I SVT:s direktsändning från banketten marscherar en armé av uniformt klädda servitörer in med en trerättersmiddag i Blå hallen, förberedda av landets bästa kockar. Under den majestätiska mälardrottningen i Gyllene salen trängs Ebba Busch med Nooshi Dadgostar, som trängs med kungen, Wallenberg och chefen på Riksbanken, för att mingla med världens societet.
Modetidningen Elle förbereder sina läsare med en video om kronprinsessan Victorias tjugo senaste klänningar. Spaltmeter skrivs om svindyra kläder, om vem som fick eller inte fick komma, medan deltagarna försiktigt lyfter smala champagneglas från blänkande fat, smuttar försiktigt och konverserar i enlighet med inlärd etikett. Enligt Dagens industri 2016 kan man donera femton miljoner kronor för att få en plats i salongen.
Utanför banketten får huvudstadens invånare sitt skådespel: en vecka av påkostade ljusinstallationer om fred, demokrati, gemenskap, välgörenhet och andra uppbyggliga budskap.
Sverige må per capita bara vara en av världens största vapenexportörer, men i fråga om att använda sympatiska floskler för att skyla över sina imperialistiska intressen är man kanske världsbäst. I skenet av Nobels guldmedalj, ceremonier, glans och glamour, förväntas vi glömma verkligheten.
Dynamitkungen
År 1896 tog Alfred Nobel sitt sista andetag ensam i sin säng i en vacker italiensk herrgård. Hans förmögenhet – en av de största i Europa – skulle enligt hans testamente utgöra en fond där räntan årligen delas ut i formen av fem priser till de personer som under det föregående året “hafva gjort menskligheten den största nytta”.
Nobel var ogift, barnlös och god för omkring 33 miljoner kronor. Efter att ett tiotal personer fått ärva några miljoner gick 31 av dessa in i den nybildade fonden och har idag vuxit till cirka 6 miljarder kronor. Den största pengakällan är förstås Nobels största uppfinning, som patenterades 1867: dynamiten.
Med bakgrund i den borgerliga familjen Nobelius, hade den unge Alfreds fader ägt och misslyckats med produktion av såväl maskiner som olika sorters vapen. Hans minor användes exempelvis i Krimkriget på 1850-talet. Det var alltså ingen slump att Alfred Nobel som tonåring stötte på det relativt nyupptäckta och explosiva ämnet nitroglycerin. Han lyckades skapa en stabil kemisk form av ämnet genom att blanda nitroglycerin med kiselgur från den tyska floden Elbes stränder.
Sveriges industrialisering tog fart genom en impuls från Storbritannien vid mitten av 1800-talet, när de tog ledningen i att avskaffa handelshindren i Europa. Statliga järnvägssatsningar knutna till råvaruexporten, utvecklingen av industri för att förädla råvarorna och industri för att producera de nödvändiga maskinerna, skapade över ett par årtionden en kolossal teknologisk utveckling i Sverige. Detta stimulerade uppkomsten av en rad så kallade ‘geniföretag’, däribland SKF, ASEA och inte minst Nobels Nitroglycerinföretag.
Stora behov av effektiv transport uppstod. För nya järnvägar och byggprojekt behövde man spränga berg, där Nobels Dynamit kunde ersätta svartkrut. Men dynamiten hade ärvt ett dåligt rykte – dess föregångare var alltför farliga. I slutändan var det inte vetenskapliga bevis och rapporter som fick efterfrågan att lossna, utan ett krig.
När det fransk-tyska kriget bröt ut 1870 såg Nobel och hans partners chansen att kamma hem storkovan. Man producerade och sålde dynamiten både i Tyskland och i Frankrike, och båda sidor använde den för att förstöra broar och vägar. Även innanför och utanför barrikaderna i den revolutionära Pariskommunen 1871 fick uppfinningen en explosiv användning. Kriget övertygade marknaden om uppfinningens användbarhet, och resten är historia.
Alfreds två bröder gjorde samtidigt goda affärer i Ryssland, där de grundade ett oljeföretag i Baku. Branobel (Naftabolaget Bröderna Nobel) blev ett av Rysslands största affärsimperium. Innan första världskriget producerade Ryssland hälften av världens olja, och en tredjedel av den ägdes av Branobel.
Lenin beskrev den ruttna parasitismen hos dessa oljemagnater, och vid namn nämnde han särskilt “Nobel & Co.” som “tiotals miljoner arbetare och ruinerade bönder i Ryssland får ett hårt slag av”. De ska ha varit “en av de mest hårdnackade arbetsgivarna” i tsardömet och stora strejker organiserades mot den hårda arbetsgivaren i början av 1900-talet. Under den ryska revolutionen 1917 nationaliserades de massiva oljeresurserna av bolsjevikpartiet, och de kvarvarande medlemmarna i familjen Nobel lämnade landet.
Men under 1800-talets andra hälft ligger sådana otrevligheter ännu i framtiden. Alfred Nobel ägde stora andelar i brödernas oljeimperium – 12 procent av hans totala förmögenhet, vilket därmed även är källan till 12 procent av dagens prispengar. Samtidigt som Branobel tog över oljemarknaden byggde Alfred Nobel sitt eget imperium av dynamit och vapen.
För pengar – i tiden
Nobel uppfann allt från en typ av cykel med växlar och konstgjort gummi, till dynamit, tändhatten och rökfritt krut. Familjen höll i övrigt på med olja, maskiner och minor. Ledordet för Nobel och familj var knappast krig, fred, eller något särskilt moraliskt ställningstagande över huvud taget – utan samma sak som driver alla kapitalister: vinst. Och krig betalar.
År 1885 tog Nobel över en central spelare i den då krisande svenska vapenindustrin: Bofors. Därmed kunde han börja producera sin nya produkt Ballistit, ett rökfritt krut som gjorde att man kunde skjuta på fienden utan att rök försämrade synen eller avslöjade ens position.
Denna kapitalinjektion blev grunden för Bofors och Sveriges framgångsrika vapenexport under hela 1900-talet. Idag är företaget en del av Sveriges numera största vapenexportör, Wallenbergs Saab.
Men Alfred Nobel verkar, som de flesta, ha ogillat krig. Som hans vän, kollega och Nobelstiftelsens första VD Ragnar Sohlman uttryckte det:
“Hans största inkonsekvens är kanske att han, som anser kriget som en förbannelse och en kolossal dumhet, ständigt håller på att fullkomna dess förstörelseberedskap”
En kapitalist i en blodig bransch med något av ett samvete – det var Alfred Nobels personliga historia.
Han anslöt sig till idén om “fred genom styrka” – att mer och mer avancerade och destruktiva vapen skulle föra med sig fred. Som ideologisk ursäkt till hans affärer passade det väl. Han fick aldrig se den stora slakten i första världskriget, och kanske trodde han på denna idé fram till sin död.
Men framför allt skrev han några rader i sitt testamente som kan vara det bästa personliga PR-draget i historien, och som gör att Stockholm en dag per år blir centrum för världens påstådda framåtskridande. Nobelpriset var fött.
Priset
Ända sedan de första priserna delades ut 1901 har Nobelpriset som institution haft ett uppenbart syfte: att höja den västliga, skandinaviska och i synnerhet svenska borgarklassens status, och främja dess kapitalistiska intressen.
Fredspriset bestäms av en kommitté som utses av det norska parlamentet Stortinget, vars finansminister (och före detta statsminister) också varit generalsekreterare för Nato i tio år. Ekonomipriset hittade den svenska Riksbanken på år 1968 för att belöna forskning som svarar mot den svenska statens intressen.
Litteraturpriset väljs av kungliga Svenska Akademien, medan de tre vetenskapspriserna kemi, fysik och medicin väljs av akademiker vid Kungliga vetenskapsakademien och Karolinska institutet.
Bland dessa fyra priser har flertalet vinnare faktiskt utvecklat människans vetenskap och kultur, och det svenska etablissemanget solar sig därför gärna i deras sällskap under de årliga banketterna. Samtidigt skapar dessa priser en aura av progressivitet som de verkliga intressena kan gömma sig bakom.
 Av väst, för väst Trots Alfred Nobels vilja att “intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset” ser man i urvalet av vinnare, i alla priskategorier, tydligt det svenska och västvänliga intresset. Den ojämförligt största gruppen pristagare, vare sig om man tittar på födelseland, dödsland eller var pristagarens universitet ligger, tillhör USA. Resterande topplista går föga förvånande: Storbritannien, Tyskland, Frankrike. Men på plats fem kommer ett av den svenska nobelkommittén mången gång “slumpvis” och överraskande valt litet land upp – Sverige! Faktum är att lilla Svea gett sig själva fler priser än man någonsin gett till Ryssland eller Sovjetunionen: 34 stycken jämfört med 30. Detta trots att Sovjet på 1980-talet hade fler forskare än USA, Japan, Storbritannien och Tyskland tillsammans, vann rymdkapplöpningen mot USA och var källan till stora framsteg inom tekniken. Men de var också västs rivaler. Av de 28 pris som delats ut till ryska eller sovjetiska medborgare efter revolutionen 1917, är över hälften emigranter eller regimkritiker, ofta baserade vid amerikanska universitet. Tar man bort dessa har vi kvar 12 priser, där 11 är i de säkrare naturvetenskapliga priserna. Endast en ryss – Michail Sjolochov – har fått ett pris som på något sätt kan sägas vara kopplat till en politisk handling som motsäger västs intressen. Han var medlem i Bolsjevikpartiet och skrev böcker om det ryska inbördeskriget från det perspektivet. Kina, som numera är världens andra supermakt och har sju av världens tio högst rankade forskningsinstitutioner, får nöja sig med ynka åtta pristagare fördelade på sex priser. Även om vetenskapen bakom priserna kan sägas vara framsteg, så reflekterar detta mönster den amerikanska dominansen och den svenska rollen som underhuggare. |
Fred för förtryckaren
I Nobels testamente står det skrivet att en femtedel av prissumman ska gå till:
“…den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser.”
Alfred Nobel skrev själv i ett brev att han var “i grund och botten socialdemokrat, dock med moderation.” Som borgarklassen i övrigt och även den övriga “moderata” socialdemokratin vid den här tiden, Hjalmar Branting inkluderat, stöttade han förmodligen inte norsk självständighet. Hans val att välja en kommitté utsedd av norska Stortinget till utdelare av fredspriset kan mycket väl ha syftat till att öka sympatin för det svenska styret.
Sedan länge betyder Nobels beslut att fredspriset är ett helt politiskt pris, utsett av politiker i ett Nato-land. Att det används mest aktivt för att gynna den västerländska kapitalismens intressen är därför ingen skräll.
Men om Nobelkommittén gett sina favoritpolitiker och krigshetsare en extra skjuts varje år skulle de flesta nog se igenom charaderna ganska fort.
Lösningen är att ge de allra flesta priser till harmlösa pacifister: genom personer som Dalai Lama, Desmond Tutu, Moder Teresa, och såklart Gandhi (även om han mördades innan han fick ta emot priset), hoppas man öka prisets legitimitet.
Just hur “pacifistiska” dessa är kan diskuteras, Gandhi stöttade den brittiska imperialismen under Boer- och senare Zulu-krigen. Moder Teresa var en stark försvarare av fattigdom, vän till diktatorer och förklarade i sitt tacktal till Nobelceremonin och världen att “Det största hotet mot världsfreden är… abort!”
Men efter deras död har man gjort sitt bästa för att förvandla dem till moderna helgon. Därmed legitimerar det priset och gör det enklare att, när det behövs, på ett mer direkt sätt hylla västerländska intressen och krigsförbrytelser.
| Nobelprisen för etnisk rensning i Palestina År 1950 fick amerikanen Ralph Bunche Nobels fredspris för sitt arbete som “medlare” i Palestina och Mellanöstern 1948–1949. Bunche spelade en nyckelroll i att cementera FN:s uppdelning av Palestina. Han var alltså central för FN:s godkännande till sionismen, nakban och bildandet av Israel, som innebar tvångsförlyttningen av 750 000 palestinier och årtionden av förtryck. År 1978 fick Israels premiärminister Menachem Begin fredspriset. Hans CV inkluderar: att ha varit ledare för terrororganisationen Irgun och ansvarig för terrorbombningen av King David Hotel som dödade 91 personer 1946, under nakba ansvara för och offentligt skryta om flertalet massakrer på palestinier, grundat det som skulle bli Netanyahus parti Likud och som Israels ledare invaderat Libanon två gånger, samt bombat Irak. År 1994 gick prispengarna till de som ansvarade för Osloavtalet – den ruttna uppgörelse som återigen möjliggjorde det fortsatta förtrycket av palestinier. Yassir Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin fick dela på priset – en palestinsk och två israeliska premiärministrar – för att vi inte ska behöva gissa på vilken sida Nobelkommittén står. I och med det har tre av Israels ledare fått pris för att utöka världsfreden, bara ett pris färre än den allra största fredskraften, USA, vars presidenter försvarat freden mest på hela jorden fyra gånger. |
Hafva bombat mest
I oktober 2015 skickade amerikanska Nato-plan under en timme missiler mot ett Läkare utan gränser-sjukhus i Afghanistan. “Patienter brann i sina sängar”, vittnade en sjuksköterska. 42 personer varav 12 läkare och 10 patienter mördades.
Efter attacken mot hjälporganisationen skrevs artiklar om att Barack Obama blivit den första fredspristagaren som bombat en annan. Obama fick fredspriset 2009, innan han hunnit vara president särskilt länge, och firade det genom att bomba sju länder med dubbelt så många bomber som sin företrädare Bush.
Faktum är att en annan fredspristagare redan lyckats med konststycket att skicka bomber på en annan fredspristagare. Några årtionden tidigare beordrade Henry Kissinger bombningen av flertalet Röda korset-sjukhus i Kambodja och Laos.
Henry Kissingers fredspris 1973 var att balansera på eggen av vad man kunde komma undan med, även under norska Nobelkommitténs förvridna definition av fred.
Motiveringen var att han lett förhandlingarna för vapenvila mellan Vietnam och USA. Kissingers taktik för fred var att bomba Vietnam, Kambodja och Laos, till bitar. Han fick, efter att USA förlorat och dragit sig ur landet, dela priset med Vietnams huvudförhandlare Le Duc Tho, som helt sonika sade “tack, men nej tack”.
Kambodja pepprades med hela 540 000 ton bomber under ett år. Kissinger gav grönt ljus för den indonesiska invasionen av Östtimor som resulterade i 200 000 döda. Detta sanktionerades självklart även av dåvarande presidenten Jimmy Carter, som även han senare vann fredspriset. Mellan tre och fyra miljoner människor uppskattas ha dött som ett direkt resultat av Kissingers agerande.
Men han är inget undantag. Fredsprisvinnaren Aung San Suu Kyi, Myanmars förra nationalkansler, har massmord av rohingyska muslimer på sina händer. Europeiska Unionen fick fredspriset 2012, samtidigt som dess ledande stater var på plats i Irak och Afghanistan – som de ihop med USA sprängt i spillror – och hade året innan precis avrundat sin och USA-imperialismens bombkampanj över Libyen.
2025 års vinnare María Corina Machado är bland Venezuelas mest kända förespråkare för att USA ska invadera och bomba vad som är hennes eget land. Hon vann priset för sin “kamp för demokrati”, men stöttade den våldsamma militärkuppen 2002, som fängslade den demokratiskt valde Hugo Chávez i några dagar innan arbetarklassen i Venezuela störtade kuppmakarna. Efter det har Machado stöttat alla kuppförsök under de senaste 25 åren.
För Machado, och för Donald Trump, är Nobelkommitténs välsignelse väldigt vältajmad. Om medelsvensson i västvärlden på sina sociala medier-flöden ser amerikanska bomber falla mot venezuelanska hus och familjer kan de i alla fall känna sig trygga i det faktum att bomberna sanktioneras av en liten människa, som en liten kommitté, i ett litet land, på andra sidan jorden, faktiskt bestämt är årets representant för fred. För det venezuelanska folket som bombas är det dock en klen tröst.
“Värdelösa och skadliga teorier”
När Milton Friedman 1976 tog emot Sveriges Riksbanks pris i Alfred Nobels minne från kungens händer ställde sig en chilensk aktivist upp i publiken och ropade “Friedman go home”, och “Frihet för Chile, krossa kapitalismen”.
Friedman var rådgivare till general Augusto Pinochet, som tagit makten i en blodig USA-finansierad kupp tre år tidigare. När Friedman träffade diktatorn 1975 hade han sagt att Chile behövde en ekonomisk “chockterapi” – en slakt av arbetarnas levnadsvillkor och utförsäljning av statens egendomar till lägstbjudande.
Priset i ekonomi är egentligen inte alls ett Nobelpris. Det delas ut på samma ceremoni och urvalsprocessen är likadan som för de andra priserna. Men prissumman – elva miljoner per år – kommer direkt från Riksbanken, det vill säga från svenska staten.
År 1968 svepte revolutionära och antikoloniala rörelser över världen. Kapitalismen ifrågasattes överallt. Samtidigt fyllde Sveriges Riksbank 300 år. Då uppfann man ekonomipriset som ett sätt att lyfta upp bankens anseende, och belöna teorier som försvarar kapitalismen, särskilt den svenska.
Statssekreterare Kjell Olof Feldt förklarade på Riksbankens fullmäktige att priset bör skapas “…med beaktande och erkännande av det internationella anseende, som nobelprisen åtnjuter, och det bidrag till Sveriges good will i världen, de lämnar”.
Sedan dess har ekonomipriset gått till den som bäst kan ge en till synes vetenskaplig förklaring till den politik som borgarklassens i stunden behöver.
Det är förstås ingen slump att kapitalismens största mobbare på lekplatsen belönas oftast: av 99 vinnare har 74 varit från USA.
En känd svensk vinnare är en av den svenska efterkrigstidens stora namn, Gunnar Myrdal. Han delade priset med Friedrich von Hayek som, liksom Milton Friedman, snarare hade ögonen fästa på borgarklassens nya behov.
Då, efter oljekrisen på 1970-talet, behövde borgarklassen gå på offensiven mot arbetarklassen. Politiker som Margaret Thatcher och Ronald Reagan tog plats i respektive parlament och ekonomipriset gick till sådana som förespråkade deras laissez-faire politik där staten skulle hålla sig borta från företagens vinster, skyddsnät skulle avskaffas och allt som ägdes gemensamt skulle säljas ut.
I Chile fick Pinochets diktatur lovord från Friedman, som kallade landet ett ekonomiskt och politiskt “mirakel”. Även Friedrich von Hayek samarbetade med och skickade sina lärjungar till Pinochets diktatur, som fängslade och avrättade vänsteraktivister.
Efter nästa världsomspännande kapitalistiska kris, 2008, var det annat ljud i skällan. Nu hade staten en desto viktigare roll att spela – i att rädda företagen och bankerna. Under ledning av personer som Ben Bernanke, chefen för Federal Reserve i USA, beslutade man att rulla ut de största räddningspaketen dittills i historien till de krisande bankerna.
Nu skulle staten hjälpa till igen. Och precis som senare under coronapandemin, fanns helt plötsligt överjordiska mängder pengar och lån som staten kunde ge ut. Notan fick arbetarklassen stå för när de blev av med jobben och sina hem. Ben Bernanke fick Nobelpriset i ekonomi 2022 för sina insatser.
Kapitalismens behov förändras och likaså vilken ekonomisk teori som premieras. Eftersom nationalekonomi är en “vetenskap” vars enda syfte är att legitimera ett ruttet klassamhälle, kan den aldrig nå verklig objektiv kunskap. Det enda dessa ekonomer verkar vara överens om är att arbetaren ska betala i slutändan.
Paul Krugman, en annan vinnare av ekonomipriset, gjorde följande anmärkningsvärda erkännande 2009:
”De senaste 30 årens utveckling av den makroekonomiska teorin i bästa fall har varit helt värdelös, och i värsta fall direkt skadlig”.
Det är en lämplig dödförklaring av alla ekonomiska teorier som kommer från borgarklassen, och som belönas med “Nobels” ekonomipris.
Till största nytta för Sveriges rika
”Således, medan kung Gustav, den mest fredsälskande av Europas monarker, regerar i Stockholm, och medan Alfred Nobels landsmän delar ut det berömda fredspriset, pågår mitt ibland dem själva kalibrering av patroner, borrning av kanoner och tillverkning av granater av ett nytt konsortium av vapenhandlare.”
– Merchants of Death: A Study in the International Armaments Industry, 1934, vår översättning.
När årets pristagare tar sin plats vid långborden i Stockholms stadshus, Carl XVI Gustaf får sin stol inskjuten av tjänare och gästerna börjar njuta av den fina maten, kommer man inte nämna några av dessa uppradade förbrytelser, uttalanden och teorier, vapenhandel eller krigsbrott.
Man kommer att diskutera framsteg och sola sig i glansen av några forskares slit. Det är bilden av det fredsälskande och progressiva Skandinavien som kommer att kablas ut till världens alla hörn.
Nobelpriset har en särskild roll hos en hel del människor. Om någon från ens hemland får ett pris lyfts denne upp som nationalhjälte. Om en välkänd aktivist får fredspriset ser folk det som en vinst för mänskliga rättigheter. Årets litteraturpristagare toppar alltid försäljningslistorna.
Ett sorl av humanistiskt klingande pladder kan dränka ekot från de svenska vapnen i Sudan eller Jemen. Riksbankens pris kan man diskutera, istället för de svenska bankernas dominans över Baltikum. När en allierad behöver en knuff för att legitimera en attack mot ett oljerikt land så hjälper Norge till med ett fredspris.Det finns ingen god kapitalism. Och inga goda kapitalister. Oavsett Alfred Nobels personliga åsikter om krig tjänade han pengar på just krig. Och oavsett intentionerna har det efterföljande priset använts för att främja den svenska, norska och västerländska kapitalismens politiska och ekonomiska intressen. På samma sätt som Nobelpriset tvättade Nobels eget rykte, hoppas vår borgarklass att det ska tvätta deras blodiga händer.