För första gången sedan Jugoslaviens fall har Makedoniens arbetare och fattiga enats över nationella skiljelinjer i demonstrationer mot sin regering, efter det exempel som arbetarna i Bosnien satt. Terroristattackerna i Kumanovo den 9 och 10 maj har istället för att dela arbetarna istället stärkt och enat rörelsen.
Sedan början av februari i år har det huvudsakliga oppositionspartiet, Makedoniens socialdemokratiska union, släppt en serie av påstådda telefonavlyssningar som bevisat skamlös korruption och mörkläggningar av seriöst maktmissbruk både på statlig nivå men även hos lokala myndigheter. De släppte telefonkonversationer som helt avslöjade regeringens nationalism, elitism och skenhelighet, men mest oroväckande var mörkläggningen av bevis kring Nikola Mladenovs mysteriska död. Nikola Mladenov var en känd journalist och ägare av veckotidningen Fokus, en tidning som riktat sig mot etablissemanget och som länge varit en nagel i ögat på den makedonska regeringen. Läckorna involverade direkt premiärministern Nikola Gruevski, den före detta inrikesministern Gordana Jankulovska, som avgick den 13 maj, och andra nyckelfigurer i Gruevskis regering.
Trots dessa läckors allvar var detta inga nyheter för Makedoniens folk. I Makedonien – ett land där trafiken stängs av när premiärminister ska köra någonstans – finns det inga illusioner i den borgerliga demokratin. Statens korruption och genomruttenhet är omfattande och uppenbar för alla. Läckorna gav alltså konkreta bevis för vad alla redan visste och fungerade därmed som en katalysator som kanaliserade ilskan och missnöjet, som bubblat inom massan i årtionden, och gav det ett konkret utlopp.
Droppen som fick bägaren att rinna över var en läcka den 5 maj som avslöjade detaljerna kring Martin Neskovskis död 2011. Neskovski misshandlades brutalt till döds av specialpolisen i Skopje. Nästan omedelbart tog Skopjes etniskt blandade folk till gatorna och krävde Gruevskis regerings avgång i historiska demonstrationer där både albaner och makedoner deltog. Demonstranterna åtnjöt tidigt vissa framgångar, då regeringen inledningsvis överrumplades och demonstranterna kunde ta sig igenom grindarna in på regeringsbyggnadsområdet. De slogs dock brutalt tillbaka och sedan dess har protesterna pågått varje dag.
Den 9 maj, fyra dagar senare, i Kumanovo drabbade polisen samman med albanska ”terrorister” i strider som varade i två dagar. Liknande händelser hade ägt rum en månad tidigare när terrorister tillfångatogs utan motstånd efter att de en kort tid lyckades ockuperade en polisstation i byn Gosince nära gränsen till Kosovo. Dessa händelser hade inget stöd av den breda albanska befolkningen och det är oklart vem som är ansvarig. Oppositionen anklagar regeringen för ligga bakom dåden.
Den här gången skulle dock arbetarklassen inte delas längs sekundära linjer: bluffen synades och denna uppenbara provokation skapades en ännu större ilska mot regeringen och lade grunden för en aldrig tidigare skådad enighet mellan makedoner och albaner, förnyade bredare protester och uppmaningar till en stor protest mot regeringen den 17 maj, där man skulle enas oavsett etnicitet. Precis som massorna i Bosnien förra året visade att de inte igen skulle delas längs etniska linjer när kroater, bosnier och serber tog till gatorna, så har albaner och makedoner visat att de dagar är förbi då balkans folk enkelt kunde luras av nationalismens gift.
Den trettonde maj avgick fyra ministrar i Gruevskis ministär inklusive inrikesministern och även säkerhetstjänstens chef. BDI, den albansktalande minoritetens huvudsakliga parti, förväntas lämna sin pragmatiska koalition med regerande VMRO. Precis som i Bosnien har massorna börjat inse den styrka de har när de enas, när de ser den hatade regeringen börja falla isär som ett korthus vid minsta vindpust. Om massorna väl lyckas störta Gruevski, så har Zoran Zaev, partiledare för SDSM (Makedoniens socialdemokratiska union) föreslagit en provisorisk eller teknisk regering inför den kommande valprocessen. Trots massornas entusiasm så förblir de skeptiska mot Zaev. De har precis börjat ta sina egna öden i sina händer och kommer att testa alla alternativ de har. Om tiden visar att Zaev inte är annorlunda än Gruevski kommer det inte finnas något som kan rädda honom från massorna med deras nyvunna mod och enighet.
Marknadsekonomin har de senaste tjugo åren visat folken i de forna Jugoslavien vad den har att erbjuda: okontrollerad korruption, öppen plundring av staten i form av privatiseringar, nedskärningar och den totala förstörelsen av industrin som byggts av arbetande män och kvinnor. För varje försök som dessa gangstrar som kallar sig ledare gör att krossa och dela dessa rörelser så kan de bara förvänta sig nya explosioner av kamputbrott på en högre nivå. De albanska och makedonska arbetarna visar vägen framåt och måste ingjuta varenda arbetare och socialist världen över med nytt självförtroende.