Den ekonomiska krisen i Europa visar inga tecken på att försvinna, eller ens förmildras. I många länder har rapporter om krispaket, nedskärningar och åtstramningar blivit vardagsmat. Såväl marxister som seriösa borgerliga ekonomer är överens – detta är den antagligen värsta krisen för kapitalismen någonsin. Grekland har blivit krisens ansikte utåt, och landet är verkligen hårt drabbat. Regeringen har avgått och ersatts av en övergångsregering ledd av ekonomer. Generalstrejker, än så länge begränsade till en eller två dagar, har avlöst varandra som svar på lönesänkningar och andra nedskärningar med avsikt att rädda kapitalisternas tillgångar.
Det råder en förrevolutionär situation i Grekland; ledningen för landet är splittrad, arbetarklassens förtroendet för politiker är noll och, det viktigaste tecknet, arbetarklassen har börjat mobilsera sina styrkor och kräver en förändring. Arbetarklassen i Grekland har uppenbart fått nog av att betala notan för de kapitalistiska institutionernas vårdslösa agerande. Avanti har träffat två greker, Maria och George, som har deltagit aktivt i vänsterrörelsen och demonstrationerna för att intervjua dem om deras upplevelser.
Avanti: Berätta varför ni har varit aktiva i demonstrationer och vänsterrörelsen.
Maria: För att jag är arg! Jag blir så fruktansvärt arg när jag ser hur vi vanliga medborgare får betala notan för krisen. En väckarklocka var när offentligt anställdas löner började sänkas – min far har nu bara hälften av den lön han hade innan krisen. Alla nedskärningar som genomdrivs i Grekland drabbar vanligt folk. De ansvariga för krisen – de rika – har redan flyttat sina pengar från Grekland, så det är vi som får betala. Jag är arg hela tiden!
George: Jag känner också ilska, men inte hela tiden. Den kommer när jag hör om nya åtstramningar och ser deras effekter. Det känns som att jag har blivit bestulen på min framtid. Jag har utbildat mig på universitet, men ser ingen chans att få ett jobb i Grekland. Detta är situationen för majoriteten av Greklands unga. Vi har utbildning men ingen chans att få ett jobb som har något med våra utbildningar att göra. Jag ser hur folk runtom mig tappar hoppet, och även jag börjar göra det. De har stulit vår framtid och våra möjligheter, och nu har de stulit vårt hopp också. En människa är inget utan hopp. Jag känner att jag har ett ansvar att göra någonting för att motverka den utveckling vi ser nu.
Maria: Jag känner också ett ansvar, men känner också att det inte finns något annat alternativ än en total systemförändring. Det här är det enda vi kan göra i nuläget: försöka vända utvecklingen. Det är så lätt att bara sitta och klaga och diskutera, men det leder inte till någon förändring. Vi måste handla.
Avanti: Skulle ni säga att det ni beskriver stämmer in på den stora massan av demonstranter?
Maria: Missnöjet och hopplösheten är utbredd. För bara några månader sedan trodde de flesta att det skulle räcka med att peta de politiker och makthavare som såg ut att vara ansvariga för krisen, men nu ser folket att det inte gör någon skillnad vem som sitter vid rodret. Folk har börjat inse att det är systemet som är ruttet.
George: Folk har helt klart börjat vakna till liv. Det var från börjat mest studenter och vänstermänniskor som pratade om systemskifte och insåg att det inte hjälper att [Greklands f.d. premiärminister] Papandreos avgår. Nu finns den medvetenheten hos de flesta demonstranter. Vanliga arbetare, taxichaufförer och hamnarbetare, har kommit till denna slutsats under hösten. Ingen tror på övergångsregeringen eller räddningspaketen längre. Ingen litar på politiker överhuvudtaget.
Maria: Det är väl det enda positiva med den här krisen – folks medvetenhet har ökat explosionsartat. Ingen har några illusioner om regeringen, euron eller kapitalisterna längre. Inte finns de bland vanligt folk i alla fall.
Avanti: Finns det någon enighet i vänsterrörelsen?
George: Både ja och nej. Gällande de människor som deltar i demonstrationerna finns det enighet så långt att de inte vill betala för krisen och inte vill ha fler nedskärningar. Det finns även en enighet om att de ansvariga för krisen bör få stå för notan. Sen är det enorma skillnader också: vissa vill störta regeringen medans vissa bara vill driva igenom förändringar parlamentariskt. Vissa vill ta till vapen och vissa tror på fredliga lösningar.
Maria: Det är stora splittringar mellan de olika vänstergrupperingarna. Det grekiska kommunistpartiet, KKE, vill att Grekland ska gå ur eurosamarbetet och isolera sig. KKE vill också ta åt sig äran för många av demonstationerna, och även ta en ledande roll. I en demonstration nyligen försökte de hindra aktivister från att storma parlamentsbyggnaden i Aten. Detta ledde till stora bråk mellan KKE-anhängare och anarkister. Anarkisterna stör sig på att KKE vill kapa rörelsen, och KKE beskyller anarkisterna för att vara vårdslösa våldsverkare.
George: Ja, det är tråkigt att se. Anarkisterna och kommunisterna har ju egentligen samma mål: att störta regeringen och krossa kapitalismen. Det är väl mest metoderna som skiljer sig åt. KKE skulle jag inte ens kalla för kommunister, de har någon konstig nationalromantisk politik och de tror att återinförandet av drachmern (den gamla grekiska valutan) skulle kunna rädda Grekland. Jag upplever vänstern som allt för splittrad idag. Demonstrationerna kommer inte att leda till något om inte vänstern lyckas enas. Som det är nu finns en massa små grupper som drar åt olika håll på detaljnivå. Det som förenar folk är ett enormt missnöje och mycket ilska. Tyvärr räcker inte det för att uppnå större förändringar.
Avanti: Det har kommit rapporter om polisbrutalitet i samband med demonstrationerna. Kan ni berätta något om det?
Maria: Grekisk polis är fascister! De verkar hata vanligt folk. De är extremt lojala mot regeringen, och drar sig inte för att använda våld. Jag själv har blivit jagad av poliser ett flertal gånger, och blivit beskjuten med tårgas så många gånger att jag har fått bestående problem med andningen. Jag kan inte längre delta i demonstrationer på grund av detta, tårgasen gör att jag inte kan andas alls.
George: Polisen är mycket brutala. Jag såg en gång hur fyra poliser slog sönder en gammal man med sina batonger. Vad hade mannen gjort? Viftat med en grekisk flagga och ropat slagord! För detta misshandlade de honom, fyra stora poliser mot en gammal gubbe. Det är vidrigt. Vi blir slagna, skjutna, jagade och beskjutna med tårgas.
Maria: Polisen har även klätt ut sig till anarkister och startat upplopp för att ge polisen en anledning att använda våld mot demonstranter.
George: Ja, först trodde folk att det var anarkister som fick påkar och tillhyggen av poliser för att starta bråk, men det visade sig att det var poliser i svarta luvor. Detta finns på film och det sändes i TV! Samma sak händer även i Italien, polisen drar sig inte för några metoder för att få en ursäkt att använda våld mot demonstranter.
Avanti: Hur tror ni att utvecklingen kommer att se ut?
George: Jag ser ingen chans till revolution i Grekland. Det finns för lite enighet i vänsterrörelsen för att det ska kunna inträffa inom en snar framtid. Jag tror snarare på inbördeskrig i sådana fall. Glöm inte att det även finns fascistgrupper i Grekland som vill ta makten. Det kan visa sig bli en farlig utveckling.
Maria: Jag tror att det förr eller senare kommer en revolution, men jag är osäker på om den kommer att starta i Grekland. Krisen är inte Greklands, den är spridd över snart hela västvärlden, och kan därför inte lösas i Grekland.
George: Precis. För att vända denna utveckling måste vi ge oss på de som har pengarna! Det är våra pengar som de har stulit, och pengarna erkänner inga landsgränser. När det väl kommer en revolution så tror jag att den kommer över hela Europa. Krisen kommer att nå så djupt, det är bara en tidsfråga. Se på Italien och Portugal: de sitter i samma sits nu som Grekland för några månader sedan. När väl Italien faller så kommer Tyskland och Frankrike att få enorma problem. Då kommer folk i de länderna att ge sig ut på gatorna. Förhoppningsvis kan den Grekiska rörelsen inspirera andra, på samma sätt som den arabiska våren inspirerade oss.