Hårda tag ingen lösning på gängkriminaliteten

I stort sett alla partier talar om fler poliser och strängare straff för att få bukt med kriminaliteten. Men detta kommer inte att minska mängden brott som begås. För att lösa problemen behövs en socialistisk politik.

Förorterna präglas av trångboddhet, fattigdom, skolavhopp, psykisk ohälsa och arbetslöshet. Det är i sådana förhållanden man kan se att kriminaliteten blir sista utvägen för en liten grupp människor som inte kan se några andra vägar till pengar, status och framgång. Polisen kan såklart gripa de som redan är kriminella, men det sätter inte stopp för kriminaliteten eftersom det inte löser dess orsaker.

Kriminaliteten beror på klassamhället

Men hur kunde det bli så här i våra förorter? Politiker förfäras och tycks vara förvånade över att detta sker. Det påstås att det är den ”oansvariga” invandringspolitiken som är orsaken till problemen i förorten.

Vad det däremot pratas mindre om är det som borde vara den uppenbara orsaken till gängkriminaliteten: klassamhällets brutalitet. Under efterkrigstiden kompenserades kapitalismens hänsynslöshet till viss del med hjälp av den i Sverige jämförelsevis stora välfärdsstaten. Men efter de återkommande kriserna från 1970-talet och framåt har borgarklassen inte längre kunnat tillåta att kostnaderna för välfärdsstaten äter upp deras vinster. Borgarklassens minskande marknader har tvingat fram vinstsökande med allt mer desperata åtgärder: sänkning av löner, sänkning av skatter för de rikaste, sökandet efter nya marknader.

Vad som därför har präglat de senaste 30 åren är nedskärningar, privatiseringar och utförsäljningar. Det har inneburit mindre pengar till de myndigheter som ska kompensera för kapitalismens oduglighet att förse hela befolkningen med drägliga liv. Med andra ord har pengar tagits från de fattigaste, mest utsatta i samhället: barn, invandrare, missbrukare, psykiskt sjuka etc. och givits till de rikaste i samhället. Detta är även någonting som går att se i hur klyftorna har ökat rekordartat de senaste åren, med en enorm förmögenhetskoncentration i toppen och en fattigdomskoncentration i botten. Sverige har idag samma klyftor som fanns på 1940-talet.

Konsekvenserna av dessa klassklyftor har förvärrats ytterligare genom politiska beslut som gör att denna fattigdom koncentreras i våra förorter. Utförsäljning av bostäder och skolvalet har gjort att segregationen förvärrats ytterligare. Som exempel kan man se att Bergsjön, en förort till Göteborg, har en arbetslöshet på 15,7 procent i jämförelse med 5,7 procent i Göteborgsregionen. Sju av tio 15-åringar i Bergsjön gick ut nian utan gymnasiebehörighet i jämförelse med rikssnittet som ligger på 17,5 procent. Vidare kan man se att medellivslängden är sju år kortare i Bergsjön än i en mer välbärgad del av Göteborg.

Fattigdom och segration

Med denna bakgrund borde det vara självklart vart problemet ligger: i fattigdom och segregation. Med en socialistisk politik skulle vi kunna satsa på förorten. Vi skulle bygga bort trångboddheten, rusta upp skolan så att de barn som far illa för att de har föräldrar som är missbrukare eller psykiskt sjuka får det stöd de behöver. De med ADHD, som är överrepresenterade inom kriminalvården, skulle få det stöd de behöver innan de ger upp i skolan.

Det vi ser är dock det omvända: sociala insatser har minskat i förorten samtidigt som polisiära insatser ökat. Och för att kunna göra detta, för att kunna behandla människor så brutalt, krävs det att dessa människor inte ses som offer utan förövare. Därför ser vi en hets mot arbetarklassens mest utsatta – invandrare, tiggare och bidragstagare. Det enda borgarklassen kan göra är att härska genom att söndra.

Att antalet som polisen skjuter ihjäl har ökat, visar den ökade brutaliteten. Antalet dödade 2018 ligger redan på sex stycken, vilket är det högsta antalet sedan mätningarna började. Offer för dessa hårdare tag inkluderar en överförfriskad pensionär i förorten Husby 2013 som blev skjuten för att han ”betedde sig hotfullt”. Detta mord kom att leda till upplopp i förorten. Mer nyligen, i augusti 2018, blev en ung man med Downs syndrom som hade ett leksaksvapen ihjälskjuten av polisen.

Rika ungdomar flyger under radarn

Medan politikerna hetsar mot förorten, har Brottsförebyggande rådet släppt en rapport i mars som visar att det främst är unga från rika områden som brukar narkotika och finansierar gängvåldet. Polisen väljer ändå att huvudsakligen testa lågutbildade ungdomar i fattiga kommuner, tester som oftast kommer tillbaka negativa. Rapporten kommenteras i en artikel i Expressen:

”När det talas om hårdare tag mot gängkriminalitet är det sällan medel- och överklassens finansiering av våldet som hamnar i fokus. Det är som om överklassområdena vore parallella samhällen utan påverkan på övriga samhällets problem. Inte konstigt att vissa samhällsklasser kan konsumera knark i lugn och ro. Hårdhandskarna är bara till för socialt utsatta områden.”

Författaren deltar på en fest där hon intervjuar en rik ung man, ”Erik”, som förklarar: ”Folk vet innerst inne vad deras pengar går till men bryr sig inte. Bara vi får våra grejer så skiter vi i vad de gör mot varandra.” Överklassungdomen festar med kokain och annan narkotika, och sjunger snapsvisor i stil med den högerextrema visan om mordet på Olof Palme.

Polisen ignorerar de rikas kriminalitet. Det gäller inte bara rika ungdomar som festar med narkotika utan än mer de verkliga bovarna – kapitalister som gömmer undan miljoner i skatteparadis. I stället ska hela förorter straffas för ett litet antal desperata kriminella som lever på att sälja droger.

Kapitalismen är problemet

Fler poliser och hårdare straff kommer inte minska kriminaliteten i förorterna. Tvärtom kommer hårdare tag att leda till att känslan av rasistisk diskriminering mot förorterna ökar. Det finns vittnesmål om individer i förorten som blivit utsatta för polisens ”rutinkontroller” flera gånger i månaden och ibland flera gånger per dag. Detta riskerar att leda till fler upplopp och mer kriminalitet.

Fler dog i arbetsplatsolyckor än i gängrelaterade dödsskjutningar under 2017. Enligt Skatteverkets senaste granskning gömmer borgarklassen undan 130 miljarder i skatteparadis. Pengarna finns för att ta itu med de problem som leder till gängkriminalitet, men de pengarna finns i kapitalisternas fickor. För att verkligen ta itu med kriminaliteten i förorterna måste vi därför ta kamp mot det system som orsakat problemen – kapitalismen.