Minst 15 000 personer samlades lördagen den 24 september på Senatstorget i Helsingfors för att utrycka sin avsky över nazisterna i Finska Motståndsrörelsen, som samma månad misshandlat den 28-årige Jimi Karttunen till döds. Karttunen hade visat civilkurage och protesterat mot den rasistiska propaganda som de delade ut vid en gatuaktivitet och möttes då av dödligt våld.
Mordet har rört upp en våg av ilska, debatt och krav på krafttag mot den organiserade rasismen, vars obehindrade frammarsch under en längre tid varit en källa till frustration och vrede för finländare. Även den före detta presidenten Tarja Halonen talade på manifestationen, en av många som ordnades samtidigt i olika finska städer. Den var bland de största på länge i Finland.
FMR är del av ett nätverk som leds av den svenska våldsamma nazistsekten Nordiska Motståndsrörelsen. Gruppen, i vars ideologi dyrkan av våld som maktmedel och förakt mot demokrati ingår, har länge haft som taktik att fysiskt ge sig på meningsmotståndare i samband med sina aktiviteter.
Man har även attackerat vänsterns möten och tillställningar. De mest kända fallen är gasattacken mot författaren och vänsterpolitikern Dan Koivulaakso i Uleåborg 2012, och knivattacken vid lanseringen av en antifascistisk bok i Jyväskylä samma år. Det var bara en tidsfråga innan någon skulle få sätta livet till.
Även om nazisternas aktivitet är mycket liten, har den relativt sett ökat i Finland under de senaste åren. En viktig anledning är den förskjutning av samhällsdebatten som blivit följden av det högerpopulistiska partiet Sannfinländarnas framgångar, ett parti som innehåller en stark öppet rasistisk falang. Det lyckades framgångsrikt framställa sig som ett alternativ till etablissemanget under förra mandatperioden i opposition mot en regering som genomförde åtstramningspolitik av historiska mått – där arbetarrörelsens traditionella partier Socialdemokraterna och Vänsterförbundet samsades om regeringsmakten tillsammans med bland annat Samlingspartiet (motsvarande Moderaterna).
Finlands nya högerregeringen, där Sannfinländarna ingår, har genomfört ytterligare åtstramningar utöver den redan restriktiva flyktingpolitiken. Även socialdemokratin under ledare som Jutta Urpilainen och Antti Rinne har gjort opportunistiska uttalanden i stil med att ”man bör ta seden dit man kommer”, och att ”invandringen hotar jobben”.
Men då Sannfinländarna gått från opposition till att delta i högerregeringens nedskärningar, har luften gått ur deras populistiska slogans. Deras väljarstöd på 17,7 procent i riksdagsvalet har halverats i de senaste mätningarna.
Därför har man ökat de främlingsfientliga utspelen, för att försöka skapa uppmärksamhet och vända de dalande opinionssiffrorna. Riksdagsmän och lokalpolitiker från partiet har till och med setts stå sida vid sida med nazister från FMR på olika tillställningar.
Nu reser många krav på förbud av nazistorganisationerna, och utökade befogenheter för staten att agera mot ”extremister”. Men risken är stor att sådana lagar används godtyckligt även mot antirasister – och faktum är att polisen skulle kunna agera mot nazisternas våld och hets även under gällande lagstiftning, om det hade legat i den borgerliga statens intresse att göra det.
Hanteringen av överfallet mot Jimi Karttunen visade att de varken brydde sig om att ingripa, eller agera för att ta fast gärningsmannen. Trots att nazisterna själva lagt upp en skrytvideo av misshandeln på YouTube, påstod sig polisen en vecka senare fortfarande leta efter den skyldige – som överlät sig själv till polisen först den 17 september, en vecka efter misshandeln och dagen efter att Karttunen avlidit av sina skador.
Under den nuvarande perioden av kapitalistisk kris kan den härskande klassen inte erbjuda några reformer för att höja levnadsstandarden, utan tvingas skära ned och attackera arbetarklassen för att bibehålla sina egna profiter.
Därför använder de rasism och hat, för att splittra grupper av arbetare och försöka stoppa dem från att enas på grundval av klass. Det är i detta sammanhang som ett manöverutrymme har öppnats upp för fascister och rasister. I själva verket avslöjar det den härskande klassens svaghet vars partier tappar i legitimitet. Allt detta bereder vägen för en explosiv period av klasskamp.
Det fascistiska hotet måste mötas av självständiga arbetarorganisationer i försvar mot högerpolitiken, rasismen och fascismen. Denna kamp kan bara vinnas genom en allvarligt menad kamp mot det kapitalistiska system som hela tiden göder fascismen.