Under gårdagskvällen den 18 mars slog två beväpnade och maskerade personer till mot en pizzeria vid Vårväderstorget, Biskopsgården i Göteborg. Stefan Kangas bor nära torget och delar här med sig av sina tankar om dådet och orsakerna bakom. Enligt polisens uppgifter torsdag morgon ska två personer ha dött och mellan tio och femton skadats. De döda ska vara två män som är 20 och 25 år gamla.
Några personer har varit och skjutit med kalasjnikov på min standardpizzeria här nere på Vårväderstorget, tre minuter från där jag bor, trettio minuter efter att jag var in på affären bredvid och köpte frukt. Flera är döda, skriver de i GP. Häromveckan var jag själv där, på den restaurangen, ungefär runt den tiden de skriver om och hämtade mat när jag kom sent hem en kväll. Klockan var strax efter tio och de var schysta och gjorde pizza fast de egentligen höll på att stänga köket. De var trevliga som vanligt, fast jag sällan småpratar, och kallade mig ”brorsan” för första gången på två år som jag bott här.
Det hör kanske inte till vanligheterna att jag är där den tiden på en vardag, men känslan kryper sig på att det lika gärna kunde ha varit precis när jag var där som de kom in. Hur nära sköt de? Siktade de så noga, eller brydde de sig? Skulle man ha duckat som på film eller bara fryst? Hur stor är ens en kalasjnikov i verkligheten? Det känns nära idag. Ruskigt nära faktiskt.
Man förstår utan vidare att människor som har ett tryggt liv och bra framtidsutsikter inte väljer ett liv i kriminalitet. Om man tvivlar på det kan man lyssna på SR:s intervjuer om skjutningarna här i Göteborg, där killar som varit inblandade berättar väldigt öppet om varför de gett sig in i det livet. Att det handlar om pengar, om respekt, om att få vara någon.
Vad är det för system vi lever i? Som gör att en del hamnar i en spiral där de till slut väljer att göra någonting sådant här? Det behövs bättre skolor, kanske vettiga fritidsgårdar eller någonstans att hänga och för helvete ordentliga jobb. Också för folk från förorten. Ska det vara så förbannat svårt att ordna? Sitter det så hårt åt? Man vill bara slå näven i bordet och få det gjort. Sverige är rikare än någonsin. Eller vissa i Sverige är rikare än någonsin i alla fall.
Och så kommer man ihåg den marxistiska analysen, som är den enda som kan ge någon slags förklaring. Marxismen förklarar, i enkla ordalag, att den enda anledningen att det är en så dålig situation i förorterna och för arbetarungdomar överallt är att en liten klick superrika ska få fortsätta vara det. Igen: Det är bara för att de ska få fortsätta vara rika som vi lever i skiten. Det är bara kapitalismen som står i vägen och förevigar det här vansinnet. En nationaliserad, planerad ekonomi, under arbetarnas demokratiska kontroll och styre skulle garantera varje person arbete eller utbildning. Och bostäder med, och fritidsgårdar och en hel del annat. Vi måste bara ta pengarna från bankirerna, som ändå bara skyfflar dem fram och tillbaka över halva jordklotet, till allmän beskådan och skada för ekonomin.
Tankarna går just nu till de som drabbats av skjutningarna, våldet, dödandet, drogerna och kriminaliteten. Det låter som någonting som politiker säger när de inte bryr sig – ”tankarna går till de som drabbats” – men det är faktiskt så just nu. När de skjuter på ens eget torg. Vårt torg. Då orkar man inte vara så marxistisk längre och tänka på att man inte får ”låta som en politiker” – vilket är de värsta ord man i folkmun kan ta till för att avslöja någon som bara pratar strunt.
Ibland bara knyter det sig i magen. Sen minns man all jävla skit som händer hela tiden. Kamraterna som kämpar varje dag i Pakistan under dödshot från talibanerna eller i skuggan av USA:s drönarplan. De kamrater i norska AUF som strök med på Utöya, och gav sina liv för att påminna oss om att fortsätta kampen och att våldet inte är långt borta i detta ruttna system. Till de kommunister som strök med i Stalins Gulag och sjöng internationalen på väg till galgen, eller de revolutionärer som slogs mot fascismen i miliserna under den spanska revolutionen. På Kobanes befrielse och kriget mot ISIS. Och på de kamrater som mördades i Ukraina förra året – i fackföreningarnas hus i Odessa den 2 maj 2014 – ett massmord som alla svenska medier (dessa sanningens korsriddare) bara ignorerat och låtsas som att det inte hände.
Idag fick vi bara ytterligare en anledning att fortsätta kampen för socialistisk revolution. För förnuftet och sanningen. Imorgon fortsätter kampen.
