Den kinesiska staten har genomfört en dramatisk inskränkning av Hongkongbornas demokratiska rättigheter genom att påtvinga territoriet en ny ”nationell säkerhetslag”. Regimen försöker desperat att få slut på principen om ”ett land, två system”, som står i vägen för att Peking ska få samma kontroll över Hongkong som över resten av landet.
Den kinesiska regimen kan inte acceptera rörelsen i Hongkong. Detta beror på att den ger utlopp och kan bli en katalysator för kamp mot Peking också i Fastlandskina – men det beror även på att den stärkt USA-imperialismen, som använt rörelsen som ett vapen i sina intriger med Kina. Genom att försöka göra sig av med denna svaghet har man förstås gett USA och Storbritannien en ursäkt till att återigen attackera Kina. USA har nu röstat igenom sanktioner mot vissa företrädare i Kinas så kallade Kommunistparti och alla banker som gör affärer med företag eller individer som USA anser vara skyldiga.
En självbelåten Nancy Pelosi menade att ”alla frihetsälskare måste fördöma denna fruktansvärda lag” som införts av Kina. Boris Johnson och Dominic Raab har sagt i stort sett samma sak, och har upptäckt tjusningen med invandring och asyl genom att öppna brittiska gränser för 3 miljoner Hongkongbor.
Låt oss tala klarspråk: USA och Storbritannien har ingen som helst rätt att predika om demokrati och frihet. Dessa två imperialistmakter har mer blod på sina händer än några andra länder i världen. Kommentarerna från Storbritannien är särskilt hycklande med tanke på att landet styrde Hongkong som en koloni i flera decennier, utan att tillåta några som helst demokratiska rättigheter. Till exempel införde britterna lagen ”Crimes Ordinance” år 1971, som bland annat innebar fängelsestraff om en person hade tillgång till material som skulle kunna användas mot staten, utan att myndigheterna ens behövde tillhandahålla bevis.
Den nya nationella säkerhetslagen är ett genomskinligt försök att eliminera Hongkongbornas rättigheter att på något sätt organisera sig mot, eller skydda sig från, den kinesiska staten. Att den behövde röstas igenom via Nationella folkkongressen i Peking (rättare sagt, via dess stående kommitté) och sedan påtvingad Hongkong under en pandemi, visar den krassa verkligheten. Faktum är att de flesta lagstiftare i Hongkong inte ens sett denna text, vilket otroligt nog också inkluderar ”chefsministern” Carrie Lam.
Den nya lagen kriminaliserar bland annat ”uppvigling”, ”sammansvärjning med utländska krafter” samt ”underminering av staten”. Alla dessa saker är straffbara med livstids fängelse. De som anklagas kommer att förhöras på fastlandet. Peking har därmed den efterlängtade makten att kunna få vem som helst utlämnad från Hongkong, men i en oerhört mycket mer kraftfull form än det som ursprungligen föreslogs i den proposition om politisk utlämning från 2019 som provocerade fram rörelsen från början. Som en del av dessa nya befogenheter kommer Fastlandskina bland annat att inrätta en ny myndighet i Hongkong, som kommer att bemannas av personer från fastlandet:
”Detta kontor ska fastställa stadens nationella säkerhetsutveckling och lägga fram förslag om centrala strategier och policy. Den har också tilldelats ansvar för insamlande och analys av information, samt hantering av ärenden rörande nationell säkerhet… [Dess] personal kommer att behöva ta hänsyn till lokal lagstiftning men kommer inte att arbeta under Hongkongs jurisdiktion när de verkställer sina uppgifter. (South China Morning Post, 2020-07-02)
Smärtsamma lärdomar
I våra artiklar om massrörelsen 2019, varnade vi för att rörelsen skulle vara dömd att misslyckas om den inte la fram tydliga arbetarklassbaserade krav och försökte vinna över arbetare på fastlandet. En rörelse kan inte hålla kvar sina medlemmar på gatan särskilt länge om den inte har tydliga perspektiv, en strategi, eller någon organisation överhuvuesdtaget. Självklart kunde ingen ha förutsett covid-19-pandemin och den nedstängning av samhället som följde, som Peking använt för att slå ned motståndet och få igenom lagen. Men med eller utan en pandemi, hade rörelsen dött ut förr eller senare.
Vi påpekade också att när rörelsen väl dör ut, kommer Peking att börja arrestera ledande aktivister och terrorisera befolkningen till lydnad. Det är precis vad de nu gör. Efter att den nya lagen klubbats igenom ägde några protester rum, men då dessa var avsevärt mycket mindre än förra sommarens var de lätta att kuva. 370 personer arresterades, varav 10 för brott mot den nya lagen, som redan satts i verket. De mest framträdande aktivisterna från förra årets rörelse (det fanns inte några officiella ledare) – Joshua Wong, Nathan Law, Agnes Chow och Jeffrey Ngo – tillkännagav att de slutar vara politiskt aktiva och att partiet de grundade under demonstrationerna 2014 ska upplösas.
Detta är oerhört talande. Den nya lagen är ett hårt slag mot vanliga Hongkongbors rättigheter, som redan var begränsade. De tusentals ungdomar som kämpade tappert – trots sina liberala ledares vurmande för kapitalismen – befinner sig nu i stor fara. Olyckligt nog har ledarnas lättsinniga hanterande av rörelsen, det vill säga att vägra organisera den ordentligt, vägra att sammankoppla den med arbetarklassen och ställa klassbaserade krav, misslyckandet med att använda strejkmetoden och i stället ha gjort reaktionära vädjanden till Donald Trump: alla dessa felsteg ledde rörelsen i fördärvet och har nu utelämnat ungdomen i repressionens händer.
Den nya lagen har också gjort arbetarna på fastlandet mer sårbara. I årtionden har ledare inom arbetarrörelsen flytt till Hongkong för att undkomma förföljelse. Staden har blivit en knutpunkt för att organisera solidaritet med strejkande arbetare i Fastlandskina. Den nya lagen gör det lätt för Peking att hävda att sådana personer finansierar terrorism eller underminering av staten och att se till att de antingen utlämnas eller försvinner under mystiska omständigheter.
En av de absolut viktigaste lärdomarna från det senaste årets rörelse är att imperialiststater i väst inte är vänner, utan tvärtom fiender till kampen för demokratiska rättigheter i Hongkong. Trump och Boris Johnson kan frusta och pusta bäst de vill, och naturligtvis kommer de att använda detta i sitt handelskrig med Kina. Men detta kommer aldrig att förändra något för arbetarna i Hongkong (det är ändå inte imperialisternas syfte). Borgerlig diplomati handlar aldrig om frihet och universella värden, utan om kall, hård profit. Kinas ekonomiska tyngd är sådan att den drar in andra länder och deras intressen i sin omloppsbana. Det är därför ledare i muslimska länder inte säger något om Kinas brutala förtryck av uyghurerna i Xinjiang. Dessa politikers kärlek till pengar segrar alltid över deras gudfruktighet. I stället för att tillhandahålla en säker tillflyktsort till Hongkongbor, kommer många länder som just nu inhyser dem att utlämna dem till Kina för att främja relationen som god handelspartner.
Hongkongs arbetare och ungdomar har lärt sig en mycket hård och smärtsam läxa. De måste dra slutsatsen att den enda vägen till frihet går genom, inte bort från, Kina. Det vill säga, den enda kraft som kan hjälpa dem att övervinna den kapitalistiska, auktoritära regimen i Peking är Fastlandskinas arbetarklass. Framåt mot den kinesiska revolutionen!