På universitet och högskolor världen över har studenter och lärare organiserat tältläger i en växande rörelse mot massakern i Gaza. En hel generation vaknar till politiskt medvetande och drar slutsatser om imperialismens natur, polisens och statens roll och behovet av kollektiva åtgärder.
Den 17 april visade studenter och lärare vid Columbia University i New York vägen med sitt läger på campus i solidaritet med det palestinska folket, mot det brutala folkmord som nu pågår. Gnistan som spred rörelsen tändes när Columbia Universitys rektor Minouche Shafik kallade rörelsen för antisemitisk, och därefter skickade in polisen för att med våld upplösa protesten.
I flera månader har vi matats med propaganda från ministrar, statstjänstemän och borgerlig media, där alla som stöder det palestinska folket och motsätter sig den sionistiska regeringen i Israel utmålas som antisemiter. Det ironiska är att många judiska studenter har deltagit aktivt i solidaritetsrörelsen med Palestina, och är mycket synliga i den nuvarande vågen av protester på universiteten. De förstår att det inte är antisemitiskt att vara emot folkmordet på palestinier.
Hittills har mer än 34 000 människor dödats i Gaza, och ytterligare 77 000 har skadats. Denna brutalitet har väckt hundratusentals studenter, som inte längre tolererar sina regeringars öppna stöd för Netanyahus krig. Vi har sett en lång rad demonstrationer för solidaritet med Palestina, men dessa har haft liten eller ingen effekt på de imperialistiska regeringarna. Det är dags att ta rörelsen till en högre nivå.
Repressionen radikaliserar
De amerikanska myndigheterna trodde att de skulle kunna kväva rörelsen i sin linda genom att gå in hårt med polisvåld vid Columbia University, på en nivå som inte setts på decennier och resulterade i hundratals arresteringar och att studenter stängdes av och uteslöts. Men det har fått rakt motsatt effekt. Det har gjort studenterna vid Columbia ännu mer rasande och har bidragit till att sprida rörelsen över hela USA, Kanada, och nu världen. Rörelsen har antagit globala proportioner, och på det ena campus efter det sker stora mobiliseringar.
Det polisiära förtrycket har en djupgående och omfattande radikaliserande effekt. Studenter lär sig om statens verkliga natur – med dess ”väpnade förband av människor” som försvarar kapitalistklassens kärnintressen – inte i böcker utan i den verkliga erfarenheten av att bli slagen, misshandlad och arresterad. Polis har använt batonger, tårgas, hästar och så vidare mot en fredlig rörelse som utövar sin demokratiska rätt att protestera. Under sådana förhållanden lär sig unga människor snabbt!
I normala tider försöker statens företrädare rentvå sitt samvete med allt sitt prat om att försvara ”demokrati” och mänskliga rättigheter, bakom vilket de i själva verket försvarar sina egna vinster och privilegier. Den pågående rörelsen avslöjar systemets verkliga ansikte. En ny generation av stridbara ungdomar håller på att formas här och nu.
Geopolitisk krutdurk
Det förtryck som myndigheterna har släppt lös, särskilt de amerikanska, visar att de fruktar rörelsen. De vill se den krossad och tillbakapressad. Men vad är det de fruktar? Kapitalisterna och deras politiska företrädare i väst har djupa materiella och politiska intressen i Israel. Vapenleveranserna handlar både om stora pengar och om den härskande klassens geostrategiska intressen. Försvaret av Israel är ett centralt inslag i den amerikanska imperialismens politik för att både behålla sina inflytandesfärer runt om i världen och återta inflytande i områden som den har förlorat till sina konkurrenter.
Detta förklarar varför USA är inblandad i en global konflikt som sträcker sig från Ukraina till Palestina, från Afrika till Latinamerika och Stilla havet. Man står i konflikt med två stormakter, Ryssland och Kina, vars inflytande och makt har ökat kraftigt under de senaste decennierna och som inkräktar på det som en gång ansågs vara USA:s inflytandesfärer. Iran har också spridit sitt inflytande i Mellanöstern och vuxit fram som en stark regional makt med kopplingar till Irak, Syrien och Libanon. Landet har blivit en del av en kedja av länder med kopplingar till Ryssland och Kina. Den senaste tidens utväxling av drönar- och missilattacker mellan Israel och Iran, och hotet om ett krig mellan de två, är en del av denna större konflikt.
Divestering
Frågan som måste ställas är: hur kan rörelsen lyckas genomdriva sitt huvudmål, divestering? Det räcker inte med att vädja till universitetsadministrationerna. Dessa organ har ett egenintresse av att fortsätta sina ekonomiska band med Israel. Och här är stora världsföretag inblandade, från BlackRock till Google, Amazon, Lockheed Martin i USA, till Aimpoint, SAAB och Hägglunds i Sverige. Miljarder dollar i försvarskontrakt står på spel. Det är dessa människor som polisen försvarar.
Det är uppenbart att det som krävs är en kraftfull massrörelse, en direkt aktion. I de flesta fall är detaljerna i universitetens ekonomiska förbindelser med dessa stora företag och med Israel inte tillgängliga för allmänheten. Dessa räkenskaper måste offentliggöras. Därför måste ett av de viktigaste kraven vara: avslöja, öppna böckerna, visa oss var pengarna kommer ifrån och var de investeras! Alla av universitetsadministrationernas kontakter med Israel bör offentliggöras.
Men det räcker inte med att vädja till universitetsledningen, rörelsen måste ställa krav. Ingenstans har dessa människor övertygats genom ”dialog”. De är bara intresserade av att utöka sina kapitaltillgångar, terminsavgifter, fastigheter och andra tillgångar. Även om de tillfälligt avyttrar sina nuvarande innehav efter påtryckningar från rörelsen, innebär detta att de säljer dessa tillgångar till andra kapitalister, och de kan mycket väl återinvestera i dessa företag senare. De måste föras till en punkt där rörelsen är så stark att de tvingas backa.
Det är därför som studenter, lärare och universitetsarbetare behöver kontroll och förvaltning över dessa institutioner. De icke valda förvaltningarna använder studieavgifter och andra inkomster för att investera i företag som tjänar på sionisternas krig i Gaza. Dessa människor borde inte vara ansvariga. De har förverkat sin rätt att styra dessa centrum för lärande, forskning och kultur. Majoriteten bör diktera hur samhället ska styras – vad och hur saker och ting ska produceras och distribueras – och detta inkluderar alla institutioner för högre utbildning. De amerikanska kommunisternas krav på en universitetsledning bestående av representanter för studenter, lärare, universitetspersonal och fackförbund, är ett sätt att organisera ett sådant styre.
Sprid rörelsen!
Studenterna har tagit initiativ, visat vägen. Men för att ge tyngd åt sin kampanj måste de sprida sin kamp till andra skikt i samhället. Att uppnå divestering genom kollektiva massaktioner skulle vara ett steg framåt för rörelsen och lära studenter och pro-palestinska arbetare om effektiviteten i masskamp.
Men detta i sig skulle inte vara tillräckligt för att stoppa kriget. Universitetsinvesteringarna är en droppe i havet av de miljarder som skickas och investeras i Israel av regeringar och kapitalister världen över. Studenter måste snarast knyta an till den bredare arbetarklassen om vi ska kunna åstadkomma en seriös upptrappning av rörelsen. Annars kommer vår påverkan att vara begränsad.
Detta kan börja med att man vänder sig till de anställda på campus, från professorerna – av vilka vissa redan har riskerat sina positioner genom att gå ut och försvara studenterna – till administrativ personal, underhållspersonal, forskningspersonal osv. Fackföreningarna bör utsättas för påtryckningar, med början på gräsrotsnivå, genom att vända sig till förtroendevalda och deras kommittéer. Fakulteten och personalen vid University of Texas har visat vägen framåt i detta avseende genom att i ett uttalande fördöma universitetspresidentens skandalösa beslut att kalla in delstatspoliser för att med våld krossa protesterna.
En kampanj bör organiseras med grupper av studenter som skickas ut för att kontakta de olika grupperna av arbetare. Gemensamma aktioner mellan arbetare och studenter bör organiseras. I ett bredare perspektiv bör arbetstagare som arbetar med transporter, till exempel hamnarbetare och flygfraktsarbetare, kontaktas för att tillämpa en arbetarbojkott, alltså en blockad. Detta skulle innebära att all transport av vapen eller varor till Israel som ingår i den israeliska arméns militära offensiv i Gaza blockeras genom strejkåtgärder. I andra delar av världen har arbetstagare inom dessa sektorer redan tagit sådana initiativ. Studenternas ihärdighet inför polisförtrycket har väckt enorm sympati och respekt bland bredare lager, och vi är säkra på att studenterna skulle få ett varmt gensvar från många av dessa arbetare.
USA är den enskilt största vapenexportören till Israel. De står för cirka 65 procent av Israels import av konventionella vapen. De två näst största leverantörerna av vapen till Israel är Tyskland (ca 30 procent) och Italien (knappt fem procent). Även Sverige, trots sin ringa storlek, har en stark vapenindustri med djupa ekonomiska band till Israel. En framgångsrik arbetarbojkott av Israel, i USA, Europa och Sverige, skulle allvarligt skada landets förmåga att fortsätta sin folkmordskampanj i Gaza. En sådan kampanj måste därför organiseras på internationell nivå. Campusrörelsen, som nu spridit sig världen över, bär på denna potential.
Demokratisk planering
Att samordna dessa insatser kommer inte att vara en enkel sak. Det kommer att kräva ett disciplinerat, ordnat, och demokratiskt beslutsfattande, i kombination med noggrann planering. Erfarenheterna från lägret i Columbia, som utlöste den nationella och internationella rörelsen och som planerades noggrant långt i förväg, visar hur viktigt detta är. Som en artikel uttryckte det:
“Under timmar av planeringssessioner diskuterade [studentorganisatörerna] kommunikationsstrategier och deras vilja att riskera att bli arresterade, tillsammans med de mer praktiska frågorna om tillgång till toaletter och sophantering. Sedan beställde de gemensamt tält efter att ha letat efter de mest prisvärda alternativen hos online-återförsäljare och Craigslist.”
Dagliga massmöten bör organiseras i varje läger för att debattera och besluta om konkreta sätt att sprida rörelsen och dra till sig allt bredare lager av arbetare och studenter. En demokratiskt vald, ansvarig och återkallningsbar verkställande ledning bör skapas för att leda lägret mellan massmötena. Efter en rimlig tid för debatt bör beslut fattas på grundval av en enkel majoritetsomröstning, inte konsensus, vilket ger enskilda individer vetorätt över den kollektiva helheten. Dessa kommittéer kan sedan kopplas samman på lokal-, regional- och nationell nivå för att samordna en nationell rörelse som kan stoppa Israels folkmordskrig för gott.
Under tiden bör vi fortsätta att hålla politiska diskussioner och teach-ins i lägren. Kommittéer för sådant som säkerhet och motstånd mot polisvåld, för medierelationer och arbetarrörelsens uppsökande verksamhet – liksom för mat, hygien och så vidare – bör inrättas för att upprätthålla och bredda rörelsen, med regelbundna rapporter från dessa kommittéer till massmötena. Rätt samordnad och utvidgad har rörelsen potential att överträffa det historiska upproret 2020 som följde på polismordet på George Floyd. Det är dags att sprida den till campus, städer, gator och arbetsplatser över hela landet, koppla den till den bredare arbetarklassen i syfte att stänga ned krigsmaskineriet helt och hållet.
Kämpa där du är
Även om rörelsen syftar till att stoppa Israels slakt i Gaza är det tydligt att studenternas direkta fiende även finns på hemmaplan. I USA är det den amerikanska härskande klassen, precis som de brittiska studenternas fiende är Sunaks regering, de franska studenternas fiende är Macron och hans regering, de svenska studenternas fiende är Kristerssons regering och så vidare. Alla dessa regeringar har använt polisstyrkor för att på ett eller annat sätt slå ned på aktiviteter för solidaritet med Palestina. Demonstranter har blivit slagna med batonger, sprejats med tårgas och blivit arresterade i många länder, även här i Sverige.
Anklagelsen om antisemitism har också använts systematiskt i alla västländer i ett försök att kriminalisera den palestinska solidaritetsrörelsen. Det ironiska i detta är att det är just den härskande klassen som underblåser rasismen. Samma borgerliga ministrar som försöker piska upp en hets mot invandrare och som gör skandalösa uttalanden i syfte att provocera fram konflikter mellan olika etniska grupper – den beprövade metoden ”söndra och härska” – gör nu en massa väsen av antisemitism.
Vi förkastar alla dessa uppenbara manövrer från kapitalistklassen i alla länder. Vi säger: fienden finns här hemma. För att hjälpa det palestinska folket måste vi bekämpa dessa fiender där vi står. Därför bör ”inte en krona, inte en kula till den israeliska krigsmaskinen” vara ett upprop för hela rörelsen. Det bör riktas till alla regeringar som stöder folkmordet i Gaza.
Klasskrig mot imperialismen
Biden, Sunak, Macron, Scholz, Kristersson och alla andra regeringschefer – både de högerkonservativa, som Sunak, och Socialdemokraterna, oavsett om de sitter i regeringen, som Scholz i Tyskland, eller i opposition, som Starmer i Storbritannien – har det palestinska folkets blod på sina händer. De försvarar alla sina egna härskande klassers ekonomiska intressen. Och de använder alla statens repressiva krafter för att fysiskt angripa, trakassera och arrestera unga demonstranter, vars enda brott är att de aktivt driver kampanjer för att stoppa sina härskares brottsliga verksamhet.
Allt detta visar mycket tydligt att kampen för att försvara Palestina samtidigt är en kamp mot fienden på hemmaplan, kapitalisterna, den härskande klassen och deras politiska företrädare. Samma politiker som alltid kan hitta miljarder till kulor, bomber, drönare och missiler är samma politiker som skär ned i vården, skolan, kollektivtrafiken och allmännyttan. De är inte bara inblandade i militära krig, utan också i klasskriget.
Medan dussintals lokala krig utkämpas i olika delar av världen tjänar kapitalisterna storkovan på blodet och förstörelsen. Vi måste kasta ut alla dessa parasiter! För att göra det måste vi organisera alla de mest avancerade, de mest stridbara arbetarna och ungdomarna till en genuin, revolutionär kommunistisk styrka i alla länder. En sådan kraft kan påbörja uppgiften att samla de bästa klasskämparna, att samla alla de individer som vill förändra samhället men som känner sig maktlösa på egen hand. Enade är vi starka. Hjälp oss att bygga det parti som arbetarklassen och ungdomen förtjänar.
Så länge kapitalismen finns kvar kommer kapitalisterna att provocera fram det ena kriget efter det andra. För att sätta stopp för detta barbari, detta helvete på jorden, måste vi radikalt förändra samhället. Det betyder att vi måste kämpa för en genuin kommunism, där makten ligger i händerna på dem som producerar rikedomarna: världens arbetare!
Inte en krona, inte en kula till den israeliska krigsmaskinen!
Divestera och offentliggör! Klipp alla finansiella band med Israel och öppna böckerna!
Sammankalla massmöten och bilda kampkommittéer på universitetsnivå, på stadsnivå och på nationell nivå!
För lärares, universitetsarbetares, studenters och fackföreningars kontroll och förvaltning av universiteten!
För arbetarbojkott och blockad av alla industrier och företag som möjliggör Israels brott!
Krossa imperialismen! För en arbetarregering! Bygg ett kommunistiskt parti!
Befria Gaza! Befria Palestina! För global intifada – för socialistisk revolution!