Sedan Emmanuel Macron valdes till president – den europeiska liberalismens guldgosse, som själv jämfört sig med den romerska guden Jupiter – har hans stöd stadigt sjunkit i takt med att den fasad han visade upp under valet smulats i bitar. En majoritet av de franska väljarna (57 procent) är nu ”missnöjda” med presidenten. Ingen president i Frankrike har sedan 1995 haft så låga opinionssiffror efter fyra månader på sitt ämbete.
Detta kommer givetvis inte som någon överraskning då Macron ett flertal gånger varit i hetluften efter allt ifrån hans rasistiska uttalanden om flyktingar, till uppgifterna om att han ska ha spenderat 26 000 euro av statskassan på smink. Macron har gång på gång visat att han lever på en helt annan planet än det franska folket.
Denna före detta bankir som helt ställt sig till storföretagens och kapitalisternas förfogande har nu mer försåtligt inlett massiva attacker mot den franska arbetarklassen. Den person som skulle vara räddningen för den europeiska liberala mitten har tvingats anpassa sig till realiteterna under ett ekonomiskt system som står inför en finansiell och politisk kris, och därför kommer hans stöd att fortsätta att rasa.
Arbetsreform
I enlighet med den franska borgarklassens intressen, kommer Macron att försöka göra det som både Sarkozy och Hollande misslyckades med: att krossa den franska arbetsrätten.
Den franska arbetarklassens historia kännetecknas av radikalism och klasskamp. Frankrikes arbetare kämpade till sig många eftergifter från borgarklassen under efterkrigstiden, bland annat en stark arbetsrätt och fackliga rättigheter som borgarklassen hittills inte lyckats dra tillbaka. Men i denna period av ekonomisk kris kan kapitalisterna inte längre acceptera dessa eftergifter, och vad vi ser är ihärdiga försök från borgarklassens sida att utradera dem. Varje angrepp från borgarklassen kommer dock att rubba den sociala och politiska jämvikten och öppnar för en period av massiv klasskamp.
Den 31 augusti lade premiärminister Edouard Phillippe fram regeringens förslag på förändringar i Frankrikes 3000 sidor långa arbetslagstiftning. Macron vill att parlamentet röstar om den nya lagstiftningen under parlamentets nästa sammanträde, och då hans partikoalition vann majoritet i valet kommer de säkerligen att få igenom dessa attacker. För franska arbetare är detta den tredje attacken mot deras rättigheter på bara några år. Dessa ändringar ska ge de franska kapitalisterna mer så kallad ”flexibilitet”, vilket innebär att det ska bli lättare att sparka arbetare och förhandla fram värre arbetsvillkor och sämre löner i en typisk kapplöpning mot botten.
Reformerna som den franska premiärministern Edouard Phillippe presenterade innehåller ett antal huvudåtgärder.
Den första handlar om att förkorta tidsfristen för att arbetare ska kunna få ogiltiga uppsägningar prövade i arbetsdomstolen från två till ett år. Det sätts även ett tak på hur mycket skadestånd arbetare kan tilldelas i dessa fall. Taket på skadeståndet ska också sättas i proportion till månadslönen och hur lång tid personen arbetat inom företaget, som minst tre månadslöner om man har jobbat mindre än två år, och med ett tak på 20 månadslöner om man varit anställd i mer än 30 år. Detta är en tydlig förberedelse för framtida massuppsägningar som kan inträffa inom de närmsta åren.
Det handlar även om att företagen inte längre vill vara bundna av nationella lagar i frågor som personalbonusar, längden på tillfälliga anställningar och nyanställningar. Dessa frågor kan i stället lösas på företags- eller branschnivå, vilket kommer att innebära kraftigt försämrade arbetsförhållanden för arbetarna. Den starka position franska arbetare haft nationellt kommer att undermineras fullständigt.
Småföretag med färre än 50 anställda kommer att kunna stänga ute fackförbund och komma undan de villkor som står i kollektivavtalen, och i stället kunna ha individuella förhandlingar med arbetare om löner, arbetstid och många andra villkor. Det finns också ett växande tryck från arbetsgivarorganisationer och lobbyister som vill att detta också ska gälla för företag med upp till 300 anställda.
Frankrikes tidigare starka arbetsrättslagstiftning kommer också helt att undermineras av att företag nu mycket lättare kan erbjuda frivillig avgång. Det kommer också att finnas färre hinder för de multinationella företagen att sparka fransk personal. I dag måste internationella grupper erbjuda franska arbetare jobb i andra länder där de har företag, men detta kommer nu att skrotas. Arbetarnas representation inom företag har tidigare innefattat tre olika kommittéer men nu kommer de att göras om till en enda.
Storföretagens president
Den franska kapitalismen har fallit efter i den internationella konkurrensen, framförallt mot andra europeiska länder som Tyskland. Förr i tiden kunde den härskande klassen devalvera valutan för att stärka ekonomin tillfälligt, men det alternativet finns inte längre sedan euron infördes som valuta. Det enda alternativet som återstår för borgarklassen är en ”inre devalvering”, vilket innebär att tvinga ner kostnaderna för produktionen genom att attackera arbetarklassen. Andra länder i Europa som Storbritannien, Italien och Tyskland har redan utfört liknande attacker. När Macron pratar om ”reformer”, som han försöker framställa som moderniseringar, talar han i själva verket om att attackera och besegra den franska arbetarklassen och påtvinga den timanställningar och slavlöner precis som i resten av Europa. Han försöker hjälpa den franska att komma ikapp de andra europeiska kapitalistklasserna.
Macron har försökt rättfärdiga detta genom att säga: ”Vi är den enda stora ekonomin inom EU som inte fått ner massarbetslösheten de senaste tre årtiondena.” Macron skyller den höga arbetslösheten på arbetarna, som tydligen har det alldeles för bra. Han har lovat att sänka arbetslösheten med sju procent innan år 2022. Allt detta ska uppnås genom att attackera arbetarklassens levnadsstandard, löner och rättigheter. Från borgarklassens synvinkel är det helt nödvändigt att pressa arbetarklassen för att bibehålla vinstmarginalerna och ”konkurrenskraften”. Men att sänka arbetarklassens levnadsstandard kommer inte att lösa kapitalismens kris. I själva verket kommer den minskade efterfrågan att förvärra situationen.
Den politiska situationen i Frankrike
Macron vann presidentvalet i maj mot högerpartiet Front National. De två kandidaterna i den andra rundan stod så långt ifrån det franska folket att 37 procent av befolkningen inte röstade i valet. Andra höll för näsan och röstade på Macron bara för att hindra reaktionären Le Pen ifrån att bli president. De 66,1 procent som Macron fick i valet motsvarade inte hans verkliga stöd. De mer avancerade lagren inom arbetarklassen och ungdomen började istället mobilisera på gator och torg under paroller som: ”Varken bankiren eller rasisten!”, eller ”Vi är det verkliga motståndet till etablissemanget!” Efter åratal av förräderi och opportunistiskt sicksackande av både kommunist- och socialistpartiet framstod Jean-Luc Mélenchon som den enda verkliga vänsterkandidaten. Tyvärr gick han inte vidare till den andra omgången av valet med ett par procentenheters marginal, annars hade utgången för Macron kunnat se helt annorlunda ut.
I parlamentsvalet i juni fick Macrons liberala samarbetskoalition en majoritet och hela 350 av 557 platser. Macrons parti vann själva egen majoritet med 308 platser. Precis som i presidentvalet var detta mot bakgrund av att de tidigare dominerande koalitionerna Republikanerna och Socialistpartiet fullständigt kollapsade. I första omgången förlorade dessa koalitioner 13 procent respektive 30 procent av sitt tidigare stöd. Socialistpartiet, som förlorat all trovärdighet, kommer troligtvis att försöka förhandla med Macron, precis som Franska kommunistpartiet som skamligt nog uppmanade folk att rösta på Macron i presidentvalet.
Marine Le Pens Nationella fronten backade också något i parlamentsvalet. De enda två partierna som faktiskt ökade var de två nybildade partierna: Macrons ”En Marche” och Mélenchons ”Le France Insoumise” (Upproriska Frankrike). Detta är en tydlig indikation på missnöjet inom massan, vilken har tappat allt förtroende för det politiska etablissemanget och letar efter en lösning.
På samma sätt som Socialistpartiet och Francois Hollande kunde ta makten efter Sarkozys kollaps 2012 genom att framstå som ett parti mot nedskärningar som stod på arbetarklassens sida, var även Macron tvungen att framställa sig som motståndare till etablissemanget. Självklart kan ingenting vara längre från sanningen. Om det finns någon skillnad mellan Hollande och Macron så är det att Macron står mycket närmare den härskande klassens intressen. När Hollande var president och förrådde arbetarklassen föll hans stöd till bara 4 procent. Macrons stöd faller ännu snabbare, och detta innan han ens börjat genomföra sitt arbetarfientliga program.
Hollande stödde Macron i presidentvalet och deras ytliga partipolitiska skillnader är bara en fasad för deras underliggande likheter. Alla de attacker mot arbetarklassen som den förra regeringen utförde, som inskränkningarna i arbetsrätten, nedskärningarna och de miljarder som staten betalade ut i subventioner till storföretagen kommer utan tvekan att fortsätta och förvärras. Macron kommer att påskynda vad Hollande påbörjade genom att driva igenom arbetarfientliga reformer och privatiseringar. Detta kommer att öka arbetarklassens vilja till motstånd, och arbetarnas ledarskap kommer att tvingas att agera. Kapitalismens kris innebär att klasskamp är oundvikligt, och den batong som de tänker använda för att slå mot arbetarklassen har bara förflyttats från Hollandes till Macrons händer.
Arbetarklassens svar
I samband med att regeringen utlyste de arbetarfientliga lagändringarna bröt mindre protester ut i Parisförorten Jouy-en Josas. Bakom protesterna står det mer radikala fackförbundet CGT – ”Confédération Génerale du Travail” (Allmänna arbetarkonfederationen) – som samlade flera hundra fackliga aktivister. En demonstrant sade: ”Herr Macron reprensenterar storföretagen, bankerna och alla som vill skära ned i offentlig sektor, det sociala skyddsnätet och alla de reformer och eftergifter som arbetarrörelsen har kämpat sig till.” En annan insisterade på att: ”Det handlar om ideologi … om att enklare kunna avskeda arbetare. Han [Macron] vill i själva verket helt göra sig av med arbetarnas rättigheter.” En nationell demonstrationsdag med över 65 demonstrationer runt om i Frankrike har utlysts till den 12 september.
Under press från sina medlemmar, svarade de franska fackföreningsledarna på Hollandes föreslagna arbetarfientliga reformer under sommaren 2016 med enorma protester och strejker. Denna gång har två av de största fackförbunden i Frankrike: Confédération Française Démocratique du Travail (CFDT) och Force Ouvrière (CGT-FO) endast fört fram en passiv kritik och beslutat att inte strejka eller delta i protesterna mot Macron. Detta är ett förräderi mot arbetarklassen som utsätts för brutala attacker på deras levnadsstandard.
Ilskan är utbredd bland franska ungdomar och arbetare. Åratal av åtstramningar och försämrad levnadsstandard har skapat förutsättningar för en radikalisering bland massorna och regeringens nya attacker kommer bara att öka radikaliseringen bland folket. Massorna vill kämpa men det räcker inte med enstaka dagar av strejker och protester vilket vi såg tydligt förra året. De nationella demonstrationerna som anordnas i september kommer inte att räcka för att storföretagen och deras marionettdocka Macron ska ta tillbaka sina arbetarfientliga förslag. Vad som krävs är att ledarskapet inom fackförbunden trappar upp kampen och går från endagarsstrejker till att förbereda strejker som utan tidsbegränsning.
Det är oklart vad som kommer att hända under den kommande perioden och hur arbetarnas organiserade motoffensiv kommer att uttrycka sig. Vi kan dock vara helt säkra på att arbetarklassen inte kommer att acceptera dessa attacker utan en strid.
Jean-Luc Mélenchon har uppmanat sina väljare att delta i protesterna. Han har också kallat till en politisk massdemonstration i Paris den 23 september. Hans politiska front, rörelsen Upproriska Frankrike, kan bli ett fokus för den ökande radikaliseringen i samhället.
Tiden är inne för att mobilisera en radikal och djärv kampanj med en tydlig strategi om att ta makten i nästa val. Ett verkligt socialistiskt politiskt alternativ är det enda som kan slå tillbaka Le Pen. En radikal kampanj skulle kunna attrahera alla de arbetare och arbetslösa som röstade på Le Pen, inte så mycket på grund av hennes partiprogram, utan på grund av deras förakt för de etablerade partiernas oförmåga och korruption.
En verklig kamp mot den härskande klassen, oavsett om dess representant är Macron eller Le Pen, måste bygga på en mobilisering av unga och arbetare och stå på ett socialistiskt program som förklarar att orsaken till den nuvarande krisen är det kapitalistiska systemet. Endast genom att bryta med kapitalismen kan man lösa de problem som arbetare och unga står inför idag.