De flesta vetenskapliga verk från 1800-talet är i bästa fall av historiskt intresse. Den som öppnar valfritt verk av Marx eller Engels möter däremot idéer som i varje bemärkelse är revolutionerande.
Kommunistiska manifestet som utarbetades av Marx och Engels för mer än 170 år sedan, inleds med att förklara en idé som borgarklassen aldrig kan acceptera – trots att den kan tyckas fullständigt självklar: Kapitalismen är inte evig, utan ett stadium i mänsklighetens utveckling.
“Alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia”, skriver de djärvt. Vid tidpunkten var de själva inte ens fyllda 30, men beskriver på ett revolutionerande sätt hur den klass som störtat feodalismen – borgarklassen (“bourgeoisin”, som man skrev då) – hade skapats av feodalismen själv. På samma sätt skapar kapitalismen sina egna dödgrävare: arbetarklassen.
“Vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisi och proletariat.”
Marx & Engels, Kommunistiska manifestet
År 1848 måste detta påstående ha förefallit absurt för de flesta. Vid den tidpunkten var Storbritannien det enda landet i världen där lönearbetarna utgjorde en majoritet av befolkningen. Arbetarklassen (proletariatet) var fortfarande en liten minoritet av jordens befolkning – majoriteten var fortfarande bönder.
Men den vetenskapliga historiesyn som Marx och Engels då precis börjat utveckla, gjorde att de kunde se längre än någon annan. Ju mer den storskaliga kapitalistiska produktionen utvecklades, desto mer skulle bönder, hantverkare och småföretagare störtas ned i arbetarklassen – och desto mer skulle all rikedom koncentreras i ett fåtal superrikas händer.
Detta påstående vill borgarklassen naturligtvis inte heller acceptera. Men fakta talar sitt tydliga språk.
Den globala arbetskraften beräknas idag till 3,6 miljarder människor, nästan tre fjärdedelar av världens befolkning i arbetsför ålder. Detta innebär att arbetarklassen utgör den överväldigande majoriteten i världen.
Om man enbart tar industriarbetarna, finns det i dag runt 758 miljoner världen över. Det är en massiv ökning från runt 385 miljoner industriarbetare år 1980 – för att inte tala om tiden då Marx skrev.
I Sverige, där vi ibland får höra att vi alla är “medelklass”, utgör arbetarklassen i själva verket runt 70–80 procent av befolkningen, varav ungefär hälften är i LO-yrken. Faktum är att en rad olika grupper kanske tidigare skulle ha kunnat räknas till medelklassen i Sverige men har proletariserats, alltså fått villkor som andra arbetare: lärare, socionomer, sjuksköterskor, med flera. Flera av dessa grupper är numera bland de mest stridbara grupperna av arbetare.
Samtidigt äger de fem rikaste svenskarna mer än vad fem miljoner svenskar gör tillsammans. Världen över äger 1 procent av befolkningen mer än 95 procent äger tillsammans. Oavsett hur många lärda män och kvinnor som borgarklassen betalar på världens handelshögskolor för att motbevisa Marx, är sanningen i sista hand mycket svår att undkomma.
Kapitalismens kriser
Det är först nästan 20 år senare, i Kapitalet, som Marx i detalj systematiskt kan visa hur det kommer sig att rikedomarna koncentreras i toppen, medan den stora massan blir lönearbetare.
Han förklarar att kapitalisternas rikedomar inte kan bero på smarta affärer, för i sådana fall vore den enes vinst den andres förlust – i sådana fall skulle gruppen kapitalister inte bli rikare. Nyckeln finns i produktionen. Arbetare producerar ett större värde än de behöver få tillbaka i lön för att leva. Det är från detta överskott, mervärdet, som kapitalisterna hämtar sin vinst.
Men av detta följer att kapitalisterna försöker pressa ut allt större vinster ur arbetarklassen genom att sänka lönerna och intensifiera arbetet – samtidigt som de investerar i ny teknik och maskiner. Produktionen ökar snabbt, men ökningen av köpkraften kan omöjligt hålla samma tempo.
Resultatet är att man producerar mängder av varor som ingen kan köpa. Visserligen återinvesterar kapitalisterna vanligtvis merparten av mervärdet i produktionen, men detta gör bara att produktionen växer ytterligare. Det uppstår överproduktion – och så småningom kris.
“Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi. Samhället finner sig plötsligt försatt tillbaka i ett tillstånd av momentant barbari, en hungersnöd, ett allmänt förintelsekrig synes ha avskurit det från alla livsmedel, industrin och handeln synes förintade, och varför? Därför att det äger för mycket civilisation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel. De produktivkrafter som står till samhällets förfogande tjänar inte längre till att främja de borgerliga egendomsförhållandena, de har tvärtom blivit för väldiga för dessa förhållanden”.
Marx & Engels, Kommunistiska manifestet
Det är för att komma runt denna motsättning som kapitalisterna de senaste årtiondena gjort det lättare att låna. Naturligtvis har de inte en marxistisk analys, utan ur deras synpunkt har de försökt få fart på konsumtionen och tillväxten, vilket tillfälligt också varit effekten. Men lån måste betalas tillbaka, och då med ränta.
Detta var grundvalen för det som brukar kallas finanskrisen 2008, som först exploderade i USA, när man upptäckte att miljoner människor inte kunde betala sina bostadslån. Men om den bara var en finanskris, skulle borgarklassen kunnat svara på den med att reglera banksektorn hårdare och minska utlåningen.
Istället pumpade man in ännu mer lån i systemet, genom enorma räddningspaket för bankerna och stimulanser för ekonomin, samtidigt som vanligt folk fick betala med nedskärningar – och miljontals människor även med jobb och hem.
När covid-19 slog till gjorde borgarklassen samma sak på ännu större skala. Stimulanserna de pumpade ut var mer än 100 gånger större än den berömda Marshallplanen efter andra världskriget, omräknat i dagens penningvärde. I eurozonen var det genomsnittliga budgetunderskottet sju procent. Joe Biden utökade de amerikanska statsutgifterna med 33 procent. Centralbankerna över hela världen skapade pengar som de använde till att stötta banker och regeringar.
Resultatet är att regeringars och företags skuldsättning nu har tredubblats sedan 2007, till ohållbara nivåer. Världens största ekonomi, USA, lade 13 procent av den federala budgeten bara på räntebetalningar (obs, inte amorteringar) under 2024 – och till 2035 förutspås andelen öka till 22 procent. Stora ekonomier som Frankrike, Storbritannien, Italien med flera, är i en liknande situation.
Borgarklassen har gång på gång skjutit krisen framför sig, till priset av att den blir mycket värre när den väl bryter ut. De totala skulderna världen över – offentliga och privata – ligger på en nivå som saknar motstycke: mer än tre gånger större än världsekonomin. Detta uttrycker den globala överproduktionen – och ställer frågan: vem betalar?
Imperialism och monopol
Redan i det tidiga verket Filosofins elände, förklarar Marx att konkurrensen under kapitalismen oundvikligen leder till monopol. Anmärkningsvärt nog skrev han detta under en period då kapitalismen egentligen bara utvecklats fullt ut i England – och inte ens där fanns vid den tidpunkten några enorma monpolföretag i modern mening.
Idag är de stora monopolens dominans uppenbar för alla som har ögon att se med. Men kapitalismens förespråkare på handelshögskolorna kan likväl inte förlika sig med detta heller, eftersom alla deras argument för kapitalism kretsar kring konkurrensens påstådda fördelar.
Tonvis med propaganda har pumpats ut genom årtiondena för att bevisa att småföretagen är framtiden (“Litet är vackert”, i Schumachers ord). Men även här talar fakta sitt tydliga språk.
Forbes listar årligen världens 2000 största företag. I juni hade de 242 200 miljarder dollar i tillgångar, vilket är mer än två gånger storleken på världens BNP och en tredubbling på 20 år. De växer med andra ord långt snabbare än världsekonomin. Den vinst de utsuger ur den globala arbetarklassen ligger på 4900 miljarder dollar årligen, motsvarande ungefär 4,4 procent av världens BNP.
Under Marx tid hade monpoliseringen knappt börjat. Det blev Lenin som fulländade analysen i Imperialismen – kapitalismens högsta stadium, där han också förklarar den särskilda roll som bankerna får i takt med att industrins utveckling ställer krav på allt större investeringar. Som långivare börjar bankerna allt mer dominera industrierna, till den punkt att industrikapitalet och bankkapitalet smälter samman till finanskapital.
I Sverige kontrollerar exempelvis bara 15 finansfamiljer 70 procent av det svenska börsvärdet. Banksystemets tillgångar motsvarar i skrivande stund 269 procent av Sveriges BNP. Internationellt är 88 av de 100 största företagen i världen “banker, försäkringsbolag eller andra finansiella institutioner”, enligt Forbes.
För sådana storföretag kan ett enskilt lands marknad eller resurser omöjligt räcka. Kampen om marknader utvidgas under imperialismen till att handla om intressesfärer, där storföretagen kan investera och utsuga befolkningen (kapitalexport), och kontrollera råvarukällor och handelsvägar. Därmed blir världens sammanvävning genom handeln inte en källa till fred och samarbete – utan till krig och konflikt mellan stormakterna.
Forbes lista visar i praktiken också mellan vilka stormakter striden står. USA har 621 företag på listan, medan Kina på 20 år snabbt stigit till en andra plats: från 43 företag på listan år 2003 till 317 idag. Detta kan jämföras med exempelvis Tysklands 49 eller Frankrikes 47. De europeiska imperialisterna har mycket lite att sätta emot världens giganter.
Kinas snabba frammarsch är en central del av förklaringen till Trumps handelskrig. Landet dominerar nu fullständigt viktiga industrier som batterier (till bland annat elbilar), brytning och förädling av sällsynta jordartsmetaller, förnyelsebar energi, med mera. På en rad andra områden håller man på att ta igen USA:s försprång.
Detta är grundvalen för det nuvarande handelskriget. Redan före Trump ökade protektionismen snabbt i världsekonomin, när alla försökte skydda sina företag (och politiska karriärer) från den kapitalistiska krisens effekter. Men Trump har omfamnat protektionismen som en nyfrälst, och hoppas rädda den amerikanska industrin på resten av världens bekostnad. Detta kommer naturligtvis bara att göra situationen ännu värre.
Nya katastrofala kriser förbereds. För att återigen citera manifestet:
“Varigenom övervinner bourgeoisien kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter, å andra sidan genom erövringen av nya marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader. Varigenom således? Därigenom att den förbereder ännu mer ingripande och våldsamma kriser och minskar medlen att förebygga kriserna.”
Marx & Engels, Kommunistiska manifestet
Kommunismens spöke
Det var just protektionism och handelskrig som gjorde att krisen som utlöstes 1929 förvandlades till 1930-talets depression. Idag har stormakternas konflikt börjat att gradvis stycka upp världsmarknaden, med oöverskådliga ekonomiska konsekvenser. Investeringar över hela världen har redan satts på paus, samtidigt som inflationen hotar att ta fart.
För att vara redo att sätta vapen bakom sina investeringar, rustar alla imperialistmakter upp sina arméer. På Natos senaste konferens beslutade man att lägga hela fem procent av BNP på militären. För svensk del skulle det idag motsvara 319 miljarder kronor – att jämföra med knappt 60 miljarder så sent som 2020.
Överallt kommer pengarna att tas från arbetarklassen: från välfärd, löner och trygghetssystem. Handelskrig, upprustning och regelrätta krig driver upp inflationen. Vissa länder, som Sverige, har möjlighet att låna mer – och därför delvis skjuta upp ytterligare attacker. Andra länder, som Frankrike, Storbritannien eller Italien, måste omedelbart gå till hårt angrepp.
Den som tidigare inte förstod vad Marx och Engels menade med att staten bara är ”ett utskott som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer”, ser det nu med egna ögon. Den går storföretagens och imperialismens intressen. Överallt ligger förtroendet för politiker med all rätta på bottennivåer, och i de flesta länder gäller detta myndigheter och medier också.
Problemet för borgarklassen är att de försämringar de redan genomfört är långt mer än arbetarklassen kan acceptera. Och genom kapitalismens och industrins utveckling, har de också gjort arbetarklassen större och starkare än någonsin. Borgarklassen “producerar framför allt sin egen dödgrävare”, i Marx ord. Den klasskamp, de revolutioner och de omvälvningar vi sett de senaste åren är bara början.
Detta var i slutändan Karl Marx mål med sitt arbete: att beväpna arbetarrörelsen med de teoretiska vapen som behövs för att frigöra mänskligheten från kapitalismens bojor.
Styrkorna till detta formas i detta nu av kapitalismen själv över hela världen, där människor febrilt letar efter en väg framåt. I länder som USA och Storbritannien har miljoner unga redan dragit kommunistiska slutsatser. Andra är på väg dit.
Kommunistiska manifestet inleds med en berömd mening: “Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke.” Idag skulle man bara behöva ändra ett ord: byta ut “Europa” mot “hela världen”.
I slutändan testas alla idéer av verkligheten. Och även om den härskande klassen kommer att fortsätta försöka, går det inte att förneka en grundläggande sanning: Marx hade rätt!