Vad är det för demokrati att hundratusentals ungdomar och löntagare kastas ut i arbetslöshet? Vad är det för frihet att pris- och hyreshöjningar äter upp redan tunna lönekuvert. Vem har röstat fram företagarnas och direktörernas kapitalflykt och valutaspekulationer? Vilken omröstning har sagt att arbetarna är tvungna att bära den ekonomiska krisen på sina krökta ryggar? Så fungerar den fria marknadskrafternas ”demokrati”.
Varje arbetare i jordens alla hörn får idag dyrt betala för kapitalismens kris. Den kapitalistiska demokratin kräver att ”alla ska bära bördorna”. Men vår nuvarande demokrati är inte arbetarnas demokrati. Arbetarrörelsen måste kämpa för arbetarmakt. Men alla menar inte samma sak när de talar om ”arbetarmakt”. För marxister innebär det ett styre där arbetarna erövrat hela samhällsmakten, byggt upp en egen statsmakt. Vilken klasskaraktär har den nuvarande statsapparaten? Det är en viktig fråga. I denna diskussion borde arbetarrörelsens idétradition – marxismen – vara en viktig källa för alla medlemmar inom rörelsen
Socialdemokratin har länge haft en odelat positiv syn att med hjälp av den borgerliga staten bygga upp ”välfärdssamhället”. Genom ”det starka samhället” skulle arbetarnas välfärd garanteras. Även Vänsterpartiet kan i mångt och mycket sägas ha anslutit sig till den åsikten. Men det är nu dags att avliva myten om statsmaktens neutralitet i klasskampen.
Borgerlig stat
Enligt marxister är statsapparaten i ett kapitalistiskt samhälle alltid borgerlig – även om arbetarpartier sitter i regeringsställning. Visst har statsapparatens funktioner utvidgats betydligt sedan Marx och Engels dagar. Tidigare bestod staten mer eller mindre av den offentliga våldsapparaten – polis- och militärmakten – samt en viss byråkrati som bland annat såg till att skatterna inkrävdes från folket. Den moderna statsapparaten innehåller inte bara dessa funktioner. Förutom regering och riksdag har vi departement och ämbetsverk, olika typer av domstolar, en mängd statliga och kommunala institutioner, utredningsväsendet, skolan och kyrkan (som i en del länder fortfarande också har hand om utbildning), en omfattande statlig företagsamhet, etc.
Statsapparaten har blivit en ofantlig koloss, som regering och riksdag har svårt att kontrollera – än mindre de vanliga människorna. Statens viktigaste funktion är att hålla ihop samhället, att det ska fungera så smärtfritt som möjligt. I ett kapitalistiskt samhälle innebär detta att staten måste se till att den ”etablerade” ordningen, det vill säga att kapitalismen upprätthålls.
Marx och Engels – den vetenskapliga socialismens grundare – hade en genomarbetad uppfattning om statens karaktär. I ”Familjens, privategendomens och statens ursprung” analyserade Engels statens framväxt. Staten var enligt honom ”en produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium, den utgör bekännelsen att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig självt, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att avskaffa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom ordningens gränser.”
Enligt marxister är alltså staten en produkt av klasskampen, av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Om en försoning mellan klasserna hade varit möjlig skulle staten aldrig ha uppkommit. Staten är ett organ för klassförtryck – i dess mest nakna form representeras den av den offentliga våldsapparaten i form av polis och militär. Redan i det kommunistiska manifestet från 1848 redovisade Marx och Engels en klar uppfattning om staten: ”Det moderna statsväldet är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer.”
Det första steget i revolutionen skulle vara ”proletariatets höjande till härskande klass, tillkämpandet av den fullkomliga demokratin”. Längre fram i manifestet står det: ”Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisie allt kapital och centralisera alla produktionsmedel i statens det vill säga i det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter.”
I 1872 års förord till manifestet preciserade Marx och Engels sin syn: ”Särskilt har Pariskommunen bevisat att arbetarklassen ”kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål.” Av den franska arbetarklassens kamperfarenheter hade Marx kommit till slutsatsen att det gällde att krossa det gamla byråkratiska-militära maskineriet, det vill säga staten, och att det skulle ersättas med vad Marx kallade proletariatets diktatur, eller bättre uttryckt: arbetardemokrati.
Pariskommunen
Kommunens första åtgärd gick ut på att avskaffa den stående armén och ersätta den med det beväpnade folket. Den utgjordes, av genom allmän rösträtt valda kommunrepresentanter som när som helst kunde avsättas. Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång.
Att Pariskommunen slutade i ett blodigt nederlag, att kontrarevolutionens styrkor med militärmakt kunde krossa experimentet berodde på att de inte flyttade fram sina positioner till andra städer och på landsbygden i Frankrike. De lät sig isoleras till Paris. Reaktionen kunde nästan ostört förbereda slaget mot huvudstaden.
Den kapitalistiska demokratin ger oss rätt att en dag vart fjärde år ge vår allmänna uppfattning om sakernas tillstånd. Det är alldeles otillräckligt. Den typen av demokrati lägger tyngdpunkten av makten på en elit av styrande.
”I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra, vilken medlem av den härskande klassen som skulle företräda och förtrampa folket, skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar varje arbetsgivare att till sitt företag välja ut arbetare, uppsyningsmän och bokhållare.” (Marx, Pariskommunen)
I vilka frågor har de vanliga människorna möjlighet att redan från början vara med och bestämma? Inga frågor utreds med möjlighet till insyn och kontroll. I praktiken beslutas allt fler frågor av tjänstemän och byråkrater – det är ju inte minst tydligt inom kommunalpolitiken.
Rösträtten
Marx och Engels var starkt kritiska till parlamentarismen. De såg också den allmänna rösträtten i en kapitalistisk ekonomi bara som ett steg på vägen: ”Den allmänna rösträtten är…gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer visar att stämningen bland arbetarna nått kokpunkten, vet de lika väl, som kapitalisterna vad det gäller” (Engels, ”Familjens, statens och privategendomens ursprung”).
Detta innebar inte att Marx och Engels var motståndare till den representativa demokratin. Marxisterna pläderar för en fördjupning av demokratin. Men det räcker inte med att bara rösta. I ett socialistiskt samhälle måste alla ges en reell möjlighet att aktivt delta i samhällsplanering och förvaltningsuppgifter.
Marx och Engels syn på staten och arbetarklassens alternativ hade alltså utgått från erfarenheterna av arbetarkampen. Det är också så vi ska uppfatta marxismen: en sammanfattning av arbetarklassens levande och konkreta kamperfarenheter. Därför är marxismen heller inget ”föråldrat” tänkande som allsköns borgare påstår. Den är en vägledning och ett analysinstrument för kampen – även idag.
Sovjetunionen
Den ryska sovjetmakten byggdes upp kring erfarenheterna av Pariskommunen. Lenins revolutionsprogram i ”Staten och revolutionen” utgår från Marx och Engels slutsatser av Pariskommunen. Det nya Ryssland styrdes av sovjeterna, arbetarråd utsedda av arbetarna ute på fabrikerna och vars representanter omedelbart kunde avsättas om de inte företrädde sina väljares intressen.
Sovjeterna representerar den hittills högsta formen av demokrati trots de uppenbara begränsningar som fanns på grund av att det dåtida Ryssland var ett socialt och ekonomiskt underutvecklat land. Arbetarråden tog till vara arbetarnas energi, skaparförmåga och erfarenheter på ett helt unikt sätt. De visade sig också vara ett känsligt instrument att kontinuerligt följa upp förändringar i arbetarklassens medvetande.
Byråkrati
Bolsjevikerna försökte värja sig mot all slags karriärism och byråkrati. De försökte därför följa fyra vägledande principer:
- Ingen statstjänsteman skulle ha högre lön än genomsnittet av yrkesskickliga arbetare.
- Administrativa uppgifter skulle cirkulera mellan det bredast möjliga skiktet av det arbetande folket för att förhindra uppkomsten av ett byråkratiskt klickvälde.
- Hela det arbetande folket skulle beväpnas för att kunna försvara revolutionens landvinningar mot såväl den inhemska som den utländska reaktionen.
- Hela makten skulle utövas genom sovjeterna.
Sovjeterna var den organisationsform som de ryska arbetarna spontant hade utvecklat redan under revolutionen 1905. Under revolutionsåret 1917 växte dessa sovjeter upp som svampar ur jorden. De var också de enda maktorgan genom vilka de förtryckta massorna kunde påverka sin situation.
Mellan den 28 februari (gamla tideräkningen) och den 25 oktober sammankallades den allryska sovjetkongressen två gånger. Sovjeterna representerade inte bara arbetarna. De representerade också soldaterna och uppemot 75 procent av bönderna. Soldaterna utgjorde 1917 en omfattande del av befolkningen och var oftast söner till den förtryckta bondemassan. Även regelbundna lokal-, krets-, stads-, guvernements- och provinskongresser hölls.
Under samma period förmådde inte den provisoriska regeringen eller borgerligheten en enda gång samla en folklig konferens eller liknande som representerade majoriteten av befolkningen. Sovjeterna representerade majoriteten av befolkningen och styrdes demokratiskt och med ett flerpartisystem. I och med kongressen i oktober erövrade bolsjevikerna majoriteten, och detta tack vare att de var det enda parti som konsekvent drev arbetarnas och fattigböndernas talan.
Rosa Luxemburg sade: ”Lenins parti var det enda som förstod ett sant revolutionärt partis mandat och plikt och vilket, genom parollen ’All makt i proletariatets och böndernas händer’ försäkrade revolutionens fortsatta utveckling.” Enligt henne stod alternativen mellan ”seger för kontrarevolutionen eller proletariatets diktatur – Kaledin eller Lenin.” (Rosa Luxemburg, ”Den ryska revolutionen”, vilken ibland felaktigt brukar kallas för en ”stridsskrift” mot bolsjevikerna.)
Det var mot bakgrund av en ytterst tillspetsad situation – det rådande kriget och ansamlingen av den inhemska reaktionen – som den unga sovjetregeringen i januari 1918 upplöste den konstituerade församlingen. Parollen ”All makt åt sovjeterna”, vilken bolsjevikerna drev redan då de befann sig i klar minoritet inom sovjeterna, hade nu förverkligats. Detta såg såväl kapitalister som högern inom socialistrevolutionärerna och mensjevikerna som ett undertryckande av demokratin. Att märka då är till exempel att mensjevikerna under sina glansdagar (februari-oktober 1917) hade kallat sovjeterna för ”den revolutionära demokratin”, alltså en högre form av demokrati.
Och nu när de förlorat majoriteten – i demokratiska delegatsval – var sovjeterna inte längre demokratiska! Många av dessa ”demokrater” sällade sig också till den reaktionära kören, till och med i kampen för att med vapenmakt krossa den unga sovjetmakten.
Detta innebär självklart inte att marxister, efter ett socialistiskt genombrott i Sverige, skulle sträva efter att avskaffa rösträtten för de gamla kapitalisterna. Men det hör till sakens natur att deras gamla makt kommer att beskäras ordentligt. En socialistisk samhällsomvandling kommer alltid att utrota en rad ”friheter” för storkapitalisterna.
Rysk fråga
Rosa Luxemburg ansåg att man inte skulle förvänta några mirakel från bolsjevikernas sida: ”Ty en idealisk och felfri proletär revolution i ett isolerat land, utmattat av världskriget, förkvävt av imperialismen, förrått av det internationella proletariatet, skulle vara ett mirakel” (Ur ”Den ryska revolutionen”). Men trots dessa svårigheter var sovjetdemokratin något av ett ”mirakel” Under första halvåret 1918 sammankallades den allryska sovjetkongressen tre gånger. Undan för undan stärkte bolsjevikerna i delegatsvalen sitt inflytande. I januari var 61 procent av delegaterna bolsjeviker, i mars 64 procent och i juli 66 procent. Bara detta representerade en majoritet av folket.
Inget toppstyre
Det vore också en grov historieförfalskning att påstå att politiken var helt toppstyrd, genom dekret från regeringen och huvudstaden. Hur skulle detta ha varit möjligt i ett så stort land som Ryssland? Utan ett stöd från majoriteten av arbetare och bönder hade bolsjevikregeringen inte kunnat överleva den inhemska reaktionens väpnade försök att ta tillbaka makten eller de 20-tal imperialistiska arméer som invaderade landet. Demokratiska förståsigpåare må förlåta oss, men vilken demokrati har kunnat verka enligt sina ideal under motsvarande förhållanden!
Marx och Engels såg proletariatets uppgift att ”krossa det byråkratiska-militära maskineriet” och att upprätta sin egen form av demokrati. En ledstjärna för Lenin var att ”när alla är byråkrater är ingen en byråkrat”. Det gällde att dra in arbetarna och de förtryckta massorna i styret och förvaltningen av det nya samhället. Men detta kunde inte fullbordas.
Bolsjevikerna var i alltför stor utsträckning hänvisade till att använda den gamla statsapparaten. ”Här får vi plikta för att Ryssland inte var tillräckligt utvecklat som ett kapitalistiskt land”, menade Lenin vid partikongressen 1919. Den låga kulturnivån (det stora flertalet av befolkningen var analfabeter) ”gör att sovjeterna, som enligt sitt program skall vara en styrelse utövad av de arbetande, i själva verket är organ för en styrelse för de arbetande, utövad av proletariatets avancerade skikt men inte av de arbetande massorna”.
Till detta kommer att de medvetna och skolade delarna av arbetarklassen fick dra tyngsta lasset för att organisera den militära försvarskampen mot reaktionen. Och den hjälp som bolsjevikerna hade hoppats på – genom en segerrik arbetarrevolution i till exempel Tyskland – den hjälpen kom aldrig.
Stalinism
På sin dödsbädd tog Lenin upp kampen mot den tilltagande byråkratiseringen inom såväl parti- som statsapparat. Bland annat krävde han att Stalin skulle förflyttas från sin post som generalsekreterare eftersom han i denna funktion ”i sin hand koncentrerat en gränslös makt” (brev till kongressen 24 december 1922). Lenin påpekade också att ”vi faktiskt övertog den gamla apparaten från tsaren och bourgeoisin och att nu, då vi uppnått fred och åtminstone i minimal grad tryggat oss mot hungersnöd, allt arbete måste inriktas på att förbättra apparaten”.
I Sovjetunionens isolering, i dess beroende av den gamla statsapparaten, ligger grunden för den stalinistiska urartningen. Den arbetardemokrati som tillfälligt beskars, på grund av de extremt svåra förhållandena, återupprättades aldrig. Trotskij och vänsteroppositionen, vilka bland annat krävde ett återupprättande av arbetardemokratin och demokratiska fackföreningar, rensades ut.
Stalin var ingen fullföljning av ”leninismens” verk. Han personifierade en framväxande byråkrati och dess strävan efter makt och privilegier. Med en utvecklad arbetardemokrati och sovjetmakt skulle självklart dessa byråkraters inflytande ha beskurits. Den ”proletariatets diktatur” som såväl Stalin som de nuvarande ryska ledarna bekänner sig till ligger långt ifrån Marx och Lenins.
Sovjetmakten var den ryska modellen för arbetarmakt. Oktoberrevolutionens ideal fick också enorm sprängkraft över hela världen. Genom sovjeter, arbetarråd, fabrikskommittéer eller fackföreningar har arbetarklassen sökt forma sina egna maktorgan, till en verklig motmakt mot kapitalet. Som sådan var de ryska sovjeterna och den socialistiska demokrati som byggdes upp kring dem historiska. Det är kring dessas ideal och innehåll – inte exakt dess konkreta organisatoriska form – som en modern arbetardemokrati måste baseras.