Coronaviruset var droppen som fick bägaren att rinna över. Överallt störtdyker just nu världens börser och de som kommer få betala för krisen är arbetarklassen. Här förklaras bakgrunden till den kris som Coronaviruset nu utlöst.
En ny undersökning, Edelman Trust Barometer 2020, visar att människor inte längre tror att hårt arbete leder till ett bättre liv, och att 56 procent anser att kapitalismen i sin nuvarande form gör mer skada än nytta.
Samma rapport visar också att förtroendet för regeringar, banker och andra institutioner aldrig tidigare varit så lågt. Fyra av fem lönearbetare oroar sig för en ny lågkonjunktur, osäkra anställningar och att förlora jobbet. Samtidigt visar en ny rapport från Oxfam att det fanns 2153 dollarmiljardärer förra året, en fördubbling på tio år. De äger mer än vad 60 procent av världens befolkning gör tillsammans. ”Den globala ojämlikheten”, förklarar Oxfam, ”är chockerande befäst.”
På väg mot en ny kris
Sedan krisen 2008 har de rika blivit allt rikare, och de fattiga allt fattigare. Samtidigt har inga av de grundläggande motsättningarna i ekonomin lösts.
I juli förra året firade kapitalisterna det faktum att USA:s ekonomi noterat sin längsta högkonjunktur i historien, och slog det gamla rekordet på 121 månader (mer än 10 år) av kontinuerlig tillväxt. Men trots optimismen kvarstår det faktum att återhämtningen är den svagaste i historien. För arbetarklassen har varken löner eller arbetsvillkor ”återhämtat” sig, utan tvärtom försämrats.
Världsbanken sänkte nyligen sina prognoser för den globala tillväxten, och talar nu om en ”synkroniserad inbromsning”. Euroområdet förväntas växa med bara 1 procent 2020. Sveriges regering skrev nyligen ned sin prognos till 1,1 procents tillväxt för 2020. Tyskland, som länge beskrivits som ”Europas kraftverk” tack vare sin konkurrenskraftiga industri, noterade nolltillväxt fjolårets sista kvartal, och ser nu ut vara på väg in i recession.
Risken för en ny internationell lågkonjunktur är överhängande.
Kinas tillväxt, förutspår Världsbanken, kommer för första gången sedan 1990 att hamna under sex procent. Denna siffra anses som en gräns under vilken ekonomin inte kan hålla jämna steg med efterfrågan på arbete, i takt med att miljoner människor flyttar från landsbygden till städerna.
Det var genom att massivt öka utlåningen som den kinesiska regimen lyckades undvika att omedelbart drabbas av krisen 2008–09. Sedan dess har skuldsättningen stigit brant, och 2019 utgjorde de totala skulderna i ekonomin över 300 procent av Kinas BNP. Men i slutändan har ingenting kunnat förhindra att ekonomin bromsar in till följd av kapitalismens globala kris.
”Finanskrisen” är en överproduktionskris
Krisen 2008 beskrivs av de borgerliga ekonomerna som en ”finanskris”, eftersom den utlöstes när det uppdagades att ett stort antal dåliga lån aldrig skulle kunna betalas tillbaka. Men i grunden var det en allt värre överproduktion som pressade borgerligheten till att avreglera banksektorn, för att med hjälp av ökad utlåning kunna upprätthålla tillväxten i ekonomin.
Om det bara handlade om en ”finanskris”, skulle det vara lätt att reglera banksektorn för att undvika samma problem igen. Men sedan 2008 har problemet med massiva skulder förvärrats. Enligt Internationella finansinstitutet (IIF) nådde de totala skulderna rekordhöga 255 000 miljarder dollar i slutet av 2019. Detta är en ökning från knappt 190 000 miljarder dollar för tio år sedan, och det finns ”få tecken på att ackumulationen av skulder kommer att bromsa in” (IIF).
Detta berg av skulder motsvarar över 300 procent av världens årliga BNP. Ökningen av statsskulder, som var 77 procent högre 2018 än ett decennium tidigare, är särskilt akut. På tio år har statsskulden som andel av BNP ökat till 238 procent i Japan, 180 procent i Grekland, och 135 procent i Italien.
Italiens skuldkris skulle kunna bli den antändande gnistan till nästa ekonomiska nedgång. Men det skulle lika gärna kunna bli handelskriget mellan USA och Kina, Brexit, spänningarna i Mellanöstern, klimatkatastrofer, eller något annat.
Protektionism och handelskrig
För att återställa den ekonomiska jämvikten försöker regeringar exportera krisen till andra länder genom ökad protektionism, vilket både ökar spänningarna och försämrar de internationella relationerna.
Den största riskfaktorn i världsekonomin just nu är troligtvis handelskriget mellan USA och Kina. Nyligen kom länderna överens om ett avtal där vissa tullar på kinesiska varor togs bort i utbyte mot att Kina gick med på att köpa mer amerikanska produkter. Men tullar på 25 procent på kinesiska exportvaror, till ett värde av 250 miljarder dollar, ligger fortfarande kvar.
Denna tillfälliga vapenvila beror på att borgarklassen i både Kina och USA förstår att handelskriget kan utlösa en allvarlig kris. Men USA-bolagen är samtidigt uppmärksamma på det växande hotet från sina kinesiska rivaler, särskilt inom teknikvärlden.
Det som framförallt oroar de amerikanska kapitalisterna är Kinas produktion och utveckling av halvledare och superdatorer: produktionsmedel som skulle hota den amerikanska (och europeiska) industrins dominerande ställning på längre sikt.
Men det är just i frågan om sådana arbetsintensiva varor som de kinesiska ledarna inte kan gå med på några eftergifter till USA. De kan acceptera krav på att Kina ska köpa mer amerikanska produkter (inom vissa gränser), men de tänker inte ge efter när det kommer till att säkra den egna industrins framtid.
Därför är den nuvarande överenskommelsen mer en tillfällig vapenvila än ett permanent närmande. I takt med att kapitalismens kris förvärras kommer spänningarna tvärtom att öka.
Slut på ammunition
Samtidigt som riskerna i ekonomin är större än någonsin, har borgarklassen förbrukat de verktyg som hade kunnat användas för att förhindra en allvarlig kris.
Vid tidpunkten för den förra kraschen, hade politikerna ekonomiska vapen i sin arsenal som de kunde använda för att rädda systemet. Bankerna och försäkringsbolagen stöttades upp av skattebetalare, räntorna sänktes, och staten gick in och rensade upp i bankböckerna på Wall Street och City of London.
Men penningpolitiken håller på att nå sina gränser, med styrräntor nära noll – eller till och med negativa i vissa länder. I Sverige höjde Riksbanken nyligen räntan till noll, efter flera år av minusränta, och ingen ny höjning väntas innan 2023.
I ett desperat försök att stimulera ekonomin har centralbankerna sedan krisens början också injicerat mer pengar genom så kallade kvantitativa lättnader. Men det stabiliserar inte situationen. Ihop med de låga räntorna har de tvärtom ökat turbulensen på marknaden och blåst upp nya finansbubblor. I stället för att dessa pengar investeras i verklig produktion används de för spekulation. Denna spekulation syns bland annat på den ständigt stigande aktiemarknaden – som slår nya rekordnivåer samtidigt som världsekonomin bromsar in – men också i spekulation i fastigheter och konstverk.
Möjligheterna att stimulera ekonomin är i praktiken uttömda. Förr eller senare måste skulder betalas tillbaka, och då med ränta. Frågan är bara vem som ska betala.
Kapitalismen har ingen framtid
Sedan 2008 har borgarklassen tvingat arbetarklassen att betala genom sänkt levnadsstandard, hårdare press på arbetet, sänkta löner och pensioner, försämrad välfärd och så vidare. Men detta leder i sin tur till ökad fattigdom, desperation och missnöje, och till att förtroendet för kapitalismen minskar. Det blir därför allt svårare för borgarklassen att genomföra sina attacker, utan att samtidigt provocera fram klasskamp.
Detta blir som allra tydligast i den våg av revolutioner som har svept över världen under de senaste 12 månaderna: från Algeriet till Sudan; Irak till Libanon; Chile till Ecuador. Dessutom har en skarp politisk polarisering ägt rum i Europa och Amerika som lett till den politiska mittens kollaps.
Problemet överallt för den härskande klassen är att de saknar ”starka och stabila” regeringar som kan genomföra de nedskärningar som krävs för att få kontroll över skulder och underskott, och återställa konkurrenskraften och förtroendet för kapitalisterna.
Regeringarna i Grekland, Italien och Spanien är alla instabila. I Frankrike har Macron mötts av kraftfulla protester mot sina försök att genomföra nedskärningar, och den senaste strejken mot ”pensionsreformen” visar att det kommer att vara omöjligt att genomföra de attacker som kapitalisterna kräver utan att provocera fram klasskamp.
Allt det här sammantaget är ett recept för ökad politisk polarisering, social instabilitet, och skärpning av klasskampen. Kapitalismens kris kommer att skaka om människors medvetande i grunden. Den ekonomiska krisen leder till en social och politisk kris.
Det finns ingen återvändo till det förgångna. Stabiliteten tillhör det förflutna. Vi har gått in i en ny epok, vilket den senaste perioden av plötsliga kamputbrott visar.
Det här betyder att frågan om socialistisk revolution kommer att sättas på dagordningen under den kommande perioden. Uppgiften vi har framför oss är att störta detta ruttna system och förpassa kapitalismen till den soptipp där den hör hemma.