Ivan Gontjarovs berömda roman från 1859, Oblomov, var mycket populär i Ryssland som ett porträtt av den döende aristokratin. Lenin var förtjust i boken och refererade ofta till den. I den här artikeln undersöker Ben Gliniecki fenomenet ”oblomovism” och hur Lenin använde begreppet som ett kulturellt vapen för att driva ut konservatismen ur den revolutionära rörelsen i Ryssland.
”Jag är så trött på detta prokrastinerande”, dundrade Vladimir Lenin i ett brev till Bogdanov i februari 1905. ”Om de bara gjorde något…istället för att bara prata om det.”[1]
Lenins raseri riktades mot bolsjevikpartiets trångsynta tröghet när det ställdes inför de revolutionära händelserna 1905.
Ända sedan 1902, då han publicerade Vad bör göras?, hade Lenin fört krig mot konservatism, obeslutsamhet, velande och abstrakt garderande bland de ryska revolutionärerna. Han krävde medvetna och beslutsamma åtgärder för att driva den revolutionära rörelsen framåt.
I detta kämpade Lenin mot egenskaperna hos ”en karaktär som var typisk för det ryska livet”, som enligt Lenin hade smittat av sig på alla klasser i det ryska samhället: Ilja Iijitj Oblomov.[2]
Porträtt av en samhällsonyttig klass
Ivan Gontjarovs roman Oblomov från 1859 är ett underhållande porträtt av en samhällsoduglig, slarvig, ringa medlem av den jordägande adeln i Tsarryssland. Boken lästes flitigt i Ryssland, bland annat av Lenin, som föddes 11 år efter att den publicerats.
Dess framgång var så stor att ”oblomovism” blev en vanlig term för improduktiv sysslolöshet, något som Lenin var fast besluten att rensa ut från den revolutionära rörelsen.
Oblomovismens källa är den historiskt förbrukade, parasitära, jordägande klassen i Ryssland. Den röta som fick fäste i denna förfallna samhällsklass sipprade genom resten av det ryska samhället, enligt Lenin.
I romanen är Oblomov en mindre jordägare som inte har arbetat en dag i sitt liv. Ett tidigt kapitel är en dagdröm om hans ungdom på det lantställe som ägs av Oblomovs familj och som präglas av sorglös passivitet.
Tonen sätts av Oblomovs far som ”inte var sysslolös … Han satt vid fönstret hela morgonen och höll ett vakande öga på allt som hände på gården”[3]. Och Oblomovs mor: ”hon tillbringade tre timmar med att förklara för skräddaren Averka hur man gör en tunika … och såg till att Averka inte stal något tyg”[4]. Detta är de mindre jordägarnas idé om arbete: att se andra människor arbeta för dem.
Som barn blev Oblomov själv ofta hemkallad från skolan av påhittade anledningar, eller bara för att hans mor skulle kunna dalta med honom. Skolan, liksom arbetet, var ett olyckligt avbrott i hans liv. Familjen Oblomov ”uppfattade livet enbart som ett ideal av frid och inaktivitet, som då och då stördes av alla möjliga obehagliga olyckor, såsom sjukdom, förlust av pengar, gräl och i förbigående, arbete.”[5]
Oblomov är nostalgisk över sin ungdoms slöa stillsamhet. Han vill ha så lite förändringar och störningar i livet som möjligt. ”Vad som än gjordes på Oblomovs fars tid, hade gjorts på hans farfars och farfarsfars tid, och kanske görs det fortfarande. Vad behövde de då oroa sig för, bli uppspelta över eller lära sig? Vilka mål hade de att sträva efter? De ville ingenting: livet flöt förbi dem som en stilla flod, och allt som återstod för dem var att sitta på stranden vid floden och titta på”[6].
Han njöt inte av sin förstklassiga utbildning. ”Seriös läsning tröttade ut honom.”[7] Hans studier syftade enbart till att skaffa honom en tjänst inom statsförvaltningen i Sankt Petersburg. Men efter en kort tid tyckte Oblomov att hans jobb var för krävande: allt ”förskräckte honom och tråkade ut honom fruktansvärt”, och så sade han upp sig för att leva i Petersburg på inkomsterna från sitt gods, många tusen kilometer bort.[8]
Tyvärr är hans gods i stort behov av förändring. År av försummelse har lett till minskande inkomster och en sönderfallande infrastruktur. En skola och en väg behövs. Oblomovs eget hus är i förfall.
Hans motvilja mot förändringar, reformer eller arbete av något slag innebär att Oblomov är helt oförmögen att lösa de problem som hans gods står inför. Framsteg och modernisering är främmande för honom. Den värld som formade Oblomov till den man han är hotas nu av utplåning på grund av de brister och tillkortakommanden som den skapade hos honom.
Mot det långsamma förfallet i Oblomovs värld står hans vän Stolz, vars uppväxt var sträng och disciplinerad, och som är flitig och framåtblickande. Stolz framställs som den lysande framtiden, baserar sig på internationell handel och produktivt arbete, och som desperat försöker väcka sin vän Oblomov ur hans inaktivitet, för att rädda honom mot hans egen vilja.
I detta syfte presenterar Stolz Oblomov för sin vän Olga, som i Oblomov ser någon hon kan rädda från passivitetens svarta djup. Trots sina bästa ansträngningar kommer hon till slut fram till att det är omöjligt. ”En sten hade vaknat till liv av det jag har gjort”, säger hon ilsket till Oblomov.[9] ”Jag trodde att jag skulle väcka dig till liv igen… men du dog för länge sedan.”[10]
Oblomov var dömd av motsägelserna i sin egen uppväxt och sociala position. Olgas viljestyrka, hennes tiggande och vädjande, gör i slutändan ingen skillnad för den historiska processen.
Vad Gontjarov skildrar i denna roman är den döende aristokratin i det ryska samhället. Den går inte under på grund av någon yttre katastrof, utan är ett offer för logiken i sina egna inneboende processer. De människor som aristokratin skapade är de som oundvikligen kommer att bevittna dess undergång.
Gontjarov ger en lysande inblick i den ryska tsarismens förfall. 60 år efter att hans bok publicerades skulle detta ruttnande kadaver slutligen sopas bort från historiens scen, inte av den ryska borgarklassen, som visade sig vara för svag för uppgiften, utan av de ryska arbetarna och bönderna, under ledning av Lenin och bolsjevikpartiet.
Vad bör göras?
Enligt Lenin infekterades varje por i det ryska samhället av aristokratins oblomovism. För länge sedan förklarade Marx och Engels att “varje tids härskande idéer har alltid bara varit den härskande klassens idéer”.[11] Den ruttnande härskande klassen lät sitt gift sippra in i Rysslands arbetare och bönder.
Det var mot dessa oblomovistiska drag i den revolutionära rörelsen som Lenin började föra en hänsynslös kamp under de första åren av 1900-talet.
År 1903 splittrades det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet i två fraktioner: Bolsjeviker och Mensjeviker. Den omedelbara orsaken till splittringen var sekundära organisatoriska frågor. Vad som egentligen låg bakom var att partiet försökte gå från ett småcirkel-stadium till ett bredare agitationsarbete, vilket krävde struktur, disciplin, etablerade rutiner och tydliga kriterier för medlemskap. Lenin och bolsjevikerna omfamnade denna förändring mot professionalisering, medan mensjevikerna höll fast vid de gamla småcirkelrutinerna och konservativa metoderna.
”För dem som är vana vid den lösa morgonrocken och tofflorna i Oblomovkretsens hushåll”, skrev Lenin 1904, ”verkar formella regler snäva, begränsande, irriterande, småaktiga och byråkratiska, ett livegenskapens band och en hämsko på den ideologiska kampens fria process. Aristokratisk anarkism kan inte förstå att formella regler behövs just för att ersätta cirkelns snäva band med partiets breda band.”[12]
Här hänvisar Lenin till Oblomov i den första tredjedelen av Gontjarovs roman, under vilken huvudpersonen lallar runt i sin lägenhet i morgonrock. Inför räkningar som måste betalas, hotet om vräkning från sin lägenhet och ruineringen av hans gods, klagar Oblomov, förhalar, dagdrömmer och skyller sina problem på andra människor. Inga praktiska åtgärder vidtas – han tänker bara stora tankar utan att göra något åt dem.
Det var inte bara mensjevikerna som infekterades av denna Oblomovism. Under revolutionen 1905 i Ryssland visade sig många bolsjeviker också vara trångsynta, obeslutsamma och avvaktande.
Precis som Oblomov föredrar inaktivitetens trygghet framför Stolz pionjäranda, så var bolsjevikerna 1905 rädda för att basera sig på den allt bredare och stigande klasskampen, och föredrog sina små kommittéer och studiecirklar. Lenin skrev ursinnigt:
”En yrkesrevolutionär måste bygga upp dussintals nya kontakter på varje ort, lägga allt arbete i deras händer medan han är med dem, lära dem och utveckla dem, inte genom att föreläsa för dem, utan genom arbete. Sedan bör han åka till ett annat ställe och efter en månad eller två återvända för att följa upp de unga människor som har ersatt honom. Jag kan försäkra er om att det finns en sorts idiotisk, kälkborgerlig, Oblomov-liknande rädsla för ungdomen bland oss. Jag bönfaller er: bekämpa denna rädsla med all er kraft.”[13]
Lenins kamp mot oblomovismen fortsatte ända fram till 1917. Han krävde en tydlig politik i stället för Stalins förvirrade inställning till den provisoriska regeringen efter februarirevolutionen. Och han fördömde kraftfullt den obeslutsamma fegheten hos Zinovjev och Kamenev, som fick kalla fötter på tröskeln till upproret.
Kalla fötter som en ursäkt för att inte vidta några avgörande åtgärder är en av Oblomovs specialiteter:
”’Nu eller aldrig! Att vara eller inte vara!’ Oblomov reste sig en aning från stolen, men eftersom han inte hittade sina tofflor med fötterna på en gång, satte han sig ner igen.”[14]
Utan en beslutsam kamp mot denna förlamande obeslutsamhet i bolsjevikpartiet, skulle oktoberrevolutionen sannolikt inte ha ägt rum.
Men inte ens den ryska revolutionen var tillräcklig för att rensa bort alla spår av oblomovism från det ryska samhället, som fortsatte att tyngas av ekonomisk eftersläpning och det långsamma livet på landsbygden.
”Ryssland har upplevt tre revolutioner”, sade Lenin 1922, ”men Oblomovarna har överlevt, för det fanns Oblomovs inte bara bland godsägarna utan också bland bönderna; inte bara bland bönderna utan också bland de intellektuella; och inte bara bland de intellektuella, utan också bland arbetarna och kommunisterna.”[15]
Oblomovismen var ett symptom på det ryska samhällets underutveckling, vilket var källan till byråkratins framväxt inom statsapparaten och så småningom inom bolsjevikpartiet självt. Lenin insåg att den enda lösningen på detta problem var att bryta revolutionens isolering och sprida den till de utvecklade kapitalistiska länderna som ett sätt att utveckla produktivkrafterna så snabbt som möjligt. Under tiden tvingades han dock utkämpa en kamp i de egna leden för att hålla oblomovismens gissel i schack så länge som möjligt.
Detta var ingen liten uppgift. Efter revolutionen började statsapparaten växa exponentiellt. År 1922 fanns det 243.000 offentliganställda endast i Moskva. Exakt vad alla dessa apparatjiker gjorde, förutom att ta ut sin lön, var oklart.
Enligt Lenin fanns det en hel del dagdrömmeri, ineffektivitet och förhalande i den sovjetiska staten. Och han insisterade på att driva ut det.
”Vår värsta inre fiende är byråkraten – kommunisten som innehar en ansvarsfull (eller inte ansvarsfull) sovjetisk post och åtnjuter allmän respekt som en samvetsgrann man”, förklarade Lenin.[16]
”Han är mycket samvetsgrann, men han har inte lärt sig att bekämpa byråkratin, han är oförmögen att bekämpa den, han tolererar den. Vi måste befria oss från denna fiende, och med hjälp av alla klassmedvetna arbetare och bönder skall vi komma åt honom. Hela massan av partilösa arbetare och bönder kommer att följa kommunistpartiets förtrupp i kampen mot denna fiende och denna ineffektivitet och oblomovism. Det får inte finnas någon som helst tvekan i denna fråga.”[17]
I denna kamp mot byråkratin återvände Lenin till samma ämne som han hade börjat sin kamp mot mensjevikernas konservativa rutinism med 20 år tidigare. Vad som behövdes bland kommunistiska statsanställda, sade han, var flexibelt och dynamiskt tänkande för att driva sovjetstaten framåt med nya idéer, snarare än att låta den stagnera.
”Jag kan förstå att kommunister behöver tid för att lära sig att utföra handel”, sade han, ”och jag vet att de som lär sig kommer att göra de grövsta av misstag under flera år; men historien kommer att förlåta dem eftersom de är helt nya i branschen. För detta ändamål måste vi göra vårt tänkande mer flexibelt och förkasta all kommunistisk, eller snarare rysk, oblomovism, och mer därtill.”[18]
Relevans för vår tid
Oblomovism är naturligtvis inte en specifikt rysk sjukdom, vilket gör Gontjarovs roman till en klassiker på alla språk.
Vi finner Oblomovs i alla samhällsskikt idag, inklusive i den revolutionära rörelsen. Vi måste vara lika obevekliga som Lenin när det gäller att utplåna konservativ, trångsynt, småcirkelmässig rutinism och prokrastinering från det revolutionära partiet. Obeslutsamhet, apati och inaktivitet är oacceptabla egenskaper hos revolutionära kommunister.
Vi bör uppmärksamma Lenins eget förslag:
”Jag skulle vilja ta några av våra partikamrater – ganska många – låsa in dem i ett rum och tvinga dem att läsa Oblomov om och om igen tills de går ner på knä och säger: ’Vi står inte ut längre’. Sedan skulle de behöva genomgå ett prov: ‘Har du förstått innebörden av oblomovismen? Har du insett att den också finns i dig? Har du slutligen bestämt dig för att bli av med denna sjukdom?’”[19]
Men Lenins uppmaning är inte det enda skälet att läsa Oblomov. Romanen är oerhört rik på humor, filosofi och känslor. Lenin gör en karikatyr av Oblomov för att få fram en politisk poäng med hjälp av en kulturell referens som de flesta ryssar skulle ha förstått vid den tiden. Men denna ensidiga skildring av karaktären skrapar bara på ytan av allt som boken har att erbjuda.
Så dröj inte. Var beslutsam: läs Oblomov idag!
Fotnoter
[1] V I Lenin, “A letter to A. A. Bogdanov and S I Gusev”, Lenin Collected Works, band 8, s. 143
[2] V I Lenin, “The International and Domestic Situation of the Soviet Republic”, Lenin Collected Works, band 33, s. 223
[3] I Goncharov, Oblomov, Penguin Books, 2005, s. 113
[4] ibid. s. 113
[5] ibid. s. 124
[6] ibid.
[7] ibid. s. 68
[8] ibid. s. 63
[9] ibid. s. 362
[10] ibid.
[11] K Marx, F Engels, Det kommunistiska partiets manifest
[12] V I Lenin, “Ett steg framåt, två steg tillbaka”, Lenins valda verk i tio band, band 2, s. 497
[13] V I Lenin, “Letter to S I Gusev”, Lenin Collected Works, band 34, s. 296-297
[14] I Goncharov, Oblomov, Penguin Books, 2005, s. 187
[15] V I Lenin, “The International and Domestic Situation of the Soviet Republic”, Lenin Collected Works, band 33, s. 223
[16] ibid. s. 225
[17] ibid.
[18] ibid. s. 214
[19] N Valentinov, Encounters with Lenin, Oxford University Press, 1968, s. 50-51