I år var det hundraårsjubileum för instiftandet av den internationella kvinnodagen. Det var i Köpenhamn 1910 som 99 kvinnor från 17 länder samlades för att diskutera kvinnors situation och instifta en dag för att uppmärksamma kvinnofrågan. Det som inte är allmänt känt är det att det var främst socialdemokrater och kvinnor ur arbetarklassen som deltog och att dagen från början kallades socialistiska internationella kvinnodagen. Men, då som nu, är arbetarkvinnor en av de mest utsatta grupperna i samhället. 70 procent av världens 1,3 miljoner fattiga är flickor eller kvinnor.
Bland fattiga är det vanligt med bland annat anemi vilket bland kvinnor leder till död vi barnafödsel. I den fattiga världen tar sig kvinnoförtrycket extrema uttryck så som kvinnohandel, könsstympning och stening eller annan tortyr vid till exempel otrohet.
I industrialiserade länder har kvinnor bättre villkor men trots detta består kvinnoförtrycket om än inte i lika extrem grad. Vi har ”mans- och kvinnoyrken”, där de typiska kvinnoyrkena ger mycket lägre lön och vi ser löneskillnader trots samma arbete. Hushållsarbetet anses alltjämt vara till största delen kvinnans ansvar, kvinnor löper ständigt risk att utsättas för sexualiserat våld etc.
Kvinnorörelsens uppkomst
Kvinnorörelsen har alltid varit mer eller mindre uppdelad, mellan kvinnor aktiva i arbetarrörelsen och de som är aktiva utanför, mellan en revolutionär och en borgerlig eller småborgerlig del. Från den första vågens kvinnorörelse med suffragetterna å ena sidan och socialdemokratin med personer som Clara Zetkin, August Bebel och Alexandra Kollontay i spetsen å andra sidan, till den andra vågens kvinnorörelse med organisationer som Grupp 8 å ena sidan och återigen socialdemokratin och kommunistiska partierna å andra sidan. I den första vågens kvinnorörelse kämpade den borgerliga sidan främst för rösträtt men även för samma rätt till utbildning och tillträde till yrken som läkare och advokat. Varför kallar vi den borgerlig? För att den bestod till största delen av kvinnor från borgerliga familjer och drev krav som intresserade kvinnor från rika familjer. Det var först senare, då man i ett försök att få med sig arbetarkvinnor, kopierade delar av socialdemokratins program. Den socialistiska kvinnorörelsen, insåg att å ena sidan skulle förtrycket bestå även om saker som rösträtt, rätten till utbildning osv. infördes. Dessutom var rösträtt, utbildning osv. begränsad även för de flesta männen inom arbetarklassen, så det var inte i första hand en kvinnofråga för arbetarklassen.
I och med instiftandet av den internationella socialistiska kvinnodagen 1910 antog den internationella socialdemokratiska rörelsen krav baserat på arbetarklasskvinnors förutsättningar, bl.a. kvinnlig rösträtt, kamp mot krigshot, mödra- och barnavård och kamp mot prishöjningar. Det finns en föreställning, även inom vänstern att det var suffragetterna och de borgerliga feministerna som förde den mest hårdföra kampen som ledde till allmän rösträtt mm. Men i själva verket försvann i princip den rörelsen i och med första världskriget då de flesta borgerliga feminister gav upp kampen för rösträtt tills efter kriget, med hänsyn till deras nationer. Detta är genomgående i historien. Klasstillhörigheten är viktigast. Många trodde att då de arbetade under kriget och hjälpte till skulle männen förstå att kvinnor var lika kapabla att rösta som dem. Men detta hände inte, kvinnorna fick efter jobbet återvända till hemmen och fick ingen rösträtt. Generellt infördes den kvinnliga rösträtten, liksom många andra sociala rättigheter för kvinnor, under trycket från de revolutionära vågorna åren 1917-1921, 1944-1946 och 1968-1971.
Kvinnor inom arbetarrörelse
Att som kvinna vara aktiv inom arbetarrörelsen och driva kvinnokamp har aldrig varit helt lätt. I början uteslöts ofta kvinnor från fackföreningar och många inom arbetarrörelsen ville driva krav på att förbjuda kvinnor att arbeta. Det krävdes hård kamp av revolutionärer som Clara Zetkin, Alexandra Kollontay, Rosa Luxemburg, Lenin, Trotskij m fl för att socialdemokratin skulle ge med sig och driva kamp för att förbättra kvinnors ställning på arbetsmarknaden och bekämpa kvinnoförtrycket. Men det som framförallt gjorde att kvinnor började inkluderas i arbetarrörelsen var att allt fler kvinnor började jobba utanför hemmet, att kvinnlig arbetskraft blev ett faktum. Då kvinnor erbjöds mycket lägre löner och sämre villkor, var de en väldigt populär arbetskraft för arbetsköparna och utgjorde en konkurrens mot männen som i sin tur fick sänkta löner för att kunna konkurrera med kvinnorna. Till en början reagerade många med åsikten att kvinnor borde återvända till hushållet, men efter att det blev uppenbart att det inte skulle hända insåg man att man var tvungen att inkludera kvinnor i fackföreningar istället, för att kämpa tillsammans.
Men problematiken försvann inte efter det. Män har alltid varit dominerande om inte i basen så åtminstone i toppen. Detta har flera förklaringar. Då kvinnor inte bara jobbat utan också haft det främsta ansvaret för hemmet, har det varit männen som kunnat ägna sig åt politik. Att vara aktiv har alltid varit ett problem för kvinnor, speciellt innan den offentliga sektorn hade byggts upp, men är det än idag. Och det är i länder som, i likhet med Sverige, har en offentlig sektor. För kvinnor i tredje världens länder är det mycket svårare. Då män också alltid varit de som dominerat i arbetarrörelsen, de som haft tid att läsa och som generellt suttit inne med mest kunskap, antas män vara de som är mest kapabla att sitta på höga poster. Även om det finns kvinnor som är minst lika kapabla. Men det finns en tredje sida av saken som många feminister inte ser. Borgerliga feminister tenderar att se arbetarrörelsen som ett enda kompakt block som inte vill ha med kvinnofrågor att göra. De kan inte skilja mellan form och innehåll.
Till formen såg arbetarrörelsen (historiskt sett, hur det är idag kommer vi till senare) ut sådan att kvinnofrågor inte ansågs prioriterade. Det tog t ex lång tid efter att socialdemokratin först kommit till makten innan man började genomdriva reformer för kvinnor, de flesta genomfördes på 1970-talet. Men arbetarrörelsen är inte riktigt så enkel, det är inte ett enda kompakt block. Sedan en lång tid tillbaka har arbetarrörelsens ledning höjt sig över de vanliga medlemmarna. De har i fackföreningarna och partierna fått en bekväm position inom det kapitalistiska samhället och balanserar mellan trycket från medlemmarna, och pressen från kapitalismen. I tider då det varit mycket kamp, har medlemmarna lyckats pressa ledningen till vänster och ibland lyckats ersätta ledningen med en mer kampvillig sådan. Men då kampen i samhället tryckts ner, har också medlemmarna pressats tillbaka. Så har det alltid varit, vänstern inom arbetarrörelsen har växt sig stark under kamptider och pressats tillbaka i nederlag. Trots att ledningen ofta ger ett intryck av att inte vilja kämpa (ex. så som Kommunalstrejken 2003 sköttes då man tog ut vissa grupper i taget för att det inte skulle få effekt och sedan la ner den när den väl började ge verkan) så är Socialdemokratin och Vänsterpartiet beroende av att arbetare röstar på dem och fackföreningarna är så klart beroende av att de har medlemmar som betalar avgifter.
I tider då medlemmarna och väljarna kämpar för att förändra ledningens politik kan de inte värja sig hur länge som helst. Byråkratin i Vänsterpartiet är historiskt sett ett resultat av att det svenska kommunistpartiet underordnade sig sovjetbyråkratin, men tidigt närmade sig socialdemokratin och länge har fungerat som en press från vänster för S. Efter Sovjetunionens fall närmade de sig socialdemokratin och fackföreningsledningen än mer. Vad har detta med kvinnokampen att göra? Det framställs ofta som att det är på grund av att männen dominerar i ledningen som kvinnofrågorna inte står så högt på dagordningen. Men det klingar falskt med tanke på att bolsjevikregeringen, som bestod av en majoritet män (Alexandra Kollontaj var den enda, men också första i historien, kvinnliga ministern) hade den mest radikala politiken för kvinnor, allt från total likhet inför lagen till uppbyggnad av daghem, allmänna tvättinrättningar och kök, till rätt till abort mm. Och med tanke på att trots könskvotering, trots kvinnliga ledare och internfeminism bedriver inte arbetarrörelsen en mer kvinnogynnande politik.
Faktum är att de senaste 20 åren har det snarare gått tillbaka, med mer och mer nedskärningar inom offentlig sektor som både socialdemokratin och vänsterpartiet varit ansvariga för. Så vad beror det på? Att kvinnofrågor inte stått högst upp på dagordningen? Jo samma byråkrati som vi pratat om, den står över de vanliga medlemmarna genom att basera sig på å ena sidan deras ställning i samhället och å andra sidan de mest välbärgade arbetarna, alltså till största delen vita fast anställda friska män. Eftersom grupper som invandrare, kvinnor, homosexuella, sjukskrivna kostar mer att bry sig om är det främst de mest välbärgade arbetarna som prioriteras av ledningen. I tider då det finns mycket utrymme för reformer, som under 1970-talet, får de mindre gynnade grupperna lite mer, under dåliga tider får de mycket mindre. Som under de senaste 20 åren.
Reformismen innebär konstanta kompromisser med de kapitalister som äger majoriteten av ekonomin. Antingen bryter man med kapitalismen och för en politik som har målet att gå utöver kapitalismens ramar, som har målet att störta kapitalismen och förtrycket inte bara mot arbetare, inte bara mot kvinnor utan alla förtryck. Eller för man en politik där man säger sig ha det målet men där man konstant anpassar sin politik efter ”vad man kan få igenom”. Alltså vad man kan få igenom inom kapitalismens ramar.
Olika sorters feminism
Det finns olika typer av feminism med olika föreställningar om hur jämställdhet mellan könen skall uppnås. En del hävdar att grunden för förtrycket ligger i de biologiska skillnader som finns mellan könen. Att det ligger i männens natur att förtrycka kvinnor, eller att det ligger i kvinnans natur att sköta hushållsarbetet. Men forskning visar att i urkommunistiska stenålderssamhällen fanns inget förtryck mellan kön, och har det inte alltid existerat kan det inte ligga i människans natur. Det måste alltså finnas en annan förklaring. De kulturella yttringar som finns och hur strukturerna ser ut förändras ständigt i och med att samhället förändras. Det finns ingen definition av vad som kan kallas för mänsklig natur. Mänsklig natur är en produkt av historien dvs. av tidigare samhällens förutsättningar. Det biologiska argumentet är också negativt i den bemärkelsen att om förtrycket berodde på biologiska skillnader skulle det också vara meningslöst med någon slags kvinnokamp.
Ett argument som ofta lyfts är att flickor och pojkar beter sig olika, de väljer olika leksaker och har olika favoritfärger etc. Men det är för att de är uppfostrade på olika sätt. Småbarn bemöts och behandlas olika redan från födseln beroende på vilket kön de tillhör. Det är vetenskapligt bevisat genom många tester och det är bara slå upp en leksaksbroschyr för att se hur man delar upp allt efter kön. Rosa sidor till flickorna och blå med tuffa dödskallar till pojkarna. Det är inbyggt i vår kultur att behandla flickor och pojkar olika, det är därför svårt att direkt peka på vad som är biologiska skillnader och vad som är en produkt av uppfostran.
Det finns också de feminister som menar att kön är en social konstruktion. Som förnekar att förtrycket är grundat på biologi men den förnekar också att det har med materiella faktorer att göra. Man kan inte förklara hur kvinnoförtrycket har uppstått. Man menar att den sociala konstruktionen är en produkt av en tidigare social konstruktion. Men var kommer den sociala konstruktionen ifrån? Jo från en tidigare sådan… men den då? Jo från en ännu tidigare… och så vidare. Denna inställning, som radikalfeminismen bygger på, är idealistisk. Den bygger på en idé, inte på en materiell grund i samhället. Det är bara marxismen som kan ge en förklaring till hur kvinnoförtrycket uppstod.
Kvinnoförtryckets ursprung
För att kunna upphäva kvinnoförtrycket måste man förstå vad som ligger till grund för det. En del borgerliga feminister eller radikalfeminister applicerar ett idealistiskt perspektiv på hela problematiken. Kvinnoförtrycket ska lösas genom att sprida idéerna om feminismen, genom kvotering och andra åtgärder som ligger inom ramen för det rådande kapitalistiska systemet. Detta har försökts i årtionden och även om kvinnokampen har lett till väsentliga förbättringar av kvinnans ställning gentemot mannen måste man inse att kvinnoförtrycket består därför att man inte utrotat själva förtryckets ursprung.
Den enda feministiska grenen som har en förklaring på hur kvinnoförtrycket har uppstått och som därmed sitter på lösningen till hur den skall upphävas är den marxistiska feminismen som praktiserar den historiska materialismen. Den historiska materialismen bygger på att idéer formas utifrån de materiella betingelser som existerar och förklarar hur både klassamhället och kvinnoförtrycket uppstod och hur de är kopplade till varandra. Kvinnans ställning i samhället har alltid bestämts av hennes ställning i produktionen. I människans begynnelse deltog kvinnor i anskaffandet av maten lika mycket som männen (viss forskning tyder rent av på att kvinnorna bidrog med en större del av födan). Både kvinnor och män jagade, samlade och fiskade. När jordbruket uppstod var det ett gemensamt ansvar att bruka jorden. Detta samhälle kallas urkommunism av marxister. Friedrich Engels var den första som utförligt skrev om det i sin bok
Familjens, privategendomens och statens ursprung. I det samhället fanns ingen privat egendom, alla var jämlika och det fanns inga uttalade kvinno- och manssysslor förutom att kvinnan var bunden till hemmet då hon var höggravid. Man levde inte i familjer utan mer i klaner där man tog hand om barnen gemensamt. Alla sysslor vara lika viktiga för mänsklighetens överlevnad. Det var när det började produceras ett överskott som inte konsumerades direkt, som den objektiva grunden för både klassamhälle och kvinnoförtryck lades. I och med att kvinnor till viss del varit knutna till ”hemmet” så var det männen som i större utsträckning fick möjlighet att ta till vara på sysslor som ledde till detta överskott. På så sätt fick mannen övertaget och grunden för den patriarkala familjen lades. I och med att mannen ägde ett överflöd skulle detta ärvas av hans avkomma. Detta tvingade in kvinnan i en monogam familj där hon blev mer som en slav, eller uppassare vars uppgift blev att sköta hushållsarbete och barnuppfostran. Detta kan ses som historiens största nederlag för kvinnan då det helt uteslöt kvinnan från produktionen och hon blev fullkomligt beroende av mannen. Hushållsarbetet blev inte en offentlig tillgång utan en privat service för mannen inom familjen. Den moderna kärnfamiljen är baserad på detta förslavande av kvinnan inom familjen och familjen är samhällets minsta byggsten.
Den enda lösningen är en återintegrering av kvinnan i produktionen och en upplösning av den monogama kärnfamiljen. Men som vi sett idag så har kapitalismen inte bara lagt grunden för kvinnoförtrycket utan också för kvinnans frigörelse. Kapitalismens omättliga girighet och utsugning av arbetarklassen har lett till att hela familjen har dragits in i produktionen. Och när kvinnan återigen är en del av produktionen är hon också en del av arbetarklassen, även om det till stor del inneburit en större börda för kvinnan med dubbelt arbete med hushållssysslorna. Det är på grund av att kvinnor dragits in i produktionen som kvinnan i samhället är mer jämlik mannen. Men inom kapitalismen finns ingen lösning. Samhället måste ta över familjens uppgifter, annars är kvinnan mer eller mindre bunden vid familjen och därmed mannen. Så länge som det innebär ett problem att föda barn så kommer kvinnoförtrycket att bestå
Kvinnokamp och socialism
Kvinnorörelsen har alltid varit till största delen borgerlig eller småborgerlig, alltså den kvinnorörelse som är separerad från arbetarrörelsen. Grupp 8 och de andra grupper som uppstod i slutet av 60-talet och var aktiva framförallt under 70-talet, är de man brukar kalla andra vågens kvinnorörelse. Grupp 8 såg sig till en början bara som marxister eftersom de som kallade sig feminister var borgerliga. Och Grupp 8 belyste främst arbetarkvinnors problematik. De kom själva från 68-vänstern, och tillhörde olika politiska smågrupper. De hade startat en separatistisk organisation för kvinnor, då de såg det som en omöjlighet att bedriva kvinnokamp inom dessa organisationer. Senare utvecklades de till en mer radikalfeministisk grupp som fokuserade mest på ”medvetandehöjning”, vilket innebar grupper av kvinnor som satt och pratade om sina erfarenheter av att vara kvinnor.
Även om Grupp 8 var en väldigt sympatisk grupp som gjorde ett bra arbete och skrev mycket bra om kvinnors situation på arbetsmarknaden så förblev de en väldigt liten organisation. Det var först då kvinnors krav fick ett eko inom socialdemokratin och VPK som de genomfördes. Många feminister har gjort ett fantastiskt jobb med att starta kvinnojourer och har bidragit med mycket forskning kring könsroller. Men de har inte gett en lösning på problemet och är ofta väldigt smittade av postmodernism (idealism).
Det finns även många som reagerat på att den radikalfeminism som fick genomslag under 1970-talet som kan sägas vara den dominerande än idag har ett europeiskt, medelklass- och heteroperspektiv. Queerfeminism, postkolonial feminism, alla har försökt lösa radikalfeminismens snäva perspektiv. Men de andra feministiska inriktningarna har inte heller lyckats ge en lösning. Även om de ibland innehåller en del pricksäker kritik av radikalfeminismen. Vi marxister menar att orsaken till kvinnoförtrycket liksom alla andra förtryck, är baserade på de materiella förhållandena som råder
Dagens feminism och dagens arbetarrörelse
De senaste tjugo åren i Sverige är något paradoxala. Å ena sidan har det i praktiken, i samhället gått bakåt med jämställdheten, med tjugo år av nedskärningar inom välfärden och nästan inga stora reformer som gynnat kvinnor. Snarare kontrareformer. Å andra sidan har feminismen fått ett stort genomslag i arbetarrörelsen, framförallt i Ung Vänster. I det internfeministiska arbetet som bedrivs i Ung Vänster ingår allt från feministiskt självförsvar, könsseparatistiska träffar och talarstatistik till könskvotering på alla nivåer. Hur bra man än kan tycka att det gått, haltar teorin bakom det internfeministiska arbetet. Den säger att kvinnor ska ta plats på mäns bekostnad och detta appliceras på alla områden, från löner och utrymme i det ”offentliga rummet” till miljöpåverkan. Och detta ska lösas område för område, bit för bit. Genom att kvinnor lär sig feministiskt självförsvar tar man mer plats fysiskt, genom höjda löner får man, ja, höjda löner. Män ska konsumera mindre och kvinnor mer osv.
Det är inget fel i feministiskt självförsvar men det tar inte bort kvinnoförtrycket. Och man kan inte bekämpa kvinnoförtrycket område för område, separerat. Ung Vänsters feminism är överhuvudtaget idealistisk. Den ser inte att saker som attityder, könsroller, sexualiserat våld, olika mycket konsumtion, allt det beror på århundraden av kvinnans slaveri inom hemmet. Århundraden då kvinnan varit mannens ägodel (inte bara ekonomiskt, utan även formellt, enligt lagen), först sin pappas sedan sin mans. Mannen har historiskt sett varit den som stått för inbringandet av levebrödet, även om det så klart alltid funnits kvinnor som arbetat med annat än familjeuppgifterna, i olika grad genom historien och på olika sätt inom klasserna. Det är det, att mannen varit den som dominerat i produktionen, den som har stått för ekonomin i familjen, det är det som skapat alla föreställningar om mannen och kvinnan. Kvinnan som korkad, känslosam, som inte tar plats, som lyssnar (när mannen pratar) osv. Allt kommer från det. Kvinnan som objektet vars minsta rörelse, minsta lilla handling avgörs av vad män tolkar den som. Allt detta har en materiell bas i kapitalismen, därför måste kapitalismen avskaffas, för att inom kapitalismen kan aldrig den offentliga sektorn växa sig tillräckligt stor för att kvinnor ska kunna arbeta och tjäna lika mycket som män.
Det är ingen slump att Sverige kallats det mest jämställda landet i världen. Vi har haft en av, och har fortfarande, världens största offentliga sektorer. Men tiden då den utvecklades och byggdes ut var länge sedan. Det utrymme som då fanns i kapitalismen finns inte idag. Idag krävs det att man går mycket längre om man vill säkerställa de mest basala behoven. Vi är idag mitt inne i en kris som just nu ser upp att vända uppåt, men som kommer att sätta spår i samhället lång tid framåt. Kapitalisterna kommer att kompensera det de förlorat under krisen genom att ta det från arbetarklassen, med låga löner, högre arbetstempo och nedskärningar inom det offentliga. Detta kommer att drabba kvinnorna ännu mer än männen.
Ung Vänster och Vänsterpartiet måste, om vi ska kunna avskaffa kvinnoförtrycket, förstå att det inte kan göras inom kapitalismens ramar. Grunden för kvinnans frigörelse har lagts under kapitalismen. Kapitalismen har lett fram till ett högteknologiskt samhälle som idag skulle kunna försörja hela jordens befolkning och alla skulle kunna vara jämlika. Men under kapitalismen produceras inte varor efter människors behov utan för att få så hög vinst som möjligt. Vi kan se de bisarra situationer som kapitalismen lett till. En stor del av befolkningen på jorden svälter medan ett fåtal lever i lyx och överflöd. Mat som skulle kunna mätta många magar slängs för att hålla uppe priserna och därmed vinsten. Arbetslösheten ökar samtidigt som de som fortfarande jobbar sliter ut sig på ett ökat arbetstempo och längre arbetsdagar.
Alternativet är en planerad ekonomi. Då skulle vi genast kunna sätta alla i arbete, eliminera arbetslösheten, producera tillräckligt på kortare tid. Vilket skulle innebära kortare arbetsdagar och mer fritid. Resurserna och teknologin skulle användas för att förbättra välfärden för majoriteten av befolkningen. För att minska hushållsarbetet med t.ex. automatiska dammsugare och diskmaskiner för alla, offentliga tvätterier, restauranger och matserveringar på alla arbeten och skolor.
Det handlar inte om att fördela hushållsarbetet mellan kvinnor och män utan att försöka eliminera det. Detta kan genomföras genom att förstatliga de stora företagen. Endast då kan övergången från små familjer där kvinnan agerar individuell ”hushållerska” till kollektiv storskalig social service äga rum. Bara genom att titta på Sverige kan vi se resultatet av detta. Vår offentliga sektor är, eller har åtminstone varit mycket större än andra länder. Detta har lett till att vi i Sverige är ”världens mest jämställda land”. Därför att kvinnan är mer likställd mannen i produktionen och kollektiva lösningar såsom barnomsorgen håller god kvalité.
Kvinnokampen kan aldrig frånkopplas klasskampen då de har samma ursprung och lösning. Klassförtrycket är fundamentalt för alla former av förtryck. Kapitalisterna gör allt för att splittra arbetarklassen och stoppa dem från att ta makten. Förtryck inom arbetarklassen försvagar. Bara enighet kan stärka och driva arbetarklassen till sin egen frigörelse. Därför är kvinnokamp fundamental även för män och klasskamp fundamental också för kvinnor.