Många studenter knyter nu handen i fickan och drar åt bältet för att klara chockhöjningen av hyrorna. Det finns dock sätt att bekämpa hyreshöjningar, vilket hundratals studenter visade under vintern 1971–1972 i Umeå.
Umeå universitet var vid den här tiden ett av Sveriges nyaste universitet och fick snabbt epitetet Det röda universitetet. Till skillnad från de traditionstyngda universiteten i Uppsala och Lund studerade här en betydande andel barn till arbetare och bönder.
Runtom i världen rasade demonstrationerna mot Vietnamkriget. I Stockholm hade studenterna ockuperat kårhuset i maj 1968. Ekona från Paris och Stockholm hördes även i det karga norr.
I februari 1968 hade Utrikespolitiska Föreningen bjudit in den amerikanska ambassadsekreteraren William Bodde för att föreläsa i det då nybyggda Samhällsvetarhuset. Bodde hann knappt ställa sig tillrätta bakom pulpeten innan ett hundratal kommunister skanderade slagord som “USA ur Vietnam, USA ur Sverige”.
Bodde fick ta till reträtt med svansen skamset mellan benen, bombarderad av snöbollar och spottloskor. Händelsen blev en smärre skandal för Umeås akademiska elit. Åtta studenter åtalades för störande av allmän sammankomst. 50 dagsböter blev domen.
Det är i detta sammanhang som hyresstrejken 1972 bröt ut.
Detta var faktiskt inte den första studenthyresstrejken i Umeå. Under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet hotade Stiftelsen Umeå Studentbostäder (SUSB, numera AB Bostaden) med skyhöga hyreshöjningar på 13 procent.
Som en motreaktion till detta bildade en grupp studenter, i slutet av 1969, Hyreskampfronten (HKF), under ledning av maoistiska Clarté (som startat som en socialistisk diskussionsklubb i början av 1960-talet) och Kampförbundet Marxist-Leninisterna (KFML, en utbrytargrupp från Vänsterpartiet kommunisterna).
Studenterna hade visat sig vara villiga att kämpa men var dåligt förberedda. HKF pekar ut interna splittringar som en bidragande faktor, men också att många drog sig ur när vårens tentor närmade sig. Men SUSB:s fortsatta hot om hyreshöjningar gjorde att studenterna återtog kampen under hösten 1971.
När SUSB larmade om en hyreshöjning på 8 procent under hösten 1971 började HKF och dess medlemmar att maska med sina hyresbetalningar. Som mest var det 3000 hyresgäster som vägrade att betala under oktober. Tanken var att man genom hyresbojkott skulle tvinga SUSB att dra tillbaka hyreshöjningarna.
När SUSB inte backade anordnades ett stormöte i aulan i Universum på universitetet den 1 november, där omkring 1300 personer deltog. På detta möte beslöt HKF att gå ett steg längre i kampen – de skulle ockupera en lägenhet på Gluntens väg.
Ett febrilt arbete påbörjades. Demonstrationer anordnades och hundratals flygblad skrevs, trycktes och delades ut, framförallt på områdena kring universitetet.
Ledningen för rörelsen splittrades i de mest avgörande ögonblicken. Clarté lämnade strejken i december på grund av meningsskiljaktigheter och återanslöt igen den 19 januari 1972. Rörelsen spred sig inte heller till andra universitet, trots att stöd fanns från bland annat studentkårer i Uppsala.
I januari kom vräkningsordern från SUSB. 300 “hyresbetalare” skulle ut. Då tog ockupationen fart på riktigt.
Hundratals studenter upprättade barrikader i trappuppgången på Glunten 6, och cyklar och ockupanter kedjades fast. Även ett lägenhetshus på Mariehem ockuperades. Dramatiska scener utspelades. Om nätterna sågade beväpnade poliser upp dörrar, bussade hundar på studenterna och förde många till polisstationen.
Med dessa metoder från polisen kunde vräkningarna inledas och fortsätta in i februari. Vid det laget hade rörelsens låga brunnit ut.
Det upproriska ögonblicket hade varit kort men skulle återkomma till det röda universitetet flera gånger under 1970- och 80-talen. Det mest kända tillfället är förmodligen slaget om Dungen 1977.
De materiella konsekvenserna av hyresstrejken var betydande. Ockupanterna slapp rättsliga påföljder, förutsatt att de betalade sina obetalda hyror. I gengäld lovade SUSB att inte höja hyrorna på två år.
Clarté vann kårvalet det året för att sedan splittras samma höst. Det gamla KFML konkurrerades ut av KFML(r) som helt och hållet riktade in sig på arbetsplatserna och förkastade studenter som småborgerliga. Det var under den här tiden som en ny organisation uppstod – Offensiv, RKP:s föregångare – som växte sig stark på universitetet.
Vi kan lära oss mycket av hyresstrejken. Den visar att studenter kan kämpa tillbaka mot försämringar kollektivt – men att man behöver korrekta idéer och ledning om man ska segra. Ett parti byggt på marxismens grundvalar kan förena studentrörelsen med arbetarnas kamp.