Den ryska revolutionen 1917 skakade om världen och utlöste en rad revolutionära händelser internationellt. I den här artikeln undersöker Konstantin Korn och Emanuel Tomaselli hur den revolutionära processen utvecklades i Österrike mot slutet av första världskriget, inklusive en översikt över generalstrejken i januari 1918 och hur de socialdemokratiska ledarna förrådde rörelsen.
Sommaren 1914 inleddes den slakt som utgjorde första världskriget. Det österrikiska socialdemokratiska partiet (SDAP), som tidigare betraktats som ett förebildsland i den andra internationalen, kapitulerade helt för patriotismen och krigsfebern som svepte över det Habsburgska riket.
SDAP-ledarnas stöd till det habsburgska krigsmaskineriet chockade de flesta medlemmarna. Partiledningens agerande förlamade partiet och förhindrade all aktivitet som kunde störa krigsinsatsen. Men i början på 1915 inledde en handfull unga socialister och fackliga aktivister ett illegalt arbete för att organisera ett motstånd mot kriget. De bildade gruppen Linksradikalen – vänsterradikalerna – som bestod av vänstersocialdemokrater kring revolutionären Franz Koritschoner.
Den nyligen bildade gruppen hörde talas om försöken att organisera de splittrade internationalisterna vid Zimmerwaldkonferensen. På så sätt kom de i kontakt med bolsjevikerna som samlats kring Lenin i Zürich. Efter den andra internationella antikrigskonferensen i Kienthal 1916 började de bygga en organiserad opposition inom den österrikiska socialdemokratiska rörelsen.
Dessa vänsterradikaler blev den första kärnan i Österrikes kommunistiska rörelse. Genom Karl Radek etablerade de kontakt med vänsterradikalerna i Tyskland, vars tidning redan distribuerades i Österrike. Vänsterradikalerna förespråkade att sprida systematisk propaganda bland arbetarklassen och intog en internationalistisk ståndpunkt till kriget. Deras initiativ motarbetades kraftfullt av partiet och avvisades av vänsterreformisterna.
Radikalisering
Den patriotiska febern från början av kriget varade inte länge. 1916 var det uppenbart att det inte fanns något slut i sikte på kriget som redan orsakat ett enormt dödstal. Soldaterna i skyttegravarna mötte obeskrivliga fasor, medan arbetare på “hemmafronten” plågades av hunger.
Det var mot denna bakgrund som Friedrich Adler – son till SDAPs grundare Victor Adler – sköt den österrikiske premiärministern i desperat protest mot kriget. Adler gav ett imponerande försvarstal vid sin rättegång, där han fördömde de imperialistiska krigsherrarna och passiviteten mot dem från SDAPs sida. Talet gjorde honom till en hjälte i de krigströtta massornas ögon.
I ett brev till Franz Koritschoner försvarade Lenin Friedrich Adlers terrordåd mot det moralistiska fördömandet i SDAPs press. Men Lenin förklarade också att “individuella attacker är olämpliga och skadliga som revolutionär taktik”.
Enligt Lenin:
“Adler skulle ha varit till mycket större hjälp för den revolutionära rörelsen om han, utan rädsla för splittring, systematiskt hade övergått till illegal propaganda och agitation. […] Istället för terrorism: systematisk, långvarig, självuppoffrande aktivitet i revolutionär propaganda och agitation, demonstrationer osv., mot den opportunistiska lakejpartiet, mot imperialisterna, mot sin egen regering, mot kriget – det är vad som behövs.”1
Utan tvekan hade sådan revolutionär agitation och propaganda fallit i god jord. De outhärdliga förhållandena i fabrikerna där arbetarna tvingades till 12-14 timmars arbetsdagar, det militariserade styret på arbetsplatserna och den utbredda hungern bidrog alla till att radikalisera arbetarklassen. Som resultat av detta ökade antalet strejker och hungerkravaller betydligt under vintern 1916-17.
“Revolution för fred”
Nyheten att tsar Nikolaj ll störtats i februari 1917 tände en gnista över hela Europa. Det visade för de internationalistiska aktivisterna att kriget verkligen kunde avslutas genom revolution.
Stämningen var sådan, att när en arbetare vid “Arsenal” – den största vapenfabriken i Wien – en dag i maj 1917 kollapsade av hunger, lade arbetsstyrkan omedelbart ned arbetet. Fabriken sysselsatte 20 000 arbetare, och inom några timmar hade de flesta fabrikerna i Wien anslutit sig i solidaritet. Det var tydligt att en revolutionär situation höll på att utvecklas.
Regeringen var rädd att de revolutionära händelserna i Ryssland skulle upprepas i Österrike. Därför beslutade de att ge reformistledarna i SDAP mer handlingsfrihet, och på så sätt skapa en ventil för att lätta på trycket underifrån. Genom att underlätta för reformisterna att ta ledningen i rörelsen, skulle den ledas in i – för regeringen – “säkra” kanaler. Därmed kunde SDAPs i sina tidningar mana till fred, och partiet blev en del i statens välfärdsprogram.
SDAP organiserade ett offentligt möte “för fred” den 11 november 1917, med planen att samla 2000 utvalda partifunktionärer i Wiens Konzerthaus för att lyssna till partiledningen.
Men händelserna tog en annan vändning när bolsjevikerna tog makten den 7 november, vilket sände chockvågor över hela världen. Tidningen Arbeiter Zeitung benämnde det som “en revolution för fred”.
Istället för SDAPs välregisserade möte den 11 november, dök det upp 15 000 arbetare. Mötet blev en tumultartad demonstration, som tvingades hålla till på en närliggande skridskobana. Tusentals arbetare marscherade därefter, bortom partiledningens kontroll, till krigsministeriet i Wien för att fira sina ryska bröder och systrars seger. Detta visade ytterligare hur revolutionen bubblade under ytan.
Brest-Litovsk
Fredsdekretet som bolsjevikerna antog omedelbart efter maktövertagandet i oktober, gav massorna hopp över hela Europa. Fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk (nuvarande Brest, Vitryssland) mellan Sovjetryssland och Centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern, Osmanska riket och Bulgarien) började 22 december. I veckor var det ämnet på allas läppar och i alla tidningar.
Trotskij, som representerade Sovjetryssland vid förhandlingarna, använde dem skickligt som en plattform för att avslöja imperialisternas – oavsett sida – rovlystna intressen.
Medan bolsjevikerna strävade efter en “demokratisk fred” utan annekteringar eller krigsskadestånd, försökte centralmakternas imperialister – särskilt de självsäkraste tyska generalerna – roffa åt sig så mycket som möjligt av den nya arbetarstaten. Därmed avslöjades imperialisternas retorik om “försvar av fosterlandet” och “att skydda de små nationernas rätt till självbestämmande” som en bluff för miljoner människor att se.
Denna strategi påverkade definitivt medvetandet hos de arbetande massorna i Österrike och Tyskland, som följde rapporterna från Brest-Litovsk med stort intresse.
Lenin och Trotskij var övertygade om att ryska revolutionen bara var startskottet för världsrevolutionen. Kedjan hade brustit i sin svagaste länk, och på grund av det imperialistiska kriget och den ryska revolutionen själv skulle den fortsätta brista i andra länder.
Det Habsburgska imperiet var den uppenbara kandidaten till nästa revolution. Vintern 1917-18 hade regimen tömt ut sina resurser. Efter tre och ett halvt år av krig var det mesta av Österrike-Ungerns ekonomiska resurser förbrukade. Den olösta nationsfrågan – främst förtrycket av de slaviska folken – bidrog till dess oundvikliga fall. Imperiet behövde desperat dra sig ur kriget för att rädda sin regim. Men varken dess allierade (Tyskland) eller dess fiender (Storbritannien, Frankrike och USA) skulle acceptera att Österrike-Ungern på eget bevåg drog sig ur kriget.
Med dödläget bland imperialisterna på toppen och det växande trycket underifrån, blev förhandlingarna i Brest-Litovsk en katalysator för de revolutionära processerna i Österrike.
Spänningarna når kokpunkten
Vintern 1917-18 spelade Vänsterradikalerna en viktig roll i organiserandet av Wiens antikrigsprotester. Deras grupp bestående av ungefär 100 kamrater hade blivit en samlingspunkt för den revolutionära ungdomsrörelsen. De hade knutit nära band till ett nätverk av aktivister inom vapenindustrin.
Tillsammans började de planera en generalstrejk som skulle äga rum 24 januari, med målet att avsluta kriget. I samband med planeringen framfördes idén om arbetarråd som organ för arbetarnas makt, att ta efter de ryska sovjeternas exempel. I december 1917 grundades organisationen “Arbetarnas och soldaternas råd” som ett resultat av detta. Men händelserna utvecklades fortare än gruppen kunnat föreställa sig.
De tyska och österrikiska regeringarnas försök att slå hål på fredsförhandlingarna med Ryssland väckte enormt missnöje. För att hålla nere det växande trycket underifrån och ta kontroll över den hätska stämningen höll SDAP tillsammans med regeringen massdemonstrationer för fred den 13 januari 1918. Trots att ledningen gjorde sitt bästa för att kontrollera situationen skedde en social explosion i fabrikerna redan dagen efter.
Trotskij kommenterade senare händelserna positivt:
”Under ett uppehåll i förhandlingarna, som varade ungefär tio dagar, skedde en kraftfull jäsning i Österrike och arbetare gick ut i strejk. Dessa strejker markerade den första erkännandet av vår metod att genomföra fredsförhandlingar – det första erkännande vi fick från proletariatet i centralmakterna angående de tyska militaristernas annekteringskrav.”2
Det var tydligt att den revolutionära processen var igång.
Januaristrejken
Den 14 januari 1918 skedde ytterligare en halvering av de redan låga mjölransonerna. För massorna var det droppen som fick bägaren att rinna över.
Nyheten spreds tidigt på morgonen i industristaden Wiener Neustadt – en industristad söder om Wien – där de vänsterradikala hade ett av sina starkaste fästen. Där vägrade arbetarna på Daimler-motorfabriken att starta maskinerna, utan samlades på gårdsplanen. Deras svar på nyheten var enhälligt: “Strejk!” De marscherade till stadskärnan med banderoller som krävde omedelbar fred och “ner med regeringen”. De började också organisera sig i arbetarråd, “Arbeiterräte”, den österrikiska motsvarigheten till sovjeter.
En strejkkommitté valdes och beslutade att ta kontakt med de andra fabrikerna i och omkring staden. Inom några timmar strejkade 10 000 arbetare från hela det industriella distriktet i södra Niederösterreich. Regionen blev senare känd som “den österrikiska kommunismens Betlehem”.
Nu bildades arbetarråd överallt. Vad som börjat som en ekonomisk kamp utvecklades inom en dag till en revolutionär massrörelse som till varje kris krävde ett slut på kriget. De unga vänsterradikalerna spred ordet om strejkrörelsen till Wien och till och med Berlin. De publicerade sin pamflett “Folket reser sig!” den 16 januari, där de skrev:
”Massorna vill varken ha seger eller vapnens ära, de vill ha omedelbar fred, fred till varje pris. Massornas intressen representeras inte av regeringen, utan av Lenin och Trotskij med deras internationella principer om folkens självbestämmande.”3
Tack vare de vänsterradikala blev ett program med fyra krav det mest kända hos massorna:
- Omedelbar vapenvila på alla fronter
- Alla fredsförhandlare måste väljas av folket
- Militariseringen av alla arbetsplatser måste bort omedelbart! Alla begränsningar av föreningsfriheten och andra politiska friheter måste avskaffas!
- Friedrich Adler och alla andra politiska fångar måste släppas omedelbart!
Flygbladet uppmanade djärvt till: “Arbetare i alla länder […] samlas under den ryska revolutionens röda fana! […] Misstro de patriotiska arbetarledarna. Välj arbetarråd som i Ryssland och segern kommer att tillhöra proletariatets massor”.4
Trotskijs idéer vid Brest-Litovsk fick uppenbarligen gehör.
Stämningen var sådan, att Karl I, kejsare av Österrike, skickade följande telegram till utrikesminister Graf Czernin i Brest-Litovsk:
”Jag måste än en gång försäkra er att med största allvar kommer hela monarkins och dynastins öde hänga på att freden i Brest-Litovsk sluts så snart som möjligt. Vi kan inte omkullkasta situationen här för drömmar om Kurland, Livland och Polen. Om freden inte kommer till stånd, blir det revolution här, oavsett hur mycket mat det finns. Detta är en allvarlig varning, vid en allvarlig tidpunkt.”5
Reformisterna kapar rörelsen
Den österrikiska arbetarrörelsens ledarskap hade byggt upp en enorm auktoritet i perioden före kriget. Men denna auktoritet skakades av de nya förhållandena och den växande radikaliseringen, som inte fullt ut kunde uttrycka sig genom de traditionella massorganisationerna.
Detta försatte de socialdemokratiska ledarna i en svår situation. Hur skulle de ta tillbaka kontrollen från de revolutionära krafter som kom till ytan? Den 16 januari, efter två dagars tvekan, beslutade de att haka på och propagerade för att strejkrörelsen skulle spridas till hela Österrike och att arbetarråd skulle väljas i industriområdena. Deras huvudsakliga paroll var “Slut på kriget så snart som möjligt” – en paroll som i själva verket inte stod i opposition mot regimens behov.6
Den 18 januari växte antalet strejkande arbetare till 100 700 i Wien och 122 622 i Niederösterreich. Strejkerna spreds till bland annat Oberösterreich, Styrien, Budapest, Krakow, Brno och Trieste. Den 19 januari strejkade 750 000 arbetare. Vänsterradikalerna hade inte den styrka som krävdes för att leda en så stor rörelse.
De objektiva förutsättningarna för inte bara en generalstrejk utan en framgångsrik revolution fanns överallt. Ett populärt uttryck under denna tid var “Låt oss tala ryska med våra härskare”. Trots det stod arbetarråden under reformisternas kontroll. De flesta representanterna valdes på arbetsplatserna, och speglade därmed stämningen på golvet. Men SDAP skickade in sina fackliga ledare och byråkrater direkt in i råden, vilket gav reformisterna en klar fördel.
Den förrådda revolutionen
Vänsterreformisternas teoretiska ledare Otto Bauer (senare kallad en av austro-marxisterna) skrev senare om “österrikiska revolutionen”:
“Vi ville ha strejken som en stor revolutionär demonstration. Att strejken skulle trappas upp till revolution, ville vi inte.”7
Som småborgerlig tendens vägrade det austro-marxistiska ledarskapet att bryta med kapitalismen och gjorde allt för att hålla kvar borgarklassen vid makten. Detta var en medveten politisk riktning, vilket Lenin påpekat sedan krigets början. Även om de använde ryska revolutionen som verktyg för att ge fast mark till Habsburgsregimen, såg de i slutändan bolsjevismen som ett hot mot sitt eget ledarskap i arbetarrörelsen. Detta hot behövde bekämpas med alla medel.
Bauer försökte rättfärdiga sin kontrarevolutionära hållning med ursäkten att en lyckad revolution i Österrike omedelbart skulle leda till en invasion från Tyskland. Men i verkligheten skulle den österrikiska arbetarklassens maktövertagande ha haft enorm påverkan på arbetarklassen i Tyskland, där en revolution också var på väg. En klassbaserad uppmaning till tyska arbetare och militärer om att följa Österrikes exempel skulle ha blivit en katalysator. Att skicka tyska trupper under sådana förhållanden hade ytterligare påskyndat den revolutionära processen.
Ställda inför arbetarnas uppror visste reformistledarna att de behövde presentera resultat för att lugna arbetarna. Den 17 januari följde de vänsterradikalernas exempel och publicerade sina egna krav till regeringen:
- Fredsförhandlingen får inte misslyckas till följd av territoriella krav, och borde ske under överinsyn från informerade representanter från arbetarklassen.
- Befolkningens matförsörjning måste omorganiseras.
- Demokratisering av den kommunala rösträtten.
- Ett slut för det militariserade styret på arbetsplatserna.8
Detta lät likt vänsterradikalernas program, men ställde inte den avgörande frågan om maktövertagandet. I själva verket hade kraven avtalats med regeringen i förväg. Denna var villig att acceptera dem – med löfte om “vidare förhandlingar” om socialdemokraterna avblåste strejken.
Den 21 januari, på rörelsens åttonde dag, röstade det reformiststyrda arbetarrådet med stor majoritet för att avsluta strejken. Vid flera möten pågick dock heta diskussioner, då många arbetare var rasande över förslaget att avbryta strejken i detta kritiska skede. De ville inget mindre än att nå ett omedelbart slut på kriget. Ett antal fabriker fortsatte strejken i några dagar och nya städer anslöt sig, men de isolerades av reformisternas förräderi.
Strejken krossades och vänsterradikalernas ledare fängslades eller skickades till fronten. De åtalades för “statsförräderi” för att ha uppmanat till “störtandet av den existerande ordningen och den österrikiska staten”.
Med vänsterradikalerna splittrade fanns det ingen synlig politisk kraft som kunde hjälpa arbetarna att dra de nödvändiga slutsatserna av nederlaget. Den revolutionära rörelsen hade undanröjts genom statlig repression, vilket gav allvarliga konsekvenser för kommunistpartiet som bildades följande månader. Socialdemokratin hade för tillfället återtagit kontrollen över arbetarrörelsen.
Slutet på januaristrejken innebar en tillbakagång för den revolutionära rörelsen, men det var inte slutet på historien. Hur långt gången den revolutionära processen var, visades i början av februari 1918 av myteriet bland sjömännen i den adriatiska hamnen Cattaro (numera Kotor, Montenegro). Myteriet, som skedde under röd flagg, var tydligt inspirerat av januaristrejken men ädge rum när strejken redan var över. I juni bröt en ny våg av strejker och myterier ut i flera regioner i Österrike.
Den subjektiva faktorn saknades
Januaristrejken förändrade hur den österrikiska socialdemokratin såg på ryska revolutionen. Från och med nu var de öppna fiender till bolsjevismen. Karl Kautsky, den teoretiska ledaren för den “centristiska” flygeln av socialdemokratin och kritiker av oktoberrevolutionen, blev språkröret för austro-marxismen. 1918 förde han polemik mot bolsjevikerna och argumenterade att:
”Bolsjevikrevolutionen baserades på antagandet att den skulle vara startpunkten för en allmän europeisk revolution, och att Rysslands djärva initiativ skulle mana proletariatet i hela Europa att resa sig. […] Enligt denna teori var den europeiska revolutionen det bästa försvaret för den ryska revolutionen… Revolutionen som skulle införa socialismen i Europa skulle också vara medlet för att undanröja de hinder som skapades av Rysslands ekonomiska efterblivenhet.”
”Detta var logiskt och välgrundat, förutsatt att antagandet om att den ryska revolutionen oundvikligen skulle utlösa den europeiska revolutionen stämde. Men vad händer om detta inte inträffar? Antagandet har ännu inte förverkligats.”
Kautsky dolde skamligt nog att ryska revolutionen faktiskt spred sig grannländerna i Europa – precis som bolsjevikerna förutspått. Dessutom att det var just de reformistiska socialdemokratiska ledarna som medvetet förrått revolutionen även i Österrike 1918. De skulle göra det igen de kommande månaderna, både i Österrike och Tyskland, varje gång revolutionen på allvar ställde frågan om maktövertagande.
Massornas ingripande ledde slutligen till att kriget tog slut. Hösten 1918 hade soldater, arbetare och bönder från rikets alla hörn fått nog. De var inte längre beredda att dö för kejsaren i Wien. Soldater deserterade i massor, arméns kommandokedjor kollapsade och de olika nationaliteter som förtryckts under imperiet bröt sig loss och bildade egna stater, bland annat Tjeckoslovakien, Ungern och det som senare kom att bli Jugoslavien.
Under krigets sista dagar dominerades stadslivet i Wien av tiotusentals soldater. De krävde bättre villkor och vägrade acceptera officerarnas auktoritet. Det bildades en ny armé, Volkswehr (“folkmilis”) som kontrollerades av soldatråden. Då tog arbetarna motsvarande initiativ, gick ut i strejk och organiserade en massdemonstration i stadskärnan för att kräva slut på kriget.
Ledarna för den tyskspråkiga delen av Österrike var livrädda för massorna och valde socialdemokraten Karl Renner till kansler för en nybildad tysk-österrikisk stat. Den 12 november utropades den Tysk-Österrikiska staten från parlamentet i Wien, tre dagar efter att den tyska republiken utropats från Berlin.
På gatan låg makten i den beväpnade arbetarklassens händer, men socialdemokraterna befann sig i regeringsställning i både Österrike och Tyskland och deras ledare gjorde allt de kunde för att ge tillbaka makten till kapitalisterna. Revolutionen begränsades till upprättandet av en demokratisk republik och ett löfte om att eventuellt enas till en enda tysk republik.
Problemet var inte bristen på revolutionära möjligheter att ta makten, utan bristen på subjektiv faktor. En brist på tränade revolutionära partier och ledare hade kunnat navigera massorna förbi reformisternas oundvikliga svek. Därför var det en brådskande uppgift att bygga ett sådant ledarskap, och den uppgift som Lenin och Trotskij tog sig för genom grundandet av den tredje internationalen.
- Lenin, ‘To Franz Koritschoner’, Lenin Collected Works, band 35, Progress Publishers, 1973, s. 238-239 ↩︎
- Trotskij, ’Vid Brest-Litovsk’, tal hållit i maj 1918, www.marxists.org ↩︎
- Citerat i Hans Hautmann, Die verlorene Räterepublik, Wien 1971, s. 51, vår översättning. ↩︎
- Ibid. ↩︎
- Citerat i Hans Hautmann, Geschichte der Rätebewegung in Österreich 1918-1924, Europaverlag, Wien 1987, s. 157, vår översättning. ↩︎
- Arbeiter-Zeitung, 16 januari 1918 ↩︎
- Otto Bauer, The Austrian Revolution (1923) ↩︎
- Arbeiter-Zeitung, 17 januari 1918 ↩︎