år strejkade elever över hela landet mot utvisningar till Afghanistan i en helt spontant organiserad rörelse.
Klimatstrejkerna visade hur explosiva rörelser bland unga kan vara – med tiotusentals demonstranter vid upprepade tillfällen i storstäderna, framförallt i Stockholm. Framförallt de unga som deltog var tydligt öppna för revolutionära idéer, även om de aldrig stött på dem tidigare. Men inom Fridays for Future dominerade inte radikala unga, utan personer ur miljörörelsen, som aktivt tog strid mot alltför radikala politiska budskap. Det fanns aldrig någon idé om vart demonstrationerna skulle leda, vilket begränsade rörelsens spridning och gjorde att den klingade av under hösten.
Detta är återkommande för de rörelser vi sett under de senaste åren. Arbetarrörelsen har lyst med sin frånvaro och de som leder rörelserna erbjuder inget perspektiv för kampen eller idéer om nästa steg. Även om många unga blir allt mer öppna för revolutionära idéer, ser de därför ingen lösning. Arbetarklassen har ännu inte rört sig på ett avgörande sätt och politikerna fortsätter gå till höger. Det har lett till en känsla av hopplöshet bland vissa lager inom ungdomen. Därför ser vi just nu en tillfällig ebb i ungdomsrörelser.
Men detta både kan och kommer vända snabbt. Kapitalismens kris formar just nu medvetandet för hela generationer som allt mer ser att problemet inte bara är enskilda sakfrågor, utan hela systemet. I USA har flera olika undersökningar visat att en majoritet unga föredrar socialism framför kapitalism, och i EU skulle mer än hälften vilja delta i ett storskaligt uppror mot dem vid makten. Det är ingen slump att det framförallt varit unga som tilltalats av de mest radikala talen från Corbyn, Sanders eller Mélenchon. Även svenska ungdomar har börjat dra liknande slutsatser, och ett helt lager är redan vidöppna för revolutionära idéer.
Januariöverenskommelsen bereder vägen för Sverigedemokraterna
I och med januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna har nya betydande attacker mot arbetarklassen inletts – samtidigt som man inte lyft ett finger för att ta tillbaka försämringarna under nittiotalet eller Reinfeldts högerregering.
Inskränkt strejkrätt, höjd pensionsålder och avskaffad värnskatt är bara några av de försämringar som redan genomförts av regeringen. Så kallade etableringsjobb med lägre lön för nyanlända står på tur – där statligt stöd betalas ut även till bemanningsföretag och företag som saknar kollektivavtal – liksom marknadshyror och försämringar av arbetsrätten. Och medan en krissituation råder på landets sjukhus väljer regeringen att satsa mer pengar på polisen och att öka försvarsbudgeten med 5 miljarder årligen till 2025 – den snabbaste ökningen sedan efterkrigstidens upprustning.
I en opinionsmätning av SVT/Novus i januari 2020 tycker bara var tionde väljare att regeringens politik är ganska eller mycket bra – och 58 procent tycker att den är direkt dålig. Det är en välförtjänt dom över högerpolitiken, som banar vägen för ännu sämre resultat för Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) i nästa val.
Stefan Löfvens motivering till januariavtalet var, liksom till decemberöverenskommelsen 2014, att hålla SD borta från makten, men istället har man närmat sig dem politiskt. Den stora anpassningen började när de försämrade asylrätten och införde gränskontroller hösten 2015. Under den senaste perioden har vi sett samma anpassning i frågan om gängkriminalitet. I verkligheten är denna anpassning ett sätt att avleda uppmärksamheten från deras egen högerpolitik genom att beskylla flyktingar och unga i förorten för problem som är orsakade av nedskärningar och försämringar.
Regeringens anpassning till Sverigedemokraterna bleknar ändå i jämförelse med Kristdemokraternas och Moderaternas. KD förespråkar nu bland annat begränsad rätt till offentligt finansierad tolk, aktivitetskrav för alla som får socialbidrag, språkkrav för permanent uppehållstillstånd och försörjningskrav för alla flyktingar som vill ta hit familjemedlemmar – inklusive minderåriga barn. Moderaterna förespråkar obligatorisk språkförskola för nyanlända barn, mer svenska i grundskolan och tidsbegränsning av betald tolkhjälp.
Även Liberalerna har anpassat sig mer till SD under den nya partiledaren Nyamko Sabuni, som var kritisk till januariöverenskommelsen och uttalat sig för att regera med stöd från SD. Att Centerpartiet inte anpassat sig i samma utsträckning är inte av några principskäl. De har själva deltagit i att försämra asylrätten. Motviljan mot att samarbeta med SD är dels ett försök att fånga upp högerväljare som är missnöjda med de andra partiernas alltmer flyktingfientliga politik, men också ett uttryck för att delar av borgarklassen fortfarande ser den nuvarande uppgörelsen som en bättre garant för den svenska kapitalismens stabilitet.
Samtidigt har Sverigedemokraterna försökt bli mer rumsrena genom att släppa kraven på EU-utträde, sänkt tidsgräns för abort, avskaffande av samkönade pars rätt till adoption och sitt motstånd mot dubbelt medborgarskap.
Det går inte en dag utan nya uttalanden i medierna från någon politiker, polis eller självutnämnd expert som utmålar flyktingar, invandrare och unga i fattiga förorter som en fara för samhället. På så sätt förbereder borgarklassen, och särskilt deras representanter i KD och M, för att Sverigedemokraterna ska kunna sitta med i en regering. Utan en stark utmanare från vänster framstår detta som alltmer sannolikt efter nästa val.
Om Sverigedemokraterna blir största parti är det inte ens uteslutet att de får statsministerposten. Men SD:s hungrande efter ministerposter kommer att slå tillbaka mot dem själva, eftersom de inte längre kan låtsas stå i opposition till försämringarna och ”etablissemanget” när de själva sitter i regering. Tvärtom skulle de själva snart ställas till svars för sin egen arbetarfientliga politik. Om detta sammanfaller med en ny global kris för kapitalismen, skulle en regering med SD på mycket kort tid bli den mest hatade sedan Hungerskjöldsregeringens dagar 1917. Detta skulle skära igenom den rasistiska propagandan och göra det tydligt för arbetarklassen vem den verkliga fienden är.
Det innebär däremot inte att Sverigedemokraterna, bara för att de kommer till makten, automatiskt kommer att avslöjas och dö ut som parti. Så länge Vänsterpartiet och Socialdemokraterna inte erbjuder något alternativ till vänster så kan de mycket väl växa på nytt. Innan den socialistiska revolutionen kommer pendeln att svänga många gånger mellan höger och vänster, och borgarklassen kommer att använda alla medel till sitt förfogande.
Sverigedemokraterna vid makten skulle dock innebära en instabilitet för den svenska kapitalismen som borgarklassen helst vill slippa. Men polariseringen och deras behov av att hårt attackera arbetarklassen innebär att de inte längre har något val. Allt talar för att deras traditionella partier är alltför misskrediterade och svaga för att bilda regering utan SD.
Socialdemokratins kris
Socialdemokraternas högerpolitik har gjort att de gått från att vara ett parti på nästan en miljon till att idag bara ha knappt 90 000 medlemmar. Samma utveckling har skett i SSU som hade 68 000 medlemmar 1985 och idag har runt 10 000 medlemmar. Från sitt stöd på 45 procent 1994 svävar S idag på blotta 25 procent. Bland LO-medlemmar har stödet för S halverats på tio år, från 60 procent 2010 till strax över 30 procent idag. SD har nu lika stort stöd inom LO som Socialdemokraterna.
Den bakomliggande orsaken till den socialdemokratiska ledningens högerpolitik är den urartning som skedde under efterkrigstiden. Under det ekonomiska uppsvinget kunde Socialdemokraterna och LO få igenom förbättringar för arbetare utan att det hotade kapitalisternas vinster, och utan att det behövdes någon hård klasskamp. Arbetarrörelsens ledning smälte allt mer samman med den borgerliga staten, och lärde sig att betrakta sin roll som först och främst förvaltare av och garant för den svenska kapitalismens stabilitet.
Men när den ekonomiska uppgången tog slut i och med krisen på 70-talet var det inte längre möjligt att leverera reformer utan en hård kamp mot kapitalisterna som krävde sänkta löner och försämrade arbetsvillkor. Under borgarklassens press har arbetarrörelsens ledning därför gått allt längre till höger. Reformism under kapitalismens kris kan inte längre leverera reformer, utan bara försämringar, privatiseringar och nedskärningar. Och det är precis vad Socialdemokraterna gjort.
Men högerpolitiken och det minskade stödet leder till allt större motsättningar inom arbetarrörelsen, som har sin bas i arbetarklassen. LO-ledningen har öppet kritiserat regeringens politik. I januari 2020 förklarade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson:
”Samtidigt har regeringen varit väldigt dålig på att leverera politik som är bra för vanligt folk … Om S tar LO-medlemmarna för givna och inte gör det vi kräver av dem, då kommer det bli extremt svårt för oss i kommande val att göra det vi gjorde 2018, då vi fick många att strömma tillbaka till S i valrörelsen.”
Kommunal beslutade redan efter valet 2018 att inte ge något ekonomiskt stöd till Socialdemokraterna, utan istället kampanja för partiet på egen hand. De har också samlat in över 25 000 namn mot regeringens höjning av pensionsåldern. Detta är försök att åtminstone på ytan göra sig mer självständiga i förhållande till S-ledningens politik.
LO-ledningen har också på flera viktiga men i sista hand symboliska sätt närmat sig Vänsterpartiet. För första gången sedan 1917 har man bjudit in en vänsterpartistisk partiordförande till LO-styrelsens möte, och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har även talat på partiets Vänsterdagar.
Även tillväxten i S-föreningen ”Reformisterna”, som nu har över 3500 medlemmar, är ett tecken på missnöjet bland socialdemokrater och fackliga aktivister. Deras program är starkt inspirerat av brittiska Labourpartiets radikala valmanifest från 2017 – och mer radikalt än Vänsterpartiets – men utöver programmet finns det inte många likheter. Jeremy Corbyn vann partiledarvalet i Labourpartiet genom att appellera till unga utanför partiet som byggde upp en massrörelse, strömmade in i partiet och blev den bas som han kunde basera sig på i kampen mot högern. Reformisterna riktar sig tvärtom huvudsakligen till en äldre generation redan övertygade socialdemokrater.
Partivänstern och vänstern inom den fackliga byråkratin har också en lång tradition av att nöja sig med att kritisera ledningen i ord, men göra väldigt lite i praktiken. För att vrida partiet till vänster skulle det inte räcka med att få igenom enskilda motioner på en partikongress, eller ens ett helt nytt partiprogram. Man skulle behöva en massiv tillströmning av nya medlemmar, som kan omvandla hela partiet och avsätta den nuvarande ledningen. Men då räcker det inte att bara ha ett fint program – man måste också delta aktivt på de demonstrationer som sker runt om i landet, ta strid för förbättringar, och förbereda för en strid för att ta över partiets ledning.
Om Socialdemokraterna fortsätter vandra högerut riskerar de att tappa den bas de haft inom arbetarklassen och gå samma väg som PASOK i Grekland och Socialistiska partiet i Frankrike. Samtidigt har den svenska socialdemokratin fortfarande reserver inom den svenska arbetarklassen. Minnet från de reformer som de en gång levererade lever kvar än idag och det är inte uteslutet att det under klasskampens gång sker något liknande det som skedde med Corbyn i Storbritannien. Den instabilitet som kapitalismens kris orsakar innebär att vi måste vara förberedda på alla möjligheter, och snabbt omorientera våra styrkor om och när det blir nödvändigt.
Vänsterpartiet inför ett vägval
När Socialdemokraterna gick med på januariavtalets 73-punktslista hade Vänsterpartiet en gyllene chans. De hade kunnat vägra släppa fram en regering som genomför så allvarliga försämringar och lagt skulden för en eventuell högerregering på Socialdemokraternas ovilja att föra vänsterpolitik.
Men trots att Jonas Sjöstedt förklarade att det skulle bli ”den mest högervridna Socialdemokratiska regering som Sverige någonsin har sett”, valde partiledningen att släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Precis som Socialdemokraterna motiverade man det med att hindra SD från att få inflytande. Det argumentet skulle kunna föra partiet mycket långt åt höger.
Aftonbladet skrev en ledare i september där de pekade just på vilket gyllene tillfälle detta borde vara för V – och hur de lyser med sin frånvaro:
”Hallå! Är det någon som har sett oppositionen? Den borde finnas här nu när Socialdemokraterna sänker skatten för de allra rikaste. Den borde växa nu när äldreboenden läggs ut på Blocket. Högstbjudande får ta hand om de gamlingar som bor kvar. Oppositionen borde organisera alla de som är besvikna på sjukvården, sjukpenningen och sjukersättningen, men inte hör vi några protester. …
Vänsterpartiet skulle lätt kunna samla upp emot 15 procent av den besvikna väljarkåren, men vänsterns partiledare syns inte till. Han har just flyttat till Norrland, försvann han i skogen eller håller han helt enkelt på att avveckla sig själv?”
Under hösten har partiet likväl gjort försök att skilja ut sig mer från regeringen. Man hotade med en misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern Eva Nordmark över privatiseringen av arbetsförmedlingen, men drog tillbaka det efter att S skjutit upp förslaget och lovat att det inte kommer baseras på LOV (Lagen om valfrihetssystem). Därefter har man anmält ministrarna Ann Linde, Morgan Johansson och Mikael Damberg för att ha ljugit om exporten av krigsmateriel till Turkiet.
Men agerandet är minst sagt inkonsekvent och framstår mest som parlamentariska manövrer. Vänsterpartiet hotar även med en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven om regeringen genomför en försämring av arbetsrätten. Men försämringen stod redan specificerad i januariavtalet – så varför släppte man då fram regeringen över huvud taget? Man gjorde heller inte verklighet av sina hot vid höjningen av pensionsåldern, inskränkningen av strejkrätten eller avskaffandet av värnskatten.
I alla dessa frågor borde Vänsterpartiet ha mobiliserat till en kamp utanför riksdagen för att visa att man menar allvar med sitt motstånd till högerpolitiken. De borde ta initiativ till demonstrationer – och inte bara små lokala manifestationer som de organiserar på egen hand – utan nationella där de bjuder in även fackförbund och socialdemokrater. Vänsterpartiets relation till fackföreningsrörelsen baseras nästan uteslutande på att försöka närma sig LO-toppen istället för att bygga relationer med radikala aktivister och fackklubbar och sätta press på ledningen för att tillsammans med V mobilisera till kamp mot regeringens högerpolitik.
23 vänsterpartister, däribland riksdagspolitikern Daniel Riazat och Rossana Dinamarca, skrev i en debattartikel till SvD den 16 september 2019 att ”Det är inte vår roll att stötta ett socialdemokratiskt maktinnehav till vilket pris som helst.” Även Vänsterpartiets ordförande i Göteborg förespråkar öppet att man ska fälla regeringen. Detta är i sig korrekt. Problemet är att det skulle behöva kombineras med ett kämpande socialistiskt program, som är det enda verkliga alternativet till den fortsatta vandringen högerut.
Inför Vänsterpartiets kongress 2020 föreslår programkommissionen att stryka meningen om att kapitalismen måste avskaffas – det enda i programmet som fortfarande säger att socialismen skulle vara något annat än reformer inom kapitalismens ramar. Hanna Cederin från partiets programkommission förklarar att ”snarare än att se socialismen och våra idéer som något helt annat än det vi lever i idag så ska vi peka på att vi vill ha en utveckling av det här samhället, vi vill ta vara på det som är bra i det här samhället.”
Att Vänsterpartiet – samtidigt som man allt mer låtit den socialdemokratiska ledningens nedskärningspolitik gå igenom – försöker vrida idén om socialism till att i praktiken vara en snällare variant av kapitalismen, kan bara tolkas som ett försök att aktivt driva partiet åt höger. Alla verkliga socialister måste ta ställning mot detta.
På grund av det tomrum på vänsterkanten som Socialdemokraternas försvagning lämnat, har Vänsterpartiet vuxit rejält under de senaste åren och nådde 2018 över 25 000 medlemmar, varav dock bara en liten minoritet blivit aktiva. Om partiet aktivt deltar i, stöttar och även tar initiativ i de framväxande rörelserna mot nedskärningar, mot klimatförändringar, för flyktingamnesti med mera – och kopplar samman det med motståndet mot kapitalismen – så har man potentialen att bli det största arbetarpartiet under de kommande åren. Under pressen underifrån är det inte uteslutet att partiet tar skarpa steg åt vänster och börjar fylla det enorma vakuum som öppnats till vänster.
Perspektiv för revolutionen
Inte sedan kapitalismens uppkomst har det skett så få strejker i Sverige. Med undantag för enstaka klimatstrejker är de demonstrationer som äger rum påfallande små, inklusive första maj-demonstrationerna. Arbetarpartierna har aldrig verkat så bleka och verklighetsfrånvända, helt utan någon som helst entusiasm. En ytlig analys skulle konstatera att den svenska borgarklassen sitter säkert, att det råder lugn i den svenska klasskampen. En marxistisk analys visar att lugnet förbereder en storm.
Åren av att bita ihop, arbeta hårdare och hoppas på en bättre situation i framtiden, håller på att förändra den svenska arbetarklassen. Raden av lanserade uppror inom välfärden visar vad ett helt skikt inom arbetarklassen skulle vilja se, men än så länge inte kan åstadkomma. På ett förvridet sätt syns samma missnöje i Sverigedemokraternas tillväxt, som är ett uttryck för att den tidigare politiska stabiliteten redan slagits i spillror. Mitt bland de otrygga anställningarna, nedskärningarna och kampen mot rasism, kvinnoförtryck och klimatförändringar, formas samtidigt en ung generation klasskämpar, som i framtiden kommer att forma den proletära revolutionens kärntrupper.
Människans medvetande är djupt konservativt. Därför tar människor inte strid för förändring – ännu mindre snabb, omskakande och revolutionär förändring – om vi inte måste. Det som gör vår epok speciell, är att kapitalismens kris efterhand tvingar allt fler att inse att de inte har något annat val.
Det faktum att den svenska arbetarklassen ser den halvciviliserade tillvaro man kunde uppnå under efterkrigstiden som normal, är ingen fördel för den svenska borgarklassen. Man förväntar sig en sjukvård där sjuka inte får vänta i flera dygn på akuten, ligga i korridorerna eller dö av resursbrist. Man förväntar sig att arbetet inte ska ge upphov till stressymptom mer än i undantagsfall, och att man ska kunna leva ett drägligt liv på pensionen när man blir gammal. Men inget av detta kan kapitalismen erbjuda under sin organiska kris.
Sveriges kommuner och regioner räknar med att det skulle behövas ytterligare 90 miljarder kronor till 2026, bara för att vidmakthålla den krissituation inom välfärden som redan håller på att föra arbetarnas missnöje till ytan. Det behövs alltså inte någon ekonomisk nedgång för att orsaka ytterligare nedskärningar, eller för att storskalig klasskamp ska bryta ut.
Lågkonjunkturen kommer dock utan tvivel att accelerera processen. Motsättningarna i ekonomin är stora nog för att orsaka en depression, men det är inte omöjligt att borgarklassens desperata åtgärder lyckas med att skjuta krisen ytterligare ett par år på framtiden. Det enda säkra är att en varaktig och stark ekonomisk uppgång är utesluten, vilket betyder att den sociala och politiska krisen kommer att förvärras – och att klasskampen snabbt kommer att hårdna. Sverige kommer oundvikligen att dras in i samma revolutionära strömvirvel som resten av världen under de kommande åren.
Borgarklassen inser att deras nedskärningar kommer skapa social oro och uppror och ger därför polisen de verktyg de behöver. Ett exempel är lagen om sabotage mot blåljusverksamhet, som infördes vid årsskiftet och gör det straffbart att hindra eller sabotera utryckningar, i grova fall med upp till livstids fängelse. Till att börja med kommer lagen användas för att öka hetsen mot desperata ungdomar i förorterna, men främst är det en förberedelse inför att kunna göra hårdare ingripanden mot antideportationsaktioner, vilda strejker och ockupationer.
Politisk blockering banar vägen för facklig kamp
Den stora gruvstrejken för 50 år sedan föregicks av en lång period med lägre nivå i klasskampen, som vändes till sin motsats med en våg av radikalisering och vilda strejker under 70-talet. Dialektiken lär oss att inte bara se till hur saker verkar på ytan, utan att se vad som rör sig under ytan. Precis som innan gruvstrejken har årtionden av låg nivå i klasskampen byggt upp ett missnöje som förr eller senare kommer att slå över i klasskamp. Vi har redan börjat se de första tecknen.
Men gruvstrejken ägde rum i slutet på ett flera decennier långt kapitalistiskt uppsving, där arbetarklassen hade sett sin levnadsstandard förbättras kraftigt. Detta hade byggt upp stora illusioner i arbetarrörelsens ledning bland breda skikt av arbetare och gjorde det lättare för LO-ledningen att sabotera och isolera strejken – samtidigt som det ekonomiska uppsvinget gjorde det lättare för LKAB och staten att göra eftergifter.
Under de senaste decennierna har socialdemokratin istället stått i spetsen för försämringar, som ur den svenska borgarklassens synpunkt var nödvändiga. Och trots att fackförbundens styrka är nästan unik internationellt sett – organisationsgraden är 61 procent i LO och 73 procent i TCO, båda med miljarder i strejkkassorna – har de fackliga ledningarna inte lyft ett finger för att stoppa attackerna. Men genom att utnyttja sin förmåga att hålla tillbaka arbetarklassen, har arbetarrörelsens ledning allt mer undergrävt sin egen auktoritet.
Den stridbara delen av den svenska arbetarklassen är just nu blockerad på det politiska planet eftersom inget av deras partier tar någon strid mot försämringarna. Detta betyder att man kommer att behöva kämpa tillbaka genom strejker och demonstrationer.
Än så länge har initiativen även i den fackliga kampen nästan uteslutande tagits utanför de stora fackförbunden. Det gäller upproren i välfärden, massrörelserna mot nedläggningarna av sjukhus på en rad mindre orter, massuppsägningarna, men också soparbetarnas vilda strejk och hamnarbetarnas kamp. Den stora och trögrörliga fackliga byråkratin gör att Sverige har en lång tradition av spontan kamp. Att fackförbunden är särskilt lite närvarande på ungdomars arbetsplatser, är en orsak till att dessa kan röra sig extra explosivt.
Den fackliga byråkratins starka grepp över arbetarklassen har försvagats. I framtiden kommer missnöjet att få ett uttryck också i alltmer radikal kamp underifrån, som kommer att handla om kontrollen över fackföreningarna och deras grundläggande inriktning. Detta kräver en period av kamp där arbetare inser behovet av organisering och strukturer för att stoppa försämringar, och en ytterligare försvagning och misskreditering av ledningen. Det mer omedelbara perspektivet är däremot mer sannolikt att de flesta strider sker utanför fackens egna kanaler. Samtidigt måste vi vara beredda på att arbetarklassens situation gör att en snabb och explosiv utveckling kan ske inom LO-förbunden när vi minst anar det.
Den radikalisering som sker utanför fackförbunden återspeglar sig redan inuti fackförbunden, som har sin bas i arbetarklassen. Kommunals ledning behöver redan verka mer stridbar inför avtalsrörelsen 2020 och i LAS-förhandlingarna. Vi behöver inte gå längre tillbaka än till Öresundstågsstrejken 2014, för att se en situation där hotet om vild strejk förmådde Seko att kalla till strejk. I Frankrike är det ingen slump att den fackliga centralorganisationen CGT utlöste den största strejkrörelsen åtminstone sedan 1995 bara ett år efter att gula västarnas protester skakade landet. Sådana utvecklingar banar i nästa steg vägen för att mer stridbara element engagerar sig fackligt och tar strid för att omvandla fackförbunden till verkliga kamporgan.
Radikaliseringens uttryck
Just nu är risken överhängande för en borgerlig regering som inkluderar Sverigedemokraterna kommer att tillträda efter valet 2022. Den djupa kapitalistiska krisen innebär att en sådan regering måste försöka genomföra oerhört hårda attacker mot arbetarklassen. Precis som i Bolsonaros Brasilien, Salvinis Italien och Trumps USA, kommer detta att kombineras med reaktionära utspel i flyktingfrågan, miljöfrågan, i fråga om kvinnors rättigheter och så vidare, i ett försök att luta sig på de mest bakåtsträvande fördomarna som finns i samhället.
Men Bolsonaros utbildningsreformer möttes av en generalstrejk och massdemonstrationer med miljoner deltagare, trots sabotage från fackliga så kallade ledare. I Italien har radikaliseringen uttryckts tydligast i klimatstrejkerna, som vid sin höjdpunkt samladeöver en miljon deltagare. Trump möttes å sin sida av över 3 miljoner demonstranter redan samma dag som han svors in, och en hel generation som föredrar socialism framför kapitalismen.
Över hela världen utgör de unga kärntruppen i dessa rörelser, och det finns all anledning att förvänta sig samma sak i Sverige. Även om det fortfarande bara är begränsade skikt som deltagit, visar de senaste årens ungdomsrörelser på den starka och växande kampvilja som finns bland unga mot de olika förtryck som borgarklassen lutar sig på. Under en ren högerregering – därtill en med Sverigedemokraterna – kommer dessa rörelser att bli till verkliga massrörelser. Detta gäller särskilt i kombination med en utbredd facklig kamp mot nedskärningar.
På grund av Socialdemokraternas djupa rötter inom arbetarklassen, finns det fortfarande en möjlighet att partiet svänger skarpt till vänster under klasskampens press – precis som med Labour i Storbritannien genom Corbynrevolutionen. Men åren av nedskärningspolitik i socialdemokratisk regi har gjort detta allt mer osannolikt. Även om Reformisterna försöker organisera någon typ av opposition, är vänstern precis som högern bunden av uppdrag i den borgerliga staten.
Socialdemokratins försvagning har å andra sidan öppnat ett utrymme för Vänsterpartiet att göra stora insteg i arbetarklassen. Men att man fortsätter att följa socialdemokratin högerut gör att potentialen riskerar att gå till spillo.
I något läge kommer en stor del av arbetarklassen och ungdomen att dra slutsatsen att det behövs ett politiskt parti för att stoppa försämringarna – och ta kamp för ett bättre samhälle.
Om ingen av de nuvarande arbetarpartierna kan ge uttryck för radikaliseringen, kommer det att skapa ett tomrum som nya partier kan växa fram i. Tydliga exempel på detta är Podemos i Spanien, France Insoumise i Frankrike, men också småborgerliga högerpartier som Femstjärnerörelsen i Italien.
Marxismens styrkor är fortfarande för små för att vi på något avgörande sätt ska kunna påverka hur denna process utvecklas. Detta innebär att vi måste följa utvecklingen noga och vara beredda på snabba vändningar, för att kunna nå dem som är öppna för marxismens idéer.
Bygg den revolutionära organisationen
Ted Grant förklarade att det är händelser, händelser och åter händelser som förändrar arbetarklassens medvetande. Under de kommande åren kommer chocken från nedskärningar och försämringar att kombineras med massrörelsernas inspiration och entusiasm – men också kravaller, strejkbrytare, polisvåld mot strejkande arbetare och enskilda fascistiska angrepp medan polisen ser mellan fingrarna. Borgarklassen kommer att göra allt för att stoppa arbetarklassens framfart och bevara sin makt.
Kapitalismens uppsving var den materiella grunden för klassamarbetet och urartningen i arbetarrörelsens topp. På samma sätt är kapitalismens organiska kris den materiella grunden för hårda sammandrabbningar mellan klasserna, som kommer att förvandla både arbetarklassen och dess organisationer. Som till exempel brittiska Labourpartiets utveckling visar, sker detta dock inte i någon rak linje – utan tvärtom genom kriser och splittringar som leder till nya motsägelsefulla fenomen.
Om arbetarklassen hade haft ett revolutionärt ledarskap hade man kunnat ta makten i bland annat Sudan och Algeriet under våren 2019, i Chile, Ecuador och Libanon under hösten – och i länder som Egypten eller Grekland långt tidigare. De marxistiska styrkornas svaghet har historiska skäl, men det är likväl en obestridlig sanning att detta ger det kapitalistiska barbariet ett förlängt liv. Arbetarklassens styrka gör samtidigt att borgarklassen inte på något enkelt sätt kan avgöra klasskampen till sin fördel – och att vi har viss tid på oss att bygga tendensen. Som Trotskij förklarade beror allt ”på proletariatet, det vill säga framför allt på dess revolutionära avantgarde. Denna mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris.”
De kommande årens klasskamp kommer att tvinga lager efter lager av arbetarklassen och ungdomen att dra revolutionära slutsatser. Vi måste ta vara på varje möjlighet att använda detta för att bygga marxismens styrkor. Frågan är inte om den svenska revolutionen bryter ut, utan när – och om det finns en tillräckligt starkt revolutionärt socialistiskt parti för att arbetarklassen ska kunna ta makten och behålla den. I sista hand är det detta som kommer att avgöra den svenska revolutionens framtid.