Krisregering i ett krissystem

”Nyligen kunde Ulf Kristersson fira sina första 100 dagar vid makten i Sverige. Bara Vasa-skeppet har fått en sämre start i svensk historia”, skrev den norska tidningen Dagsavisen träffsäkert den 1 februari. Att genomföra en hatad högerpolitik och ändå behålla popularitet visade sig vara mycket svårare än Kristersson och co. trodde.

Nio dagar innan valet lovade Ulf Kristersson dyrt och heligt att ett högkostnadsskydd för de höga elpriserna skulle vara på plats den 1 november och ”rädda hushållens ekonomi i god tid före jul”. Ebba Bush skrev i sin tur på instagram att en valseger för högern skulle innebära att: ”En familj i villa kan istället för en rödgrön vinter med elräkningar på 16 000 kr i månaden fira en blå jul med max 4-5 000 kr i kostnad.”

Istället för ett högkostnadsskydd blev det ett avdrag som betalades ut nästan fyra månader för sent. Som väntat fick de rika mest: Över 200 hushåll fick mer än 100 000 i elstöd. För att dölja den pinsamma informationen om vilka superrika som fått en extra slant för att utomhuspoolen hållits varm över vintern, hemligstämplade riksdagen det.

För arbetares del löser engångssumman ingenting, vilket inte heller varit regeringens avsikt.

När den socialdemokratiska regeringen uppmanade svenskarna att minska sin elförbrukning förra vintern svarade Ebba Busch med att posera med en dammsugare i ett vinterlandskap med texten ”pausad dammsugning löser inte elkrisen”. Exakt varför folk skulle vilja dammsuga i kavaj ute i snön framgick dock inte av bilden.

Bild: Kristdemokraterna

Näringsminister Ebba Busch har själv denna vinter bett om precis samma sak: sänk elförbrukningen. Och för att detta faktiskt ska ske, är det viktigt att folk blir tillräckligt fattiga. Bara så kan man förmå folk att stänga av värmen i olika rum, bara duscha en gång i veckan och sänka inomhustemperaturen till 12–14 grader – nivåer som skadar husen och fått pensionärer att hamna på sjukhus.

Samma historia såg vi med löftet om sänkt skatt på bensin. I oktober 2021 lade Jimmie Åkesson ut en bild på sig själv på Twitter poserandes vid en bensinmack med texten ”Det får vara nog nu”. I valrörelsen var ett av SD:s främsta vallöften sänkt dieselpris med 10 kronor litern och 6,5 kronor för bensin. I slutändan blev det en sänkning med bara 40 öre för dieseln och 14 öre för bensinen.

Högerpartiernas problem är att ingen vill ha mer nedskärningar, privatiseringar och gåvor till de rika. För att kunna vinna valet har de därför behövt lova en massa saker de varken kan eller vill leverera.

Denna desperata popularitetsjakt har gjort att regeringen till och med lyckats få sitt eget närings- och klimatdepartement emot sig. DN rapporterade om anställda som arbetat dag och natt för att få elstödet på plats bara för att sedan få reda på via en debattartikel från Sverigedemokraterna – som inte ens sitter i regeringen – att elstödet även skulle gå till Norrland, vilket tvingade dem att ställa in julledigheten.

– De beter sig som om de fortfarande satt i opposition och kan gå ut med förslag till höger och vänster. Det går inte att agera så när man har makten, innan man tar beslut behöver man ta fram underlag. Men de diskuterar inte med oss, sade en källa till DN.

Som lök på laxen har har regeringen misslyckats att i tid implementera en EU-förordning om intäktstak för elbolag, där överskottet till 90 procent skulle gått till staten. Resultatet är att man tappat intäkter på runt sex miljarder som skulle omfördelats till elkonsumenterna – och eventuellt att regeringen får böter från EU.

Vad de än föresatt sig har regeringen gjort magplask efter magplask. Nästan ett år har gått sedan förhandlingarna om Natomedlemsskap inleddes och trots att regeringen varit villiga att ge Erdogan vilka eftergifter som helst, har de inte kommit ett steg närmre deras önskedrömmar om att få delta mer aktivt i västimperialismens härjningar. Allt de lyckats få av Erdogan i utbyte är ett löfte om att samtalen ska fortsätta.

Om den svenska borgarklassen hade hoppats att få en handlingskraftig högerregering som äntligen skulle genomföra de attacker mot arbetarklassen som de inte fullt ut fått av Socialdemokraterna, måste de nu vara ganska snopna.

Som ensamma vapendragare har Dagens industri ändå gjort sitt bästa för att försvara denna valhänta regering. Den 19 januari löd rubriken till ledaren: ”Felaktig bild att Sverige kryper för Erdogan” – en åsikt de måste vara ensamma i världen om. Den 27 februari skrev rubrikmakarna surt: ”Anklaga inte regeringen för uteblivet pristak” – vem annars, undrar man? Ledaren 14 februari skanderade ”Skyll inte den svaga tillväxten på Kristersson” och berömde regeringen för dess nedskärningspolitik, eftersom det är så man får bukt med inflationen: att arbetare blir fattiga.

Problemet för regeringen och borgarklassen är bara att arbetarklassen – och småborgerligheten – av någon anledning inte uppskattar att se sin levnadsstandard försämras drastiskt.

Dagens industri kan veva på allt de vill, men de usla opinionssiffrorna för regeringen visar att arbetare, och även allt fler inom medelklassen, med rätta ser regeringen som ansvariga för att de ombeds betala för krisen.

De väljare som flytt högern och Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna – regeringsunderlagets största parti – har till stor del gjort det för att de sett resultatet av den förra alliansregeringens arbetarfientliga politik, som sedan fortsatt under Socialdemokraterna. Nu regerar SD tillsammans med en höger som fortsätter på samma spår. De grusar effektivt alla förhoppningar om att denna regeringen skulle vara mer villiga att sänka bensinpriser och annat som slår hårt mot vanliga arbetare.

Det enda esset de har i rockärmen är i sista hand en fortsatt rasistisk hets mot unga i förorten och flyktingar. Men all rasistisk hets i världen kommer inte kunna trolla bort den nya fattigdom som nu breder ut sig och till och med börjat leta sig in i delar av medelklassen. Och ju mer de vevar om hårdare tag mot gängkriminaliteten, desto tydligare blir det att kriminaliteten inte minskar det minsta av att fler unga spärras in i fängelse.

I förorterna bygger regeringen upp en fruktansvärd ilska och frustration, mot såväl sig själva som den svenska staten.

Regeringen har inget annat val än att ”bete sig som att de är i opposition”. De måste göra demagogiska utspel och ljuga. Om de skulle säga sanningen, är allt de kan säga att de vill göra majoriteten fattiga för att rädda kapitalisternas vinster. De skulle behöva säga att de bara pratar om gängkriminalitet för att avleda uppmärksamheten från att det är deras klasspolitik som göder kriminaliteten. Sådana sanningar vinner man inga val på.

Ju tydligare det blir att detta är allt de har att komma med, desto mer föraktade och hatade kommer de att bli.

Borgarklassen hoppades på en stark högerregering. Vänstern fruktade en auktoritär högerregering som kan genomföra massiva attacker utan motstånd. Verkligheten är en svag och löjeväckande regering som kommer att bli den mest hatade i mannaminne. Krisen förbereder för att en våg av klasskamp ska flamma upp, och det enda regeringen kan göra är att förbereda fnösket med extra tändvätska.

Revolution

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,161FansGilla
2,148FöljareFölj
523FöljareFölj
0FöljareFölj
662PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna