Aydin Amir Hashimi klär ut sig till Ulf Kristersson på demonstrationer mot Israels folkmord i Gaza. För det har han blivit smutskastad i media, attackerad på sociala medier och hotad till tystnad.
Det pågår ett folkmord i Gaza. Tusentals civila dödas av en militärmaskin beväpnad och finansierad av västvärlden, samtidigt som regeringen Kristersson står tyst, med ryggen mot folket och ansiktet mot Nato. Mitt i detta, i demonstrationernas marginal, står Aydin klädd som statsministern själv. Hans budskap är inte dolt, inte våldsamt, inte hotfullt. Det är teater som speglar statens tystnad.
Efter att Aydin deltog i en större demonstration där han gestaltade Kristersson, tog medierna återigen chansen att attackera palestinarörelsen. Dagens Nyheter (DN) ringde upp. Han trodde först att det var ett hot, han hade redan fått många. Men det verkliga hotet kom efter publiceringen.
– Plötsligt är Ulf Kristersson ett offer, och jag är skurken, säger Aydin.
I en artikel präglad av den typiska sionistiska logiken där allt palestinskt motstånd är extremism, antyddes att han är ett hot mot demokratin, en extremist, en potentiell förövare. I DN kunde man läsa:
“På en video ser man hur aktivisten står med en Kristersson-mask och ’skjuts ihjäl’. Därefter hörs applåder och visslingar. Ett antal demonstranter omringar honom, skriker och hoppar. ’Vi vill ha rättvisa’, ropar de.”
Beskrivningen är teatralisk i sig, men nämner inte sammanhanget, att Aydin demonstrerade helt fredligt och i själva verket inte alls iscensatte någon avrättning. DN valde att spela rollen som maktens försvarare, där själva iscensättningen blev mer upprörande än de verkliga massakrer som just nu sker.
Allt detta för att förskjuta fokus. För att omvända verkligheten, för att upprätthålla illusionen om moral, medan man i tysthet stödjer ett folkmord. I stället för att diskutera varför människor protesterar – för att barn dödas i Gaza med svensk politik som medskyldig – riktar media om uppmärksamheten mot en man i kostym som parodierar en representant för den härskande klassen.
Teater som motstånd
– Det finns många sätt att protestera mot ett folkmord, säger Aydin. Man kan bojkotta, limma fast sig på vägar. Jag har valt teater.
Aydins iscensättning belyser den absurda verklighet vi lever i: där politiker poserar som ”världssamvete” medan de i praktiken släpper bomber.
Han har inte iscensatt mord på statsministern, som vissa medier påstår. Han har iscensatt verkligheten, en verklighet där ett lands ledarskap står passivt inför ett folkmord.
– Om vi bara accepterar förskjutningen av det som händer i Gaza, så accepterar vi det också för oss själva, säger han.
Det är ett tydligt eko av Brechts paroll: Konsten är inte en spegel att hålla upp mot verkligheten, den är en hammare att forma den med.
Att tro på något, men inte Kristersson
Att ifrågasätta regeringen är inte att hota demokratin, det är att utöva den. Men för borgarklassen, där lojalitet till Nato och till Israel är som en trosbekännelse, är varje avvikande röst ett hot.
– När jag var liten hade jag en bild av min andliga ledare. Jag lärde mig att om jag pratade illa om honom så skulle Gud förvandla mig till sten, säger Aydin.
– Nu känner jag samma sak. Att jag inte får yttra mig. För då finns det konsekvenser.
Hetsen mot Aydin är bara den senaste i en lång rad av attacker mot Palestinarörelsen. I årtionden har den svenska imperialismen knutit sig allt hårdare till USA och Israel. Media följer lydigt efter. De som tyst ser på när bomberna faller över Gaza får prata, de som säger ifrån blir avstängda, smutskastade, blockerade.
Yttrandefriheten är villkorad, mer materiellt än formellt. När Aydin talar ut får han hot. När han använder konst får han hat. När han protesterar fredligt anklagas han för våld. Sanningen är att yttrandefrihet i ett imperialistiskt land som Sverige alltid kommer att villkoras med ett stöd för imperialismen.
Kampen fortsätter
– Att jag är trogen mina moraliska principer betyder inte att jag är en extremist.
Många känner garanterat igen sig. Är kampen mot folkmord extremism? Är kampen mot svält extremism? Är det extremism att vilja stoppa imperialismens härjningar? För varje röst som demoniseras, för varje aktivist som tystas, för varje teatermask som rivs av med våld, växer insikten hos många: För den härskande klassen, för deras politiker och ledarskribenter, så är detta farlig extremism. Men det är helt nödvändigt.
Vi har ett ansvar att tala, att agera, att vägra bli till stenar.