”Kampanjen ska inte bara ses som en kamp för att ändra partiprogrammet, utan för att omvandla Labour till ett parti för att förändra samhället.” Revolution har träffat Rob Sewell, redaktör för den brittiska tidningen Socialist Appeal och aktiv i kampanjen Labour 4 Clause 4, som berättar om kampen för ett socialistiskt Labourparti.
”Labour 4 Clause 4 är en kampanj för att återinföra socialismen i Labours partiprogram. Nu när Labour förespråkar åternationaliseringar av järnväg, post, gas, elektricitet och så vidare, tror vi att kampen för att omvandla Labour till ett socialistiskt parti kan väcka stor entusiasm”, förklarar Rob Sewell.
Kampanjen lanserades 2018 av de brittiska marxisterna runt tidningen Socialist Appeal, hundra år efter att den ursprungliga fjärde paragrafen (”Clause 4” på engelska) först antogs, en paragraf som definierade partiet som ett socialistiskt parti.
När Labourpartiet bildades år 1900 var det första gången som den brittiska arbetarklassen organiserades genom ett eget parti, vilket i sig var ett viktigt steg framåt. Men det var i samband med den revolutionära våg som startade med den ryska revolutionen 1917 som socialismen skrevs in i Labours partimanifest.
– För medlemmarna var det ett bevis på att partiet ville avskaffa kapitalismen och kämpa för ett nytt samhälle. Men ur partiledningens synpunkt blev socialism något man talade om på första maj, men i praktiken inte trodde på eller förberedde för, förklarar Rob.
Labours högersväng under Blair
Att socialismen skrevs in i partiprogrammet förbittrade högern inom partiet. I flera decennier försökte de stryka den, men det var först 1994 som Tony Blair och partihögern lyckades driva igenom ett program som i stället omfamnade den så kallade ”fria marknaden”.
Under början av nittiotalet svängde Labour kraftigt åt höger, och borgarklassens representanter vann ledningen för partiet.
– Tony Blair var verkligen den kandidat som borgarklassen ville ha: med honom som ledare kunde kapitalisterna känna sig trygga med att deras intressen skulle försvaras. Under Blairs ledning försökte de omvandla Labour från ett socialistiskt arbetarparti till ett konservativt, prokapitalistiskt parti – i princip ett nytt Tory-parti. Blair ville inte bara bli av med den fjärde paragrafen, han ville begrava all vänsterpolitik, och framförallt ville han bryta kopplingen med fackföreningarna, berättar Rob.
I den formulering som Tony Blair och hans anhängare införde lyfter man fram ”marknadskrafterna” och vikten av ”hård konkurrens”. Man gav grönt ljus till privatiseringar och utförsäljning av offentlig verksamhet.
Corbyn-rörelsen
Med en Labourledning som genomför privatiseringar och nedskärningar stod arbetarklassen försvarslös inför borgarklassens attacker, som intensifierades i samband med krisen 2008. Reallönerna har sjunkit varje år sedan krisen bröt ut 2008 – den största sänkningen av levnadsstandarden sedan Napoleonkrigen i början av 1800-talet. En femtedel av befolkningen, eller 14 miljoner människor, lever i fattigdom och 1,5 miljoner har inte råd med livets mest grundläggande.
År av försämringar har väckt ett utbrett missnöje och hat mot etablissemanget. Särskilt bland ungdomar, som är en av de grupper som drabbats särskilt hårt av krisen, har det skett en tydlig radikalisering. Det var detta som gjorde att Jeremy Corbyn kunde vinna valet till partiledare 2015, vilket gjort att partiet börjat röra sig åt vänster. Jeremy Corbyns löften om åternationaliseringar, förbud av timanställningar, höjd minimilön och en miljon nya bostäder har attraherat hundratusentals ungdomar och arbetare till partiet, som nu är det största i Europa.
– Vi har sett en enorm förändring bland gräsrötterna: de allra flesta ställer sig bakom en mer radikal vänsterpolitik och att rensa partiet från ”Blairiterna”. Corbyns valmanifest 2017 var det mest radikala på årtionden och ledde till en oerhörd ökning i valet, säger Rob.
Gräsrötterna inom partiet är mer radikala än ledningen. De är även mer bestämda och konsekventa när det kommer till att bemöta alltmer vildsinta attacker från media och högern.
– Det tydligaste exemplet är de hysteriska anklagelserna om antisemitism, där man kallat Corbyn ’ett existentiellt hot mot judar’, vilket är fullständigt nonsens. Det finns inget problem med antisemitism inom Labour. Om man ska leta efter antisemiter finns de bland Torypartiets eller det nybildade Brexitpartiets gräsrötter, förklarar Rob.
Kampanjen om antisemitism drivs inte minst på av krafter i Labour som vill vrida tillbaka klockan till Blair-åren. Blairiterna använder cyniskt dessa anklagelser som ett sätt att slå mot vänstern. Tyvärr har flera ledare för Labourpartiet såsom John McDonell och John Lansman – troligtvis av rädsla för att själva bli anklagade – ”erkänt” att man inte gjort tillräckligt för att förhindra antisemitism. Detta har gjort att media och Blair-högern fått vatten på sin kvarn.
Frågan om EU är ett annat fall där Labourledningen anpassat sig till högern, som vill stanna i den inre marknaden för att skydda bankernas profiter. Corbyn har bland annat utlovat en ny Brexit-omröstning om man inte skulle komma fram till en lösning. Men en ny omröstning skulle inte lösa någonting: vare sig resultatet skulle bli lämna eller stanna, så kommer de problem som arbetare och unga står inför att fortsätta. En ny omröstning skulle förflytta fokus från klasskampen och spä på de nationalistiska och rasistiska stämningarna.
Under flera år har ”Blairiterna” agerat som en kapitalistisk tendens inom partiet, gått emot ledningens och medlemmarnas vilja och röstat för nedskärningar och krig. Det är för att stoppa all vänsterpolitik som de kampanjar så hårt mot Corbyn.
”Vi kommer inte att ge oss”
Labour 4 Clause 4 har mötts av entusiasm i Labours lokala partiföreningar och Momentum-grupper, men också inom facken. På postarbetarfackets (CWU:s) konferens i våras stöttades motionen av förbundets exekutivkommitté, och antogs enhälligt.
På Labours kongress i september kommer man att debattera motionen om att återinföra den ursprungliga fjärde paragrafen i partiprogrammet.
– Vi föreslår att man omedelbart ska återinföra paragrafen. Att det skulle inträffa är osannolikt, det finns många hinder. Även om majoriteten av gräsrötterna sannolikt skulle ställa sig bakom det, så måste vi fortfarande vinna en majoritet bland fackföreningarna, säger Rob.
I samband med kongressen kommer man att hålla ett stort möte, och flera andra aktiviteter kopplade till kampanjen.
– Vi kommer att fortsätta och fortsätta och fortsätta, vi kommer inte att ge oss. På grund av kapitalismens kris och det enorma motståndet mot privatiseringar – särskilt i Storbritannien – så finns det utrymme för förändringar, och vi är säkra på att vi kommer att lyckas, säger Rob.
Den politiska situationen i Storbritannien är extremt instabil. Frågan om Brexit hotar att splittra det regerande Tory-partiet mitt itu, och den nya partiledaren Boris Johnson riskerar att förlora en misstroendeomröstning redan i september. Detta skulle leda till ett nyval där Labour – om man går till val med ett tydligt vänsterprogram – skulle kunna kanalisera det enorma missnöje som finns.
Vänstern och arbetarrörelsen måste kämpa för en Corbyn-regering – det är det enda som kan lösa det nuvarande dödläget och innebära förbättringar för arbetarklassen. Men allt kommer inte att lösa sig automatiskt bara för att Corbyn kommer till makten. Om han försöker att genomföra reformer utan att bryta med kapitalismen kommer han att misslyckas. Corbyn kommer att stå inför en social och ekonomisk kris, och borgarklassen kommer att sabotera varje reform som innebär någon slags förbättring för arbetare.
Ett socialistiskt Labour måste erbjuda en tydlig, klassbaserad politik. Labour har hundratusentals medlemmar som är redo att kämpa. Men nyckeln till att engagera dem är ett djärvt socialistiskt program. På den grundvalen skulle man kunna uppnå verklig enhet och ta kampen mot storföretagen, bankerna och deras politiska representanter.
– Efter att partiprogrammet har återställts måste vi kämpa för att Labour ska implementera socialismen i praktiken, för att krossa kapitalismen och upprätta ett socialistiskt samhälle, avslutar Rob.
Om Paragraf 4:
Den ursprungliga fjärde paragrafen, som definierade Labour som ett socialistiskt parti, infördes i partiprogrammet 1918 under den revolutionära våg som spred sig över världen efter den ryska revolutionen 1917.
Denna paragraf slår fast att partiet ska kämpa för en jämlik fördelning:
- av samhällets resurser baserat på gemensamt ägande av produktionsmedlen och demokratisk kontroll av distribuering och utbyte.
- ett nytt system där arbetarklassen kontrollerar och administrerar industrier och tjänster.
1994 ersatte Tony Blair den fjärde paragrafen med en ny som omfamnar den så kallade ”fria marknaden”.
Socialist Appeal kämpar genom kampanjen Labour 4 Clause 4 för att återinföra den ursprungliga paragrafen som ett led i kampen för socialism, och deras motion kommer att debatteras på Labours kongress 21–25 september.