De flesta har hört talas om ungdomsrevolten 1968, eller 68-rörelsen som den har kommit att kallas. Men hur startade den och vad innebar den egentligen? I Frankrike maj 1968 exploderade det kapitalistiska samhällets motsättningar i en folklig revolutionär resning där studententrörelsen och arbetarrörelsen gick hand i hand i massprotester mot högerregeringen under general de Gaulle. Kampen utvecklades och hela Frankrike stod stilla under 10 miljoner arbetares kontroll. Strejkkommittéer tog över livsmedelsdistributionen på flera ställen och presidenten flydde till Tyskland för att förbereda en militär reaktion för att krossa revolutionen. Kampen dog ut men det var inte på grund av militär repression. Följande artikel behandlar händelseförloppet och analyserar orsakerna till hur denna enorma rörelse kunde kvävas.
Händelserna i Frankrike och i resten av Europa i maj 1968 har gått till historien som en rörelse av ett nytt framväxande skikt av studenter som protesterade mot det moderna samhällets konsumtion, livsstil och auktoriteter såsom polis och kyrkan. Bilden av 68-rörelsen är förenklad. Den presenteras ofta som en ungdomsrevolt vars mål var små förändringar inom ramen för det borgerliga samhället.
Det pratas mindre om arbetarklassens roll: om massmobilisering, strejkrörelser och upprättandet av fabriksråd. Arbetarklassens kamp har begravts i historieskrivningen för att man enkelt ska kunna reducera den revolutionära situationen i maj till enbart en rörelse av frasradikala ungdomar och studenter. På så sätt blir den inte farlig som ett exempel för arbetarrörelsen att ta lärdom av. Den revolutionära vågen som uppstod var mycket mer än bara en ungdomsprotest mot den äldre generationen. Det var en tid av politisk kamp. En tid då den politiska medvetenheten var hög, folk organiserade, och målet var socialismen. I maj 1968 stod revolutionen för dörren. Men vad var det egentligen som hände? Och varför dog rörelsen ut så snabbt?
Studenterna tar ledningen
Den dåvarande högerregeringen i Frankrike hade en bild av att arbetarklassen var passiviserad på grund av förbättrade materiella levnadsvillkor och den fackliga reformistiska byråkratins stora inflytande på massorna. Också bland intellektuella ”universitetsmarxister” och inom byråkratin i arbetarrörelsen; både i fackföreningarna, socialdemokratin och det stalinistiska franska kommunistpartiet (PCF), fanns en syn på att revolutionen var långt borta och att den franska arbetarklassen blivit förborgerligad och avradikaliserad. Men det skulle visa sig att det var en grov felräkning att tro att folk skulle hålla sig fogliga mitt under en högkonjunktur och efter åratal av ekonomisk tillväxt och förbättrade materiella villkor. Händelserna under maj 1968 visade på motsatsen. De visade på kraften i arbetarrörelsen när den sätts i rörelse och blir medveten om sin historiska uppgift – att förpassa kapitalismen till historiens skräphög och bygga ett nytt socialistiskt samhälle.
Studenterna och deras olika organisationer spelade en stor roll i och inför händelserna i maj. Olika studentgrupperingar hade under 60-talet varit aktiva i solidaritetskampanjen med Algeriets befrielse och Vietnamrörelsen. Inom studentvärlden uppstod många nya vänstergrupperingar som stod utanför de traditionella arbetarrörelseorganisationerna. Dessa växte mycket och radikaliserades av det politiska klimatet som uppstod i motståndet mot imperialismen och i den solidaritet som skapades med de koloniala frihetskamperna i Algeriet och Vietnam.
Samtidigt mötte en ny generation studenter ett styvt motstånd och ett fientligt klimat på universiteten från den gamla reaktionära eliten som motsatte sig den bredare rekryteringen till högre utbildning. Situationen för studenterna var på många sätt mycket dålig. De levde på små marginaler och den kraftiga ökningen av studenter hade gjort att kvalitén på undervisning och på lokalerna på universiteten höll låg standard. Det lyftes krav på förbättring men de möttes med kalla handen av högerregeringen. Till slut blev situationen ohållbar och studenterna gick ut i strejk.
Strejkrörelsen drev från början mest konkreta krav för bättre villkor men snabbt växte en politisk medvetenhet fram där de mest medvetna studenterna insåg att det borgerliga samhället och kapitalismen inte kunde lösa studenters problem och situation. Detta tillsammans med den aggressiva imperialismen, som ihärdigt bekämpade den koloniala frigörelsen, skapade förutsättningar för en revolutionär medvetenhet att växa fram på bred front bland studenter och ungdomar.
Studentrörelsen hade under slutet av 1967 och början av 1968 fört en medveten och hård agitation genom studentkårerna för ett fritt Vietnam, bättre villkor och mot regeringens utbildningspolitik. Medvetenheten var hög och motståndet var stort. Redan i mars hade det utvecklats en studentstrejk i Nanterre, då en rörelse bildades: så kallade ”2 mars-rörelsen”. Den var en blandning av ickestalinister och tidigare oorganiserade. Denna rörelse samlade 10 000 i demonstrationer och blev utsatta för hård repression från staten. Flera studenter dödades i våldsamma konfrontationer med polisen, vilket skakade allmänheten och skapade sympatier för studenterna bland vanligt folk.
Ur denna rörelse kom de första erfarenheterna av kamp mot regeringen och de spreds till andra städer och universitet över hela landet. De blev viktiga för studentrörelsen på Sorbonneuniversitetet i Paris, inför de protester som sattes igång där den 3 maj, som skulle leda fram till generalstrejken som lamslog hela Frankrike i tretton dagar.
Generalstrejk
Under studentrevoltens första veckor hade kommunistpartiet och fackföreningsrörelsens ledare försökt ignorera studenternas kamp; avfärdat det hela som småborgerlig studentradikalism. Men under trycket från medlemmar tvingades de att agera. Solidariteten bland vanliga arbetare med studenterna hade vuxit sig stark, särskilt efter det att polisen slagit till med synnerligen hänsynslösa och brutala metoder vid demonstrationerna i Nanterre. Den 11 maj varslade de största facken CGT, CFDT och FEN om generalstrejk till den 13 maj, för stöd till studenterna. Det visade sig att arbetarklassen var sympatiska till studenternas kamp och lyssnade till deras vädjan om stöd.
Det jäsande missnöjet bland studenterna var endast det synligaste och ytligaste tecknet på missförhållandena i det franska samhället. Trots en högkonjunktur hade arbetsgivarna utsatt arbetarklassen för ett hårt tryck. Tempot i arbetslivet var högt och arbetsförhållandena hade försämrats drastiskt, samtidigt som de enorma vinster som skapades inte kom arbetarklassen till del. Det var snarare så att lönerna pressats ner. Frustrationen hos arbetarklassen var utbred och generalstrejken den 13 maj utgjorde en vändpunkt. Hundratusentals arbetare och studenter vällde ut på gatorna. Hela avdelningar sjukhuspersonal, brevbärare, järnvägsarbetare, tryckare, byggnadsarbetare, tunnelbanearbetare, elektriker och lärare gick med ut i strejken. Ja, listan kan göras lång på alla de yrkesgrupper som var representerade i massdemonstrationerna.
Ledarna för facket hoppades på en kort strejk och att massorna genom dessa stora demonstrationer skulle få utlopp för sin ilska och att detta skulle ta luften ur rörelsen och protesterna. Men det visade sig att när denna rörelse väl hade satts igång fick den ett eget liv. Effekterna av generalstrejken spred sig som en löpeld över hela landet. På varje arbetsplast, i varje stadsdel och gathörn, samlades folk och diskuterade politik och hur man skulle gå framåt.
Tio miljoner arbetare var i strejk och en fabriksockupationsrörelse tog fart och fick spridning över landet. Hela Frankrike stod stilla under arbetarnas kontroll. Arbetarklassen hade fullkomlig makt över de viktigaste delarna av samhället; livsmedelsförsörjning, gas, olja och bensindistribution, sjukvård och så vidare. Priser och utbud reglerades. Kommittéer sattes upp för de strejkande och deras barn. Även stora delar av mellanskikten drogs med i kampen. Det fanns läkare som var med och ockuperade sjukhus, ingenjörer och tjänstemän ockuperade kärnkraftsanläggningar. Denna massuppslutning från breda skikt i samhället visar tydligt den revolutionära karaktären på händelserna.
Borgerligheten, under ledning av presidenten De Gaulle, var skräckslagen inför utvecklingen. Premiärminister Pompidou erkände i efterhand att de blev helt överrumplade av händelseutvecklingen, och att de insåg att hela det republikanska styrelseskicket var hotat. De var också väldigt rädda för en situation med solidaritet mellan studentrörelsen och arbetarklassen. I detta läge var de villiga att förhandla med vem som helst. De stod under hot om att förlora allt och därför kunde de gå med på arbetarrörelsens långtgående krav. Alla eftergifter var bättre än ett Frankrike under arbetarkontroll.
Den 22 maj kastade fackföreningens ledare in en livboj för presidenten då de gjorde sig villiga att förhandla med regeringen och arbetsgivarna. I förhandlingarna fick de allt de krävde; höga löneökningar, utökad socialförsäkring, höjd minimilön med 35 procent. Dock röstades dessa förbättringar ner av medlemmarna i facket för de tyckte att det var för lågt ställda krav och insåg att de kunde gå mycket längre. Situationen var så tillspetsad att den inte kunde lösas genom förhandling inom ramen för parlamentarismen och förhandlingar mellan arbete och kapital. Läget var så dåligt för regeringen att president De Gaulle var tvungen att överväga att sätta in militären mot de strejkande och demonstrerande arbetarna. Han åkte runt och kartlade sitt stöd i armén, för att veta om han kunde lita på armén eller ej.
I alla revolutionära situationer kommer det i en traditionell armé att öppna upp sig sprickor mellan soldater och deras befäl i synen på revolutionen. I armén finns samma motsättningar och konflikter representerade som i resten av samhället och i en revolution kommer de att ta sig uttryck på samma sätt som i resten av samhället. Soldaterna ställer sig på arbetarnas sida på grund av sin klasssolidaritet. De vet att de inte ska skjuta sina kamrater utan istället rikta vapnen mot sina befäl.
Intervjuer gjorda med soldater i den franska armén under majhändelserna stödjer denna slutsats. I en artikel i The Times säger en soldat att han aldrig skulle skjuta mot demonstranterna eftersom han är en arbetarson själv. I ett flygblad från det mekaniserade infanteriregementet deklarerades att soldaterna där hade för avsikt att ta det lugnt och att under inga omständigheter skjuta mot arbetarna och studenterna. De propagerade också för att hjälpa arbetarna vid en vapenfabrik att ockupera den och uppmanade alla soldater över hela landet att bilda soldatråd. Detta säger mycket om stämningen i armén i maj 1968. De Gaulle skulle kanske kunna ha använt armén, men bara en gång, och det hade blivit ett blodbad!
Tragiskt slut på kampen
Det var varken armén eller polisen som till slut räddade De Gaulle och hans regering. Dessa organisationer var för svaga på grund av interna motsättningar. Räddningen kom istället från arbetarnas egna organisationer.
Det var de reformistiska ledarna i facket och i kommunistpartiet som lyckades kväva rörelsen. De gav De Gaulle andrum när de gick ut och fördömde radikaliseringen och en fortsatt upptrappning av kampen. Ledningen i kommunistpartiet och i fackföreningen var rädda att förlora initiativet till mindre vänstergrupper till vänster om sig. Samtidigt var de inte intresserade av att själva leda arbetarnas kamp eftersom detta skulle innebära ett maktövertagande och det var det sista de ar intresserade av. Slutsatsen blev, i brist på en vilja till revolutionärt ledarskap, att med alla medel försöka hålla tillbaka arbetarna och försöka avstyra utvecklingen till mindre revolutionära former. Fackföreningens och det franska kommunistpartiets politik innebar ett svek mot arbetarklassen. När de accepterade förhandlingar och en samlingsregering tog detta luften ur kampen och rörelsen stannade av.
Arbetarklassen kan inte hålla den revolutionära stämningen uppe hur länge som helst, särskilt inte i en situation då deras partier och organisationer sviker dem och vill hålla tillbaka. Det som kunde ha blivit startskottet för en europeisk revolution kvästes och gick istället till historien som småborgerliga frasradikala studentkravaller. Historien om revolutionen i Frankrike maj 1968 är historien om en okuvlig vilja till kamp och förändring men det är samtidigt en tragisk historia om svek från kommunistpartiet och arbetarrörelsens organisationer i ett läge när de behövdes som allra mest.
Revolt eller revolution?
Majhändelserna brukar inte framhållas som en revolution utan beskrivs oftast som en protestvåg, uppror och revolt. Men vad är då en revolution?
Leo Trotskij var en av ledarna för bolsjevikpartiet i Ryssland som tog makten i oktoberrevolutionen 1917. Han var också en av nyckelfigurerna bakom Sankt Petersburgs första sovjet. Det var en av de största av sovjeterna och den spelade en nyckelroll i och inför revolutionen. Efter oktoberrevolutionen blev han den som byggde upp den röda armén och ledde kampen mot de vita arméerna under inbördeskriget. Trotskij brukar från och med slutet av 1917 betecknas som en av Lenins närmsta män. Efter Stalins maktövertagande och reaktion mot oktoberrevolutionen, fortsatte han att försvara och kämpa för marxismens idéer och kritisk analysera utvecklingen i Sovjetunionen.
Trotskij menade att en revolution kännetecknas av att den stora massan av vanligt folk reser sig ur sin passivitet och tar aktiv del av samhällslivet. De blir medvetna om sin styrka och börjar ta sin situation i egna händer för att skapa ett nytt bättre samhälle. Det var precis det här som hände i Frankrike 1968. Det handlade om en revolutionär resning, inte en ungdomsrevolt eller lite facklig styrkemätning mellan arbetsmarknadens parter.
En generalstrejk i den omfattning som uppstod kan inte leda till något annat än en revolutionär utveckling. Ett sådant läge sätter det kapitalistiska samhällets motsättningar och klassförhållanden på sin spets – där de uttrycks inte som något abstrakt utan något verkligt konkret – som en riktig maktfaktor ute på arbetsplatser, gator och torg.
Det franska kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen borde ha gått i spetsen och lett den revolutionära utvecklingen och samlat arbetarklassen bakom en strategisk och radikal socialistisk politik. Men de blev tyvärr den franska arbetarklassens hinder för att genomföra revolutionen och att ta makten i samhället. Istället var det studentrörelsen som utgjorde rörelsens avantgarde i bristen på ett marxistiskt ledarskap i arbetarrörelsens organisationer. De gick i fronten och med sin kamp öppnade de upp den politiska debatten och släppte lös de motsättningar som så länge bubblat i det franska samhället.