Chefsåklagare Krister Peterssons föredragning under onsdagen var ett hårt domslut mot polisen och rättsväsendet. Sällan har vi sett ett så fullständigt haveri i en mordutredning. Genom otänkbart många misstag, snedsteg och felbedömningar försummade de utredningen och alla chanser att få reda på sanningen. Aftonbladets Lena Mellin konstaterade att polisen betedde sig som ”lallande idioter i landets i särklass viktigaste brottsutredning”.
Många hade hoppats på ett rejält avslut på Palmeutredningen. Istället fick vi en nedlagd förundersökning, i ett genomskinligt försök att begrava hela den här genanta affären en gång för alla.
Palmeutredningen har, till skillnad från vad många hoppades på, inte presenterat någon ny teknisk bevisning. De har varken hittat mordvapen eller träffar från DNA-spår. Inte heller hade de något nytt erkännande eller något utpekande. Enligt chefsåklagaren Krister Petersson går det inte att komma längre med den tekniska bevisningen.
Detta har enligt Petersson gjort det nödvändigt att gå på ”det befintliga materialet”, vilket de har ägnat sig åt sedan han tog över som åklagare i februari 2017. I stort sett har de inte presenterat mer än vad journalisten Thomas Pettersson redan gjort i sitt omskrivna reportage i tidningen Filter 2018, där ”Skandiamannen” Stig Engström lyftes fram som en möjlig gärningsman.
Det utredningen nu lagt fram är otillräckligt för en fällande dom eller att väcka åtal mot Engström i en domstol, och räcker enbart för ”skälig misstanke”. Men Engström är död sedan 20 år. Det material som presenterats skulle man ha agerat på då, för 34 år sedan, när det fortfarande gick att gå vidare med häktning, förhör, husrannsakan och andra utredningsåtgärder. Nu står vi således inför fullbordat faktum: brottsutredningen kan synbart omöjligt komma vidare.
Medan polisen satsade allt på att helt utan bevis jaga de oskyldiga kurdiska frihetskämparna i PKK och att till varje pris sätta dit den osannolike men kriminellt belastade Christer Pettersson, lyckades de sjabbla bort allting som var centralt i utredningen. Utan andra spår lägger de nu ned förundersökningen, eftersom den misstänkte gärningsmannen är död. Men detta utan att ha slagit fast ett slutgiltigt svar på den avgörande frågan: vem mördade Olof Palme?
Chefsåklagaren påpekar att den promemoria som avförde Engström från utredningen var ”häpnadsväckande”, och en rad omständigheter runt hans person och det han uppger i förhör är minst sagt anmärkningsvärda. Det är helt uppenbart att polisen borde ha visat ett långt större intresse för honom, men verkar tvärtom ha varit ivriga att avskriva honom.
Stig Engström var i flera avseenden en ordinär man ur den stockholmska småborgerligheten. Han arbetade som grafiker för försäkringsbolaget Skandia och sysslade med kommunpolitik för Moderaterna i Täby. Skandiabyggnaden låg nära mordplatsen och han figurerade tidigt i utredningen som både vittne och misstänkt. Ja, faktiskt verkar det som att han sökt sig till rampljuset så snart han kommit åt, och haft ett visst behov av att stå i händelsernas centrum.
Med sin militära bakgrund och förtrogenhet med överklassens sociala koder från sin tid på internatskola rörde sig Engström ledigt i Stockholms under 1980-talet öppet Palmehatande societets- och extremhögerkretsar – kretsar som inte sällan sammanföll med varandra. På de middagar Engström frekventerade deltog diplomater, överstar och företagsledare. Som fritidssysselsättning delade han gärna ut palmehatiska flygblad och bar knappar med nidbilder av Palme.
Extremhögern hatade Palme av samma anledning som han var populär inom arbetarklassen. Under pressen från en alltmer radikaliserad arbetarrörelse genomförde Socialdemokraterna snabba och stora förbättringar för arbetarklassen på 1970-talet. Som få andra svenska ledare vann han ett visst internationellt erkännande genom sin kritik av några av imperialismens mer iögonenfallande brott: julbombningarna av Hanoi, Francodiktaturen, Pinochet och Apartheid. Arvet efter Palme har blivit en viktig del av den svenska självbilden som en tidigare ”humanitär supermakt”, och en progressiv och självständig hållning i utrikespolitiken. Samtidigt rådde det aldrig någon tvekan om att Sverige till syvende och sist stod på USA-imperialismens sida i världspolitiken och upprätthöll täta band med USA och deras allierade Natoländer.
I efterhand har det uppkommit en viss mytbildning på vänsterkanten kring Palme. Men det är viktigt att förstå att han stod för ett försvar av kapitalismen och det svenska klassamarbetet. Han var en övertygad antikommunist och förkämpe i striden mot arbetarrörelsens vänster, både stalinister och trotskister. Palme hade valt sida för USA redan under det kalla kriget. Han var samtidigt duktig på att känna in stämningarna som utvecklades underifrån och göra radikala uttalanden för att inte hela 1968-rörelsen skulle gå hans parti förbi. På detta sätt försökte han styra in vänstervågen i Socialdemokraternas säkra fåror.
1973 avslöjade Jan Guillou och Peter Bratt i tidningen FiB/Kulturfront att den statliga säkerhetstjänsten hade ägnat sig åt illegal övervakning av svenska kommunister och vänsteraktiva, bland annat med hjälp av socialdemokraternas nätverk av angivare på arbetsplatser. IB-affären var den största skandalen i Olof Palmes politiska liv, och en hård knäck för partiet.
Efter den socialdemokratiska valsegern 1982 var det inte längre tal om några förbättringar. Till Palmes arv hör också hans ledning av partiet under Socialdemokraternas högervridning, i samarbete med Kjell-Olof Feldt och kanslihushögern under 1980-talets första hälft. Detta var den tidiga upptakten till dagens nedskärningspolitik. En av de första sakerna regeringen Palme gjorde efter valsegern 1982 var en devalvering av kronan som innebar en kraftig stimulans av exportindustrins storföretag, och en lönesänkning för vanliga arbetare. Bara tre månader innan hans död genomförde socialdemokraterna den ökända avregleringen av kapital- valutamarknaden.
Det var denna kombination av vänsterretorik och försvar av kapitalismen som gjorde att han i ena stunden kritiserade USA-imperialismen och i nästa stund blåljög om IB:s illegala övervakning av fackföreningsaktiva och fredsaktivister. Det var denna djupa inkonsekvens som gjorde Palme till en så effektiv försvarare av det svenska klassamarbetet – ”Saltsjöbadsandan” – och därmed oundvikligen även av det kapitalistiska systemet.
Palme har för många blivit en symbol för allt som var bra med den svenska välfärdsstaten. Men i extremhögern ägnade man sig på den tiden åt en helt annan slags mytbildning. Det florerade en uppsjö av konspirationsteorier om en nära förestående invasion av Sverige från Sovjetunionen, där Palme skulle vara en agent för den ”kommunistiska” fienden. Stig Engströms MUF:are i Täbymoderaterna kastade dartpil på ett Palmeporträtt, och en marinofficer påstod öppet att Palme kontrollerades från Moskva genom telepati.
I högerkretsar hade Palme blivit en närmast skräckinjagande figur. Ofta sylvass och hård i debatter, fick han ensam bli själva sinnebilden för folkflertalets kamp för verkligt inflytande i samhället. Högern hade sjuttiotalets stridbara kamp i färskt minne, en kamp som de ansåg höll på att gå helt överstyr med krav på löntagarfonder och arbetsplatsdemokrati, kvinnlig frigörelse och inte minst den revolutionära vänsterns tillväxt. Sedan slutet på 1970-talet hade det varit tydligt för den härskande klassen och högern att det var nödvändigt att gå till motangrepp.
Det är knappast långsökt att anta att det var en individ eller grupp ur dessa kretsar som stod bakom de dödliga skotten mot Olof Palme efter det där ödesdigra biobesöket på Grand den 28 februari 1986.
Som Thomas Pettersson förklarat i sitt läsvärda reportage i tidningen Filter hade USA under det kalla kriget ett Stay Behind-nätverk med förgreningar i alla europeiska länder. Syftet var att agera bakom fiendens linjer i händelse av en invasion från Sovjetunionen. I Olle Alséns arkiv, den pensionerade före detta ledarskribenten för DN, hittade Pettersson intervjuer med ”en tidigare CIA-agent och en tidigare IB-anställd” som ”pekade mot att mordet kunde vara en aktion av Stay Behind, sanktionerad på hög nivå”. Stay Behind hade direkta kopplingar till Skandia och Skandiahuset, vars underjordiska kulvertar användes som en bas för verksamheten.
Den svenska borgarklassen har länge fått dölja de fascistiska sympatier som de kunde vädra öppet senast under andra världskriget. Det är ingen hemlighet att de pronazistiska sympatierna sträckte sig långt upp till de högsta kretsarna i den svenska försvarsmakten och säkerhetstjänsten, som såg med drömsk avund på hur hitlerismen hade gjort upp räkningen med arbetarrörelsen.
Kan det vara så, att grupperingar av den svenska militären eller säkerhetspolisen i hemlighet varit inblandade i mordet på Olof Palme? Har reaktionära individer ur poliskåren åtminstone varit delaktiga i att medvetet slarva bort brottsutredningen? Hur allvarligt tog polisen på sin uppgift givet att Norrmalmspolisens vakthavande befäl strax efter mordet kunde utbrista ”Så dog den fähunden Palme”? Och där det rapporterats att poliser efter mordet skålat med champagne? (SOU 1999:88, s. 294) Den statliga granskningskommissionen konstaterade att: ”Det föreföll som om det i denna del av polisen fanns en kultur av våldstro, högerextremism och misstro mot möjligheten att med vanliga demokratiska medel komma till rätta med samhällsproblem.”
Det är knappast långsökt att tro, att individer eller grupper ur denna ruttna miljö har varit långt mer insyltade än vad som hittills kunnat bevisas. År 2010 offentliggjordes exempelvis dokument som visade att det fanns högerextrema poliser med kopplingar till den ökända Basebolligan inom Stockholmspolisen, som påstod sig känna till vem som mördat Olof Palme. Men Leif GW Persson hade säkert rätt när han påpekade att man nog får ”höja ribban. Det kan vara säkerhetspoliser, eller personer verksamma inom den militära verksamheten”.
Tyvärr avfärdades hela det så kallade polisspåret fåordigt av spaningsledare Hans Melander under presskonferensen med att man inte har hittat något konkret. En skeptiskt lagd person skulle påpeka att detta knappast skulle vara första gången poliser håller varandra om ryggen. Varför har man aldrig agerat på den statliga granskningskommissionens rekommendation 1999 att utreda kopplingarna till högerextremism inom den svenska polisen?
Thomas Pettersson skriver i Filter att:
”[Den] förre chefen för Säpos kontraspionage Olof Frånstedt … [hade berättat] om två fristående grupper som kunde ha något med mordet att göra. Den ena gruppen, Grupp Barbro, leddes av Barbro Sagnell, en före detta FRA-anställd och verksam på hög nivå inom FRO, en frivillig radioorganisation inom försvaret. Grupp Barbro dominerades av FRO-medlemmar och verksamheten gick till stor del ut på att hålla ett öga på diverse suspekta aktiviteter på Stockholms gator. Den andra gruppen, Grupp Lennart, var och är mindre känd. Ledaren var en affärsman som bland annat hade goda kontakter med vapentillverkaren Bofors. Här var verksamheten mera diffus och Olof Frånstedt lämnade inte så mycket information.
Gemensamt för båda grupperna var att de var sanktionerade av Försvarsstaben. I sina memoarer kunde Olof Frånstedt berätta att dåvarande IB:s operative chef Claes Wikland personligen besökt honom med budskapet att grupperna skulle lämnas ifred.
Om Engström tillhört någon av dessa grupper skulle många bitar falla på plats. Först och främst motivet, men kanske också hur han fått tag på mordvapnet. Därtill kunde möjligen hans medverkan i ett hemligt nätverk förklara några av de märkliga turer som gjort att han kommit undan. Hade han helt enkelt fått hjälp av myndighetspersoner som stoppat utredningen med hänvisning till rikets säkerhet?” (Filter, jun/jul 2018)
Palmegruppen säger sig ha gjort efterforskningar i frågan om en konspiration, bland annat med hjälp av Säpo. På presskonferensen menade chefsåklagaren baserat på detta att en konspiration var ”osannolik”, men kunde inte presentera något stöd för denna slutsats. Journalisten Thomas Pettersson påpekade för sin del att mordet var ”präglat av slumpen och amatörmässigt utfört”. Men han var inte därför beredd att utesluta att han agerat i samråd med andra.
Vi har således inget svar på frågan om Stig Engström, om det var han som höll i pistolen, agerat ensam eller i samråd med andra. Baserat på det vi vet kan inte utesluta att han faktiskt hade en del i någon slags konspiration, men att han däremot inte var den som sköt det dödande skottet. Det faktum att vi alltså inte har svart på vitt vad som hände lämnar dessa helt avgörande frågor öppna.
En fördel med att förundersökningen läggs ned är dock att förundersökningssekretessen hävs och delar av materialet därför blir offentligt. Men materialet är enormt. Det omfattar 22.430 olika möjliga ”uppslag”, 90.000 personer och förhör med omkring 10.000 personer vid sidan av teknisk bevisning och annat. Vi kan bara hoppas att framtidens forskare kan hitta de nödvändiga trådar som kan börja nysta upp den gordiska knuten.
En av de första åtgärderna bolsjevikerna gjorde efter arbetarnas maktövertagande 1917 var att avslöja alla den gamla tsarregimens hemliga och smutsiga avtal med andra imperialistmakter. Vad skulle uppdagas om forskare tilläts gå igenom den svenska Säkerhetspolisens arkiv?
Ju mer man läser, desto mer slås man av hur mycket som är underligt med utredningen, hur frapperande dåligt den har skötts. Som Sven Anér, författare till boken Cover-up: Palmemordet, säger i Petterssons reportage:
”Det spelar egentligen ingen roll var jag sätter fingret i denna affär, jag hamnar alltid i egendomligheter, absurda påståenden, märkliga händelseförlopp, skrämmande overksamhet från polisens och åklagarnas sida. Allting är egendomligt, ingenting är klart.” (Filter, jun/jul 2018)
Det enda som är klart är att ingenting verkar omöjligt i den fars som stavas Palmeutredningen. Allt vi vet säkert är att polisen fullständigt sumpade utredningen av mordet på Olof Palme – en av arbetarrörelsens på den tiden mest ledande representanter. Detta är på inget sätt ett misstag, utan visar utredningens politiska karaktär. Att den nu läggs ned utan att någon ansvarig ställts till svars för mordet – ett brott som aldrig preskriberas och där flera inblandade kan antas fortfarande vara i livet – avslöjar någonting som i grunden är ruttet i den svenska staten. På detta sätt försöker de nu lägga hela den här för dem så pinsamma historien till handlingarna. Men det kommer sannolikt inte att lyckas.
Flera vittnen har berättat om ett extremt dåligt, oprofessionellt och rent underligt bemötande från mordutredarnas sida. Komikern Robert Gustafsson är vittne från mordkvällen, som befann sig på samma biofilm som makarna Palme och därefter på Sveavägen, där han såg en stor bil med tonade rutor och män med walkie-talkies på båda sidor av vägen. I en artikel i Aftonbladet den 11 juni berättar han att ”vi som faktiskt var där på plats och såg, hörde, kände och upplevde den där dramatiska och märkliga kvällen på och kring Sveavägen blev aldrig tagna på allvar och i vissa fall till och med negligerade och hotfullt bemötta”.
Anna Hage, som var ett huvudvittne och först på mordplatsen släppte för två år sedan boken 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme, där hon skriver om hur hon knappt får utrymme att berätta vad hon vet för polisen under sina förhör. De verkar heller inte angelägna att få rätt på hennes detaljer. Hon skriver också om både mystiska förhör med Säpo och mörka bilar som dyker upp utanför hennes hem. Vid ett tillfälle två och ett halvt år efter mordet blir hon kontaktad av en man som verkar ingå i något militärt underrättelsenätverk, och stämmer träff med henne på hennes favoritkonditori. Han gör klart att de har förmåga att skada henne och säger att han ”indirekt” arbetar med mordet. Mannen dyker upp i militärkläder och säger till henne att ”vissa saker ska inte komma ut” och varnar henne för att prata med ”fel personer”. ”Vi måste se till att det är lugnt i landet.” (Läs Gunnar Walls recension.)
Aftonbladet citerar även vad Robert Gustafsson sa till podden ”Nemo möter en vän” förra året: ”Jag vet att polisen är inblandad. Detta är större än vad man tror. Det är ingen galning som sprungit fram och skjutit. Det är ett beställningsjobb med massa män inblandade men det tystas ner.” Till Aftonbladet förklarar han nu: ”Palmegruppen har mycket effektivt fått tiden att gå och både medvetet och omedvetet, beroende på vem du frågar, lyckats hålla sanningen skyddad, vilken den än är.” Sanningen, konstaterar Gustafsson, kommer att vara ”häpnadsväckande smutsig och chockerande”.
Detta borde fylla oss med insikt om vilken tilltro arbetarrörelsen egentligen kan sätta till den svenska så kallade demokratin och rättsstaten. Som Marx förklarade, är staten alltid den härskande klassens stat, och arbetarklassen kan ”inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna syften”. Vi ser fram emot den dag när arbetarklassen störtar denna förtrycksapparat, tillsammans med hela den svenska kapitalismen. Först då kommer vi att kunna öppna de arkiv som förhoppningsvis kommer att kunna avslöja fler än en av den svenska kapitalismens alla smutsiga hemligheter.