Överenskommelsen som ålagts Grekland under morgontimmarna den 13:e juli efter ett EU-toppmöte som varade hela natten, kan bara beskrivas som en förödmjukande kapitulation. Grekland har i princip gett upp sin suveränitet till Trojkan, i utbyte mot ett nytt villkorat räddningspaket och några vaga löften om att skuldsanering (men inte skuldavskrivning) vid ett senare tillfälle kanske kommer att övervägas. Denna överenskommelse kommer inte att fungera. Den kommer att förstöra både Tsipras och Syriza politiskt, och ekonomiskt kommer den att kasta Grekland allt djupare ner i lågkonjunkturen. Den har också synliggjort djupa klyftor inom den Europeiska Unionen.
För sex månader sedan röstade det grekiska folket mot åtstramningspolitik i och med att Syriza valdes in i regeringen den 25 januari. För en vecka sedan avvisade de återigen beslutsamt åtstramningspolitiken med en 61,3-procentig ”NEJ”-röst i folkomröstningen som anropats av premiärminister Tsipras den 5 juli. Nu har Trojkan ålagt Grekland en överenskommelse som är mycket värre än den som lades fram för omröstning vid folkomröstningen och som Tsipras har samtyckt till. Om det är någon slutsats som borde vara tydlig för alla från denna erfarenhet, så är det den att det inte är möjligt att bryta sig loss från åtstramningspolitik inom det krisdrabbade kapitalistiska Europas tvångströja.
Detaljerna i den överenskommelse som undertecknats är hårresande. De är mycket värre än det den grekiska regeringen föreslog förra torsdagen, den 9 juli, vilket i sig redan var ett förödmjukande steg tillbaka. Det dokumentet hade utarbetats i samarbete med franska tjänstemän och var en återspegling av enorma trycket från vissa håll att garantera en överenskommelse som skulle förhindra att Grekland lämnade eurozonen.
I detta agerade Frankrike som ombud för IMF och amerikanska intressen, men också som en motvikt mot det kraftfulla tyska kapitalet inom EU. De senaste dagarna har EU:s verkliga natur synliggjorts som aldrig förr. Istället för ett ”projekt” för att bygga ett starkt enat Europa har vi sett käbbel mellan medlemsländerna, där alla nationella intressen kommit upp till ytan.
Vi såg också hur de ”resonabla och civiliserade” kapitalisternas masker föll av deras ansikten för att avslöja de monster som länge har försökt att gömma sig bakom dem. Detta var särskilt uppenbart i Wolfgang Schäubles fall, den tyske finansministern, som har visat beslutsamhet att pressa det grekiska folket och ett förakt för de av hans allierade som har försökt nå någon sorts kompromiss för att undvika Greklands utträde ur euron. Det är en indikation av vad vi kan komma att se i framtiden beträffande spänningar mellan de mäktigare medlemsländerna i EU, och bådar inte väl för EUs framtid som helhet, både för dess minskande roll globalt och dess inre sammanhållning.
Amerikanerna var särskilt rädda för den potentiella påverkan en oordnad konkurs i Grekland skulle kunna ha på en redan bräcklig världsekonomi. Medan världens uppmärksamhet var riktad på krisen i Europa började bubblan på den kinesiska aktiemarknaden att spricka. Världsekonomins situation är så ostadig att minsta stöt kan få den att falla över kanten och ner i en ny lågkonjunktur. Av denna anledning har USA utövat stor press för att en överenskommelse ska kunna nås. En sådan överenskommelse skulle behöva inkludera en betydlig skuldnedskrivning. Hursomhelst, som IMF erkände i en officiell rapport, är den grekiska skulden ohanterlig och kommer aldrig att återbetalas till fullo. En skuldavskrivning behövs.
Vad USA krävde var såklart att det tyska kapitalet skulle bära börden av en sådan skuldminskning, eftersom Tyskland är det land som är mest exponerat mot den grekiska skulden. Det är lätt att vara klok med någon annans pengar. Detta var den verkliga anledningen till det franska förslaget som den grekiska regeringen tog till finansministrarna i eurogruppen.
Redan det förslaget ledde till att den grekiska regeringen förlorade sin majoritet i parlamentet, genom att 17 av Syrizas parlamentsledamöter på ett eller annat sätt har vägrade att rösta för det, och ytterligare 15 röstade för det under protester. Regeringen har en majoritet genom sina 162 parlamentsledamöter (149 från Syriza och 13 från Anel). Två av Syrizas medlemmar röstade öppet mot förslagen; ytterligare 8 avstod (inklusive energiministern och Panagiotis Lafazanis, ledaren av partiets Vänsterplattform, samt Stratoulis, den biträdande socialministern); ytterligare 7 var inte närvarande (bland dem uttryckte två personer sitt stöd för förslagen), och 15 av Vänsterplattformens medlemmar röstade för men utfärdade ett separat uttalande där de uttryckte sitt motstånd mot förslagen. Regeringen fick förlita sig på oppositionspartiernas (Pasok, ND, To Potami) för att kunna få omröstningen godkänd under morgontimmarna av lördagen den 11 juli. Detta är de fakto en process av att skapa ”nationell enhets”-koalition!
Omröstningen presenterades inte som en omröstning om förslagen i sig själva utan istället som en omröstning om att ge regeringen makten att förhandla med Europa på basis av de förslagen. Detta var ett sätt att utöva press på kritiska parlamentsledamöter från Vänsterplattformen genom argumentet att detta var en förtroendeomröstning gällande Tsipras. I verkligheten skulle Vänsterplattformen ha varit mycket mer orubbliga, samlat ha röstat mot förslagen och uppmanat till mobilisering mot dessa senaste förslag som direkt bröt mot mandatet i folkomröstningen.
När de senaste grekiska (franska) förslagen nådde Bryssel möttes dem med ett barskt avslag från Tysklands sida. Schäuble utfärdade en skriftlig värdering som var ett krav på ensidig kapitulation. Han krävde att fler nedskärningar och kontrareformer skulle genomföras omedelbart, lade skulden för ett möjligt sammanbrott i samtalen på Grekland, krävde att statliga tillgångar till ett värde av 50 miljarder euro skulle kontrolleras och privatiseras av en fond baserad i Luxemburg och, till sist, lyfte idén om att Grekland skulle ges en femårig time-out från eurozonen (läs ”bör uteslutas”).
Det tyska kapitalets position baserades på deras bedömning att en Grexit totalt sett skulle kosta mindre (politiskt och ekonomiskt) än ett nytt räddningspaket. De ekonomiska anledningarna är tydliga – istället för att kasta ner mer pengar ner i ett bottenlöst hål där väldigt lite återfås är det bättre att ta sina förluster och lämna, och kanske kasta lite pengar till Grekland i form av humanitärt bistånd.
De politiska anledningarna till detta har vi också förklarat tidigare: Grekland kan inte tillåtas att avvika från åtstramningspolitiken av fruktan att andra länder följer i deras fotspår. Om Syriza hade tillåtits att lämna nedskärnings- och åtstramningspolitiken skulle det ha uppmuntrat Podemos i Spanien och allvarligt försvagat regeringarna i Spanien, Portugal, Grekland, Frankrike, Irland och på andra håll som följer precis samma politik. Dessutom hade inte Merkel råd att verka mjuk gentemot Grekland, med ett växande euro-skeptiskt parti på högerkanten.
Till detta måste vi lägga den intensiva ilska som fransk inblandning framkallade i Tyskland. Hur vågar Hollande hjälpa grekerna ut ur Tysklands strupgrepp! Den tyska kapitalismen är den mäktigaste i EU och därför härskar den.
De tyska kraven, som uttrycks i Schäubles dokument, var så skandalösa och arroganta att de verkade vara speciellt designade för att provocera grekerna att gå ur. De fick hjälp av finländarna, vars regering hålls gisslan av en euroskeptisk extremhöger. Det var inte bara sortens språk i dokumentet, utan också sättet som Tsipras behandlades på toppmötet. Vissa borgerliga journalister har sagt att han blev ”korsfärst”, andra har pratat om ”mental skendränkning” [en typ av tortyr, ö.a.].
Kapitulationsavtalets innehåll
Till sist, till mångas överraskning, nådde man ett avtal som i stort sett innehöll alla Tysklands krav.
Dokumentet, som Tsipras skrev under, är skandalöst, och river upp alla anspråk på att respektera nationell suveränitet och i omvandlar i grund och botten Grekland till Trojkans protektorat.
Grekland beordras att genomföra fyra åtgärder, inkluderande momshöjningen, fortsatta nedskärningar i pensionssystemet och ”kvasi-automatiserade nedskärningar ifall avvikelser från det ambitiösa primära överskottsmålet sker”. Allt detta måste ha lagstiftats inom 72 timmar, senast den femtonde juli. Sedan måste två andra åtgärder genomföras senast den 22:a juli.
Endast efter att dessa åtgärder har genomförts och ”verifierats av Instutionerna och Eurogruppen”, ”skulle det vara möjligt” (lägg märke till det villkorliga tempuset) att ta ett beslut om att börja förhandla om ett samförståndsavtal.
Inte bara det, men för att kunna sluta ett nytt samförståndsavtal måste Grekland genomföra fler och djupare nedskärningar för att ”ta med landets starkt försämrade ekonomi och offentliga finanser i beräkningarna”. Dessa är: fortsatta nedskärningar i pensionerna, ”mer ambitiösa produktmarknadsreformer” och en privatisering av elnätsbolaget (ADMIE). Dessutom får den grekiska regeringen när de ser över kollektivavtal och kollektiva uppsägningar inte ”återgå till tidigare politiska linjer som inte är kompatibla med målen att främja… tillväxt”. Detta betyder att regeringen måste skrota sitt löfte att återinföra kollektivavtal, som skrotades av det föregående nedskärningspaketet.
Som om inte detta redan vore en tillräckligt förolämpande nivå av detaljstyrning av den ekonomiska politiken, så finns det mer. Dokumenten accepterar också Schäubles plan på en privatiseringsfond värd 50 miljarder euro. Den ynka ”eftergiften” är att denna fond inte kommer att baseras i Luxemburg utan i Aten. Dock gör inte det någon väsentlig skillnad eftersom den kommer att vara ”under övervakning av de relevanta Europeiska Instutitionerna”. Detta är vansinne, även från en kapitalistisk synvinkel. Om vi lägger ihop avkastningen från alla privatiseringsavtal såhär långt med de som för närvarande genomförs får vi en total summa på endast 7 miljarder euro, och detta inkluderar redan de mest värdefulla tillgångarna. Det är fysiskt omöjligt att få ihop mer än sju gånger den summan inom de kommande tre åren.
Dessutom begär Trojkan (för det är vad det är, eftersom dokumentet beordrar att Grekland ”begär fortsatt IMF-stöd”), som kommer att vara tillbaka ”på plats i Aten”, rätten till veto på alla framtida och tidigare lagstiftningar i Grekland! Den exakta formuleringen är värd att återge: ”Regeringen måste rådfråga och komma överens med Instutitionerna om alla lagförslag inom relevanta områden… innan de läggs fram för offentligt samråd eller i parlamentet”.
Såväl som att själva skaffa sig kontroll över framtida lagstiftningar ger Trojkan sig själva rätten att ändra redan godkända lagstiftningar: ”Med undantag för det humanitära krisprogrammet, kommer den grekiska regeringen att ompröva med syfte att ändra lagstiftningar som står i strid med 20 februari-avtalet genom att backa på tidigare programåtaganden”. Detta binder den nuvarande grekiska regeringen, vald på en plattform mot de tidigare avtalen, till att hålla sig till dem och ändra de lagar som har genomförts mot den principen. Detta skulle till exempel tillämpas på det starkt symboliska beslutet att återinsätta finansdepartementets städare.
Genomförandet av dessa diktat garanterar inte ens en ny räddningsaktion, som dokumentet förklarar: ”åtagandena listade ovan är minimikraven för att starta förhandlingarna… men… en början till förhandlingar utesluter inte något slutgiltigt eventuellt avtal.
Summan av en ny utbetalning från Europeiska stabilitetsmekanismen beräknas vara mellan på 82 till 86 miljarder euro, inklusive 25 miljarder euro för återkapitalisering av banker.
Vad är det som Grekland erbjöds i utbyte mot denna fullständiga kapitulation, bortskänkning av familjeklenoderna och kontroll över sina finanser? I relation till den avgörande frågan som den grekiska regeringen alltid betonade, skuldlättnad, är dokumentet extremt svävande. ”Eurogruppen är redo att överväga, om det blir nödvändigt, eventuella ytterligare åtgärder (möjligtvis längre frister och betalningsperioder)” för Greklands skulder.
Detta extremt svävande åtagande är sedan starkt förbehållsamt: ”dessa åtgärder kommer att villkoras vid ett fullt genomförande av åtgärderna som avtalats fram i ett eventuellt nytt program och kommer att övervägas efter det första positiva fullbordandet granskats.
Vagheten av detta åtagande står i brutal kontrast med rättframheten av vägran i nästa mening: ”Eurotoppmötet betonar att symboliska friseringar av skulden inte kan företas”, medan de ”grekiska myndigheterna upprepar sitt entydiga åtagande att ära sina finansiella förpliktelser till alla sina borgenärer fullt ut och i rätt tid”.
Dokumentet slutar med att kasta en väldigt icke-bindande morot till Grekland, genom att säga att Kommissionen ”kommer att arbeta… för att uppbåda upp till 35 miljarder euro… för att finansiera investeringar och ekonomisk aktivitet”.
Det är tydligt att Tyskland inte gjort några eftergifter. Tsipras har fått skriva under på allting som han tidigare fördömt. Många har frågat – hur är det möjligt? Hur kunde Tsipras skriva på ett så dåligt avtal, särskilt efter att ha kallat till och vunnit folkomröstningen? Det är omöjligt att veta vad som händer inuti Tsipras huvud. En sak är dock klar. Hela grunden för den politiska strategin som Tsipras och den ledande gruppen i Syriza har visat sig vara fullständigt bankrutt i praktiken. Deras strategi var baserad på att det var möjligt att övertyga Trojkan att nå ett avtal som skulle tillåta Syriza att utöva en icke-åtstramningspolitik, som i sin tur förr eller senare skulle leda till ekonomisk tillväxt som sedan skulle tillåta återbetalning av skulden. Ingenting sådant har hänt.
När han kallade till folkomröstningen insisterade Tsipras på att en NEJ-röst skulle ge honom ett ess i rockärmen under förhandlingarna och tillåta att man kunde komma fram till ett bättre avtal. Motsatsen har skett.
Hans insisterande på att det enda alternativet var att vara kvar i eurozonen, avväpnade honom vidare i förhandlingarna, och tvingade honom att göra ännu större eftergifter, och ledde honom slutligen in i denna förödmjukande kapitulation. Han verkar inte ha lärt sig något från det och har blivit en villig undertecknare av sin egen avrättningsorder.
Det värsta med den här kapitulationen är att den inte kommer att fungera. Inverkan den kommer att ha på den grekiska ekonomin kommer att vara förödande. Osäkerheten från förhandlingarna och Trojkans ultimatum har redan avbrutit en väldigt långsam återhämtning och försatt landet i en lågkonjunktur, igen. Den två veckor långa stängningen av banker och kapitalkontroller (den senare spådd att hålla på i månader), har skickat landet huvudstupa in i en djup depression, där den ekonomiska aktiviteten stannar av.
Lägg till ett till nedskärningspaket och åtstramningsavtal, och resultatet är lätt att förutspå. Denna politik har redan genomförts i Grekland under de senaste fem åren och har misslyckats kapitalt. Den har till och med misslyckats med sitt angivna mål att minska skuld- till BNP-förhållandet. Den ligger nu på över 170 procent. Med dessa nya åtgärder kommer den omedelbart att öka till 200 procent och göra det hela än mer ohållbart.
Det mest troliga scenariot är att det senaste ”avtalet” (eller snarare straffläxan) bara kommer att vara ett fartgupp på vägen mot en ny kris som för eller senare kommer att leda till en konkurs och Grexit.
Från ett politiskt perspektiv betyder avtalet att regeringen och Syriza självt begår politiskt självmord. De som redan sitter i ledningen för Tsipras grupp begär redan huvudena på ett fat från de ministrar och parlamentsledamöter som motsätter sig denna kapitulation. Den nuvarande regeringen kan inte överleva eftersom den säkerligen kommer att förlora sin majoritet över de kommande 48 timmarna. Olika alternativ diskuteras, däribland en tillfällig teknokratisk regering ledd av en ”oberoende” (förmodligen den grekiske riksbanksordföranden), en koalitionsregering med To Potami, etc.
Vilken speciell form den än antar, är vad vi pratar om i själva verket en regering nationell enhetsregering för att utföra brutala åtstramningar. Detta skulle sluta cirkeln, partiet som bars av massorna upp till makten för att få ett slut på åtstramningspolitiken, sluter upp med de besegrade partierna för att genomföra de besegrades program.
Pressen inom Syriza är så stor att det är osannolikt att Tsipras skulle kunna hålla ett möte med centralkommittén eftersom han inte är säker på att han skulle kunna hålla linjen. Först av allt måste han få dessa åtgärder att godkännas i parlamentet, och för det behöver han en de facto allians med de borgerliga partierna.
Fanns det något alternativ?
Ja, men, vad var alternativet? I sin kritik mot regeringsförslagen förra veckan skissade Syrizas Vänsterplattform upp sina åsikter. De argumenterar för att man går tillbaka till en nationell valuta men stannar kvar i EU (”ett alternativ som man redan har hållit på med länge i länder som Sverige och Danmark”) för att kunna genomföra ett program som bara kan beskrivas som nationell kapitalism. Den skulle baseras på exporter, nationell produktion, statliga investeringar i ekonomin och ”ett nytt och produktivt förhållande mellan den offentliga och privata sektorn för att gå tillsammans på vägen till en hållbar utveckling”.
I verkligheten är en sådan plan lika utopisk som Tsipras. Med tanke på att det inte kan finnas några alternativ till nedskärningar inom EU, är det dumt att tänka sig att ett oberoende krisdrabbat kapitalistiskt Grekland kan konkurrera sig ut ur krisen, när dess motståndare är mycket mäktigare kapitalistiska länder. Det verkar som att kamraterna köper idén att åtstramningspolitik på något sätt är ”ideologisk”, alltså att det är ett val för elaka tyska banktjänstemän och kapitalister, snarare än att det är en oundviklig konsekvens av systemet. Åtstramningspolitik är ett försök att få arbetare att betala priset för kapitalismens kriser. Det kommer fortfarande att vara fallet både innanför och utanför euron.
Detta felaktiga politiska tillvägagångssätt är en av de största svagheterna hos Vänsterplattformen. Arbetare i Grekland är med rätta rädda för de katastrofala ekonomiska konsekvenserna av en Grexit. Deras berättigade rädslor kan inte bemötas med det falska argumentet att ”saker skulle vara dåliga ett tag, men sedan kan vi devalvera vår väg ut och bygga en stark nationell kapitalism”. Det löser inte problemet med en svag, mindre produktiv industriell apparat, icke kapabel till att konkurrera med den framgångsrika och högproduktiva industrin i länder som Tyskland. Innanför eller utanför EU eller euron finns problemet kvar. Och idén om att exportera sig ut ur krisen är ytterst utopisk, om man tänker på den större världsomfattande krisen, i vilken de svagare ekonomierna kommer bli de första att falla.
Det enda alternativet är en ”socialistisk brytning”. Alltså, att förkasta skulden (som en officiell parlamentarisk utredning redan har kommit fram till är ”illegitim, illegal och motbjudande”), nationalisera bankerna och expropriera de grekiska kapitalisternas tillgångar. Aldrig någonsin tidigare har ”realismen” hos Syrizas reformistiska ledare avslöjats tydligare som fullständigt utopisk. Aldrig någonsin tidigare har det varit lättare att argumentera för socialism, eftersom det sammanfaller med de praktiska erfarenheterna hos flera hundra tusen, om inte miljoner, grekiska arbetare under de senaste fem åren.
Bara den radikala omorganiseringen av samhället på basis av det gemensamma ägandet av produktionsmedlen kan erbjuda en väg framåt. Även det skulle inte vara möjligt inom gränserna för Grekland, en liten ekonomi i Europas periferi. Men det skulle sända ut ett kraftfullt meddelande till arbetare över Europa, och börja i Spanien, Portugal och Irland. Om Vänsterplattformens ledare skulle anta ett genuint socialistiskt program och erbjuda en tydlig opposition mot avtalet, inte bara i ord och uttalanden, men i handling, skulle de kunna samla den växande oppositionen.
Vad händer härnäst?
Massorna litade på att regeringen skulle sätta stopp för åtstramningarna, och dess kapitulation kommer ha en djupgående effekt. I fredags möttes regeringens senaste förslag med misstro. Det vänder sig snabbt till vrede och ilska.
En generalstrejk har redan utlysts onsdag den 15 juli, av den offentliga sektorns arbetarfederation ADEDY. Betecknande nog spelade Syriza-kopplade fackrepresentanter, tillsammans med andra, en nyckelroll vid omröstningen i förbundets ledning. Demonstrationer har utlysts samma dag för att motsätta sig det nya avtalet.
Det är en sak att godkänna åtgärderna i parlamentet, men det kommer att bli svårt att faktiskt genomföra dem. Arbetarna på elbolaget, vid Piraeus hamn, pensionärerna, ungdomarna som röstade fram ett starkt OXI… kommer inte att acceptera detta med armarna i kors. Tiden är kommen för stora strider mellan klasserna. Den europeiska härskarklassen och deras grekiska motsvarigheter kanske kan räkna med en stor majoritet i parlamentet, men kraftbalansen i samhället är starkt till deras nackdel. Detta kommer inte att lösas genom parlamentariskt spel, utan genom kamp.
Slutligen, det är viktigt att betona att den grekiska krisen innehåller värdefulla lärdomar för alla de partier och rörelser i andra länder som håller vid illusionen att det går att motsätta sig åtstramningspolitik och nå avtal med det europeiska kapitalet samtidigt. Det är möjligt att bekämpa åtstramningspolitik, men det enda effektiva sättet att göra det på är att bryta med kapitalismen.