[Artikel återpublicerad från vårt arkiv.]
Sverige ställer sig bakom USA:s krigsaktioner i Afghanistan! I strid mot Sveriges grundlag tas tillgångarna för tre svenskar i beslag, på order av USA! Kritiken mot Israels förtryck och terror är minst sagt lam.
Det är svårt att hitta några svenska invändningar alls mot USA:s aggressiva utrikespolitik, eller mot imperialismens förtryck och utsugning i allmänhet. Inte heller frågan om fred och nedrustning drivs särskilt hårt längre. Istället har utrikespolitiken helt underordnats västimperialismens intressen.
Detta står i bjärt kontrast till den så kallade aktiva utrikespolitiken som bedrevs under Olof Palmes tid som partiordförande. Denna inleddes i mitten av sextiotalet och innebar hård svensk kritik mot både USA och Sovjet, stöd till befrielsekampen i tredje världen och ökad U-hjälp.
”Genom Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening skedde en avgörande förändring av maktbalansen i världen och i östersjöregionen. USA blev den enda kvarvarande stormakten och Tyskland stärktes i östersjöområdet på Rysslands bekostnad. Samtidigt bröts Sveriges ekonomiska framgång definitivt genom nittiotalskrisen. Som en följd av detta anpassades den socialdemokratiska politiken till marknaden och kapitalet mer än någonsin förut. På det utrikespolitiska planet innebar detta att gå med i EU och att underkasta sig västimperialismens intressen på ett helt annat sätt än tidigare.” (ur artikeln ”Socialdemokratisk utrikespolitik i program och praktik”)
Innebär detta att Sverige inte kan göra annat än underkasta sig USA och EU, och att kampen för att ändra utrikespolitiken är fruktlös? För att besvara dessa frågor måste vi titta närmare på varför utrikespolitiken radikaliserades under sextiotalet.
Alliansfrihet och neutralitet?
Neutralitetspolitiken betydde att Sverige ställde sig utanför de militära allianserna med syftet att förhindra att landet drogs in i krig. Denna grundlades redan på 1830-talet. Grundorsakerna var dels Sveriges geopolitiska läge – mellan stormakterna i öst och väst – vilket betydde att landet riskerade att bli krigsskådeplats vid en stormaktskonflikt, dels att Sverige från och med 1700-talets slut försvagades oerhört i förhållandena till Europas stormakter och tvingades ge upp alla sina egna stormaktsdrömmar t.ex. om att dominera östersjöområdet.
De förändrade maktförhållande efter andra världskriget gav dessa faktorer en ökad tyngd. Sovjetunionen stärktes enormt genom segern i kriget mot nazismen. Denna styrka begränsade USA:s och västimperialismens makt, trots att Sovjet hade urartat till en byråkratisk diktatur.
De tidigare motsättningarna mellan de europeiska stormakterna Frankrike, Tyskland och Storbritannien, överskuggades av konflikten mellan de två supermakterna, USA och Sovjet, vilka dessutom representerade olika sociala system. Om Sverige hade tagit ställning för USA och gått med i NATO så hade landet hamnat i stormaktskonfliktens centrum.
Därför blev det än viktigare att bibehålla neutralitetspolitiken och att upprätthålla goda relationer med stormakten i öster, i syfte att hålla Sverige utanför stormaktskonflikten.
Såväl arbetarrörelsen som borgerligheten ansåg dessutom att neutraliteten under första och andra världskriget varit av godo, om än av olika anledningar. För arbetarrörelsen handlade det om att skydda landet från krig och förödelse, medan det för borgerligheten var fråga om de goda affärer de gjorde genom att handla med bägge sidor under och efter krigen. Allt detta förklarar varför Sverige bibehöll neutralitetspolitiken efter kriget.
Marxism och neutralitet
Även marxister ger, av andra skäl, ett kritiskt stöd till neutralitetspolitiken. Detta beror inte på att vi ställer oss neutrala i förhållande till ett imperialistiskt krig. Vi är tvärtom motståndare, inte bara till kriget som sådant utan också till båda sidorna i det imperialistiska kriget, och vi anser att krigets skakningar ska användas för att försvaga och störta det kapitalistiska systemet.
Detta var också var den linje som drevs av socialdemokratins marxistiska vänster under det första världskriget med parollen ”Inte ett man, inte ett öre till det imperialistiska roffarkriget”. Följaktligen utnyttjade vänstern också den svenska neutraliteten i första världskriget i kampen mot högerns försök att dra in Sverige i kriget på Tysklands sida. Även efter andra världskriget kriget var det möjligt att utnyttja neutralitetspolitiken i kampen mot en svensk uppslutning bakom USA i det kalla kriget.
Kritiken mot USA:s krig i Vietnam
Från andra världskrigets slut fram till slutet av femtiotalet höll Sverige en låg utrikespolitisk profil, trots neutraliteten, och bedrev överhuvudtaget en ganska USA-vänlig politik. Sverige stödde även de krig som USA och västimperialismen bedrev i Korea och Kongo under FN:s täckmantel. Till Kongo skickades till och med svenska soldater.
Grundorsaken till att utrikespolitiken blev mer självständig och kritisk utrikespolitik under sextiotalet var därför inte själva neutraliteten utan de starka protesterna mot Vietnamkriget och vänstervågen i samhället som helhet. Däremot innebar neutralitetslinjen att det blev lättare att driva fram en sådan politik. Den dåvarande utrikesministern och en av de pådrivande bakom omsvängningen, Torsten Nilsson, beskriver orsakerna på ett målande sätt i sina memoarer:
”Civilbefolkningen drabbades hårt. Vi fick se bilder på barn som levande facklor antända av bombplanens napalm. För oss med minnen från 30-talet blev det knappt ett andetag mellan Spanien och Vietnam. Och det var Amerika, de obegränsade ekonomiska möjligheternas land, som var ansvarigt för dessa övergrepp mot ett av världens fattigaste länder”
”Så småningom avslöjades vad som hade hänt. En skrämmande verklighetsbild som brutalt krossade den föreställning som många i västvärlden gjort sig om USA. Amerika framstod inte som det land man hade tänkt sig. Dess rikedom och möjligheter vilade på mångas fattigdom och maktlöshet. Och detta var den ordning som Förenta staterna i än högre grad ville befästa i den fattigare delen av världen. Man stöttade och uppmuntrade regimer som härskade i kraft av ohämmad terror.”
(åter Vietnam: memoarer och reportage, Tidens förlag 1981)
Detta var bakgrunden till att Sverige 1965, som första västland, upprättade kontakter med Nordvietnam och den Sydvietnamesiska befrielsefronten FNL. Till en början skedde detta i tysthet, i hopp om att Sverige skulle kunna bidra till kontakter och fredsförhandlingar mellan USA och Vietnam. Men detta visade sig fruktlöst på grund av den oförsonliga hållningen hos USA och dess lydregim i Sydvietnam.
Sveriges kritik mot kriget skärptes ytterligare efter att Olof Palme valts till partiordförande 1970. De flesta känner till Palmes hårda fördömande av julbombningarna över Hanoi 1972:
”Man bör kalla saker vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns många i modern historia. De förbinds ofta med namn – Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu finns ännu ett namn att foga till raden – Hanoi julen 1972.”
(Hämtat från Björn Elmbrants biografi över Palme)
Ändå var denna skärpta hållning inte i första hand Palmes egen förtjänst. Palme var en driven politisk taktiker som behärskade konsten att fånga upp stämningarna i samhället. Och det var detta som nu skedde.
Detta framhålls också av Elmbrant som förklarar den hårda kritiken med att det i Sverige fanns ett större organiserat motstånd mot USA:s krig än i något annat land, och på att Sverige stod utanför NATO. Ett exempel, förutom den starka FNL-rörelsen, var den landsomfattande namninsamlingen mot bombningarna 1973, då 2 688 782 namn samlades in under några dagar.
Kan utrikespolitiken radikaliseras idag?
Kan en sådan omsvängning ske igen, trots USA:s dominans och Sveriges medlemskap i EU? årets utrikespolitiska deklaration, som anger politikens inriktning, pekar i motsatt riktning. Där framhålls kampen för demokratin och mänskliga rättigheter som det centrala i utrikespolitiken. Det låter visserligen vackert, men man talar tyst om den verkliga orsaken till det diktatoriska styre och politiska våld som finns: De imperialistiska ländernas (och företagens) utsugning av den tredje världen, och de korrupta makthavare och kapitalister som styr i de flesta av dessa länder.
I deklarationen skriver man istället att arbetet för en rättvisare värld bygger på en öppnare världshandel, ett större EU och en stärkt internationell rättsordning!!? Med ett sådant synsätt fungerar talet om demokrati och mänskliga rättigheter som en täckmantel för USA:s och EU:s dominans över de fattiga länderna.
Detta är dock bara ena sidan av saken. Den andra är att kritiken mot USA:s aggressiva politik har växt i takt med att bomberna regnat ned över USA:s ”fiender”. Under bombningarna av Jugoslavien 1999 uppstod en första spricka i arbetarrörelsen. Två socialdemokratiska riksdagsledamöter, Bengt Silfverstrand och Karin Wegeståhl, ställde sig i ledningen för protesterna och en kommitté mot bombningarna bildades inom arbetarrörelsen.
När den förra utrikesministern Sten Andersson kritiserade Perssons Mellanösternpolitik så uttryckte han bara vad många i partiet tänkte. Och när angreppet mot Afghanistan inleddes så var partiet skeptiskt till regeringens linje redan från början. Det enda som har hindrat en stor intern strid i denna fråga är närheten till valet och det faktum att de massiva bombningarna upphörde efter en ganska kort tid.
Misstron mot regeringens utrikespolitik är alltså redan utbredd inom arbetarrörelsen, och detta kommer att bli än tydligare när valet är över. Denna misstro kan förvandlas till en proteststorm vid vilken internationell kris som helst. Det kan till exempel gälla ett fullskaligt krig i Mellanöstern där USA kommer att stå på Israels sida, amerikanska bombningar av Iran eller Irak, en direkt amerikansk inblandning i kriget mellan regeringen och gerillan i Colombia.
Förr eller senare kommer det stå klart att USA och dess allierade är beredda att släppa lös hela den militära helvetesmaskinen, inklusive bombningar av civila och ett fullskaliga militärt angrepp, för att hävda sin makt.
Då kommer en jättelik antikrigsrörelse att bildas i arbetarrörelsen och i hela samhället, i likhet med Vietnamrörelsen på 1970-talet, för att inte tala om striden under första världskriget då arbetarrörelsen splittrades. I ett sådant läge kan regeringen, trots medlemskapet i EU, bli tvungen att kritisera USA-imperialismen, åtminstone i ord.
Krig avslöjar kapitalismens verkliga natur mer än något annat. Motståndet mot kriget är en avgörande hävstång för att förändra samhället och skapa en socialistisk värld utan förtryck och utsugning. Striden om utrikespolitiken är på detta sätt avgörande i kampen för att förändra arbetarrörelsen.
22 februari 2002