Den 15 november bröt protester ut över hela Iran mot regimens nedskärningar på bensinsubventionerna. Trots en heroisk kamp från ungdomarna blev rörelsen krossad av regimen inom fem dagar. Men detta var långt ifrån en seger för regimen, som nu är svagare än någonsin.
För några år sedan läcktes ett samtal mellan en befälhavare från det Islamiska revolutionsgardet och en grupp Basiji-militärer där de diskuterade den ”gröna rörelsen” som skakade Iran 2009. Befälhavaren ska ha sagt något i stil med att ”de här människorna [från den gröna rörelsen] är bara välkammade pojkar från de fina kvarteren, de är inget att vara rädd för, men när de barfota människorna från de fattiga och utsatta områdena tar sig ut på gatorna, då har vi något att frukta”. I november infriades befälhavarens farhågor.
En rapport från den nittonde november beskrev situationen i flera fattiga arbetarklassområden i Teheran:
”I Islamshahr pågår ett uppror. I Shahre Quods pågår krig och skjutningar överallt. De har bränt ner den gamla borgmästarens hus. De har bränt ner hus tillhörande det Islamiska revolutionsgardet och alla banker är nedbrända. I Fardis var det ett riktigt krig på gatorna. Utöver Sepahbanken, har 24 andra banker blivit nedbrända. Detsamma gäller Andishe. Många har dött i Fardis, Shahriar, Shahreqods, och Andishe… polisstyrkorna är uttröttade och orkar inte kämpa längre.”
Runt 10 000 personer tros ha blivit dödade, skadade eller arresterade i regimens brutala svar på protesterna. Detta är särskilt chockerande med tanke på att antalet människor på gatorna, enligt regimens egna uppskattningar, inte varit större än 170 000–200 000 personer.
Efter att regimen lyft internetblockaden har en rad olika rapporter spridits:
”När [min fru] kom tillbaka från sitt skift sa hon att många var döda. Hon grät. Hon hade aldrig sett något liknande. […] Hon sa att de tagit emot 20–25 sådana personer på två dagar. Dessa människor hade dött på vägen till sjukhuset. Hon hade ingen information om folk som hade dött på plats och fått sina kroppar bortforslade. Och detta var bara från området Malak Shah i Isfahan. Med tanke på att Isfahan har mer än 20 sjukhus är siffrorna skräckinjagande.”
Liknande rapporter har inkommit från Shiraz, Ahvaz och Teheran. Antalet döda kan vara uppemot 500 nationellt. Men detta våld från regimen är inte ett tecken på styrka, utan på svaghet.
Massornas situation
Levnadsstandarden har rasat under de senaste åren, och USA:s sanktioner har förvärrat situationen. Industrier är bankrutta och det finns inga jobb. Ungdomarna som gav sig ut på gatorna tillbringar majoriteten av sina liv med att röra sig mellan olika ströjobb, men många har också helt gett upp hoppet om arbete. De som faktiskt har jobb får sin lön oregelbundet – om de får den alls.
De flesta industriarbetare har inte ens råd att bosätta sig i industriförorterna, utan bor i byar och förorters förorter, varifrån pendlingen till jobbet blir mycket lång. Höjningen av bensinkostnaderna kommer att göra denna pendling avsevärt mycket dyrare, samtidigt som chefer och höjdare i regimen klarar sig alldeles utmärkt genom att använda sina kontakter till att plundra ekonomin.
Dessutom har många familjer under de senaste åren förlorat sina besparingar till följd av att en rad banker gått i konkurs. Dessa banker var i själva verket inget annat än ett utstuderat pyramidspel men deras ägare, med högt uppsatta vänner, har aldrig fått stå inför rätta trots att deras brott är välkända. Detta är orsaken till att bankerna attackerats tillsammans med regimen.
Ett revolutionärt ledarskap behövs
Rörelsens största svaghet är att den är totalt oorganiserad och saknar ledarskap. Oavsett hur modiga och offervilliga ungdomarna varit, är det begränsat vad man kan åstadkomma genom gatustrider med polisen. Men besegrade arméer lär sig väl.
Regimen är i djup kris, med allt hårdare konflikter mellan dess olika delar. En rad misstroendeförklaringar har riktats mot olika ministrar, och parlamentsledamöter på alla sidor försöker distansera sig själva från etablissemanget.
Den iranska ungdomens revolt på gatorna speglar den iranska kapitalismens återvändsgränd. I ett land som är enormt rikt på både naturresurser och kultur, kan den härskande klassen bara erbjuda elände och förfall.
Att bygga det revolutionära ledarskap som rörelsen saknat så här långt, är en brådskande uppgift. Ett ledarskap som inte bara kan leda kampen mot regimen, utan också mot det kapitalistiska systemet som är orsaken till det iranska samhällets förfall.