”Det är alldeles för stora barngrupper på den personal som finns. Vi sliter ut oss, är stressade till max och vi blir konstant sjuka. Resurserna räcker aldrig till och ledningen backar inte upp oss utan istället ökar man arbetsbelastningen, minskar på personal och utför mer nedskärningar. Vi är tömda på energi och jag vet inte hur länge jag kommer orka jobba kvar”, berättar en förskollärare i Umeå. Hon är en av många lärare som överväger att säga upp sig från ett jobb som de annars älskar för att kunna ha sin hälsa i behåll.
Som lärare slutar du aldrig att arbeta, ofta arbetar man in på sena kvällar och helger med att rätta prov, planera lektioner, förbereda inför samtal och annat administrativt arbete. Lärare tvingas även konstant täcka upp för varandra då det är svårt att få tag på vikarier och på grund av hårda besparingar råder det ofta vikariestopp.
Arbetssituationen medför konstant stress och ökade sjukskrivningar. Siffror från 2014 visar på att 16 procent av alla förskollärare var sjukskrivna minst 2 veckor under året. Sedan skolan kommunaliserades, avreglerades och delvis privatiserades för snart 30 år sedan har situationen bara blivit sämre. Enligt Skolverket kommer det saknas omkring 70 000 lärare de närmaste åren.
Nedskärningar
Nio av tio kommuner hade redan år 2019 besparingskrav inskrivna i budgeten. Enligt Tankesmedjan Balans planeras exempelvis nedskärningar i skolan i Östersund på 2,7 procent. I Växjö planeras nedskärningar på 24,5 miljoner kronor. I Enköping ska skolan spara 31,7 miljoner, vilket den lokala moderata ordföranden i utbildningsnämnden Mats Flodin kallar ”en process som vi måste gå igenom”. Men med ”vi” menar han naturligtvis inte sig själv och sina rika borgerliga vänner – utan lärarna, eleverna och barnen.
De ständiga nedskärningarna göra att många lärare sparkas och måste hitta nya jobbtillfällen som timvikarie – ofta på flera olika skolor. Visstidsanställda är de som blir av med sin tjänst först, och andra nedskärningar döljs även genom pensionsavgångar där man väljer att inte anställa någon ny personal. Man drar ner på all typ av ”extrapersonal” som kuratorer, elevassistenter och fritidsledare, och slår samman klasser tills de består av över 30 elever.
Elever som gråter i korridorerna av utmattning och stress och lärare med blickar som är helt tomma av trötthet, är numera ett vanligt scenario. Skolan ska vara en trygg och stabil plats för inlärning och utveckling, men har förvandlats till det motsatta.
Kampviljan är stor
I ett argt inlägg i Facebookgruppen ”Lärarupproret” betonar läraren Mimmi Björnfot vem som får skolorna att gå runt:
”Vi är arbetarna. Vi står på golvet. Vi är de som får skolverksamheten att fungera – och vi är de som vet bäst. Det är vi som borde bestämma över vår arbetssituation, inte ’storpolitiken’.”
Facebookgruppen Lärarupproret har på kort tid vuxit till över 14 700 medlemmar – men ännu större är Förskoleupproret med 33 400 medlemmar. I dessa grupper finner man tusentals arbetare som är trötta på att behandlas med nonchalans av politikerna.
Många lyfter och diskuterar ivrigt frågan om strejk, som den enda vägen framåt. Mimmi Björnfot framhåller att:
”Just nu ser jag det som vårt enda val, men då måste ALL skolpersonal strejka – inga undantag! Vi måste visa solidaritet för våra kollegor. Vi måste organisera oss. Vi måste ta den här striden – för elevernas skull! I slutändan handlar det inte bara om oss och vår arbetssituation – det handlar om eleverna, deras arbetssituation och deras framtid!”
De som har potentialen att göra en landsomfattande strejk till verklighet är fackföreningarna Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Detta skulle få massivt stöd från arbetare i många andra sektorer. Inom välfärden befinner sig alla arbetare i samma situation, och en strejk bland lärare skulle kunna bli en tändande gnista för en massiv rörelse.
Men hittills har fackföreningsledarna tyvärr föredragit att sluta uselt avtal efter uselt avtal i de senaste årens avtalsrörelser. De har inte gett något mer än läpparnas bekännelse till lärar- och förskoleupproren. Om fackförbundens ledning inte ställer sig bakom lärarnas krav kommer initiativ att behöva tas utanför fackförbunden.
Under coronapandemin har det blivit brutalt tydligt hur högt regeringen prioriterar storföretagens vinster framför skola, vård och omsorg. Detta beror på att de inte företräder arbetarnas intressen, utan kapitalismens. Vi arbetare inom skolan måste organisera oss och ta strid för bättre villkor, som ett första steg till en strid mot hela systemet.