I november 1918 bröt revolutionen ut i Tyskland. På våren 1919 lyckades arbetarklassen ta makten och utropa en bayersk rådsrepublik. Under sin korta heroiska existens var republiken tvungen att inte bara hantera en öppen kontrarevolution, utan även följderna av sin egen bristande erfarenhet. Som Florian Keller från den österrikiska sektionen förklarar, hör dessa händelser till de mest inspirerande inslagen i den tyska revolutionen 1918–23. Lärdomarna därifrån är ovärderliga för dagens revolutionärer.
I november 1918, efter åratal av blodsutgjutelse och misär under första världskriget, fick de tyska arbetarna och soldaterna nog. Ett uppror i flottan i den norra hamnstaden Kiel ledde till ett allmänt uppror som svepte genom Tyskland. Den 9 november hade massorna störtat den hatade kejsaren. ”Novemberrevolutionen” var nu ett faktum, och den tyska kapitalismen hade skakats om i grunden. Dessa händelser banade vägen för arbetarna i den södra delstaten Bayern att ta makten fem månader senare.
Revolutionen i Bayern
Bara några dagar innan revolutionen intog Berlin spred den sig genom Bayern. Den härskande klassen var redan nervös. De räknade med att ledarna för Socialdemokraterna (SPD) skulle tygla arbetarklassen. Den 6 november hölls ett möte med den sista regeringen som den bayerska kungen utnämnt, där de diskuterade en planerad demonstration. Denna demonstration skulle senare komma att bli gnistan som tände revolutionen. Socialdemokraternas ombud Erhard Auer sade självsäkert till de borgerliga ministrarna: ”Tänk inte så mycket på [Kurt] Eisner: Eisner är slut. Det kan ni räkna med. Vi har kontroll över vårt folk. Jag kommer själv delta i demonstrationen. Inget kommer hända.” (Hans Beyer, Die Revolution in Bayern 1918/1919, s. 14. Vår översättning)
Händelserna skulle dock komma att chocka Auer, SPD och den härskande klassen. Dagen därpå störtades den bayerska monarkin. Den första republikanska regeringschefen för Bayern blev Kurt Eisner – ledare för USPD (Tysklands oberoende socialdemokratiska parti), en utbrytning ur SPD som var centristisk, alltså vacklade mellan reformism och revolution.
Den 7 november marscherade hundratusentals människor – varav majoriteten var arbetare – in på Theresienwiese i München i ”freden och frihetens” namn på SPD:s och USPD:s uppmaning. En del av arbetarna leddes in i staden av en blåsorkester som Auer själv stod i fronten för. Denna marsch var främst symbolisk. De socialdemokratiska ledarna hade kallat till den för att avleda den stigande revolutionära stämningen, och den upplöstes kort därefter.
Men en annan del av demonstrationen lyssnade till Eisner. Inför tiotusentals arbetare krävde han omedelbar fred, åtta timmars arbetsdag, hjälp till arbetslösa arbetare och att både den bayerska kungen Ludwig III och den tyska kejsaren Vilhelm II skulle avgå. Han uppmanade även till bildandet av arbetar- och soldatråd innan han ledde en del av folkmassan i en marsch mot arméns baracker.
De krigströtta soldaterna anslöt sig till rörelsen och arbetarna beväpnade sig. Revolutionärerna befriade politiska fångar och ockuperade strategiskt viktiga platser runtom i staden. Ett arbetar- och soldatråd bildades och Eisner valdes till ordförande. På natten flydde Kung Ludwig till sitt gods nära Chiemsee, för att några dagar senare abdikera. Inom loppet av några timmar hade revolutionen satt stopp för Wittelsbach-dynastins 738 år långa styre över Bayern.
Över hela Tyskland hade massornas revolutionära rörelse störtat den gamla monarkin. Men vad skulle ersätta den? Det fanns inget tydligt svar. Den ryska revolutionen – där arbetarna tagit makten med hjälp av sovjeter (’sovjet’ är det ryska ordet för ’råd’ eller ’kommitté’) – var en imponerande förebild för massorna i Bayern och i hela Tyskland. De tyska arbetarna bildade också arbetar- och soldatråd (Arbeiter- und Soldatenräte), som motsvarade de ryska. Men medan den arbetarregim som senare upprättades i Bayern brukar kallas ’Bayerische Räterepublik’ på tyska, så översätts det till ’Bavarian Soviet Republic’ på engelska. För det var precis vad Arbeiterräte var: sovjeter.
I Bayern bildade man även bonderåd i större utsträckning än någon annanstans i Tyskland. Detta var ett bevis på hur djupt revolutionen trängt in i det bayerska samhället, även om det till stor del också var tack vare bröderna Gandorfer: ledare för bayerska bondeförbundets vänsterfalang (Bayerischer Baunernbund, BBB). I december 1918 fanns det redan omkring 7000 aktiva råd i Bayern varav många ansvarade för att organisera det offentliga livet.
Det var tydligt att initiativet låg hos massorna. Precis som i det revolutionära München ockuperade arbetare och soldater offentliga byggnader i Nürnberg, Augsburg, Rosenheim, Passau och Bayreuth. Politiska fångar befriades. Det var endast i Regensburg som borgmästaren – av rädsla för de revolutionära massorna – själv tog initiativet att kalla samman representanterna för de borgerliga partierna, socialdemokraterna och fackföreningarna i stadshuset för att bilda en gemensam ”kommitté för den allmänna ordningen”.
Vid sidan av dessa råd, förblev den gamla statsapparaten som representerade borgarklassens intressen likväl intakt. Det rådde en dubbelmakt, likt perioden som följde februarirevolutionen i Ryssland 1917, där arbetarklassens organiserade makt tillfälligt samexisterade med borgarklassens maktorgan. En sådan situation kunde inte vara för evigt. Förr eller senare var en av klasserna tvungen att segra.
SPD:s och USPD:s roll
När den första chocken lagt sig, insåg den gamla eliten – kapitalisterna, aristokraterna och generalerna, såväl i Bayern som resten av Tyskland – att de tappat kontrollen över situationen. De var inte redo för en direkt sammandrabbning med arbetarklassen och var därför tvungna att främst förlita sig på Socialdemokraternas ledare för att skipa ”lag och ordning”.
Tysklands socialdemokratiska parti, SPD, hade före kriget upprepade gånger lovat att motsätta sig alla imperialistiska konflikter. Men när kriget bröt ut gjorde de en helomvändning och gav sitt fulla stöd till den tyska imperialismens krigsmaskin. I takt med krigets utveckling, växte vänsterfalangens motstånd mot den officiella hållningen. En del av SPD:s parlamentsledamöter tvingades av trycket underifrån till att motsätta sig kriget från en pacifistisk ståndpunkt. När de uteslöts ur partiet 1917, bildade de USPD (Tysklands oberoende socialdemokratiska parti).
USPD:s gräsrötter var arbetare som rörde sig i en revolutionär riktning, men partiledningen vacklade ständigt mellan reformism och revolution.
När novemberrevolutionen bröt ut försökte SPD medvetet hålla tillbaka den. När revolutionen kom till Berlin kände sig SPD:s ledare Philipp Scheidemann tvungen att utropa en republik, men han gjorde det bara för att kunna få kontroll över rörelsen.
I Bayern spelade SPD samma roll, ledda av Erhard Auer med flera. Massorna hade trätt in på scenen och varken statsapparaten eller socialdemokratins ledare kunde hindra dem. SPD:s ledare hade förlorat mycket av sin auktoritet bland arbetarna. Den 8 november, dagen efter revolutionen, konstaterade Auer själv i Münchner Post att Socialdemokraternas ledarskap inte velat ha någon revolution, inte ens mot monarkin.
”Under trycket av det Tyska Fäderneslandets fruktansvärda nöd förvandlades gårdagens massmöte, utan vår inblandning, till en politisk viljehandling som alla delar av befolkningen nu måste leva med.” (Hans Beyer, Die Revolution in Bayern 1918/1919, s. 17, vår översättning)
Men nu var revolutionen ett faktum. Arbetar- och soldatråd sattes upp runt om i regionen och borgerligheten var på defensiven. SPD:s ledarskap ändrade snabbt kurs och låtsades stötta revolutionen. Om de inte gjort det, skulle de helt ha förlorat sitt inflytande över arbetarklassen. I stället försökte SPD:s ledare ta kontroll över de nybildade råden. I allmänhet var de till en början framgångsrika, särskilt utanför München.
Men i München visade sig arbetar- och soldatrådet – känt som det Revolutionära arbetarrådet (Revolutionärer Arbeiterrat, RAR) – vara en bastion för vänstern. RAR representerade Münchens arbetarklass och blev det viktigaste rådet i Bayern. På denna grundval kallade de till bildandet av ett centralråd med representanter från hela regionen.
Eisner valdes officiellt till ledare för RAR och utsågs till ministerpresident (regeringschef) för den nya republiken. Men han hade inget tydligt perspektiv för revolutionen och vacklade ständigt under trycket från massorna å ena sidan, och borgarklassen å den andra. Borgarklassen var i underläge men i stället för att ta ifrån dem makten använde Eisner sin egen och rådens auktoritet för att beskydda dem.
Ett provisoriskt Nationalråd bildades av arbetar- och soldatrådens representanter, fackföreningsrepresentanter och huvudsakligen socialdemokratiska ledamöter från lantdagen (delstatsparlamentet). Redan vid dess första sammanträde lyckades Eisner driva igenom att särskilda socialdemokrater skulle väljas till ministerposter i övergångsregeringen. Auer blev till exempel inrikesminister. Två borgerliga ministrar valdes också in i regeringen. De politiskt mest avancerade delarna av arbetarklassen hatade dessa män på grund av deras roll i kriget. Men i stället för att leda arbetarklassen till makten satsade Eisner i slutändan på att övertyga den gamla monarkistiska statsbyråkratin om att stödja en borgerlig ”demokratisk republik”.
Samtidigt som de gav vissa eftergifter för att lätta på det enorma trycket underifrån, gjorde den nya regeringen allt i sin makt för att leda in revolutionen längs den borgerliga demokratins harmlösa väg. Fem dagar efter upproret försökte regeringen få kontroll över bildandet av soldatråden som dök upp överallt i landet. Ny lagstiftning gav soldatråden mer omfattande rättigheter än i andra delar av Tyskland. Officerarnas makt begränsades kraftigt. Soldatråden fick rätt att avsätta vissa underofficerare, att ansöka om att avsätta andra, och att rekommendera egna ersättare. På ytan verkade revolutionen ha brutit officerarnas makt över ”sina” soldater i Bayern. Men i själva verket reducerade Eisners regering på så sätt soldatråden – som satt på den egentliga makten i sina enheter – till rådgivande organ. Under tiden lämnades den makt arméns toppskikt satt på orörd.
Eisners plan var en återvändsgränd för revolutionen i Bayern. Han planerade att skapa en ”levande demokrati” för massorna och sedan etablera en ”formell demokrati” (det vill säga sammankalla lantdagen). Detta var ett utopiskt försök att försona arbetar-, soldat- och bonderåden med borgerlig parlamentarism.
Hans ståndpunkt återspeglade pressen från borgarklassen å ena sidan, och Münchens organiserade arbetare å andra sidan. Under ett av ministerrådets möten förklarade Eisner att ”[…] även om nationalförsamlingen inte blir som vi tänkt oss kan parlamentet inte längre spela samma roll som tidigare eftersom det inte längre går att styra mot arbetarrådet i Münchens vilja utan att frambringa en andra revolution.” (Hans Beyer, Die Revolution in Bayern 1918/1919, s. 34. Vår översättning)
Eisner stöttade inte verklig arbetardemokrati – alltså att etablera en sovjetstat som den i Ryssland. I slutändan försökte han försona arbetar- och borgarklassens intressen genom en sorts överenskommelse om maktfördelning – ett erkännande av dubbelmakten som rådde i Bayern. Men dessa två klassers intressen är oförsonliga eftersom den enes styre utesluter den andres. Eisners idé om att medla mellan de två klasserna kunde bara leda till demoralisering och förvirring bland arbetarna, vilket gav utrymme för kontrarevolutionen att återhämta sig och slå tillbaka.
Eisner var absolut ingen marxist. Tanken på en verkligt socialistisk revolution – att expropriera de stora godsen och storindustrin – var främmande för honom. Den ekonomiska och politiska makten under den här perioden låg kvar i borgarklassens händer medan den ”levande demokratin” förblev en utopi. Eisner stod likväl till vänster om socialdemokratin, som med borgarklassens stöd förespråkade parlamentariska val runt om i Tyskland för att underminera och slutligen förgöra arbetarråden.
Men de sociala problemen ökade. Efter vapenvilan blev tiotusentals veteraner hemlösa och det rådde en utbredd massarbetslöshet. Bara en socialistisk revolution baserad på arbetarråden hade kunnat lösa arbetarnas problem. Men Eisner kunde inte bryta med borgerligheten vilket ledde till stor besvikelse bland arbetarna på hans regering.
I Tyskland slutade revolutionens första våg i svek. Arbetarna som lyckats besegra den härskande klassen gav sin nyvunna makt till det som traditionellt varit deras parti: Socialdemokraterna. Men Socialdemokraternas ledare gav direkt tillbaka makten till borgarklassen och tillsammans organiserade de en blodig kontrarevolution. Spartakistupproret i januari 1919 i Berlin var ett desperat försök underifrån att stoppa detta svek. Upproret krossades brutalt och dess ledare Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades. Detta innebar slutet för den tyska revolutionens första våg.
Stämningen i Bayern förändrades också snabbt. Eisner gav till sist vika inför borgarklassen och Socialdemokraternas tryck. Samma dag som Spartakistupproret kuvades utlyste han val till lantdagen till den 12 januari. Men när varken Eisner eller USPD tog befälet och det inte fanns något annat parti att vända sig till, demoraliserades arbetarna. Valen slutade i seger för det konservativa BVP (Bayerische Volkspartei, bayerska folkpartiet). Precis som i valet 1912 hade det blivit det starkaste partiet men denna gången med mycket färre röster. Samtidigt vann SPD hela 33 procent, nästan dubbelt så många röster som 1912. USPD, å andra sidan, fick bara 2,5 procent av rösterna.
Valresultaten visade också att landsbygden knappt hunnit börja känna av effekterna av revolutionen förrän nu och att massornas medvetande släpade efter händelserna, trots deras storslagna seger över den gamla regimen. På landsbygden fanns skarpa klassmotsättningar mellan jordbrukare, fattiga bönder och stora jordägare. 230 000 av de fattigaste bönderna använde sammanlagt endast 170 000 hektar, medan de 584 största gårdarna täckte 100 000 hektar! Eisners regering nämnde inte ens en jordreform och lyckades därför inte vinna något stöd från de fattiga bönderna.
Men resultatet speglade även det faktum att ett stort skikt arbetare – som på grund av revolutionen för första gången väckts till politiskt liv – såg SPD och dess nyfunna vänstervridna retorik som det lättaste sättet att uppnå sina mål. Samtidigt lyckades ledarna för det mycket mindre USPD inte framställa sig som ett alternativ till SPD och därför lyckades partiet enbart erhålla en liten andel av rösterna. I slutändan fanns det inga avgörande skillnader mellan USPD:s och SPD:s program och Eisner var oförmögen att lösa Bayerns sociala problem. Således fortsatte klasskampen att uttryckas inom SPD. Dess medlemmar var benägna att dra revolutionära slutsatser av de erfarenheter de gjorde under händelsernas gång. Men dess ledare spelade en medvetet kontrarevolutionär roll.
Revolutionen flammar upp igen
Trots det faktum att parlamentsvalen ägt rum kunde lantdagen inte sammanträda på över en månad på grund av massornas påtryckningar. Händelserna i Bayern utvecklades i en rasande takt under dessa dagar och veckor. Den 12 februari gjorde SPD:s inrikesminister Auer – utan att varna regeringen – ett uttalande om att sammankalla lantdagen. Detta provocerade fram en massdemonstration den 16 februari som samlades på Theresienwiese i München. Under demonstrationen lyftes kravet på en rådsrepublik.
Anarkisten Erich Mühsam beskrev protesten:
”De röda flaggorna hissades framför de offentliga byggnaderna i München. Det såg likadant ut på bostadshusen som demonstrationen passerade. 15 000 personer kan ha deltagit. Bara KPD-blocket utgjorde själva en hel demonstration. Flera regementen ur garnisonen i München bildade slutna formationer. De svårt skadade drogs i vagnar. Många rådsmedlemmar deltog och olika fabriker företräddes av delegationer. Det Revolutionära arbetarrådet tog som huvudarrangör täten bärandes på ett enormt revolutionärt emblem och hälsades entusiastiskt av massorna. Men fastän Eisner körde i spetsen för demonstrationen gjorde han det emot sin egna politiska övertygelse. Han kände sig så pass malplacerad att han vände om sin bil halvvägs igenom och väntade tillsammans med ministrarna Unterleitner och Jaffé i den tyska teatern på massornas delegation, vars talesperson – Gustav Landauer – överlämnade krav å proletariatets vägnar.” (Erich Mühsam, Von Eisner bis Leviné. Die Enstehung der bayerischen Räterepublik. Vår översättning.)
Efter dessa händelser tog Auer ett steg tillbaka och sköt upp sammankallandet av parlamentet samtidigt som han fortsatte att försöka underminera råden bakom kulisserna. Den 19 februari, under de bayerska rådens kongress, lyckades SPD tillslut tvinga dem att flytta sin mötesplats ifrån parlamentsbyggnaden vilket gjorde det möjligt för parlamentet att sammanträda. Samtidigt höll de reaktionära krafterna på att bli otåliga med Eisner och bestämde sig för att ta saken i egna händer.
Den 21 februari 1919 var Eisner på väg mot parlamentets invigande sammanträde där han planerade att tillkännage sin avgång, men han skulle aldrig komma fram. Innan han nått parlamentsbyggnaden sköts han bakifrån av en viss löjtnant greve Arco-Valley. De två skotten träffade honom i huvudet och dödade honom. Innan mordet skrev hans mördare en lapp: ”Eisner är en bolsjevik, han är en jude, han är inte tysk, han känner sig inte tysk, [han] underminerar alla patriotiska tankar och känslor, [han] är en förrädare.” 1
Den borgerliga pressen hade förberett mordet genom en vidrig smutskastningskampanj som öppet visade den gamla adeln, officerarna och kapitalisternas reaktionära åsikter. För dem var Eisner – även om han absolut inte var bolsjevik – en nagel i ögat med sin ”oklara inställning till lag och ordning” och hur mottaglig han var för arbetarnas påtryckningar.
Medan borgarklassen i skymundan gladdes åt hans död spred sig ilskan och förfäran genom Münchens arbetarklass som en löpeld. En medlem i RAR, en kock vid namn Alois Lindner stormade in i parlamentet och sköt mot Auer efter att han valt att sammankalla parlamentet trots mordet. En oidentifierad person sköt och dödade den konservativa parlamentsledamoten Heinrich Osel under tumultet som följde. Lantdagens medlemmar skingrades utan att ha valt en regering.
I efterdyningarna av mordet på Eisner svepte en ny revolutionär stämning genom den bayerska arbetarklassen. De gick omedelbart ut i generalstrejk och reaktionärerna som blivit djärvare på grund av arbetarledarnas vacklande var nu helt paralyserade. En regional kongress för arbetar- och soldatråden sammanträdde den 25 februari och svarade på händelserna genom att överföra den lagstiftande makten till de bayerska rådens centrala exekutivkommitté (”bayerska republikens centralråd”) och bestämde sig för att beväpna arbetarklassen. Hundratusentals arbetare gick på Kurt Eisners begravning den 26 februari. Den första mars utropade arbetar- och soldatrådens kongress sin egen regering.
Händelserna hade nått kokpunkten, men arbetarklassen saknade fortfarande ett tydligt revolutionärt ledarskap. Arbetarnas ledarskap var fortfarande det reformistiska SPD och det centristiska USPD. Det tyska kommunistpartiet (KPD) hade precis grundats. De hade varken särskilt många medlemmar eller särskilt djupa rötter inom arbetarklassen.
Till skillnad från det ryska bolsjevikpartiet som hade bildats som en marxistisk kaderorganisation under ett och ett halvt årtionde innan den ryska revolutionen, hade KPD bildats mitt i den tyska revolutionens hetta. Även om Rosa Luxemburg var skarpt kritisk mot SPD:s ledarskap innan första världskriget grundade hon och några andra Spartakistförbundet först efter att kriget brutit ut.
Den förblev ett löst nätverk av revolutionärer fram till grundandet av Kommunistpartiet vid kongressen den 30 december 1918 till första januari 1919. Partiet hann inte mer än se dagens ljus innan dess mest enastående ledare, Luxemburg och Liebknecht mördades i Berlin.
Men trots dess bristande erfarenhet och svaga rötter inom arbetarklassen, fick deras program om en socialistisk rådsrepublik ett enormt och utbrett stöd i Bayern vilket syntes i massdemonstrationen mot att öppna lantdagen den 16 februari. Den bayerska partiordföranden, Max Levien, var en välkänd och populär person inom arbetarrörelsen som satt som ordförande i Münchens soldatråd. Men detta innebar inte ett stort medlemskap eller en stark organisation för KPD.
Karl Retzlaw, en 23-årig arbetare och organisatör för KPD från Berlin, beskrev ett möte med Levien som tydligt visar kontrasten mellan vilket massivt stöd som fanns för partiets idéer och hur litet partiet i verkligheten var:
”Mötet ägde rum i en av de stora ölhallarna i München. Rummet var fyllt till bristningsgränsen, många satt på stolar och bord eller stod i korridorerna. Jag gissar att det måste ha varit omkring 3000 personer i salen. Trots att det var en timme kvar till att mötet skulle börja var rummet fullsatt. Bordet med högtalare var uppställt på podiet och spelade brassmusik. Vakter höll podiet tomt. Max Levien dök upp med ett stort följe. Jag skulle senare få veta att detta följe utgjorde nästan hela Münchens kommunistparti.” (Karl Retzlaw, Spartakus: Aufstieg und Niedergang, Erinnerung eines Parteiarbeiters, s. 130. Vår översättning.)
Medlemmarna och kadrerna i Kommunistpartiet i Bayern var väldigt oerfarna, även i jämförelse med resten av det tyska partiet. Således begick partiet många misstag. De bojkottade valen till lantdagen och nationalförsamlingen. De vägrade även att utföra något tålmodigt arbete inom fackföreningarna vilket gjorde det väldigt svårt att etablera någon stabil bas inom arbetarklassen och utvidga partiets inflytande. Det gjordes inte heller några försök att föra någon systematisk kamp i syfte att vinna majoritetens stöd inom arbetarrörelsen och råden. Så medan det var ett väldigt inflytelserikt parti hade det inte den organisatoriska styrkan att leda arbetarklassen när tiden var inne. Detta skulle senare visa sig få förödande konsekvenser.
I stället för att arbeta tålmodigt för att bygga partiet hade många medlemmar illusioner i USPD och anarkisterna. Man struntade helt enkelt länge i att bygga ett självständigt parti. Situationen blev så illa att KPD:s nationella ledarskap bestämde sig för att skicka ett antal erfarna kadrer till München för att hjälpa till att bygga partiet. Mest framstående bland dessa var Eugen Leviné, den tidigare nämnde Retzlaw och Paul Frölich. Det var först efter de hade anlänt i mitten av mars 1919 som man systematiskt började bygga particeller på fabriker och i baracker.
Rådsrepubliken på dagordningen
Den skarpa vänstersvängen ledde till en kris inom SPD. Många medlemmar lämnade partiet i avsky efter mordet på Eisner och gick i stället med i USPD eller KPD. Men inget av dessa partier lyckades ta sig an rollen som ledare för rörelsen. Trycket på SPD:s ledarskap ökade underifrån och de svarade genom att lyfta fram ledare för partiet som – åtminstone i ord – hade förespråkat ”sovjetmakt”.
Detta var ingen genuin vänstersväng, utan en manöver i hopp om att bibehålla partiets auktoritet för att kunna använda det för att hålla tillbaka revolutionen. SPD:s ledare stålsatte sig för att motstå en ”andra revolution”. Detta märktes tydligt på det faktum att SPD:s ledare såg till att den nya regeringen, som utropats av rådskongressen, aldrig sammanträdde. SPD stöttade den inte, trots att en av deras medlemmar (Martin Segitz) föreslagits som dess premiärminister! Följaktligen förblev den en regering, endast på papperet.
Borgarklassen kunde inte heller återställa stabiliteten, trots alla sina försök och sitt uttryckliga stöd för SPD. Lantdagen vågade inte sammanträda igen förrän den 17 mars och då valdes Johannes Hoffman (SPD) till premiärminister. Men hans regering hade inget verkligt stöd i samhället, allra minst i München: revolutionens fäste. Den hade inte ens några väpnade styrkor att förlita sig på.
Men borgarklassen kunde inte vänta längre. För att få vinsterna att börja flöda igen behövde de ”lag och ordning”. Förbundsregeringen under Philipp Scheidemann (SPD) hade tillfälligt lyckats tysta hela den tyska arbetarklassen genom att använda sig av de högerextrema frikårerna för att massakrera arbetare. Borgarklassen drog således åt tumskruvarna på den bayerska regeringen för att få dem att följa resten av landets exempel och skapa ”ordning” i denna oregerliga delstat. Med sådana påtryckningar kallade lantdagens äldsteråd till ett sammanträde den 8 april för att regeringen skulle kunna börja styra.
Men för den organiserade arbetarklassen var detta som ett rött skynke. Detta drag visade tydligt i vilken riktning händelserna var på väg: mot att fullständigt undanröja revolutionen och dess landvinningar. Samtidigt hade en socialistisk rådsrepublik utropats i Ungern den andra mars 1919. Idén om en ny revolution för att etablera en rådsrepublik baserad på arbetar- och soldatråden fick nytt liv i Bayern.
De socialdemokratiska ledarna såg klart och tydligt att ännu en direkt sammandrabbning med arbetarna troligtvis skulle leda till att de sopades bort fullständigt och förlorade kontrollen över rörelsen. Därför bestämde sig en del av ledarskapet för att stödja kravet på en rådsrepublik för att sedan kunna oskadliggöra den. Man antog resolutioner för att utropa en rådsrepublik på ett antal av SPD:s möten. På ett möte under natten mellan den 4 och 5 april där ”Bayerska republikens centralråd” – ledarna för SPD, USPD och BBB samt några anarkister – deltog, fattades beslutet om att utropa en rådsrepublik. Men till allas förvåning lade KPD:s representant, Eugen Leviné, den enda rösten mot förslaget. Hans förklaring är värd att citera i sin helhet:
”Vi kommunister hyser de största av misstankar mot en rådsrepublik som stöttas av de socialdemokratiska ministrarna Schneppenhorst och Dürr som hela tiden stridit mot idén om sovjetmakt med alla tillgängliga medel. Vi kan bara förklara det som de korrupta ledarnas försök att ansluta sig till massorna genom en till synes revolutionär handling, eller som en avsiktlig provokation.
Vi vet baserat på exempel från norra Tyskland att majoritetssocialisterna [ett vanligt ord för SPD vid den här tiden] ofta eftersträvade att driva fram förhastade åtgärder i syfte att sedan kunna kväva revolutionen desto mer effektivt. Hela det här tillvägagångssättet kräver yttersta vaksamhet. Att utropa en rådsrepublik är inte något skrivbordsbeslut, det är resultatet av proletariatets långa kamp och seger.
Proletariatet i München står fortfarande inför sådana strider. Vi förbereder oss för [rådsrepubliken] och vi har tid. Att utropa en rådsrepublik i nuläget vore extremt ogynnsamt. Massorna i norra och centrala Tyskland är besegrade. Först nu har de börjat samla sina styrkor igen för nya strider och Bayern är inte en ekonomiskt oberoende region som skulle kunna hålla ut på egen hand särskilt länge. Efter den inledande smekmånaden skulle följande ske: majoritetssocialisterna skulle dra sig undan vid första bästa tillfälle och medvetet förråda proletariatet. USPD skulle ansluta, sedan ge efter, börja vackla, förhandla och således bli omedvetna förrädare. Och vi kommunister skulle behöva betala för era handlingar med våra främsta revolutionärers blod.” (Beyer, Die Revolution in Bayern, s. 75. Vår översättning.)
Denna förutsägelse skulle tragiskt nog komma att bekräftas in i minsta detalj, som vi kommer att se. SPD-ledarnas egentliga motiv med att etablera en rådsrepublik var att driva Münchens arbetare till uppror för tidigt, för att separera arbetarklassens mest avancerade skikt från den bredare massan av bönder och arbetare. På så sätt skapade de förutsättningarna för att kunna mobilisera kontrarevolutionen. Det var exakt detta som hade hänt i Berlin: de mest avancerade skikten i arbetarklassen drevs till ett uppror innan massorna över hela landet övertygats om dess nödvändighet, vilket slutade i ett blodigt nederlag. Nu såg SPD:s ledare Berlin som modellen för att besegra den bayerska arbetarklassen.
Enligt olika vittnen, exempelvis den bayerska krigsministern, argumenterade Schneppenhorst från SPD särskilt starkt för att utropa rådsrepubliken. Innan den utropats och den gamla regeringen blivit avsatt argumenterade han till och med för att man skulle vänta några dagar för att kunna vinna andra städer till idén om en rådsrepublik! Sedan lämnade han München och reste till norra Bayern för att, enligt egen utsaga, ”förespråka idén om en rådsrepublik”. I själva verket anslöt han sig direkt till Hoffmans regering som hade flytt München till Bamberg och börjat rekrytera kontrarevolutionära trupper (de ”vita”) och de halvfascistiska frikårerna.
Den ”pseudo-sovjetiska republiken”
Den så kallade sovjetiska regeringen utropades slutligen den 6 april och möttes entusiastiskt av arbetare över hela Bayern. Under den initiala entusiasmen hade nästan alla de större råden i södra Bayern och de större städerna – utom Nürnberg – anslutit sig till regeringen den 8 april. Men redan den 9 april hade det hela börjat falla i spillror. I vissa städer, som Ingolstadt och Würzburg störtades rådens styre av kontrarevolutionära soldater och studenter med borgarklassens stöd.
Samtidigt gjorde SPD:s ledare en helomvändning och uppmanade folket att försvara parlamentet och den officiella regeringen, fastän det bara några dagar tidigare varit de som manat vänsterorganisationerna i München att utropa rådsrepubliken. I många av arbetar- och soldatråden innebar SPD-ledarnas nya och öppet kontrarevolutionära inställning att stödet för en rådsrepublik inte längre hade majoritet. Detta skärpte motsättningen mellan SPD:s ledarskap och dess medlemmar. Mitt i all förvirring kunde SPD regeringen och reaktionärerna hålla fast vid makten i viktiga städer, särskilt i norra Bayern.
Efter att SPD:s ledare i München antingen valt att fly staden eller bara ställt sig vid sidan om i hopp om att rådsmakten skulle falla av sig självt, kom sovjetregeringen att ”ledas” av en rad slumpmässiga personer, som anarkisterna Erich Mühsam och Gustav Landauer. Dessa herrar var inga revolutionärer, utan bohemiska excentriker som saknade något verkligt stöd inom arbetarklassen. Allt de hade att erbjuda var en aldrig sinande ström av romantiska och fullständigt utopiska idéer.
Paul Frölich (KPD) som senare skulle komma att skriva en bok om händelserna i rådsrepubliken beskrev dessa figurer på följande sätt: ”De herrar som ingick i konspirationen röstade på varandra. Politisk erfarenhet var inte ett kriterium. På så sätt kom denna samling av ömtåliga själar och virrpannor att få en ledande position.” (Paul Frölich, Die Bayerische Räterepublik: Tatsachen und Kritik, s. 19. Vår översättning.) Franz Lipp, som valts till folkkommissarie för utrikespolitik, visade sig vara psykiskt sjuk. På Mühsams inrådan kom han även att väljas till ordförande för exekutivrådet (och blev därmed även ordförande för hela regeringen), trots att ingen visste vem han var. Efter att han bland annat försökt förklara krig mot Württemberg och Schweiz för att de vägrat låna ut tåg till Bayern avsattes han och skrevs in på ett mentalsjukhus.
USPD var totalt paralyserade, precis som Leviné hade förutsett. Efter mordet på Eisner blev pacifisten Ernst Toller partiordförande. Han tog sig an att leda både centralrådet och regeringen fastän han bara hade några månaders politisk erfarenhet.
Under hans ledning hände absolut ingenting. I stället för att bygga en ny samhällsordning utlyste man 7 april till en nationell helgdag. I stället för att mobilisera och beväpna arbetarklassen för att ockupera de centrala trafik- och kommunikationscentra, organisera republikens försvar, försäkra tillgången till livsnödvändigheter och expropriera de stora industriföretagen valde dessa herrar den 7 april att ”expropriera” universitetet! Frölich skriver:
”En lilaröd affisch utsmyckade gatuhörnen: Proletariatets diktatur! Borgarklassen hade störtats – med en affisch. Arbetarklassen hade lyfts upp i sadeln, av de politiska äventyrarnas romans, utan att ha rört en muskel. Proletariatets diktatur bestod utav en enda sak: en helgdag.” (Paul Frölich, Die Bayerische Räterepublik: Tatsachen und Kritik, s. 22. Vår översättning.)
Arbetarklassen tog varmt emot denna nya ”rådsrepublik”. Men i praktiken hade den inte tagit makten i sina egna händer efter förkunnandet av den nya regimen. Samtidigt spred borgerlig propaganda skräckhistorier om situationen i München, särskilt bland bönderna som vid den här tiden utgjorde 40 procent av Bayerns befolkning. En rad bonderåd – som dominerades i allt större utsträckning av rika bönder och som därför alltmer kom under högerfalangen inom BBB:s inflytande – utlyste en matsanktion mot München vilket förvärrade den redan existerande bristen på mat. Rådsrepubliken var i allvarlig fara.
Det var inte förrän den 10 april som sovjetregeringen började beväpna arbetarna, och även då hittade man bara totalt 600 gevär. Sovjetregeringen utfärdade en förordning som bad den kontrarevolutionära borgarklassen att lämna över sina vapen. Men utan makten att driva igenom den sortens förordning fick det patetiska resultat.
Palmsöndagskuppen
Kontrarevolutionens självförtroende ökade. Förlamningen som varade dagarna i ända ledde dem till slutsatsen att ett enda hårt slag var allt som krävdes för att fälla den nya rådsrepubliken. Alfred Seyffertitz – befälhavare för den kontrarevolutionära ”republikanska försvarsstyrkan” som fortfarande opererade i staden och som inte stod under arbetarrådens kontroll – reste till Bamberg efter att ha rådslagit med SPD-ledarna i München. Där fick han tillåtelse av premiärminister Hoffmann, som befann sig i exil, att störta sovjetregeringen.
Kuppen genomfördes på palmsöndagsmorgonen den 13 april 1919. Det dök upp affischer undertecknade av ”hela München-garnisonen” som förklarade att centralrådet var avsatt. Republikanska försvarsstyrkan ockuperade centralrådets lokaler och arresterade ett antal av rådsrepublikens ledare, däribland Erich Mühsam som transporterades ut ur München.
KPD hade inledningsvis avvisat idén om att utropa en rådsrepublik genom ett skrivbordsbeslut. På den punkten hade de haft rätt. Att ta makten hade varit äventyrligt och endast stärkt kontrarevolutionen. Först och främst hade man behövt övertyga den breda massan, särskilt bönderna. Men nu var rådsrepubliken ett faktum och den stöddes av stora delar av arbetarklassen. Rådsrepublikens nederlag skulle innebära revolutionens nederlag, vilket arbetarklassen insåg.
Icke desto mindre vacklade KPD inför kontrarevolutionen. Med den blodiga erfarenheten av det misslyckade Spartakistupproret och morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg färskt i allas minne övervägde ledarskapet att erkänna sig besegrade. Paul Frölich rapporterar att ledarskapet först diskuterade ifall de borde ”[erkänna] skiftet [det vill säga kuppen] som fullbordat faktum, som partiet skulle behöva anpassa sitt agerande till”. (Paul Frölich, Die Bayerische Räterepublik: Tatsachen und Kritik, s. 31. Vår översättning.)
Men stämningen inom arbetarklassen var helt annorlunda. Redan innan kuppförsöket fanns det en stark press från arbetarklassen och soldaterna på att det nygrundade KPD skulle ansluta sig till sovjetregeringen – och till och med helt ta över den. När nu kontrarevolutionen hotade alltmer började massorna mobilisera och de var redo att kämpa tillbaka. Revolutionens plötsliga uppsving tog KPD:s ledare på sängen. Retzlaw rapporterade att: ”en revolutionär stämning som förvånade oss, har nu uppstått. Utöver våra egna partimedlemmar är tusentals arbetare redo att kämpa. Samtidigt har väpnade konfrontationer med vita trupper inträffat överallt i staden.” (Retzlaw, Spartakus, s. 141. Vår översättning.)
KPD visste att rådsrepublikens utropande varit till hälften äventyr, till hälften provokation. Men nu när den var ett faktum och arbetarna mobiliserade för att försvara den mot öppen kontrarevolution kunde partiet inte längre bara stå och se på.
Partiet kallade därför till att bilda enheter av beväpnade arbetare. Många soldater anslöt sig också till arbetarna vilket ökade trycket på de kontrarevolutionära trupperna som drog sig tillbaka till centralstationen i München. Till sist stormades stationen men Seyffertitz och andra kontrarevolutionärer undvek att dödas eller tillfångatas genom att fly med tåg. Trots alla ledarskapets misstag och felbedömningar samt kontrarevolutionens resurser kunde arbetarna i München enkelt besegra den borgerliga kontrarevolutionen och placera makten i Kommunistpartiets händer.
KPD vid makten
Den 13 april förkunnade en kongress av arbetar- och soldatråd att det gamla centralrådet var upplöst. En ny aktionsgrupp på 15 personer bildades som blev den nya regeringen. Den nya regeringen bestod av medlemmar från SPD, USPD och KPD men kontrollerades av kommunisterna med Leviné som ordförande. Den nya sovjetregeringens program var onekligen ett program för en fullständig social revolution.
Bayerns röda armé bildades runt kärnan av de revolutionära trupper som besegrade kuppen. Den leddes av Rudolf Egelhofer, en 24-årig sjöman. Bankerna skulle ställas under statlig kontroll. Man kunde bara ta ut pengar med ett tillstånd från arbetarråden. Om man ville ta ut över 1200 mark krävdes till och med ett tillstånd från folkkommissarien för finanser. Den offentliga förvaltningen ställdes under arbetarrådens kontroll, som i sin tur kunde avskeda tjänstemän som arbetade mot sovjetmakten. Man konfiskerade stora mängder livsmedel från spekulanter för att säkra tillgången till förnödenheter. Det fanns planer på att föra över kontrollen över produktionen till fabriksråden. För första gången i historien bestämde arbetarna i München och kringliggande områden över sitt eget öde.
Segern mot kontrarevolutionen gav klarhet i situationen och ökade de mest avancerade arbetarnas självförtroende massivt. Illusionerna som många arbetare tidigare haft i SPD-ledarna gick upp i rök och arbetarna i München rörde sig skarpt åt vänster. Men på annat håll var de objektiva förhållandena inte så fördelaktiga. Sovjetrepubliken var isolerad i södra Bayern kring München och kontrarevolutionära trupper marscherade mot den.
Trots de ogynnsamma villkoren började sovjetregeringen omedelbart bygga upp ett beslutsamt försvar. Man levererade 20 000 gevär till fabrikerna där röda garden bildades. Man bildade en röd armé av soldater och volontärer, som genomsyrades av en internationalistisk anda. Ryska och italienska krigsfångar, samt många österrikare, anslöt sig till armén. Borgarklassen och kontrarevolutionärerna var avväpnade, men nya hot fortsatte att uppstå. Retzlaw skriver:
”Barackerna var fortfarande fyllda av soldater, som hade avväpnats men som inte ville återvända hem. Vi fick veta att deras officerare övertygat dem att stanna. De fick betalt av Berlin och andra vi inte kände till […] Vi fick räkna med en kupp från vissa delar av armén dagligen. Av denna anledning uppmanade vi arbetarna att träffas utomhus och i Münchens stora hallar varje dag. På så vis var arbetarna alltid redo att ingripa och de kontrarevolutionära officerarna vågade sig inte på ett kuppförsök.” (Retzlaw, Spartakus, s. 147. Vår översättning.)
För att mobilisera arbetarna och organisera ett försvar utropade man en tio dagar lång generalstrejk. Men detta beslut satte käppar i hjulet för rådsrepublikens ekonomi vilket avslöjade hur skakig grund den vilade på.
Hälsningar från Lenin
Beskedet om att arbetarna tagit makten skapade entusiasm över hela världen. Att man utropat en till sovjetrepublik – tillsammans med de ryska och ungerska republikerna – sågs långt bortom Bayerns gränser som ännu ett steg på vägen mot en internationell socialistisk revolution, som vid det här laget verkade ostoppbar. KPD hoppades att kampviljan hos resten av Tysklands arbetare skulle återupplivas när de väl hörde talas om den nyetablerade rådsrepubliken i Bayern.
Nyheten nådde även Sovjetryssland, dit Leviné skickat revolutionära hälsningar. Vid den här tiden var ryska inbördeskriget inne i ett kritiskt stadium och den unga sovjetmakten hotades av förintelse. Men Lenin, som själv hade bott i München i två år i början av 1900-talet, tog sig trots allt tid att svara. Hans meddelande till Leviné är värt att citera i sin helhet:
”Hälsningsmeddelande till den bayerska rådsrepubliken,
Vi tackar er för ert hälsningsmeddelande och för vår del hälsar vi helhjärtat den bayerska sovjetrepubliken. Vi ber er enträget om att få mer frekvent och precis information angående följande. Vilka åtgärder har ni vidtagit för att kämpa mot borgerlighetens bödlar, Scheidemanns underhuggare med flera; har råd för arbetare och tjänstefolk bildats i olika stadsdelar; har arbetarna beväpnats; har borgerligheten avväpnats; använder ni reservlagren av kläder med mera för att ge omedelbart och omfattande stöd till arbetarna, och särskilt lantarbetarna och småbönderna; har kapitalisternas fabriker och rikedomar i München och de kapitalistiska bondgårdarna i dess omgivning konfiskerats; har småböndernas bolån och hyresinbetalningar upphävts; har lantarbetarnas och de okvalificerade arbetarnas löner dubblats eller tredubblats; har alla papperslager och tryckpressar konfiskerats för att kunna trycka folkliga flygblad och tidningar till massorna; har ni infört sex timmars arbetsdag med två eller tre timmars utbildning inom statlig administration; har ni tvingat Münchens borgare att lämna ifrån sig sina överflödiga hus så att arbetare omedelbart kan flytta in i bekväma lägenheter; har ni tagit över alla banker; har ni tagit gisslan från borgarklassens led; har ni infört högre ransoner för arbetarna än för borgerligheten; har ni mobiliserat alla arbetare till ett försvar och för att sprida ideologisk propaganda i grannbyarna? Att implementera dessa och liknande åtgärder så snabbt och så omfattande som möjligt tillsammans med egna initiativ från arbetar- och lantarbetarråden och – skiljt från dessa – småböndernas råd, bör stärka er position. Ni måste införa nödskatt för borgerligheten och verkligen förbättra arbetarnas, lantbrukarnas och småböndernas levnadsvillkor till varje pris.
Med hjärtliga hälsningar och lyckönskningar.
Lenin”2
Trots händelsernas blixtsnabba förlopp och trots att han inte hade tillgång till all information är dessa rader bevis för hur väl Lenin förstått rådsrepublikens uppgifter och hur otillräckliga deras metoder var. Rådsrepubliken löste faktiskt aldrig jordfrågan. Lenin var fullt medveten om att den bayerska rådsrepublikens situation var extremt osäker med tanke på arbetarklassens nederlag i övriga Tyskland. Därför försökte han efter bästa förmåga beskriva hur revolutionen ändå skulle kunna lyckas i sitt brev. Men brevet hann inte fram till München förrän 27 april, då nederlaget redan var ett faktum.
Det här korta dokumentet är en ritning över hur en revolution skulle kunna lyckas trots de svåraste av omständigheter. Lenins förslag står i skarp kontrast till stalinisterna, som senare skulle argumentera för att slopa böndernas och arbetarnas krav för att kunna alliera sig med den ”progressiva borgarklassen” mitt under det spanska inbördeskriget.
Tvärtom kan rådsrepubliken endast lyckas om den inför radikala åtgärder för att höja levnadsstandarden hos de fattigaste och oorganiserade lagren av arbetarklassen och bönderna i hela regionen. Sådana åtgärder är nödvändiga för att ge dem något att kämpa för och som sporrar dem till att agera själva. Utan några illusioner i borgarklassen, som planerade att dränka revolutionen i blod, var revolutionen tvungen att avancera beslutsamt och utan nåd mot reaktionen.
Kampen mot kontrarevolutionen
Efter triumfen mot palmsöndagskuppen vann rådsrepubliken några viktiga segrar mot Hoffmans regering, som försökte använda militären för att förgöra arbetarnas makt. Det blev snabbt tydligt att det inte skulle gå att använda den vanliga bayerska armén mot revolutionen. I staden Freising bestämde sig till exempel 1200 soldater i första skyttebataljonen den 15 april för att lämna över sina vapen och flytta till Regensburg efter att ha diskuterat med revolutionärerna. Officerarna hade inget annat val än att lyda soldaternas vilja. Röda armén gick segrande ur redan de första sammandrabbningarna. Den 15 april drev de ut de vita ur distrikten Allach och Karlsfeld i norra München. Den 16 april tvingade den röda armén det vita gardet att helt retirera från Dachau där arbetarna från krutfabriken bara en dag tidigare överraskat hundratals vita soldater och avväpnat dem.
Men dessa initiala segrar passerade snabbt och revolutionärerna lyckades inte ta tillvara på dem. USPD:s partiordförande Ernst Toller som nyligen blivit avsatt från regeringen spelade en mycket negativ roll. Som befälhavare över röda arméns trupper i Dachau försökte han få till stånd förhandlingar med de vita, som var tillbakapressade, i stället för att gå på offensiven. Detta var inte heller sista gången han skulle komma att spela en så eländig roll. Hans handlingar lät Hoffmans regering återhämta sig och förbereda en motattack. När det blev tydligt att revolutionen misslyckades med att vinna avgörande stöd utanför München kastades rollerna om och motoffensiven började.
Hoffmans styrkor var, till skillnad från röda armén, stridshärdade kontrarevolutionära trupper som inte hyste några illusioner i förhandlingar. Först ibland dem var frikårerna som kom från hela Tyskland. De hade därtill de kontrarevolutionära veteranerna som redan dränkt flera arbetarrevolter i blod i norra och centrala Tyskland. Av alla dessa blodtörstiga grupper var ”Marinebrigade Ehrhardt” den mest ökända. Den skulle senare komma att bli känd som de huvudsakliga styrkorna i Wolfgang Kapps kuppförsök, den så kallade ”Kappkuppen”, 1920.
De bayerska kapitalisterna investerade stora summor pengar i detta blodiga försvar av sina rikedomar. Överbefälhavaren för Bayerns försvarsmakt, Arnold Ritter von Möhl, skrev till Hoffman: ”Grupper av bankmän förde över 690 000 mark till arméns överbefälhavare för att stärka trupperna.” (Beyer, Die Revolution in Bayern, s. 131. Vår översättning.) Med dessa resurser kunde Hoffmanregeringen mobilisera omkring 60 000 beväpnade män som nu avancerade snabbt.
Den 20 april erövrades Augsburg av de vita. Men i förorterna pågick det bittra motståndet i ytterligare tre dagar. Augsburg hade först inte gått med i rådsrepubliken men arbetarna där var inte beredda att acceptera den ovillkorliga underkastelse och avväpning som stadens befälhavare för USPD förhandlat fram med frikårerna.
Slutet för den bayerska rådsrepubliken
Situationen förvärrades snabbt och nederlaget var bara en tidsfråga. KPD bestod av de mest beslutsamma revolutionärerna men partiet var bara några månader gammalt. Det hade inte lett arbetarklassen till makten utan hade snarare tvingats att ta makten under påtryckningar från arbetarklassens mest avancerade skikt. Det hade inte de nödvändiga kadrerna som kunde leda kampen utan fick i stället förlita sig på oerfarna kommunister eller fullständigt opportunistiska element som Ernst Toller. Det var inget väl beprövat parti med djupa rötter bland arbetarna. Detta innebar att rådsrepublikens sista dagar fick en väldigt kaotisk karaktär.
Fastän många arbetare ville strida in i det sista fanns det mer vacklande element som hoppades på en kompromiss med de vita. Under dessa omständigheter kunde Toller än en gång få övertaget. Han hade arbetat bakom kulisserna för att sabotera KPD:s regering i ett försök att komma tillbaka som ledare för rådsrepubliken. Genom att väcka förhoppningar om att förhandla fram en lösning, lyckades han få med sig de flesta arbetarråd den 27 april och driva kommunisterna från makten. Men arbetarnas förhoppningar skulle snart gå upp i rök. Ropen efter förhandlingar hade fullständigt avväpnat arbetarklassen inför de vita som avancerade. Därför hade Hoffman inget intresse av att förhandla. Reaktionärerna beräknade att det var dags för kontrarevolutionen att utkräva sin brutala hämnd på arbetarna. De ville fullständigt utplåna varenda tanke på revolution en gång för alla.
När kommunisterna hade drivits ut ur regeringen var rådsrepublikens mest hängivna försvarare borta och den nya regeringen planerade att helt ge upp allt motstånd. Den första maj var München helt omringat och den andra maj var det fullständigt erövrat. Den sista staden som föll var Kolbermoor i Rosenheimdistriktet (Oberbayern) den 3 maj. Kontrarevolutionen kunde nu utkräva sin hämnd.
Revolutionärer jagades och mördades skoningslöst. Officiellt dog 38 av regeringens soldater och 93 av röda arméns medlemmar i striderna. Men många andra källor rapporterade att de reaktionära trupperna mördade upp till 2000 arbetare och soldater ur röda armén. Om man läser statistiken dyker dessa dödsfall upp antingen som summariska avrättningar, dödsolyckor eller inte alls. Till exempel tillfångatogs 21 medlemmar i Katolska gesällföreningen medan de planerade en teaterföreställning. Alla torterades och några av dem misshandlades till döds. De som hade ”tur” sköts ihjäl. Sjömannen Rudolf Egelhofer, ledaren för röda armén, och Kurt Landauer blev också mördade, precis som många andra offer. Eugene Leviné tillfångatogs och ställdes inför rätta. Leviné visste att hans tid var kommen och höll ett eldigt försvarstal från vittnesbåset:
”Vi kommunister är praktiskt taget döda män på tjänstledighet. Detta är jag fullt medveten om. Jag vet inte om ni kommer att förlänga min ledighet eller om jag kommer att behöva ansluta mig till Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Oavsett vilket inväntar jag er dom med lugn och inre ro. För jag vet att, vad er dom än blir, kan händelserna inte stoppas…
Och likväl vet jag att förr eller senare kommer andra domare att sitta i den här salen och då kommer de att straffas för högförräderi, [de] som handlat emot proletariatets diktatur.
Uttala er dom om ni anser den vara riktig. Jag har endast strävat efter att hejda era försök att smutsa ned min politiska aktivitet, sovjetrepublikens fana som jag känner mig så tätt kopplad till, och arbetarna i Münchens heder. De – och jag med dem – har alla försökt att efter bästa förmåga göra vår plikt gentemot Internationalen, den kommunistiska världsrevolutionen.” (Rosa Leviné-Meyer, The Life of a Revolutionary, s. 217–8. Vår översättning.)
Några dagar senare dömdes han till döden och avrättades, ett beslut som stöttades av SPD-regeringen i Bayern.
Max Levien lyckades fly till Österrike där regeringen, ledd av socialdemokraten Renner, bestämde sig för att låsa in honom i över ett år medan de övervägde att skicka tillbaka honom till Bayern, där han med största sannolikhet skulle gå samma öde till mötes som Leviné. Han blev till sist frisläppt och emigrerade till Sovjetunionen, där han 1937 skulle komma att falla offer för Stalins blodiga utrensningar. Denna ledare för den bayerska rådsrepubliken sköts ihjäl för sitt ”medlemskap i en anti-sovjetisk terroristorganisation”. Stalins slaktare lär säkerligen ha missat denna tragiska ironi.
Efter nederlaget tog det inte lång tid för den öppna reaktionen att ta makten i Bayern. Gustav Ritter von Kahr blev premiärminister 1920 och styrde Bayern på ett sätt som påminner om en militärdiktatur. Fascistiska gäng tilläts bildas och röra sig fritt, vilket visas i Hitlers misslyckade kuppförsök 1923. Men trots att arbetarklassen besegrades levde de revolutionära traditionerna och minnet av dessa mäktiga händelser vidare. De bayerska arbetarna hade stridit och förlorat, men under dessa strider drog de värdefulla lärdomar och fortsatte delta i de revolutionära händelser som uppstod i Tyskland under åren som följde.
Karl Marx beskrev år 1871 hur Paris arbetare ”stormade himlen” när de grundade kommunen och höll sig kvar vid makten i flera veckor. Vid första anblick kan det verka passande att jämföra erfarenheten från den bayerska rådsrepubliken med händelserna i Pariskommunen. Båda var heroiska men i slutändan misslyckade försök att genomföra en proletär revolution.
Men mycket hade förändrats mellan 1871 och 1919. Europas arbetarklass var inte som den än gång var. Paris ansågs 1871 vara den mest revolutionära staden på jorden. Bayern ansågs 1919 vara en av Tysklands mest konservativa regioner, en stämpel som sitter kvar än i dag. Den bayerska rådsrepubliken var absolut inte isolerad till en stad, den var snarare en länk i den långa kedjan av revolutionär kamp under denna period, som utkämpades av en mycket starkare arbetarklass: i Tyskland, i Europa och på världsskala.
Kort sagt var arbetarklassen långt mycket starkare än den varit 50 år tidigare. Under dessa omständigheter kunde till och med en liten och väldigt ung marxistisk organisation som KPD spela en mäktig roll. Men med det sagt var dess historiska uppgifter bortom dess små styrkors kapacitet. Den viktigaste lärdomen från den bayerska rådsrepubliken – och hela den tyska revolutionen – är att ett parti som är i stånd att leda arbetarklassen till makten inte kan bildas mitt i stridens hetta. Det måste tålmodigt byggas innan revolutionen börjar.
Det tyska kommunistpartiet bildades i december 1918 med erfarenheterna från den mest betydelsefulla händelsen i mänsklighetens historia färskt i minnet: den ryska revolutionen. Tragiskt nog hade dess unga och oerfarna kadrer inte tid att tillägna sig dessa mäktiga händelsers viktiga lärdomar innan de själva kastades in i den virvelvind som var den tyska revolutionen.
Ett århundrade senare nalkas en ny epok av världsrevolution. En ny generation träder in på kampens väg, utan att tyngas ned av det förflutnas nederlag. Arbetarklassens enastående styrka innebär att den härskande klassen inte kommer att kunna besegra arbetarrörelsen med samma snabba och dödliga slag som under 1920-talet. Därför har vi tid att förbereda oss. Den måste vi använda effektivt.
Under tiden vi har framför oss är det viktigt att vi bygger en stålsatt marxistisk organisation med rötter i arbetarklassen. Till vår hjälp har vi tillgång till rikligt med lärdomar från tidigare generationers klasskämpar och deras uppoffringar: från den ryska revolutionen, den tyska revolutionen och den bayerska rådsrepubliken. I dag är det den marxistiska tendensen som bevarar den bayerska rådsrepublikens heroiska minne som en del av arbetarklassens dyrbara arv.
Det är vår plikt gentemot den generationens revolutionärer att vi studerar och lär från deras segrar såväl som deras misstag. Och att vi i god tid, på förhand, bygger det revolutionära partiet som kan leda arbetarklassen till att gripa makten och genomföra den socialistiska samhällsomvandlingen.
Fotnoter:
1. Ralf Höller, ”Der Jude Eisner,” Zeit, https://www.zeit.de/2019/07/antisemitismus-kurt-eisner-freistaat-bayern-rechtsextremismus-attentat. Vår översättning.
2. Vladimir Lenin, ”Message Of Greetings To The Bavarian Soviet Republic,” April 27, 1919, Marxist Internet Archive, Accessed June 3, 2021. https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1919/apr/27.htm. Vår översättning.