So Long, farewell, här skiljs våra vägar! Vi kommer inte att sörja när utrikesminister Tobias Billström för sista gången kliver ut genom de gula dörrarna på Arvfurstens palats.
Det hör inte till vanligheterna att en minister avgår mitt i en mandatperiod, till synes utan några särskilda skäl. Själv dementerar han uppgifterna om att det skulle finnas “motsättningar” på kansliet. Men allt det som herr Billström nu prisas för av högern, Nato-processen, utrikespolitiken och den tidigare migrationspolitiken, är skäl till varför vi stämt in i kören som ropat “Avgå Tobias!” på Palestinademonstrationerna det senaste året.
När utrikesministern kallat Israels folkmord för ett “proportionerligt” svar på Hamas attack och Sveriges erkännande av Palestina för ett misstag har det väckt enorm ilska. Men hans rättframhet borde inte förvåna någon. Tio år har han arbetat som statsråd, vilket han skryter med i sitt avskedsbrev på X som mest av allt liknar ett personligt brev till nästa uppdragsgivare. Under hela denna tid har han bevisat sig som ett pålitligt språkrör för den svenska borgarklassens intressen, oavsett om det gäller den svenska imperialismens krypande inför USA eller borgarklassens försök att splittra den svenska arbetarklassen med rasismens gift.
Det enda i Billströms portfölj som går på tvärs med kritstrecken på kostymen är hans oförmåga att vid behov linda in saker, göra dem mindre iögonfallande. Många borgare vill nog att vi ska glömma att han i sin roll som migrationsminister gjorde uttalanden som ställde flyktingar mot “blonda och blåögda”, om att begränsa vård till papperslösa och allmänt misstänkliggörande av invandrare..
Men vi glömmer inte. Vi gläds åt att Billström, som förkroppsligar Moderaternas invandrar- och arbetarfientliga politik, blir den första att lämna regeringen. Nu kan vi bara hoppas att resten följer efter.
Vad ska så ett stackars före detta statsråd göra med livet efter politiken? Att han, som han skriver, kommer att “bidra och arbeta hårt” betvivlar vi starkt. Vi har alltför många exempel på vad före detta Moderatministrar brukar ägna sig åt.
Kommer han kanske att förena nytta med nöje, som Reinfeldt som blivit ordförande i Fotbollförbundet (ett uppdrag han skött katastrofalt dåligt, vid sidan av sina åtta styrelseuppdrag, mot en lön på 1 miljon)? Nej, betydligt lugnare att göra som de flesta: bli styrelseproffs och håva in miljoner utan någon särskild motprestation.
Tyvärr vet vi att en reaktionär politikers avgång inte löser någonting. Hans plats kommer snart att fyllas av någon annan kostymklädd karriäristisk byråkrat. Vi vet att vi måste ta kampen mot hela högern och hela det kapitalistiska systemet. Men i vår kamp kan vi inte undgå att småle åt tanken på att den nuvarande högerregeringen (som vi avskyr) tackar av en av sina mest profilerade företrädare. Adjö, Billström!