För hundra år sedan, den 2–6 mars 1919, ägde Tredje internationalens första kongress rum i Moskva. Detta markerade födelsen av den Kommunistiska internationalen, som kom att bli en avgörande skola i revolutionära idéer och strategi. Rob Sewell, redaktör för IMT:s brittiska tidning Socialist Appeal, ser tillbaka på denna betydelsefulla händelse.
”Jag kom till teatern vid femtiden, och hade svårigheter att komma in, trots att jag hade ett särskilt presskort. Det var köer utanför varje dörr. Moskvasovjeten var där, exekutivkommittén, representanter för fackföreningarna och fabrikskommittéerna, etc.
Den enorma teatern var proppfull, med människor ståendes i gångarna och till och med ihopträngda utmed scenen. Kamenev öppnade mötet och kungjorde högtidligt Tredje internationalens grundande i Kreml. Publiken reste sig under dånet från applåder, och stämde upp i Internationalen på ett sätt jag inte hört den sjungas sedan den all-ryska församlingen mottog nyheten om strejkerna i Tyskland under Brest-förhandlingarna.”
Dessa ord skrevs av ett brittiskt ögonvittne, journalisten Arthur Ransome, för att hylla grundandet av den Kommunistiska (tredje) internationalen som hölls på Bolsjojteatern i mars 1919.
Det var ännu vinter i Moskva. ”Det råder bränslebrist i Moskva,” skrev Jacque Sadoul, en fransk rådgivande delegat. ”Kongressdelegaterna huttrar. Moskva har hållits på små ransoner de senaste två åren. Internationella kamrater delar ibland med sig av sina ransoner.”
51 delegater från mer än två dussin länder deltog vid den nya internationalens grundande kongress – varav många smugglats in över taggtråd och imperialistisk blockad. Att ens detta ringa antal lyckades komma fram var anmärkningsvärt i sig, eftersom mötet förklarats ”illegalt” av imperialisterna. Som ett resultat därav arresterades vissa delegater på vägen och kom aldrig fram.
Första och Andra internationalen
Tredje internationalen föddes ur första världskrigets förräderi och den ryska revolutionens enastående händelser i oktober 1917.
Som namnet antyder föregicks den av Första och Andra internationalen, i vilkas historia vi kan spåra marxismens fortsättning och vidareutveckling. Marx och Engels var i högsta grad delaktiga i bildandet av Första internationalen (känd som Internationella arbetarassociationen) år 1864. Trots att den hade en begränsad storlek lade den grunden för arbetarklassens kamp för socialism. Tyvärr föll den offer för den reaktion som spred sig över Europa efter störtandet av Pariskommunen 1871, och upplöstes slutligen 1876.
Strax över ett decennium senare deltog Engels i grundandet av Andra internationalen år 1889. Till skillnad från den tidigare bestod den av masspartier som representerade miljontals arbetare. Internationalen bildades emellertid under en period av kapitalistiskt uppsving, under vilken inga revolutionära strider utkämpades.
Detta ledde till en opportunistisk urartning bland internationalens ledare. Gradvis sköts den revolutionära kampen i bakgrunden till förmån för kampen för reformer. Men som Rosa Luxemburg förklarade borde frågan om reform och revolution ha kopplats samman, oupplösligt, och inte delats upp i separata strider.
Trots alla vackra ord ledde denna opportunism så småningom till förräderiet i augusti 1914, då de socialistiska ledarna övergav internationalismen och ställde sig på samma sida som sina härskande klasser i det förestående kriget.
Zimmerwald
På grund av detta svek reducerades internationalisterna, som höll fast vid världsrevolutionens idéer, till en liten grupp. Bland de som var lojala med den internationella socialismens idéer fanns Lenin och Trotskij i Ryssland, Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i Tyskland, John Maclean i Skottland, James Connolly i Irland, James Larkin och Eugene Debbs i USA med flera.
När de höll sin första sammankomst 1915 i Zimmerwald, skämtade Lenin om att världens internationalister kunde få plats i fyra hästvagnar. Denna anekdot säger allt man behöver veta om hur isolerade de var.
Den minimala gruppen i Zimmerwald antog ett manifest som fördömde det imperialistiska kriget, avvisade ”försvaret av den egna nationen”, och uppmanade arbetarna att enas i kampen för fred, frigörelse och socialism.
Detta följdes av ytterligare ett möte i Kiental 1916. Lenin och bolsjevikerna tillhörde den yttersta vänstern både i Zimmerwald och i Kiental. De uppmanade alla att överge den gamla andra internationalen (i motsats till att försöka reformera den) och uppmanade i stället till bildandet av en tredje international. Det var denna vänsterströmning som kom att bilda kärnan till den nya internationalen i mars 1919.
Oktoberrevolutionen
Den avgörande vändpunkten och incitamentet för den nya internationalen var segern för den ryska revolutionen i oktober 1917. För första gången i historien (om man bortser från den korta tid som Pariskommunen existerade), hade arbetarklassen lyckats ta makten.
Bolsjevikrevolutionen sågs aldrig som en händelse som enbart skulle begränsas till Ryssland. En sådan idé var otänkbar, särskilt i ett så underutvecklat land. Isolerad till ett enda land skulle revolutionen vara dödsdömd. Bolsjevikerna förstod att revolutionen bara kunde lyckas genom att spridas till hela världen.
Omedelbart efter den ryska revolutionens seger började borgarklassen över hela världen konspirera för att krossa den unga arbetarstaten genom blockad och militär intervention. Men de revolutionära händelserna i Ryssland orsakade revolutionära utbrott över hela Europa. Det viktigaste av dessa var den tyska revolutionen 1918, som ledde till att första världskriget avslutades.
I början av 1919 utropades sovjetrepubliker i Bayern och Ungern. Under denna revolutionära period växte nya revolutionära partier fram – kommunistpartier – i Tyskland, Österrike, Ungern, Nederländerna och Polen. I många andra länder började tendenser att bildas inom de gamla massorganisationerna som var positiva till bolsjevikerna.
I slutet av 1918 hade bolsjevikerna i Ryssland dragit slutsatsen att det var dags att lansera en ny revolutionär international fri från den andra internationalens opportunism och svek. Revolutionära, reformistiska och centristiska tendenser bildades i hela den internationella arbetarrörelsen. Miljontals arbetare världen över började se bolsjevikrevolutionen som ett sätt att stoppa det första världskrigets blodbad och den kapitalistiska krisen.
För att kunna dra fördel av denna situation föreslog Lenin att organisera en internationell konferens och bjuda in följande:
”1) de som konsekvent står för att bryta med social-patrioterna (det vill säga de som direkt eller indirekt, stöttade de borgerliga regeringarna under det imperialistiska kriget 1914–18);
2) de som är för en socialistisk revolution nu och för proletariatets diktatur;
3) de som principiellt är för ”sovjetmakt” som en regeringsform som är ”högre och närmare socialism.”
Lenin föreslog att konferensen möjligtvis kunde hållas den första februari 1919 ”i Berlin (öppet) eller i Holland (underjordiskt)”, men detta var väl optimistiskt. Den hölls i stället en månad senare i Moskva.
Behovet av en ny ledning
Det tyska kommunistpartiet hade bildats i slutet av december och var förutom det ryska det kommunistparti som var starkast och hade störst auktoritet. Det hade kort dessförinnan olagligförklarats, på grund av ”spartakistveckan”. Partiets två viktigaste ledare Luxemburg och Liebknecht hade mördats.
Det tyska kommunistpartiets bildande var avgörande för att kunna lansera den tredje internationalen, även om dess ledning hyste stora tvivel om tidpunkten var inne för den nya internationalens grundande. Dessa tvivel övervanns genom diskussion och beslutet att lansera internationalen togs utan att ett enda ombud motsatte sig beslutet.
Den första kongressen för den tredje internationalen hade till uppgift att göra sig av med all den förvirring som fanns och omdefiniera principerna för den internationella socialismen som de gamla ledarna hade förrått. Det var dessa ledare som hade räddat kapitalismen.
I Tyskland hade Noske, Ebert och Scheidemann konspirerat med delar av den monarkistiska regimen för att krossa revolutionen och eliminera de arbetar- och soldatråd som i princip hade tagit makten. De inledde sedan en kontrarevolution tillsammans med junkrarna. Detta svek banade vägen för Hitlers blodiga diktatur.
Den tredje internationalen bildades som ett svar på detta svek. Den revolutionära vågen som svepte över Europa ropade efter ett verkligt revolutionärt ledarskap.
Bildandet
Kongressen tog omedelbart itu med de omedelbara uppgifterna. De viktigaste diskussionerna rörde det stadium kapitalismen befann sig i, reformismens karaktär och vilka former den proletära revolutionen skulle ta.
Det fanns idéer bland de närvarande om att det skulle räcka med att arbetarklassen spontant reste sig för att störta kapitalismen. Som Trotskij förklarade:
”Den första kongressen ägde rum efter kriget vid en tidpunkt då kommunismen precis höll på att födas som en europeisk rörelse och det fanns till viss mån en grund för att tro och hoppas att arbetarklassens halvspontana uppror skulle lyckas att störta borgarklassen innan den senare skulle lyckas att hitta en ny orientering och nya stödpunkter efter kriget. Sådana stämningar och förväntningar kunde till stor del rättfärdigas av den objektiva situationen vid den tiden…
I vilket fall gick det inte att ifrågasätta att under perioden för den första kongressen (1919) så var det många av oss som ansåg – vissa mer, vissa mindre – att den spontana rörelsen från arbetarklassen och en del av bondemassorna skulle störta borgarklassen i den nära framtiden.” (First five years of the communist international, band 2)
Den tredje internationalen såg sig inte som en konkurrent till Andra internationalen, som fortsatt existerade, utan som dess efterträdare. Den byggdes på Första och Andra internationalens teoretiska grund och verk. Lenin förklarade:
”Den tredje, Kommunistiska, internationalens epokgörande betydelse ligger i att den började ge effekt till Marx främsta slagord, slagordet som summerar den flera hundra år gamla utvecklingen av socialism och arbetarklassens rörelse, slagordet som uttrycks genom konceptet proletariatets diktatur..
Denna tidiga vision och teori – den tidiga visionen och teorin från ett geni – börjar bli en verklighet… en ny era i världshistorien har inletts.”
Lenin och Trotskij
En international är i första hand ett program, idéer och traditioner, och bara i andra hand en organisation som kan genomföra detta i praktiken. Det var detta som behövde klargöras och försvaras.
Internationalen antog namnet ”kommunistiska” för att särskilja sig från socialdemokraterna som hade förrått socialismen. Det var en återgång till Marx och Engels och det Kommunistiska manifestets tradition – en ren fana.
Som man kunde förvänta sig, givet den ryska oktoberrevolutionens prestige, var de ryska ledarnas inflytande enormt. Lenin och Trotskij gav de främsta politiska rapporterna, som behandlade de grundläggande frågorna.
Rapporten om Teser om den borgerliga demokratin och proletariatets diktatur hölls av Lenin. Trotskij både skrev och gav rapporten om Den kommunistiska internationalens manifest till hela världens arbetare.
Lenin förklarade att idéer om ”demokrati” var meningslösa om man inte förklarade deras klassinnehåll. Också de mest demokratiska staterna är bara en täckmantel för en handfull kapitalisters förtryck av arbetarklassen. Socialisternas uppgift var att ersätta den kapitalistiska staten med en stat som lyder under arbetarklassens intressen. Denna stat, förklarade Lenin, skulle formas efter Pariskommunens principer, där arbetarklassen under en kort period hade haft makten.
Kommunen var inte någon parlamentarisk institution, utan ett självstyrande organ för arbetarklassen, där det inte fanns någon uppdelning mellan den lagstiftande och verkställande makten.
”Kapitalisterna har alltid med begreppet ’frihet’ menat frihet för de rika att bli rikare och frihet för arbetarna att svälta till döds,” förklarade Lenin. ”När kapitalister pratar om pressfrihet menar de rikas frihet att muta pressen, friheten för dem att använda deras rikedomar till att forma och fabricera den så kallade allmänna opinionen.”
Han förklarade därefter att vi vill ha verklig frihet. ”Pariskommunen tog det första epokgörande steget i denna riktningen. Sovjetsystemet har tagit nästa steg.”
Sovjetmakten
Sovjeterna var inte något som bolsjevikerna hade kommit på, utan arbetarklassens självorganisering. Sovjet är helt enkelt det ryska ordet för arbetarråd. Sovjeterna var basen för arbetarklassens självstyre.
”Statsmaktens krossande är målet för alla socialister, inte minst för Marx” konstaterade Lenin. ”Verklig demokrati, det vill säga frihet och jämlikhet, går inte att förverkliga om inte detta mål uppnås. Men dess praktiska genomförande är bara möjligt genom sovjetisk, eller proletär demokrati. För genom att involvera de arbetande folkens massorganisationer i ett ständigt och hängivet deltagande i statens administration, förbereds omedelbart statens bortdöende.”
I motsats till kapitalets diktatur, lade bolsjevikerna fram Marx begrepp proletariatets diktatur. Ordet ”diktatur” har i dag en helt annan betydelse än när den användes av Marx eller Lenin. Med uppkomsten av Stalin och Hitlers totalitära diktaturer har dess betydelse förändrats. I dag använder vi hellre begreppet ”arbetardemokrati” än ”proletariatets diktatur”.
På denna grund skrev bolsjevikpartiet in de fyra förutsättningarna för sovjetmakten i sitt program 1919:
- Fria och demokratiska val med rätten att återkalla alla valda representanter
- Ingen representant får tjäna en högre lön än en yrkesskicklig arbetare.
- Ingen stående armé utan ett beväpnat folk.
- Gradvis ska alla turas om att utföra statens uppgifter. ”När alla är byråkrater, kan ingen vara en byråkrat.”
Världsrevolution
I Trotskijs tal till kongressen sammanfattade han manifestet för världsrevolutionen. ”Vår uppgift är att generalisera arbetarklassens revolutionära erfarenheter,” sade han, ”för att rensa rörelsen för blandningen av opportunism och social-patriotism, för att ena försöken hos alla världsproletariatets genuint revolutionära partier och på så sätt underlätta och påskynda den kommunistiska revolutionens seger över hela världen.”
I en del av talet som är extremt relevant i dag sade Trotskij:
”Statistiker och pedanter som förde fram idén att motsättningarna hade avtrubbats, hade i årtionden fiskat fram verkliga eller mytiska fakta från världens alla kanter för att bevisa välmåendet hos olika grupper inom eller delar av arbetarklassen. Teorin om massutarmning ansågs vara död och begraven, till glädje för de hånfulla borgerliga professorernas kastrater och den opportunistiska socialismens mandariner. Vid denna tidpunkt reser sig denna utarmning, inte bara rent socialt men också fysiskt och biologiskt, framför oss i hela sin chockerande verklighet.”
Lenin sammanfattade det självförtroende som präglade den tredje internationalens första kongress i sitt avslutande tal:
”Oavsett hur mycket borgarklassen över hela världen rasar… kommer det inte längre att hjälpa dem. Det kommer bara att tjäna till att upplysa massorna, hjälpa dem att bli av med borgerligt-demokratiska fördomar och stålsätta dem i kampen. Den proletära revolutionens seger över hela världen är garanterad. Bildandet av en internationell sovjetrepublik är på väg.”
En värld att vinna
Den första kongressen följdes av en världskongress varje år som byggde upp en verklig skattkammare av revolutionär marxistisk teori: mot ultravänsterism, för behovet av en enhetsfront, behovet av kommunistpartier med massbas och en rad andra viktiga frågor.
Den tredje internationalen var en väldig skola eller ett parlament där idéer debatterades tills man kom fram till en gemensam hållning.
De första fyra kongresserna var verkliga milstolpar. Efter det, i och med den tyska revolutionens nederlag 1923 och Lenins död 1924, isolerades den ryska revolutionen. På grund av den ekonomiska underutvecklingen ledde det till stalinismens framväxt.
Teorin om ”socialism i ett land” resulterade i en reformistisk och nationalistisk urartning av den tredje internationalen. Från att ha varit avantgardet för världsrevolutionen, rensades internationalen, under Stalin och hans kumpaner, från dess bästa element och förvandlades till ett verktyg för Stalins utrikespolitik.
Detta ledde till den ena katastrofen efter den andra: i Kina, Tyskland, Spanien och överallt. Till slut upplöste Stalin den Kommunistiska internationalen 1943, som en gest till de allierade.
I dag ser vi hur kapitalismens kris fördjupas och att revolutionära händelser står på dagordningen. Vi måste förbereda oss på de kommande händelserna. Vi reser samma paroll som den Tredje internationalen: arbetare i alla länder, förena er!