I detta brev av Marx får vi grunderna i den marxistiska analysen av rasismen. Marx förklarar med utgångspunkt i Englands utsugning av Irland att irländska och engelska arbetare tenderar att splittras, när de senare ”känner sig som medlemmar av den härskande nationen” – likt ”den vita underklassens hållning gentemot de svarta i USA:s sydstater”. Samtidigt ser irländska proletärer ”i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.” Vägen framåt, förklarade Marx, var klassenhet och betoning av de gemensamma intressena trots mediernas och den härskande klassens försök att hetsa fram nationalistiska stämningar.
Från Marx till S. Meyer och A. Vogt (Utdrag)
Irland fungerar som en högborg för den engelska jordägararistokratin. Exploaterandet av Irland är inte bara en av de viktigaste källorna till denna aristokratis materiella välstånd. Det utgör också den starkaste grundpelaren för dess moraliska maktställning – genom att bekräfta Englands herravälde över Irland. Därför tjänar Irland som ett av de främsta medlen för den engelska aristokratins sätt att hävda sin maktställning även i hemlandet England.
Om man i morgon kallade hem den engelska polisen och militären från Irland, skulle bondebefolkningen där omedelbart göra uppror. Störtas den engelska aristokratin från sin maktställning på Irland, följer som en oundviklig konsekvens att den också mister sitt herravälde över det engelska folket, och detta skulle i England skapa ett lämpligt utgångsläge för en arbetarrevolution. Att besegra den engelska jordägararistokratin är på Irland ett oändligt mycket lättare företag än i England, eftersom den sociala frågan bland irländarna hittills endast kommit till uttryck i landfrågan, som för den irländska folkmajoriteten är av så utomordentligt stor vikt – den gäller liv och död – samtidigt som den på ett oupplösligt sätt hänger samman med den nationella frågan – alldeles bortsett från att irländarna dessutom har ett mer eldfängt och revolutionärt lynne än engelsmännen.
Vad den engelska bourgeoisien anbelangar, har den först och främst samma intresse som aristokratin av att Irland förvandlas till ett enda stort betesområde, från vilket den engelska marknaden kan erhålla kött och ull till lägsta tänkbara priser. På samma sätt sammanfaller de båda gruppernas intressen när det gäller att genom vräkning och framtvingad emigration hålla den irländska befolkningen nere i ett så lågt antal att engelskt kapital (arrendekapital) kan fungera där ”mot erforderlig säkerhet”. Man ser lika gärna bondbefolkningen bortsopad från Irland som från de engelska och de skotska jordbruksområdena. Man får inte heller glömma bort de jättesummor som årligen skickas från Irland till i London bosatta storgodsägare.
Men den engelska bourgeoisien har även andra – och vida viktigare, intressen av att Irlands ekonomi bevaras i sitt nuvarande skick.
På grund av sina hela tiden tilltagande koncentrationssträvanden inom jordbruket måste Irland regelbundet skicka sitt överskott av arbetskraft till den engelska marknaden, och därigenom kan lönerna hållas nere, samtidigt som den engelska arbetarklassen demoraliseras och tvingas att ytterligare sänka sina materiella anspråk.
Och viktigast av allt: varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot de svarta i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.
Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen – trots sin ganska långt hunna organisation – fortfarande är så maktlös. Detta är hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om.
Det är emellertid inte nog med det. Detta elände sträcker sig också tvärs över världshavet. Antagonismen mellan irländare och engelsmän är den dolda bakgrunden till konflikten mellan Amerika och England. Den gör att de båda ländernas arbetarorganisationer aldrig på allvar kan samarbeta med varann – och att deras regeringar, närhelst de så finner lämpligt, kan neutralisera inre konflikter genom att underblåsa denna nationella aggression, som i nödfall även kan förvandlas till ett öppet krig.
England, kapitalismens centralmakt, som hittills behärskat världsmarknaden, är i dagens läge det mest intressanta landet för de grupper som förbereder den proletära revolutionen; dessutom är det hittills det enda landet där de materiella förutsättningarna för en sådan revolution nått en tillräcklig mognadsgrad. Det Internationella Arbetarförbundets viktigaste uppgift är därför att påskynda en samhällsomvälvning i detta land, och det kan endast ske genom att man gör Irland självständigt.
Sålunda är det Internationalens plikt att i alla sammanhang ställa konflikten mellan England och Irland i förgrunden – och samtidigt öppet ta ställning för Irland. Och Centralrådet i London måste se som sin speciella uppgift att få de engelska arbetarna att inse att Irlands nationella frigörelse är den viktigaste förutsättningen för att de själva skall kunna uppnå en social frigörelse – att sluta upp på irländarnas sida blir således ingalunda någon sentimental hjälpaktion; det ligger lika mycket i engelsmännens eget intresse.
Läs hela brevet här:
http://www.marxists.org/svenska/marx/brev/1870_04_09.htm