Den 4 januari samlades över hundra tågarbetare utanför tågföretaget Arrivas kontor i Malmö. Man krävde att Arriva skulle dra tillbaka hotet om att sparka Sekos huvudskyddsombud på Pågatågen, Ola Brunnström – annars skulle man gå ut i vild strejk. Denna enastående uppvisning i enhet tvingade Arriva att backa.
Den 29 december kallade Arriva Ola Brunnström till ett möte. Den påstådda orsaken var att han skrivit ”Va inte rädd för cheferna, de ska vara rädda för oss” i ett internt mejl till medlemmarna i fackklubben, vilket företaget menade var ett hot och grund för uppsägning. På det sättet försökte de tvinga honom att gå med på att bli utköpt för 24 månadslöner.
Eftersom Sekos händer var bundna av fredsplikt, var vild strejk det enda sättet att försvara Ola Brunnströms anställning. På nyårsafton deltog 100 arbetare i ett digitalt möte för att diskutera stridsåtgärden. Fler ville in, men tekniken höll inte. Man röstade för att gå ut i vild strejk 4 januari om inte företaget drog tillbaka hotet om uppsägning, och valde en strejkkommitté.
För att få ut informationen och skapa maximalt stöd för strejken lanserade arbetarna därefter en blogg och en Facebooksida, som snabbt fylldes med stöttande kommentarer. Danska Jernbanearbejdernes Landsklub uttryckte sitt stöd och Hamnarbetarförbundet hotade med sympatiåtgärder. Arriva tvingades backa inför arbetarnas beslutsamhet, som hade kunnat leda till en rörelse som både blivit ekonomiskt kostsam och inspirerat fler arbetare till handling.
Hotet om vild strejk var bara den senaste av en lång rad enade styrkeuppvisningar från pågatågsarbetarnas sida, där Sekos huvudskyddsombud Ola Brunnström spelat en viktig roll. Just därför ville Arriva göra sig av med honom. Arbetarna har bedrivit för en hård kamp för att hindra Arriva från att försämra arbetsvillkoren och hyvla anställningarna.
Under hösten dömde förvaltningsrätten till förmån för SEKO Pågatåg för toapauser efter max 2,5 timmar arbete. I avtalsrörelsen fick fackklubben igenom att det lokala kollektivavtalet skulle gälla för nyanställda något Arriva till varje pris motsatte sig. De lyckades även stoppa företagets försök att hyvla ner lokförares heltidsanställningar till bara 80 procent, genom att samtliga 318 lokförare vägrade anta ”erbjudandet” trots att Arriva hotade dem med uppsägning.
Det hade naturligtvis varit möjligt att ta Ola Brunnströms uppsägning till domstolen, men då hade Arriva alltid kunnat välja att ta skadeståndet och ändå inte låta Ola få tillbaka jobbet. I stället för att förlita sig på juridiska tvister eller förhandlingar tvingade arbetarna Arriva att backa genom att ta strid.
Denna seger förtjänar att firas, men kampen är långt ifrån över. Arriva har redan tillkännagett att de ska försöka genomföra ytterligare hyvlingar.
Avregleringar och privatiseringar har skapat ett kaos inom tågtrafiken och en försämrad situation för lokförare och tågvärdar, inte minst på Arriva som vi rapporterat om tidigare. Precis som på alla andra områden, försöker borgarklassen höja sina vinster på arbetarnas bekostnad. I en situation med allt fler och större attacker från kapitalisterna, är tågarbetarnas enade kamp ett exempel som hela arbetarrörelsen borde inspireras av.