”Det här är faktiskt sossepolitik när den är som allra bäst”, menade Magdalena Andersson när hon presenterade budgeten. Det är oklart om hon syftade på sänkningen av bolagsskatten, sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga, eller andra rabatter för företagen som totalt landar på 20 miljarder kronor. Om detta verkligen är ”sossepolitik när den är som bäst” måste många arbetare dra slutsatsen att man klarar sig bättre utan.
”En sjujäkla satsning”, kallade Stefan Löfven de 25 miljarder som regeringen tillför välfärden nästa år. Men undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, med flera, bör inte förvänta sig några lättnader. Pengarna är tillfälliga. Regeringen har även sedan tidigare tillkännagivit 12,5 miljarder kronor i permanenta ökade bidrag till kommuner och landsting, men det räcker knappt till att täcka löneökningarna från höstens avtalsrörelse – och ännu mindre till de massiva underskotten och behoven.
Även Miljöpartiet slog på stora trumman. ”Förra krisen räddade vi bankerna, nu ska vi rädda klimatet”, proklamerade miljöminister Isabella Lövin. ”En gamechanger för svensk klimatpolitik och en grön rivstart”, ansåg Per Bolund. Men det faktiska innehållet i budgeten var tio miljarder kronor 2021 – mindre än de elva miljarder man redan stöttar flygbranschen med. Det bleknar ännu mer i jämförelse med de hundratals miljarder som gått till storföretagen under krisen.
Bara för att täcka hålen för minskade biljettintäkter i kollektivtrafiken efter pandemin skulle det behövas ytterligare sex miljarder kronor. Över hela landet varslas nu arbetare på bussar och tåg, samtidigt som allt fler avgångar ställs in – mitt under pandemin. En verklig ”gamechanger” för klimatet!
Det finns ett fåtal eftergifter till arbetare i budgeten. De tillfälligt höjda nivåerna för a-kassan förlängs till 2022. Man har också tillkännagett skattesänkningar för inkomster under 40 000 kronor som naturligtvis är välbehövliga för många arbetare, men det bästa sättet att höja arbetares inkomster skulle vara att kraftigt höja bidragen till välfärden och uppmana facken att kräva högre löner i avtalsrörelsen.
Naturligtvis är det dessa minimala eftergifter som den borgerliga oppositionen attackerar. ”Den förhöjda a-kassan gör det fortsatt mer lönsamt att inte arbeta än att arbeta”, dundrade Moderaternas Elisabeth Svantesson. De tiotusentals människor som varslats under krisen och nu får svårt att betala hyra och bostadslån, håller antagligen inte med. Hon var särskilt förbittrad över att dessutom några av de fattigaste i samhället – arbetslösa och pensionärer – också fick ta del av skattesänkningarna.
Men höstbudgeten som helhet innebär ytterligare gåvor till storföretagen samtidigt som nedskärningarna ligger kvar – likaså januariöverenskommelsens marknadshyror och försämrade arbetsrätt. I stället för att anpassa sig till ytterligare år av försämringar måste nu fackförbunden omedelbart gå ut i en kampanj mot regeringens illa dolda högerpolitik – och mobilisera medlemmar genom namninsamlingar, demonstrationer (i möjligaste mån) och förbereda för en politisk strejk.
Borgarklassens svar på krisen är att låta arbetarklassen bära bördan – arbetarklassens svar måste vara klasskamp.