Libyen – revolutionen stryps
Den 17 mars röstade FN:s säkerhetsråd för att upprätta en flygförbudszon över Libyen. I resolutionen står det att ”medlemsstaterna får tillstånd att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila och områden där civila bor och som står under attack i Libyen, inkluderande Benghazi, men utan att ockupera libyskt territorium.” Uppdraget, som nu leds av NATO, har redan lett till mer än ett rent upprättande av flygförbudszonen. De har också attackerat trupper, militära byggnader och andra viktiga byggnader på marken. Vatikanens toppämbetsman i den libyska huvudstaden Tripoli uppger att minst 40 civila har dödats i de utländska flygräderna mot Tripoli.
Libyska myndigheter uppger också att civila dödats. Detta har inte bekräftats av västmakterna. Men det är bara en tidsfråga, om civila inte har dödats än så kommer det hända förr eller senare.
Sveriges riksdag inte bara stödjer FN-resolutionen utan skickar också åtta JAS 39 Gripen plan, ett Hercules-plan, ett spaningsplan och en militär styrka på 125 personer. Sverigedemokraterna är det enda partiet som röstat emot. Trots att partierna endast sagt ja till ett upprätthållande av flygförbudet, markmål får ej attackeras, så är det klart att detta endast är början. När de andra länderna utökar närvaron i Libyen så kommer det finnas en stor press på Sverige att göra detsamma.
Vänsterpartiet och Ung Vänsters förbundsstyrelse ställde sig bakom upprättandet av en flygförbudszon med ursäkten att ”de lyssnar på oppositionen i Libyen”. Vänsterpartiet ställde sig sedan bakom beslutet att skicka JAS-plan. Denna inblandning i inbördeskriget i Libyen motiveras av alla med FN-resolutionen. Detta anser vi, visar på vilka illusioner stora delar av vänstern har om FN.
Imperialisternas intressen
Vi måste fråga oss varför USA, Frankrike, England och andra imperialiststater har beslutat att ingripa i Libyen. Detta är länder som i många år har stött Ghadaffi, sedan han öppnade landet för utländska investeringar och genomförde privatiseringar i stor skala. De har inte bara stött Ghadaffi, utan även de flesta andra diktatorer i området. Diktatorerna erbjöd stabilitet och råvaror till västmakterna och de bestämde sig först att överge Ben Ali, Mubarak och Ghadaffi när situationen i länderna blev ohållbar. Då upptäckte imperialisterna helt plötsligt att det var diktatur i dessa länder och att regimerna måste falla. Men västmakterna ville inte och vill inte ha revolution i arabvärlden, då det hotar deras intressen. Det finns en stark anti-imperialistisk tradition där, som gör västmakterna nervösa. Vad de hoppas på nu är en återgång till lugn och ro.
En övergång till demokrati, är på väg i Tunisien och Egypten. Men det är inte den demokrati som folket hoppas på. Folket i arabvärlden hoppas inte bara på demokrati, utan även på ett slut på korruptionen, fattigdomen, arbetslösheten och utsugningen från västvärlden. Detta är västmakterna helt ointresserade av. När Europas och USA:s ekonomier själva tvingar regeringarna till massiva nedskärningar och attacker på levnadsstandarden, varför skulle de kunna erbjuda välfärd i arabvärlden?
Imperialisterna är nu vettskrämda för den process som utvecklar sig inte bara i Arabvärlden, utan även i Europa och USA. Runtom i världen reser sig folk mot borgarklassens försök att lägga notan för kapitalismens kris på arbetarklassen. Libyen är inte bara viktigt för västvärlden på grund av oljan. Detta är också en ursäkt för dem att ingripa i arabvärlden för att kunna kontrollera den kamp som pågår och se till att det blir ett resultat som de kan vara nöjda med. Om de hade brytt sig om folket i Libyen och resten av arabvärlden hade de ingripit för länge sen. De kommer att försöka gå försiktigt fram. Speciellt USA vill inte fastna i ännu en invadering av ett land i arabvärlden. Men om de ska kunna fälla Ghadaffi kommer det krävas mer än ett flygförbud.
Västmakterna ingriper i Libyen för att se till att folket i Libyen INTE får den demokrati som de kämpar för. De ingriper för att säkra att oljetillgångarna fortsätter att generera olja till de rika länderna. Liksom USA:s intervention i Irak inte berodde på hotet om massförstörelsevapen eller på att Saddam Hussein var en förtryckande diktator, utan genomfördes på grund av oljan, är även denna intervention en intervention styrd av västmakternas politiska och ekonomiska intressen, inte en brinnande önskan för demokrati för folket i Libyen. FN fungerar som vanligt som en täckmantel för den verkliga avsikten. Liksom ingen demokrati kom med USA:s invasion av Irak, kommer ingen demokrati av en invasion av Libyen.
Vad kommer detta leda till?
Stefan Lindborg sa i ett uttalande ”Priset i form av människoliv hade blivit alldeles för högt om Ghadaffi skulle få fortsätta. Om oppositionen skulle ha krossats skulle det dröja alldeles för länge innan Libyens folk återigen skulle ha en chans till frihet.” Det är säkert många som tänker så, men det förhåller sig precis tvärtom! Med NATO:s ingripande kommer frihet och demokrati vara ännu svårare för libyerna att uppnå. Det kan leda till ett långt utdraget inbördeskrig.
Att Vänsterpartiet säger att man måste lyssna på oppositionen kan låta rimligt, men först måste man fråga sig: vilka är oppositionen? De flesta är självklart vanliga människor med en brinnande önskan om frihet och demokrati. Redan från början var många i ledningen personer som varit en del av Ghadaffis regim, nu består interimregeringen endast av personer som antingen varit ansvariga för privatiseringar under Ghadaffi eller personer som bott utomlands fram till nyligen och som velat se ännu mer privatiseringar än vad som gjorts. De vill ha ett regimbyte som garanterar elitens fortsatta förtryck av majoriteten, många av dem vill ha goda relationer med västvärlden (och måste därmed underordna sig deras intressen). De vill inte och kan inte erbjuda en lösning på de problem som de flesta libyer möter varje dag – korruption, fattigdom, arbetslöshet.
Förmodligen fanns det många vanliga libyer som också ville ha hjälp från omvärlden. Men hjälpen de får kommer inte ge det resultat som folket vill ha. Vänsterpartiet kan inte bara kapitulera för den folkliga opinionen. Skulle vi alltid följa det som folket tycker skulle vi vara rena populister. Vi måste förklara att denna intervention är till skada för folkets kamp.
Att det inte gått i Libyen som det gick i Egypten och Tunisien har flera anledningar. Dels har Ghadaffi fortfarande ett visst stöd bland befolkningen från de dagar då han ännu var anti-imperialist, då en stor del av ekonomin var nationaliserad och en viss välfärd kunde erbjudas till folket. Dels gick kampen i Libyen mycket snabbt över till att främst bli en militär kamp mellan två sidor, snarare än en politisk kamp. Då det är oklart för många vad rebellerna vill, förutom att få bort Ghadaffi, ställde sig en del av folket tveksamma till striden. De flesta människor vill inte bara byta ut Ghadaffi mot en annan ledare som är snällare, framförallt inte en USA-vänlig sådan. Avsaknaden av politisk kamp, av mobilisering med sociala krav, har gjort att inte lika många varit villiga att kämpa för oppositionen. Då Libyen inte är lika industrialiserat och välutvecklat som Egypten och Tunisien, kom inte heller arbetarklassen in som en organiserad kraft i kampen. Det är möjligt att vi hade sett en liknande utveckling som vi ser i Libyen, i Egypten, om inte arbetarklassen räddat situationen genom att organisera massiva strejker. Det var arbetarklassen som fällde Mubarak. Det finns en gräns för hur mycket demonstrationer kan göra. Är en regim mycket bestämd, är det bara arbetarklassen som kan gå in och fälla den genom att få ekonomin att stanna.
Även armén är annorlunda i Libyen, jämfört med i Egypten och Tunisien. I Egypten och Tunisien är arméerna värnpliktsarméer som består till det mesta av vanliga människor. De är mycket känsliga för stämningarna i samhället, och under revolutionen gick de till största delen över till folkets sida, då de själva var barn till arbetare och bönder. De väpnade styrkorna i Libyen består inte av barn till arbetare och bönder utan av speciella förband, hårt kontrollerade av Ghadaffi, som därmed inte är lika känsliga för revolution.
Vad händer nu?
Nu kommer det bli ännu svårare för rebellerna att mobilisera folk. När västmakterna går in och attackerar blir det lättare för Ghadaffi att påstå att upproret är organiserat av CIA, att oppositionen bara vill ha en västvänlig ledare istället för honom själv och att de vill ha mer privatiseringar och mer kontroll från utlandet. Likaså kommer västmakterna kunna bestämma, mer och mer, hur oppositionen ska organisera sitt uppror. De kommer helt förhindras att föra fram sociala krav. Det kommer bli en fråga om ”för eller emot Ghadaffi” . De kommer kunna plocka ut vilka som ska leda rebellerna. Ett stort problem, förutom det vi redan nämnt, har varit att militärförband som gått över till oppositionens sida, har gått över utan att strida för oppositionen. Exempelvis Libyens förra inrikesminister, Abd al-Fattah Younis, gick officiellt över till rebellernas sida men vägrade till en början att strida med de tusen soldater han förfogade över då de ”kunde blivit dödade”.
Många av de gamla officerarna och ledare från den gamla regimen leder oppositionen. Vad folket behöver göra är att rensa ut i armén. Organisera en folkmilis, med valda officerare som kan avsättas när som helst. De behöver lansera sociala krav och kräva mer än ett ansiktsbyte.
Vad borde vi säga?
Vi borde säga att de enda som folket i Libyen kan lita på är folket i arabvärlden som också gör uppror. På alla vanliga människor runtom i världen som längtar efter frihet, trygghet och välfärd. Det bästa vi kan göra för folket i Libyen är att stå upp och kämpa mot våra egna regeringar. Mot de attacker som de utför. Endast en arbetarregering kan stödja kampen i Libyen, regeringar som stödjer sig på borgarklassen kommer också föra dess talan utrikes. Det som behövs i arabvärlden är en fullständig revolution, som exproprierar de korrupta regimernas egendom, imperialisternas egendom och tar över hela ekonomin. Endast så kan de stora problemen med korruption, brist på demokrati, förnedring och utsugning, arbetslöshet och fattigdom lösas. Endast socialismen, med en planerad ekonomi demokratiskt styrd av arbetarklassen kan lösa dessa problem. Annars kommer alla dessa problem att fortsatt existera. Detta gäller även i västvärlden. Den tid är förbi då stabilitet och välfärd kan garanteras i västvärlden, än mindre i Asien, Afrika och Latinamerika.
Massorna i arabvärlden har visat att politisk förändring kommer genom kollektiv masskamp. De har också visat varför arbetarklassen måste leda kampen. De har visat vad som händer när arbetarrörelsen inte leder arbetarklassen. Då kidnappas förr eller senare rörelsen av andra. Som islamister, eller mer troligt just nu: liberaler. En revolution är inte en tebjudning. Det är många gånger fullt av elände och död. Oavsett vad man gör kommer folket i Libyen gå igenom en mörk tid nu. Men den kommer inte vara för alltid. Revolutionen sprider sig i Nordafrika och Mellanöstern. Syrien, Yemen, Bahrain är länder där revolution är nära. Förloras striden i Libyen innebär det såklart ett bakslag för kampen i arabvärlden och kan skjuta upp den ett tag. Men det är bara tillfälligt. Vi befinner oss än så länge bara i början av revolutionen. Vi har gått in i en era av revolution, kontrarevolution och små krig. Det kommer vara länge. Inget är avgjort. Varken seger eller förlust. Kampen kommer blossa upp i hela världen och har på många håll redan gjort det. Världsrevolution är möjlig under vår livstid. Det är detta vi borde förbereda oss på. Inte kapitulera för västmakterna och FN. Det finns de som kräver fredsförhandlingar, det är ytterst naivt att tro att förhandlingar kan lösa något nu. Vi kan inte lita på att imperialisterna och deras täckmantel FN ska hjälpa det Libyska folket, det måste vara upp till arbetarrörelsen.
- För en äkta internationalism
- Inget förtroende för FN och Imperialisterna!
- Nej till Sveriges inblandning i Libyen-ta tillbaka JAS planen!
- Kämpa mot den imperialistiska interventionen, organisera en antikrigsrörelse!