Tidigt på morgonen den 1 oktober korsade den israeliska armén gränsen till Libanon och inledde en markinvasion, efter två veckor av kraftiga flygbombningar. Detta är ett rakt igenom reaktionärt krig, uppbackat och finansierat av imperialismen i USA och väst, som hotar att dra in hela Mellanöstern i ett öppet krig som kan pågå i flera år och medföra ett fasansfullt lidande.
USA gav som väntat sitt fulla stöd till den israeliska invasionen. Trots dess utfästelser om eldupphör visste Israel att Washington skulle ställa sig på dess sida. En talesman för Vita husets nationella säkerhetsråd sade att invasionen var ”i linje med Israels rätt att försvara sina medborgare och på ett säkert sätt låta civila återvända till sina hem. Vi stöder Israels rätt att försvara sig mot Hizbollah och alla iranskstödda terrorgrupper.”
Här ser vi det stinkande hyckleriet och dubbelmoralen i den så kallade ”regelbaserade ordningen”. När Ryssland invaderade Ukraina för två och ett halvt år sedan hördes en kör av fördömanden, ett ramaskri av upprördhet över ”de nationella gränsernas okränkbarhet”, en ”aggression mot ett suveränt land”, som stred mot ”internationell rätt”.
Det verkar som om sådana ädla principer inte gäller för ”vår sida”. I det här fallet förvandlas en oacceptabel kränkning av den nationella suveräniteten till en ”begränsad räd” i linje med ”rätten till självförsvar”. Var finns rätten till självförsvar för palestinierna, som har sett Gaza jämnas med marken, tiotusentals dödas och hundratusentals fördrivas och svälta? Var finns rätten till självförsvar för Libanon, där fler människor redan har dödats av den israeliska aggressionen än vad som dödades under den israeliska invasionen 2006 och där en miljon människor redan har fördrivits?
Det är inte bara en invasion av Libanon vi ser. Under de senaste 24 timmarna har Israel attackerat mål i Jemen och Syrien, samtidigt som man har fortsatt den mordiska folkmordskampanjen mot palestinierna både i Gaza och på Västbanken.
Som alltid när det gäller imperialistiska krig har de uttalade målen (att skydda den israeliska befolkningen nära den norra gränsen) lite eller ingenting att göra med den sionistiska angriparens verkliga mål.
Netanyahu bryr sig inte om medborgarna i norr, lika lite som han bryr sig om gisslans öde i Gaza. Om han hade gjort det skulle han inte medvetet ha saboterat den överenskommelse som kunde ha banat väg för gisslans frigivning och som kunde ha lagt grunden för ett slut på Hizbollahs raketbeskjutning över gränsen.
Det står klart för alla som har ögon att se med att Netanyahus främsta mål är politisk överlevnad. Efter att ha misslyckats med att uppnå något av de uttalade krigsmålen i den mordiska invasionen av Gaza efter ett år av dödande och förstörelse (frige gisslan, krossa Hamas), sjönk hans popularitet kraftigt i takt med att allt större delar av den israeliska allmänheten började motsätta sig hans ledarskap.
Han behövde återta mark med alla medel. Om han avsattes, antingen under kriget eller genom val i slutet av det, skulle det innebära åtal och kanske till och med fängelsestraff. Han räknade ut att en invasion av Libanon skulle göra jobbet.
Den israeliska härskande klassen har förberett sig för ett krig mot Libanon ända sedan det förödmjukande tillbakadragandet i slutet av invasionen 2006. Den hade uppenbarligen samlat på sig en mängd underrättelser och information om Hizbollah, vilket gjorde att den kunde agera beslutsamt i de första stadierna av attacken. Med terrormetoder lyckades man eliminera ett helt skikt av Hizbollahs högsta ledning, utan att bry sig om att man i processen också dödade hundratals civila.
I Netanyahus beräkningar ingår också en annan faktor. Genom ständiga provokationer mot Iran, i synnerhet mordet på Hamasledaren Haniyeh i Teheran, hoppas Israel kunna locka in den islamiska republiken i en öppen konflikt med Israel, en konflikt där USA skulle tvingas ingripa för att försvara den sionistiska staten.
Ett regionalt krig skulle orsaka ofattbar förstörelse och förlust av människoliv, men för Netanyahu är det värt att betala för att rädda hans eget skinn.
Konturerna av en sådan konflikt kan redan ses. De jemenitiska houthierna intensifierade sina attacker och hotade att angripa Israels olje- och gasplattformar i Medelhavet. I Irak attackerades den amerikanska Victoria-basen vid Bagdads flygplats med fyra raketer. Israel genomförde luftangrepp mot Syrien. USA har beordrat fler soldater till regionen för att ”stärka sitt försvar”.
Det har förekommit en hel del spekulationer om karaktären och styrkan på det iranska svaret på Israels provokationer.
Den iranska regimen befinner sig i ett svårt läge. Ställd inför ett växande motstånd på hemmaplan har regimen under den senaste tiden försökt nå en överenskommelse med väst, vilket är nödvändigt för att häva sanktionerna och återupprätta en viss ekonomisk jämvikt.
Samtidigt har man etablerat nära allianser med en rad väpnade grupper i regionen (Palestina, Libanon, Jemen, Irak, Syrien), spridit sitt inflytande och skapat en skyddssköld mot sin främsta regionala fiende, Israel. Denna sköld är nu under attack från Israel. Om Iran inte svarar kommer dess regionala inflytande att skadas allvarligt. Israels yttersta mål är att förstöra Irans nukleära och militära kapacitet. Ingen regim i Iran kan låta detta ske utan att reagera om den vill behålla makten.
Man kan fråga sig hur det kommer sig att Mellanösterns öde har blivit så sammanflätat med en enda individs personliga beräkningar. I själva verket är det så att även om Netanyahus personliga nycker spelar en avgörande roll i dessa händelser, så är de i sin tur en återspegling av underliggande processer som har byggts upp under en längre tid.
I världsrelationerna finns konflikten mellan USA å ena sidan, och Kina och Ryssland å andra sidan. USA är världens främsta imperialistiska makt, men en makt som befinner sig i relativ tillbakagång (med stark betoning på att denna tillbakagång är relativ). Besegrade i Irak och Afghanistan, oförmögna att ingripa på ett avgörande sätt i det syriska inbördeskriget och efter att ha svikit sina mest betrodda allierade under den arabiska revolutionen, har USA inte längre samma inflytande i Mellanöstern, och man har bara en stabil allierad, Israel.
Vi har sett hur detta förhållande utvecklats under det senaste året. Washington vill inte att Israel helt utplånar Gaza – inte av humanitära skäl, utan för att man fruktar att Israels brutala agerande kommer att leda till en revolutionär destabilisering av de arabiska regimerna i Jordanien, Egypten och andra länder, som USA också förlitar sig på. Washington vill inte bli direkt indraget i ett regionalt krig – inte på grund av någon oro för människoliv i Mellanöstern (de har trots allt själva dödat hundratusentals människor under de senaste 20 åren), utan snarare för att det skulle bli kostsamt för dem själva (i termer av finansiering och personal) vid en tidpunkt då de redan är inblandade i ett förlorat krig i Ukraina, och det skulle distrahera dem från att ta itu med deras främsta rival Kina.
Men alla dessa överväganden övertrumfas av det faktum att Israel i slutändan är USA:s mest pålitliga allierade i regionen och att USA inte kan låta Israel misslyckas. Biden har ibland kritiserat Netanyahu milt, försökt spela ut Gantz mot honom och till och med hotat med att hålla inne vissa militära leveranser. Men i slutändan har han gett Israel sitt fulla stöd.
Den verkliga relationen är inte den som presenteras i media: en sjuklig president som har händerna bakbundna och motvilligt till slut stödjer Israel. Tio procent av Israels årliga militärbudget kommer från USA. I krigstider är USA dessutom beredda att hosta upp ytterligare miljarder, som till exempel det paket på 8 miljarder dollar som beviljades tidigare i år.
Om USA skulle dra in vapenlicenserna skulle den israeliska militären dessutom stå där med få eller inga vapen och ingen ammunition. Den sionistiska staten skulle inte ha alla de resurser den behöver för att genomföra sina reaktionära, mordiska angreppskrig om det inte vore för den finansiering och de förnödenheter som den punktligt får från USA.
Detta är den hävstång som Biden inte är beredd att använda. Tvärtom har han ända från början erbjudit Israel ett orubbligt stöd. Netanyahu är fullt medveten om detta faktum. Kanske trodde Biden att detta var det bästa sättet att sätta sig i en position där han kunde påverka eller hålla tillbaka Netanyahu. Det motsatta är fallet. I trygg förvissning om att Biden var tvungen att backa upp honom fortsatte Bibi att genomföra de åtgärder som bäst passade hans egna intressen, helt utan hänsyn till Washingtons intressen.
Samtidigt spelade Ryssland en avgörande roll i det syriska inbördeskriget och höll sin allierade Assad kvar vid makten, samtidigt som man balanserade mellan de olika inblandade regionala makterna (Turkiet, Saudiarabien, Qatar och så vidare). Kina gick också in och förhandlade fram ett fredsavtal mellan Iran och Saudiarabien helt utan USA:s medverkan, något som hade varit otänkbart för bara 20 år sedan.
Samtidigt som dessa processer pågick drev Washington på för att Abrahamavtalet skulle slutföras, vilket skulle leda till en ”normalisering” av relationerna mellan Israel och dess arabiska grannar. Processen hade gått mycket långt och den sista pusselbiten, Saudiarabien, verkade falla på plats. För ett år sedan, i FN:s generalförsamling, visade Netanyahu en karta över vad han beskrev som ”det nya Mellanöstern”, där Israel handlade med Jordanien, Saudiarabien och Gulfstaterna, Egypten och Sudan. Kartan hade helt utraderat de palestinska områdena.
Budskapet var tydligt. ”Normalisering” innebar att Israel skulle få fria händer att slutligen slutföra annekteringen av Palestina. Detta var en av huvudorsakerna till Hamas attack den 7 oktober 2023.
Det övergripande målet för den israeliska härskande klassen är att försvaga eller oskadliggöra sin främsta rival i regionen: Iran. De vet att de behöver USA:s stöd för att göra det. I detta sammanfaller den härskande klassens allmänna intressen med Netanyahus personliga intressen. De som motsatte sig Netanyahus sabotage av en gisslanuppgörelse i Gaza gjorde det just för att de ville koncentrera sig på kriget mot Libanon.
De revolutionära kommunisterna har en klar ståndpunkt. Vi står med de förtryckta mot förtryckarna. Vi står emot den reaktionära imperialiststaten Israel och med de förtryckta palestinierna, och nu libaneserna, som utsätts för en brutal militär aggression. Vi stöder deras rätt att försvara sig själva.
Revolutionära kommunister förklarar öppet att fred i Mellanöstern inte kommer att uppnås genom vädjanden till regeringarna eller genom medling av internationella institutioner (som bara återspeglar styrkeförhållandena mellan olika imperialistiska makter). Närvaron av UNIFIL:s fredsbevarande styrkor vid gränsen har inte förhindrat den israeliska invasionen av Libanon. Imperialistisk fred skulle helt enkelt vara ett mellanspel som leder till ett nytt reaktionärt krig.
Endast störtandet av den reaktionära sionistiska härskande klassen i Israel och störtandet av de reaktionära härskande klasserna i alla andra regimer i regionen (Jordanien, Egypten, Turkiet, Saudiarabien och så vidare) kan leda till verklig fred, som endast kan grundas på ett slut på det nationella förtrycket av det palestinska folket.
Vår huvuduppgift i väst är att bekämpa våra egna imperialistiska krigshetsande regeringar, som är täckta av blodet från folket i Gaza.
Kampen mot det imperialistiska kriget är kampen mot det ruttna kapitalistiska system som föder det. Om ni vill ha fred, kämpa för socialism.