Med röstsiffrorna 269–37 godkände riksdagen den 22 mars Sveriges medlemskap i krigsalliansen Nato, med bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet emot. Omröstningen gav den sista ”demokratiska” stämpeln på en rakt igenom odemokratisk process, som kommer ha stora konsekvenser för svensk utrikespolitik, rättssäkerhet och välfärd.
Ett formellt inträde ser dock ut att dröja till Nato-toppmötet i Vilnius i juli, då Turkiet vill hålla tillbaka sitt godkännande tills riksdagen röstat igenom den nya lagen mot terrorism. Regeringen hävdar naturligtvis att lagändringen inte påverkats av landets påtryckningar, men det tror knappast någon på – och definitivt inte Erdogan. Dubbelspelet om Nato har karaktäriserat ansökningsprocessen sedan dag ett.
Under omröstningen blev detta återigen tydligt när övriga partier röstade ned V och MP:s förslag om att förbjuda utplacering av kärnvapen i Sverige. Motiveringen? Utplacering av kärnvapen är ”inte aktuellt” i Sverige och kräver inget förbud. Samtidigt har överbefälhavare Micael Bydén varit mån om att Sverige inte ska ha några ”förbehåll” om varken kärnvapenförbud eller utplacering av trupper under ansökningsprocessen, då detta skulle kunna ”skapa låsningar”. Även fast Nato-ländernas samlade kärnvapenarsenal utgör kärnan i alliansen har regeringspartierna, oavsett färg, konsekvent nedtonat dess betydelse. Inte konstigt då motståndet mot kärnvapen är stort. Enligt en undersökning från 2019 är 8 av 10 svenskar för ett globalt kärnvapenförbud.
”Ett golv, inte ett tak”
Likaså har regeringspartierna sedan dag ett tonat ned Natos ekonomiska kostnader. Vid Nato-toppmötet i Vilnius i juli har generalsekreterare Stoltenberg sagt att han vill se ett ”ambitiöst nytt försvarsinvesteringslöfte, där två procent är ett golv, inte ett tak”. För att nå upp till tvåprocentsspärren 2021 hade Sverige behövt äska fram 31 miljarder i ytterligare anslag till försvaret. För att sätta det i perspektiv hade det kostat drygt 20 miljarder att vända nedskärningstrenden i Sveriges kommuner och regioner förra året. Det är arbetare som kommer att betala för att finansiera den svenska imperialismens äventyr.
Redan nu skjuter regeringen till 660 miljoner kronor extra till försvaret, varav runt hälften kommer att betala medlemsavgifter till Nato. Den andra hälften kommer att kompensera försvarsutgifter för inflationen. ”Inte bara barnfamiljer upplever inflationen, utan det gör också överbefälhavaren” skämtade försvarsminister Pål Jonsson. Kanske kan överbefälhavare Bydén låna ut sin direktlinje in i regeringskansliet till barnfamiljerna?
Den svenska härskande klassens prioriteringar är tydliga – upprustning och militarism framför välfärd och säkerhet. Men trots att allt fler börjar bli tveksamma till ett Nato-medlemskap, där 8 av 10 svenskar anser att Sverige inte borde ge upp rättsstatsprinciper för att få gå med i Nato, så saknas ett organiserat Nato-motstånd. Vänsterpartiet har blivit allt tystare och allt mer undfallen i sin kritik. I en artikel i Expressen klagar Håkan Svenneling, utrikespolitisk talesperson för V, på att regeringen inte bjudit in V och MP ”till samtal” med Stoltenberg och kritiserar Stoltenberg för att han inte markerat hårdare mot Erdogan så att det blivit lättare för Sverige att gå med!
Revolutionär kamp mot Nato
I en tid av djup kapitalistisk kris, med ökade matpriser, arbetslöshet och hyreshöjningar på dagordningen upplever arbetarklassen definitivt en säkerhetskris – säkerheten att ha mat för dagen, ett jobb att gå till, ett hem att bo i. Nato är däremot i grund och botten en allians av och för västimperialismens säkerhet, för bankernas och kapitalisternas säkerhet, inte arbetarklassens.
Nato kan inte reformeras inifrån, utan måste krossas. För det krävs en kamp mot imperialismen, vilket innebär en kamp mot kapitalismen som gett upphov till den. Bara genom arbetarklassens maktövertagande och demokratiska kontroll över produktionen — bara genom en internationell socialistisk revolution i västimperialismens länder och världen över — kan vi trygga en stabil och säker framtid för världens arbetare och unga.