Kapitalisterna och börsen andades ut efter att nya siffror publicerades som visade att världsekonomin inte längre faller lika brant. Men inga problem är lösta. Den oundvikliga förbättringen efter att man lättat på nedstängningen har inte på något sätt ändrat utsikterna om en djup ekonomisk, social och politisk kris.
De senaste siffrorna om världsekonomin var välkomna nyheter för hårt ansatta företag runtom i världen. IHS Markits inköpschefsindex, som ger en indikation om huruvida företag spenderar mer eller mindre, har höjts från historiskt låga tal. USA-index var 27 i april och 37 i maj, men steg till 47 i juni. Detta är nära det viktiga 50-strecket, där ett högre tal än 50 indikerar att ekonomin växer och inte minskar. Siffrorna är liknande i alla länder – inköpschefsindex stiger i de stora ekonomierna.
På samma sätt verkar arbetsmarknaden förbättras. Arbetslösheten i USA har sjunkit från 14,7 procent i april – rekord för efterkrigstiden – till 13,3 procent i juni. Konsumtionen har ökat och är nu bara 8,9 procent lägre än före pandemin, att jämföra med 33 procent lägre i april. Men dessa siffror säger inte särskilt mycket om hur ekonomin mår i sin helhet. En viss återhämtning är oundviklig eftersom nedstängningen tvingade fram en minskad ekonomisk produktion.
Aktiemarknaden har helt återhämtat sig, uppmuntrad av att nedstängningarna lyft och att de nya ekonomiska siffrorna ser lovande ut. Men detta avslöjar bara hur frånkopplad börsen har blivit från utvecklingen i den verkliga ekonomin. Frågan är inte om BNP, konsumtion och så vidare kommer att stiga efter att nedstängningen lyfts, utan hur snabbt och hur mycket ekonomin kommer att återhämta sig. Även om det sker en viss återhämtning under andra halvåret är siffrorna olycksbådande.
I IMF:s rapport World Economic Outlook den 24 juni har de drastiskt minskat sina tillväxtprognoser jämfört med den rapport de publicerade i april. I april beräknade IMF att världens BNP skulle minska med 3 procent. Nu räknar de med att den ska minska med 5 procent, vilket skulle vara den största minskningen sedan 1930-talet. Enligt denna prognos är det de utvecklade ekonomierna som kommer att drabbas värst, med en BNP-minskning på hela 8 procent. I Frankrike, Italien och Spanien kommer BNP att minska med hela 13 procent. Detta är mycket värre än 2009, vilket redan var en massiv chock. Det här är, som IMF säger, ”en kris som saknar motstycke”.
Önsketänkande
Det står dock klart från deras prognoser och analyser att IMF felaktigt anser att krisen beror på coronaviruset. Följaktligen räknar de också med en återhämtning när nedstängningen lyfts – i princip en återgång till tillväxtsiffrorna före pandemin. De förväntar sig att världens BNP växer med 5,4 procent 2021, nästan dubbelt så mycket som 2019 och en större återhämtning än den 2010. I den takten räknar de med att ekonomin når 2019 års nivå under slutet av 2021. Oavsett de exakta tillväxtsiffrorna, måste denna idé om att allt snart blir som vanligt igen betraktas som rent önsketänkande.
Ett antal faktorer talar mot en snabb återhämtning. På presskonferensen var IMF:s chefsekonom Gita Gopinath förvissad om att det finns ett stort manöverutrymme i både finans- och penningpolitiken. Men i verkligheten innebär de redan historiskt låga räntorna att centralbankerna har väldigt begränsade möjligheter att stimulera ekonomin. I de flesta utvecklade kapitalistiska ekonomierna är centralbankernas ränta på noll eller strax över. Den enda vägen framåt är kvantitativa lättnader. Europeiska centralbankens program uppgår till exempel redan nu till 1350 miljarder euro, nästan dubbelt så mycket som de planerade 750 miljarderna. Eftersom konsumenternas och företagens konsumtion kraftigt just nu minskat, är risken för inflation låg, men när situationen ändras kan man bara trycka en viss mängd pengar innan man riskerar en okontrollerad inflation.
Den andra hävstången staten har för att förbättra ekonomin är finanspolitiken, som just nu används i ännu högre utsträckning än under förra krisen. Dåvarande brittiska premiärministern Gordon Brown tillkännagav stolt att G20 länderna tillsammans skulle spendera 5000 miljarder dollar för att stimulera ekonomin. Den här gången har G20 länderna redan tillkännagivit att de ska spendera det dubbla, ungefär 12 procent av BNP. I sitt svar till en kinesisk journalist varnade Gopinath för att det finns en gräns för hur mycket pengar en regering kan spendera innan det blir ohållbart. Om det inte har varit för att centralbanker, framförallt ECB, hade köpt upp statsobligationer hade den statliga belåningen mycket väl kunnat nå den gränsen redan nu. För de före detta koloniala länderna, med en svagare valuta, är denna metod omöjlig och över 70 länder har redan bett IMF om stöd.
USA:s budgetunderskott beräknas bli hela 24 procent av BNP i år och 12 procent nästa år när vi återgår till det ”normala”. Vid slutet av året beräknas skulderna i de avancerade länderna uppgå till 131 procent av BNP – med USA:s på hela 141 procent. Hur länge kan detta upprätthållas? Så länge som centralbankerna levererar en stadig ström av pengar funkar det, men om det upphör skulle marknaden snabbt vara illa ute. Ekonomin har blivit helt beroende av billiga krediter och kan inte längre fungera utan det.
Problemen med statsskulder
Verkligheten är att, som chefen för Europeiska centralbanken Christine Lagarde uttryckte det när hon mötte europeiska företagsledare: ”detta är den skarpaste och djupaste recessionen som vi uppmätt i fredstid”. Hon sa detta efter att BNP fallit med 16 procent i eurozonen under årets första två kvartal. Lagarde sa också att återhämtningen blir ofullständig, att flygbolagen, servicesektorn och nöjessektorn sannolikt är permanent skadade. Hon påpekade också att aktiemarknadens volatilitetsindex fortfarande var på en hög nivå, även om den hade sjunkit något sedan april.
På samma möte gjorde även Financial Times Martin Wolf en dyster bedömning av situationen:
”Det kommer att sluta med att centralbankernas balansräkningar är enormt förstorade. Jag tror att de blir hanterbara men jag tror att de blir kvar permanent, eller i alla fall under en väldigt lång tid. Vi kommer att alltmer likna Japan, och det är rätt stort.”
Kvantitativa lättnader är alltså inte på väg bort, utan kommer tvärtom att bli ett permanent inslag eftersom ränteverktyget blivit oanvändbart och ekonomin är för deprimerad för att låta centralbankerna sälja av sina tillgångar.
”Det kommer nästan helt säkert att bli permanenta ekonomiska kostnader. Det vill säga, våra kollektiva och individuella ekonomier kommer att bli mindre, antagligen betydligt mindre än vi föreställde oss 2019.”
Detta måste man sätta i relation till de förluster som redan skedde till följd av finanskrisen. Med en underdrift som är typisk för ekonomer som pratar om klasskampen, säger han:
”Och vi har redan beskådat en stor permanent förlust, framförallt i väst som en konsekvens av finanskrisen. Dessa förluster är verkliga och betydande och kommer att behöva bäras av någon. Frågan om vem som bär dem kommer att bli den centrala politiska frågan.”
Han fortsätter:
”Offentliga finanser kommer permanent att försämras, vi kommer ha mycket mer skulder och min åsikt är att vi kommer ur detta med stora, strukturella, finansiella underskott. Hur dessa sköts… kommer att bli framtidens centrala politiska frågor och de blir inte lätta att hantera.”
Hur man ska hantera skulder (vem som ska betala för dem) blir en central politiska fråga. Detta är en varning från Wolf till den härskande klassen: lägg märke till denna fråga. Situationen påminner om perioden före den franska och den engelska revolutionen när den feodala staten hade samlat på sig enorma skulder som den försökte få borgarklassen att betala för. Men det är inte bara staten som är djupt skuldsatt, vilket Lagarde kommenterar: ”Skuldnivån kommer att öka kraftigt, inte bara hos staten utan även bland företagen.”
För centralbankerna innebär detta ett verkligt problem. Räntorna måste fortsätta vara låga. Wolf påpekar mycket riktigt att realräntorna i många av de största ekonomierna är negativa och därför inte något omedelbart problem för regeringarna. Men om detta förändras skulle regeringarna snabbt få stora problem:
”Om det sker en överföring under de kommande tio åren av merparten av denna [statliga] skuld till realräntor på två eller tre procent, tror jag att vi kommer hamna i ofattbart stora problem. Detta får alltså helt enkelt inte ske.”
Hans budskap är att regeringarna behöver skapa 20–50 åriga statsobligationer som de kan fästa de låga räntorna på. Men även om detta skulle kunna funka för regeringarna i Tyskland, Storbritannien och USA, kommer det inte att fungera för Italien och Spanien – och företag och konsumenter har generellt sett inte heller samma möjligheter. För att ekonomin inte ska kollapsa måste alltså kostnaden för att låna hållas extremt låg. Detta är resultatet av de senaste 40 årens enorma ökning av skuldsättningen, och frågan om vem som ska betala statsskulden kommer att bli explosiv under de kommande åren.
Covid-19 fortsätter spridas
Det verkar som att finansmarknaden och allehanda kommentatorer trott att virusproblemet var löst. I USA har dock mängden nya infektioner nått nya rekordnivåer efter att nedstängningen lyfts. För att hindra att viruset sprids helt utom kontroll har många stater tvingats stänga ner igen, helt eller delvis. I många andra delar av världen ser vi nu bara början på spridningen.
Virusets ekonomiska konsekvenser beror inte bara på de statliga åtgärderna, utan smittspridningen hade minskat konsumtionen oavsett vilket. Uppenbarligen är folk oroliga för att bli sjuka och undviker de platser som potentiellt kan stängas. I de amerikanska stater där spridningen varit som värst har därför konsumtionen stagnerat eller till och med fallit de senaste veckorna, trots att de släppt på allt fler restriktioner. Det återspeglas också i antalet arbetstimmar, som sjunkit sedan mitten av juni i ett antal amerikanska stater. Oavsett om man stänger ner, kommer alltså ekonomin att drabbas kraftigt.
En akut överproduktionskris
Det är ett bevis på kapitalismens absurditet att hela ekonomin hotas av kollaps för att folk konsumerar mindre varor och tjänster. I ett annat samhälle hade merproduktionen varit något att fira och glädjas åt därför att man hade kunnat spara överflödet för framtiden eller arbeta mindre, men under kapitalismen blir det till en katastrof.
Kapitalisterna kräver nu inte bara att arbetarna ska gå tillbaka till jobbet (de flesta arbetare fortsatte i vilket fall att arbeta under pandemin), utan också att de ska konsumera. De är oroliga för att arbetarna nu sparar för mycket, oavsett om det beror på att de inte har samma möjligheter att konsumera eller att de är oroliga inför framtiden. Under pandemin har andelen som sparas växt med hela 136 procent i eurozonen.
Som förväntat är det de sämst betalda arbetarna som fortsätter att konsumera den största andelen av sin lön. Dessa arbetare spenderar majoriteten av sin lön på nödvändigheter som mat och bostad och inte särskilt mycket på restauranger, nöjen och semestrar.
I ett antal decennier har Japan haft problem med ”för mycket” besparingar, med en stagnerande ekonomi (även under högkonjunktur har tillväxten bara legat på 1 procent) då konsumtionen helt enkelt inte är tillräckligt stor. Martin Wolf jämförde situationen där med den kris som världen står inför nu:
”Japan lider av en strukturellt bristande efterfrågan… Jag tror att det är mycket möjligt att det kommer bli det globala tillståndet så jag tror inte att det är omöjligt att vi kommer likna Japan under lång tid. Det är inte säkert men det är möjligt.”
En sådan utveckling skulle innebära en lång period av stagnation i världsekonomin och, som i Japans fall, stora statsskulder när regeringar försöker kompensera för en brist på efterfrågan i ekonomin. Trots allt snack om vikten av att spara inför framtiden kräver det kapitalistiska systemet att arbetarna tar på sig oansvariga skulder. Om de delar av arbetarklassen som har lite extra att spendera skulle spara allt det i stället, så skulle kapitalismen vara illa ute.
Slutet på globaliseringen
Ted Grant påpekade många gånger den roll som den växande världshandeln spelade i ekonomins utveckling efter andra världskriget. År 1997 skrev han:
”I verkligheten gick det kapitalistiska systemet, under denna period, över sina egna begränsningar genom krediter, skuldsättning, keynesiansk underskottsfinansiering och så vidare – och särskilt genom utvecklingen av världshandeln som delvis och tillfälligt tillät borgarklassen överkomma nationalstaternas begränsning.” (’The First Tremors – An analysis of the global economic situation’)
De största hindren för ekonomins utveckling är privategendomen och nationalstaten, och den senare övervanns delvis av utvecklingen i världshandeln. Även om utvecklingen försenades genom en enorm kreditexpansion, hade artikeln rätt i vart utvecklingen pekade och vad som skulle hända under en kris. Den fortsatte:
”Men nu är vi på väg in i en ny och helt annorlunda period, en stormig period med turbulenta kriser i ekonomin, samhället och politiken. Alla faktorer som tillsammans skapade en tillväxtspiral kommer dialektiskt att vändas till sin motsats. Framförallt världshandeln, som var en viktig drivkraft för tillväxt och investeringar, har inte längre samma påverkan.”
Borgerligheten fruktar att precis detta är vad som sker just nu. Lagarde förklarade: ”Det är troligt att handeln kraftigt kommer att minskas och detta kommer sannolikt att minska produktiviteten om inte denna stimuleras av andra faktorer.” Med andra ord, global konkurrens leder till investeringar som ökar produktiviteten. Så om inte andra faktorer spelar in – och hon verkar inte själv ha några idéer om vilka dessa skulle vara – kommer produktiviteten att stagnera eller falla som en konsekvens av den minskade världshandeln.
Martin Wolf håller med:
”Vi kommer antagligen se en permanent förändring i världsekonomins öppenhet, ett skifte bort från globalisering. Det har alla möjliga orsaker: säkerhet, den ekonomiska chockens karaktär, ökad protektionism och så vidare… Det är relativt tydligt att den värld vi återgår till… kommer att vara skilja sig fundamentalt från den vi trodde att det skulle bli för ett år sedan eller bara fyra, fem månader sedan.”
Coronaviruset har haft en särskilt katastrofal inverkan på världshandeln, men den har bara accelererat en process som vi beskrivit tidigare. De stora imperialistmakterna vidtog redan allt fler protektionistiska åtgärder före coronautbrottet. De som försvarar kapitalismen glömmer såklart helst allt som skedde innan coronaviruset, i förhoppningen att allt på något sätt ska lösa sig när pandemin är över. Men som vi har sett måste de mer seriösa och framsynta ekonomerna erkänna att det inte kommer gå tillbaka till hur situationen var innan, även om de inte drar de nödvändiga slutsatserna.
Det nya normala
Om man läser vad politikerna, ekonomerna och kommentatorerna säger – åtminstone de mer seriösa – är det tydligt att vi är på väg in i en ny period. IMF pratar om en ”swoosh”-återhämtning, som följer Nike-loggans kurva. Christine Lagarde pratar om en ”återhållen” återhämtning. Men de är alla överens om att återhämtningen inte kommer att bli snabb och att saker inte kommer att återgå till hur de var ens för sex månader sedan.
För varje nytt slag som drabbar världsekonomin, blir vi ombedda att förvänta oss mindre av kapitalismen. Nu talar Martin Wolf om en global situation liknande den i Japan med så permanent låg tillväxt att det är svårt att skilja från en lågkonjunktur. Att ett land går igenom detta är illa nog, men om det gäller hela världsekonomin är det en katastrof.
Kapitalismen kan bara berättiga sin existens genom att konstant utveckla produktivkrafterna, genom att ständigt utveckla produktiviteten och höja ekonomins produktionspotential. Annars är det ett uppenbart ruttet system, vilket John Maynard Keynes erkände när han jämförde det med Sovjetunionen under 1920-talet. Systemet kunde bara överleva genom att konstant förbättra levnadsstandarden, i alla fall i de imperialistiska länderna.
Nu är det inte möjligt längre. Hanteringen av pandemin har varit en katastrof, med över 600 000 döda på grund av att regering efter regering försökte undvika att vidta ordentliga åtgärder – och situationen fortsätter att förvärras. Men det ekonomiska systemet har inte bara varit oförmöget att förhindra smittspridningen, utan också förberett en ekonomisk katastrof som borde ha kunnat undvikas.
Kapitalismen har inget att erbjuda arbetarklassen, förutom mer nedskärningar. Massarbetslöshet står på tur, med början i servicesektorn. Arbetsgivare kommer att be arbetare att acceptera försämrade villkor för att rädda nödställda (och inte särskilt nödställda) företag. Samtidigt kommer det som finns kvar av välfärdsstaten att hänsynslöst attackeras när regeringarna försöker betala tillbaka de stora skulder som de samlat på sig i sina försöka att backa upp systemet. Detta kommer provocera fram en våg av klasskamp som saknar motstycke och kommer att hota det kapitalistiska systemet i sin helhet. Det kommer att ställa frågan tydligt: Socialism eller barbari? Det är valet som mänskligheten står inför.