“Vi ser inget alternativ” säger Markus, lokförare. “Det är på liv och död”, tillägger kollegan Sandra. Måndagen 17 april gick 150 lokförare ut i vild strejk, och ungefär 80 procent av pendeltrafiken ställdes in. Revolution var på plats för att visa vårt stöd.
År 2021 gick det blågröna styret ut med att de skulle ta bort de 350 tågvärdarna från pendeltågen i Stockholm, och att dessa skulle bli ersatta av kameror. Tågvärdarna ansvarar för service och säkerhet ombord på tågen, och är bland annat utbildade i evakuering och krishantering.
Resultaten är redan tydliga. En lokförare vittnade om att de hade tvingats lämna en person i rullstol på perrongen mitt under en snöstorm, eftersom det inte fanns någon tågvärd tillgänglig.
Flera talade också om risken vid brand eller påkörningar, då en lokförare ensam skulle ansvara för uppemot 1800 personer.
– Folk riskerar att dö av syrebrist och trängsel, påpekade en lokförare.
Rasmus, som har jobbat som lokförare i 20 år, delar samma känsla.
– Vi kan inte ersätta en HLR-utbildning med en kamera.
Redan då demonstrerade lokförarna för att tågvärdarna skulle vara kvar.
Sedan i mars går dock hälften av pendeltågen utan tågvärdar. Många lokförare har antingen sjukskrivit sig eller sagt upp sig i protest mot beslutet. I mars 2023 gick endast 44 procent av pendeltågen i Stockholmsregionen, alltså cirka 7000 av totalt 17 000. Men regionen och MTR vägrar att hörsamma arbetarnas krav.
Faktum är att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lovade att sätta stopp för avskaffandet av tågvärdarna om de vann valet.
– Rösta på Socialdemokraterna den 11 september så kommer vi riva upp det här beslutet – det är vi garanten för, proklamerade socialdemokraten Jens Sjöström inför valet.
– Vi vill göra om och göra rätt om vi får väljarnas mandat, lovade vänsterpartisten Anna Sehlin.
Dessa löften har man kastat på sophögen vid makten. Som vanligt ansåg Socialdemokraterna att det var viktigare att hålla budgeten än att genomföra ett vallöfte. Och Vänsterpartiet, sin vana trogen, ser passivt på.
– Styret måste ta sitt förnuft till fånga och ändra sitt beslut, kommenterade Anna Sehlin till Aftonbladet.
Som stödparti till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet hade Vänsterpartiet naturligtvis kunnat påverka styrets beslut, precis som de gjorde i riksdagen när de fällde Löfvens regering och stoppade förslaget om marknadshyror. Men det visade sig vara ett undantag, inte regeln.
Seko-ledningen har intagit en direkt fientlig hållning till strejken.
– Det här hör inte hemma på den svenska arbetsmarknaden, menade förbundets vice ordförande Melissa Svenhard.
Så Svenhard tycker att arbetsgivarnas försämringar “hör hemma” på arbetsmarknaden, men inte arbetarnas försök att kämpa tillbaka? Det är just Seko-ledningens brist på initiativ som gjort att lokförarna inte haft något annat val än att ta striden själva. De ställer samförståndet med arbetsgivaren först – och motsätter sig därför självständiga initiativ från arbetarna.
Bland lokförarna värnar man därför om sin självständighet gentemot ledningen.
– Vi arbetare ska bestämma när vi börjar, och när vi slutar. Inte facket, ingen annan.
När vi frågade hur de strejkande såg på risken för att förlora, svarade Markus beslutsamt.
– Vi kanske förlorar 6000-7000 i lön, men det går ju inte att jämföra mot ett människoliv?
Självförtroendet är påtagligt.
– Man bråkar inte med oss lokförare och deras tågvärdar!
Det är bara med en sådan inställning man kan vinna. Men det är också tydligt att politikerna är ovilliga att backa i första taget. Utöver den rena kostnadsfrågan, riskerar de att fler grupper inspireras att gå ut i kamp om lokförarna vinner.
En tre dagars strejk med bara lokförare kommer inte att räcka för att tvinga dem att backa. Nyckeln är solidaritet och hot om upptrappning.
Om busschaufförerna går ut i strejk skulle man stoppa försöket att kringgå strejken genom att sätta in ersättningsbussar. Nästa steg är att få med andra arbetare exempelvis i tunnelbana och annan tågtrafik.
Men för att få med fler arbetare måste man också ställa mer omfattande krav.
Krav som stora satsningar i kollektivtrafiken, att stoppa alla nedskärningar, att sparka ut de privata bolagen och så vidare, skulle direkt beröra arbetsvillkoren för alla arbetare inom kollektivtrafiken.
Ett förbud av otrygga anställningar skulle vara ett sätt att involvera de som inte kan delta i strejken nu för att de är rädda att som timanställda få sparken.
Vissa kanske tänker att det är lättare att få igenom ett mer begränsat krav. Men det är arbetares kampvilja, enhet och styrka som kan tvinga politiker till eftergifter, ingenting annat. Och ju mer inspirerande kraven är, desto större kan styrkan och bredden i kampen bli.
Möjligheterna syns i att lokförarna redan efter en dags strejk hade fått in över en miljon till strejkkassan. Det är många arbetare som också vill börja kämpa tillbaka och som letar efter sätt att göra det. Samma dag som lokförarna gick ut i strejk, gick även taxichaufförer ut i strejk i Umeå.
Denna strejk är ett viktigt första steg, inte bara för de lokförare som gått ut i strejk, utan för alla andra arbetare i Sverige som i åratal fått försämrade arbetsvillkor utan att ha sett något sätt att kämpa tillbaka. Lokförarna har visat att man inte måste vänta på att fackledningen kallar till strejk, utan att man också kan ta initiativet själva. Detta är bara början.
När en av våra kamrater, som är från USA, berättade om strejkerna i USA svarade en lokförare:
– Här i Sverige lär vi oss att vi inte kan kämpa tillbaka, att vi inte kan styra samhället själva. Vi måste börja vakna här med.
Vi håller med.
Allt stöd till lokförarna!
Bidra till lokförarnas strejkkassa:
Bankgiro: 418-6482
Swish: 123 699 29 52