Den serbiska rörelsen mot regeringens korruption och misskötsel har sedan november spridits till hundratals städer och byar och alla landets universitet. I januari fick massrörelsen premiärministern att avgå.
Rörelsen började efter tragedin i staden Novi Sad den 1 november, där 15 personer dog efter att betongtaket på en järnvägsstation rasat in. Orsaken var åratal av korruption, svågerpolitik och misskötsel. Sorgen över de dödade, många av dem barn och ungdomar, kombinerades snabbt med en ilska som spridit sig som en löpeld.
Den 5 november tog 20 000 personer till gatorna i staden. Rådhuset attackerades av demonstranter och man krävde att de ansvariga för takraset skulle arresteras – däribland premiärministern Vučević, ledare för det högerpopulistiska regeringspartiet Serbiens progressiva parti (SNS), och infrastrukturminister Vesic. Man krävde dessutom att sekretessen på statens hemliga avtal skulle hävas för att avslöja den utbredda korruptionen. Vägspärrar sattes upp av demonstranterna och alla uppmanades att sluta arbeta i femton minuter för att hedra offren.
Rörelsen spred sig därefter till huvudstaden Belgrad där 7000 demonstrerade. Regimen kände sig tvungen att agera och den 21 november arresterades 13 högt uppsatta tjänstemän och politiker, däribland infrastrukturminister Vesic. Men ilskan ökade ännu mer när han kort därefter släpptes på fri fot.
“Systemet behöver en förändring”
Regeringen har svarat med att godtyckligt arrestera fredliga demonstranter och skicka provokatörer för att infiltrera rörelsen och skapa kaos. Vid minst två tillfällen har huliganer backade av Vučić och säkerhetstjänsten kört bilar in i vägspärrarna för att skada demonstranterna. Men regimens våld har bara eldat på rörelsen ännu mer.
Efter att huliganer lojala till regeringen utfört våldsamma attacker mot demonstranter, började studenter ockupera flera universitet i november. På bara några dagar spred sig ockupationerna till över 50 institutioner. Därtill gick lärare och advokater ut i en veckolång stödstrejk, medan elever började ockupera sina gymnasier.
Rörelsen leddes till en början av oppositionspartierna (ett löst organiserat hopkok av reformister och liberaler), men de företräder uppenbarligen exakt samma system som orsakade tragedin i Novi Sad.
Det blev snabbt tydligt att denna radikala rörelse krävde en lika radikal ledning – en roll oppositionen inte kan spela. Istället har ungdomar och studenter tagit sig an uppgiften att leda rörelsen.
– Vi kämpar för frihet, en frihet regeringen dagligen inkräktar på, uttryckte en student i Belgrad.
“Systemet behöver en förändring” stod det på plakat i demonstrationerna.
– Det enda sättet att visa för dem [regeringen] att vi inte längre går att leka med, och att vi inte har tid, är om allt stannar, sa en annan.
80 procent stöttar rörelsen
Studenterna insåg tidigt att de inte kunde segra på egen hand, och uppmanade därför arbetare och fackförbunden att ta upp kampen mot regeringen.
Utöver läkare och advokater gick arbetare vid det statliga elverket Elektroprivreda Srbije, och en stor del av IT-sektorn, ut i strejk den 24 januari.
Men majoriteten av de serbiska fackförbunden kontrolleras av regeringspartiet SNS. När lärarfacket drog sig ur strejken, bildade lärarna istället en ny organisation som stöttade studenternas krav, och lade till sina egna.
Till regeringens förskräckelse har rörelsen ett massivt stöd i befolkningen. Från Novi Sad och Belgrad har den spridit sig till omkring 250 städer och byar. Enligt en undersökning stödjer 80 procent av befolkningen rörelsen, som enligt vissa är den största studentrörelsen i Europa sedan 1968. Som en demonstrant uttryckte det:
– Folkets röst har överröstat allt annat.
Även bönderna har visat sitt stöd, genom att donera mat till de demonstrerande studenterna och genom att själva ge sig in i kampen. Den 27 januari blockerades motorvägen i Belgrad av böndernas traktorer.
För att försöka lugna ner stämningen avgick premiärministern Vučević och Novi Sads borgmästare den 28 januari, ett av de främsta kraven sedan kampen bröt ut. Men studenterna och arbetarna har börjat känna av sin styrka och vill gå längre.
Tre månader efter takraset organiserades en marsch från Belgrad till Novi Sad – en sträcka på omkring 75 kilometer. I varje stad och by möttes de marscherande studenterna av solidaritet i form av mat, hurrarop och husrum.
Marschen utmynnade i en massiv demonstration i Novi Sad med 100 000 deltagare, och stöddemonstrationer i flera andra städer. Efter demonstrationen skjutsade karavaner av taxibilar hem studenterna till Belgrad gratis.
Bort med hela systemet
Det enda resultatet av att kapitalismen återinfördes i och med Jugoslaviens sammanbrott på 1990-talet har varit att göda ett litet skikt byråkrater och kapitalister som plundrat den gamla statsegendomen och berikat sig på majoritetens bekostnad. De har gött nationalismen och sått split mellan kroater, serber, bosniaker, kosovoalbaner med flera.
För att sopa undan hela SNS ruttna och korrupta regim behöver fler delar av arbetarklassen dras in i kampen. Frågan om en generalstrejk har diskuterats och det gjordes ett försök den 24 januari. En generalstrejk vore ett korrekt nästa steg för att få hela samhället att stanna och tvinga ned regeringen på knäna.Våra kamrater i Revolucionarni Komunistički Savez, den Revolutionära kommunistiska internationalens sektion för hela Jugoslavien, deltar aktivt i den nuvarande kampen – och för fram behovet av att ena hela det forna Jugoslaviens arbetarklass i kampen för socialism.