Frantz Fanons namn är intimt förknippat med den antikoloniala kampen under efterkrigstiden. Hans viktigaste verk, Jordens fördömda (The Wretched of the Earth), refereras ofta till som en handbok för anti-imperialistisk kamp i hela världen. I denna artikel skiljer Jorge Martín den verklige Fanon från hans postkoloniala tolkare, och förklarar både styrkorna och bristerna i hans idéer.
Frantz Fanons Jordens fördömda är mycket känd och inflytelserik, särskilt på universiteten. Det är vanligt att Fanon och hans idéer tas upp som en ”korrigering” av marxismen i frågan om den koloniala kampen – ofta av personer som varken har läst Marx eller Fanon.
Men om vi verkligen ska förstå Fanons idéer och hur de förhåller sig till marxismen, är det nödvändigt att studera sammanhanget i vilket Jordens fördömda skrevs, och jämföra det perspektiv som anges i Fanons bok med senare händelser. En sådan studie kan endast leda till slutsatsen att Jordens fördömda – även om den innehåller en hel del mycket intressanta insikter och varningar – också misstar sig på en rad punkter i frågan om revolutionär strategi, och därför inte kan erbjuda en väg framåt för revolutionärer i dag.
Tidiga influenser
Frantz Fanon föddes 1925 på Martinique, som än i dag är en fransk koloni. Fanon föddes i vad man skulle kunna beskriva som en medelklassfamilj, vilket gjorde det möjligt för honom att få en ordentlig utbildning. Han gick i en privatskola där han utbildades i den franska republikens värderingar – frihet, jämlikhet, broderskap – och han såg upp till de franska klassikerna inom litteratur, till de franska upplysningsförfattarna och den franska revolutionen. Dessa formade hans tidiga idéer. Fanon påverkades också av en av lärarna på sin skola: Aimée Cesaire, som, likt många andra svarta intellektuella i sin generation, hade gått med i kommunistpartiet.
Frankrike kapitulerade inför Nazityskland 1940 och dess kolonier delades upp mellan de territorier som stödde den nazistsamarbetande Vichyregimen, ledd av marskalk Pétain, och de som stödde det ”Fria Frankrike”, lett av De Gaulle. År 1943, vid 17 års ålder, gjorde Fanon ett misslyckat försök att ansluta sig till det ”Fria Frankrikes” styrkor genom att fly till Dominica, och 1944 korsade han Atlanten, kom till Marocko och reste senare till Algeriet som en del av De Gaulles armé.
Genom sina erfarenheter i armén insåg han snart att hans idealiserade bild av den franska republiken som ett land av upplysning, demokrati och jämlikhet inte stämde överens med verkligheten. Han kunde se hur det till och med inom den franska armén förekom rasism, diskriminering och fördomar. Soldater delades in i olika kategorier och enheter längs etniska linjer.
Efter kriget återvände han till Martinique. År 1945 deltog han i Aimée Cesaires kampanj för att bli vald som kommunistisk representant till den franska nationalförsamlingen.
Psykiatriska studier
År 1946 reste Fanon till Frankrike för att avsluta sina studier i psykiatri. Hans bok, Svart hud, vita masker, presenterades ursprungligen som hans examensarbete. Den avslogs och publicerades istället senare som ett separat verk. Många läser detta verk som om det vore ett politiskt teoretiskt verk, vilket dock är att läsa in för mycket. I själva verket utgör avhandlingen ett försök att analysera rasismens psykologiska effekter, både på de förtryckta kolonialfolken och på kolonisatörerna. Av den anledningen är den mycket omtyckt i den postmoderna akademiska världen, som gillar allt obskyrt som huvudsakligen fokuserar på sinnet.
Att, som många gör idag, säga att Fanons ståndpunkt var baserad på behovet att ”avkolonisera sinnet” är helt felaktigt. Om man läser vad Fanon faktiskt skrev, hävdar han att människor förändras genom direkt revolutionär handling och att endast ett våldsamt uppror mot kolonialismen kan förändra de människor som är koloniala undersåtar. Detta är precis motsatsen till vad som presenteras av den postmoderna eller ”postkoloniala” akademiska världen idag.
Efter avslutade studier arbetade han på ett psykiatriskt sjukhus i Saint-Auban i Frankrike. Där blev han nära vän och medarbetare till regissören Francesc Tosquelles, som hade varit medlem i POUM under den spanska revolutionen och tvingats gå i exil till Frankrike.
Tosquelles hävdade att man inte skulle se den psykiatriska patienten isolerad eller försöka behandla honom enbart på grundval av kemiska och psykologiska processer i hjärnan, utan att patienten också måste betraktas som en social person; en patients miljö och bakgrund måste beaktas, inte bara för att ställa en diagnos, utan också för att kunna behandla honom. Detta synsätt hade ett stort inflytande på Fanon, som ifrågasatte det dominerande rasistiska synsättet inom psykiatrin när det gällde förekomsten av ett så kallat ”nordafrikanskt syndrom”.
1953 tog Fanon anställning som chef för ett psykiatriskt sjukhus i Blida-Joinville, Algeriet. Detta beslut var inte politiskt motiverat, utan han drevs snarare av det faktum att det var lättare att få en sådan tjänst i Algeriet (som juridiskt sett inte behandlades som en koloni utan som en del av Frankrike) än i det franska metropolområdet.
Kriget i Algeriet
Efter att nazisterna hade kapitulerat 1945 utbröt protester som krävde nationella och demokratiska rättigheter i Algeriet. Dessa slogs ned brutalt, särskilt i Sétif, Guelma och Kherrata, där tusentals eller kanske tiotusentals algerier massakrerades av den franska armén och beväpnade bosättare.
Skandalöst nog ställde sig både det franska och det algeriska kommunistpartiet på den franska statens sida och beskrev de algeriska demonstranterna som ”ligister” och ”fascister”. En PCF-medlem var minister för flygvapnet, ansvarig för flygbombningarna av de nationalistiska demonstranterna, och PCF stödde ”särskilda befogenheter” för den franska regeringen i Algeriet 1956. Detta skulle permanent bryta alla band mellan de stalinistiska ”kommunistpartierna” och den algeriska befrielserörelsen.
Under kolonialregimens slag splittrades befrielserörelsen över frågan om våld, där ett mer militant skikt så småningom kristalliserades i Front de Libération Nationale (FLN). Den 1 november 1954 genomförde FLN en rad attacker mot den franska kolonialmakten infrastruktur, vilket blev startskottet för Algeriets självständighetskrig.
Fanon kom i kontakt med FLN genom vänner och bekanta på sjukhuset och gick med 1955. Till en början var hans huvudsakliga roll att ge FLN-krigarna medicinsk behandling och en fristad på sjukhuset, men snart blev situationen ohållbar. I januari 1956 skrev han ett avskedsbrev som läkare och sjukhusdirektör och åkte tillbaka till Frankrike och sedan vidare till Tunisien, som var en av FLN:s baser utomlands.
Han var redan en välkänd intellektuell och i Tunis blev han en av redaktörerna för El Moudjahid, FLN:s tidning, där han skrev eller var medförfattare till många av de viktigaste artiklarna, som publicerades osignerade. Han utsågs också till ambassadör för den algeriska republikens provisoriska regering (GPRA) i Ghana. I den egenskapen reste han till flera konferenser i afrikanska länder där han fick ett första intryck av situationen i dessa nyligen självständiga stater.
I slutet av 1960 diagnostiserades Fanon med leukemi och fick veta att han bara hade några månader kvar att leva. Efter misslyckade behandlingsförsök dog han i USA i december 1961, 36 år gammal.
Detta sätter Jordens fördömda i det sammanhang den skrevs, under våren och sommaren 1961. Fanon visste att han skulle dö och han ville lämna några av sina sista tankar i skrift, om vad han hade sett i Afrika, sin erfarenhet av den algeriska revolutionen och eventuella lärdomar som kunde dras av den för andra liknande rörelser.
I själva verket skrev inte Fanon boken, utan dikterade den. Det framgår av textens stil. Den innehåller inte många referenser och inte heller många citat. Det är en döende mans råa tal. Han är desperat och arg, och vill lämna någonting i skrift efter sig om ämnen som verkligen bekymrar honom. Bokens råa karaktär och kraftfulla språk hade en stor inverkan på andra revolutionärer vid den tiden och fortsätter att påverka rörelser över hela världen. Men det är nödvändigt för varje revolutionär att skilja det som är korrekt i Fanons bok från det som är falskt.
Internationalism
Bokens titel, Jordens fördömda, kommer från en rad i den franska originaltexten till Internationalen, ”Debout les damnés de la terre”. Fanon tog den dock inte direkt från Internationalen, utan snarare via dikten Sales nègres av den haitiske poeten Jacques Roumain, som också var en av grundarna av det haitiska kommunistpartiet. Sales nègres, som skrevs 1945, är en dikt om de koloniala folkens uppror tillsammans med arbetarna i de utvecklade länderna, och den använder Internationalens ord som en maning till uppror för att göra slut på bankirernas och kapitalisternas värld.
Kopplingen mellan de kolonialt förtryckta massornas kamp och proletariatets kamp i de imperialistiska länderna är också något Fanon behandlar. I motsats till vad de flesta postkoloniala teoretiker hävdar, hävdade Fanon inte att arbetarklassen i de avancerade kapitalistiska länderna inte kunde spela en revolutionär roll. Han klagade bittert över att den franska vänstern och demokraterna, särskilt socialist- och kommunistpartierna, inte uppfyllde sin plikt att stödja den algeriska befrielserörelsen, till exempel i sitt berömda brev French Intellectuals and Democrats and the Algerian Revolution (publicerat som en serie av tre artiklar i El Moudjahid i numren den 1, 15 och 30 december 1957):
”En av de första skyldigheterna för intellektuella och demokratiska element i kolonialistiska länder är att förbehållslöst stödja de koloniserade folkens nationella strävanden. Denna inställning grundar sig på mycket viktiga teoretiska överväganden: … intressegemenskapen mellan arbetarklassen i det erövrande landet och den samlade befolkningen i det erövrade och dominerade landet…”
Detta öppna brev avslutas med en tydlig vädjan till den franska vänstern, en vädjan som kopplar det franska folkets kamp för levnadsvillkor och demokratiska rättigheter till det algeriska folkets kamp för nationell frigörelse:
”FLN vänder sig till den franska vänstern, till de franska demokraterna, och ber dem att uppmuntra varje strejk som det franska folket genomför mot ökade levnadskostnader, nya skatter, inskränkningen av de demokratiska friheterna i Frankrike, vilka alla är direkta konsekvenser av kriget i Algeriet. FLN uppmanar den franska vänstern att stärka sina insatser för att sprida information och att fortsätta att förklara för de franska massorna vad som kännetecknar det algeriska folkets kamp, vilka principer som ligger bakom den och vilka mål revolutionen har. FLN hyllar de fransmän som har haft modet att vägra ta till vapen mot det algeriska folket och som nu sitter i fängelse. Dessa exempel måste mångfaldigas …”1
I Jordens fördömda tillägger han att uppgiften att befria mänskligheten, ”hela mänskligheten, kommer att utföras med de europeiska folkens oumbärliga hjälp”, men att de för att detta ska vara möjligt först måste besluta sig för att ”vakna upp och skaka om sig själva”.2
Borgarklassens roll
I boken lägger Fanon mycket tid på att behandla den nationella borgarklassens roll i de koloniserade länderna. Detta är en av bokens starka sidor. Han beskriver den nationella borgarklassen som förrädisk; han säger att den aldrig bör tillåtas komma till makten eftersom den i så fall kommer att bli imperialismens agent. Dess enda mål är att ersätta det imperialistiska styret med sitt eget. Fanon hävdar att den inte har några av de revolutionära egenskaper som borgarklassen hade (och förlorade) historiskt i väst, och så vidare. I allt detta har han helt rätt.
Fanon talade av egen erfarenhet. Som representant för GPRA såg han exakt denna process äga rum i många av de nyligen självständiga afrikanska länder han besökte, och drog slutsatsen: ”Det är vanligt att konstatera … att i de flesta fall, för nittiofem procent av befolkningen i underutvecklade länder, medför självständigheten ingen omedelbar förändring.”3
Fanon förklarar:
”Den nationella borgarklassen kommer att vara ganska nöjd med rollen som den västerländska borgarklassens affärsagent, och kommer, utan förbehåll och med största värdighet, att spela denna roll. Men samma lukrativa roll, denna mellanhandsposition, denna usla inställning och denna avsaknad av all ambition symboliserar den nationella medelklassens oförmåga att uppfylla sin historiska roll som bourgeoisie… I sin begynnelse identifierar sig den nationella bourgeoisien i de koloniala länderna med dekadensen hos bourgeoisien i väst. Vi får inte tro att den tar kliv framåt, utan i själva verket börjar den i slutet. Den är redan senil innan den har lärt känna ungdomens noggrannhet, oräddhet eller vilja att lyckas.”4
Från denna utgångspunkt drog Fanon mycket skarpa slutsatser: ”I underutvecklade länder bör borgarklassen inte tillåtas att finna de nödvändiga förutsättningarna för sin existens och tillväxt”. Och han tillägger: ”Den teoretiska fråga som under de senaste femtio åren har ställts varje gång de underutvecklade ländernas historia diskuteras – huruvida bourgeoisiens fas kan hoppas över eller inte – borde besvaras i revolutionär handling, och inte med logik.”
Även om Fanon här tycks förkasta teorins roll, är hans slutsats ändå tydlig: ”den borgerliga fasen i de underutvecklade ländernas historia är en fullständigt värdelös fas”5. Han insisterar: ”Vi måste upprepa att det är nödvändigt att kraftfullt och definitivt motsätta sig uppkomsten av en nationell bourgeoisie”6.
I detta har han helt rätt. Han kom inte fram till dessa slutsatser genom någon teoretisk undersökning, utan snarare genom sin egen praktiska erfarenhet. Denna anklagelseakt mot den nationella bourgeoisien, medelklassen och ledarna för de nationella befrielserörelserna skrevs 1961, strax före Algeriets självständighet. Det är troligt att han inte bara hänvisade till vad han hade sett i andra afrikanska länder, utan också till vad han kunde se i FLN självt – småborgerliga element som kom till toppen av rörelsen, som redan delade upp bytet mellan sig och inte brydde sig om de eländiga på jorden som hade fört kampen.
Faktum är att Fanons ståndpunkt i denna fråga (den nationella bourgeoisiens roll i underutvecklade länder) ligger nära den som Trotskij utarbetade i Den permanenta revolutionen och även i Kommunistiska internationalens teser om de koloniala och östliga frågorna, som antogs 1920 och 1922.
Både Lenin och Trotskij insisterade på att borgarklassen i underutvecklade och förtryckta länder inte skulle, och inte kunde, spela någon progressiv roll i kampen mot imperialismen. Istället, förklarade de, borde de förtryckta massorna gripa makten och störta kapitalismen, med arbetarklassen i spetsen.
Som Lenin uttryckte det: ”Kommunistiska internationalen måste också föra fram och teoretiskt motivera tesen att de underutvecklade länderna med hjälp av de framskridna ländernas proletariat kan gå över till ett sovjetsystem och via vissa bestämda utvecklingsstadier även till kommunism utan att behöva genomgå något kapitalistiskt utvecklingsstadium.”7
Men det finns viktiga skillnader mellan Fanons uppfattning om den koloniala revolutionen och den som framfördes av Lenin och Trotskij. Det är här som bristerna i Jordens fördömda blir som tydligast.
Arbetarklassen
En av bokens största svagheter är att Fanon inte utgår från en noggrann vetenskaplig analys av det algeriska samhället och dess historia. Fanon gör ett par hänvisningar till Marx och Engels i sina verk, men det är tydligt att han aldrig var marxist. I Jordens fördömda hävdar han att ”den marxistiska analysen alltid bör tänjas något varje gång vi måste ta itu med det koloniala problemet”.
I verkligheten, som vi kommer att se, blir dock hans lilla tänjning en grundläggande avvikelse från den marxistiska analysen. Hans resonemang för detta är att: ”När man på nära håll undersöker det koloniala sammanhanget, är det uppenbart att det som delar upp världen till att börja med är det faktum att tillhöra eller inte tillhöra en viss ras, en viss art. I kolonierna är den ekonomiska understrukturen också en överstruktur. Orsaken är konsekvensen; du är rik för att du är vit, du är vit för att du är rik.”8
Denna analys av hur ras ersätter klass i koloniala samhällen ledde honom vidare till slutsatsen att ”det är uppenbart att i de koloniala länderna är bönderna de enda revolutionärerna, eftersom de inte har något att förlora och allt att vinna”9. Till detta tillägger han att även trasproletariatet är revolutionärt: ”Så hallickarna, huliganerna, de arbetslösa och småbrottslingarna, pådrivna bakifrån, kastar sig in i befrielsekampen som starka arbetare”10, även om han senare själv medger att trasproletariatet kan användas av den koloniala reaktionen:
”Kolonialismen kommer också att finna ett betydande manöverutrymme i trasproletariatet. Av denna anledning bör varje rörelse för frihet ägna sin fulla uppmärksamhet åt detta trasproletariat. Bondemassorna kommer alltid att svara till upprorets kall, men om upprorets ledare tror att de kommer att kunna utvecklas utan att ta hänsyn till massorna, kommer trasproletariatet att kasta sig in i striden och delta i konflikten – men denna gång på förtryckarens sida. Och förtryckaren, som aldrig förlorar en chans att ställa niggrerna mot varandra, kommer att vara extremt skicklig på att använda den okunnighet och oförståelse som är trasproletariatets svagheter. Om denna tillgängliga reserv av mänsklig ansträngning inte omedelbart organiseras av upprorsstyrkorna, kommer den att finna sig kämpande som hyrda soldater sida vid sida med de koloniala trupperna.”11
Lenin och Trotskij, och Kommunistiska internationalen under deras ledning, insisterade på proletariatets ledande roll, även i underutvecklade, koloniala länder som, samtidigt som de deltog i den allmänna rörelsen för nationell frigörelse, var tvungna att organisera sig självständigt från allra första början.
Fanons teori är att arbetarklassen i ett land som Algeriet i själva verket är ”borgerlig”. Han menar att arbetarklassen är ett privilegierat skikt utan vilket kolonialsamhället inte skulle kunna existera.
Av detta drar han slutsatsen att arbetarna har ett intresse av att upprätthålla kolonialismen och att de därför inte är pålitliga eller kan litas på i kampen för nationell frigörelse:
”Det kan inte nog understrykas att proletariatet i de koloniala territorierna är den kärna i den koloniserade befolkningen som har blivit mest bortskämd av den koloniala regimen. Det embryoniska proletariatet i städerna befinner sig i en jämförelsevis privilegierad ställning. I kapitalistiska länder har arbetarklassen ingenting att förlora; det är den som i det långa loppet har allt att vinna. I de koloniala länderna har arbetarklassen allt att förlora; den representerar i själva verket den del av den koloniserade nationen som är nödvändig och oersättlig för att den koloniala maskinen ska fungera smidigt: den omfattar spårvagnskonduktörer, taxichaufförer, gruvarbetare, hamnarbetare, tolkar, sjuksköterskor, och så vidare. Det är dessa element som utgör de nationalistiska partiernas mest trogna anhängare, och som på grund av den privilegierade plats de har i det koloniala systemet också utgör den ”borgerliga” fraktionen av det koloniserade folket.”12
Fanons idéer om vilken roll olika klasser spelar i den revolutionära rörelsen i underutvecklade kapitalistiska länder har motbevisats många gånger i många olika länder, inklusive i Algeriet självt. Det stämmer att den algeriska arbetarklassen var mycket liten vid den tiden. Men den ryska arbetarklassen var också liten i förhållande till befolkningen som helhet vid tiden för den ryska revolutionen, och ändå baserade sig bolsjevikerna på arbetarna för att leda en framgångsrik revolution.
Den algeriska arbetarklassen hade långvariga revolutionära traditioner: militanta, kommunistiska traditioner. För att bara ge ett exempel: 1950, bara tio år innan Fanon skrev dessa rader, strejkade de franska hamnarbetarna mot vapenleveranserna till det franska kolonialkriget i Indokina. Rörelsen, som utlystes av fackföreningen CGT, började faktiskt i hamnen i Oran, i Algeriet, innan hamnarna på det franska fastlandet anslöt sig. 2 500 hamnarbetare lamslog hamnen helt och förhindrade alla transporter av vapen till kriget. Som svar på det brutala polisförtrycket utvidgades rörelsen till en generalstrejk i hela staden i en kamp som varade i veckor och som kolonialmyndigheterna inte kunde slå ned.13
Här har vi ett fantastiskt exempel på den roll som arbetarklassen spelar i ett kapitalistiskt samhälle, även i ett underutvecklat, koloniserat sådant. En liten grupp arbetare använder sin makt till att lamslå en nyckelsektor i ekonomin och samlar sedan befolkningsmassorna bakom sig, i detta fall i en politisk anti-imperialistisk rörelse. Och det är dessa skikt som Fanon beskriver som ”det koloniserade folkets borgerliga fraktion”!
Även under det algeriska nationella befrielsekriget förekom ett antal viktiga generalstrejker. I juli 1956 utlyste FLN en nationell generalstrejk, inte bara i Algeriet utan också bland de algeriska arbetarna i Frankrike. Strejken hade en massiv uppslutning, inte endast bland arbetarna utan också bland bredare befolkningslager, inklusive en stängning av butiker och småföretag, ett deltagande från medelklassens intellektuella och studenter, etc.
1957, efter nederlaget i slaget om Alger (som skildras på ett lysande sätt i Gillo Pontecorvos film med samma namn), utlyste FLN en åtta dagar lång nationell strejk som lamslog hela landet. Strejken leddes främst av arbetarklassen, men engagerade hela det algeriska folket, vilket avslöjade arbetarnas enorma makt och även det massiva stöd som befrielserörelsen hade.
Problemet med dessa aktioner var att den småborgerliga FLN-ledningen uppfattade arbetarnas deltagande som ett sätt att få inflytande över förhandlingarna i FN och att framställa sig som den enda ”legitima” företrädaren för det algeriska folket i det så kallade ”internationella samfundets” ögon. FLN-ledningen såg aldrig strejkrörelsen som ett sätt att förbereda och organisera arbetarklassens styrkor för ett revolutionärt massuppror.
Arbetarklassen spelade en mycket viktig roll i det algeriska nationella befrielsekriget. Men det finns en annan faktor. Det fanns ungefär 300 000 algeriska arbetare i Frankrike, och de arbetade i de stora fabrikerna. På Renault Billancourt fanns det 2 000 algeriska arbetare, koncentrerade till de lägre lönegraderna, till exempel i gjuteriet, där de utgjorde cirka 60 procent av arbetsstyrkan. De spelade en stor roll i den nationella befrielsekampen, genom att strejka, finansiera rörelsen och de var avgörande i demonstrationen den 17 oktober 1960 i Paris, där hundratals dödades av polisens repression.
Även i ett land som Algeriet på 1950-talet, där arbetarklassen utgjorde en liten andel av befolkningen, kan och bör den spela den ledande rollen i varje revolutionär kamp, av två huvudsakliga skäl. Detta beror för det första på det kollektiva medvetande arbetarklassen kan utveckla, baserat på att man exploateras av samma chef under liknande förhållanden.
För det andra därför att arbetarklassen i alla kapitalistiska samhällen har makten att stoppa produktionen och få samhället att stanna upp, vilket är en makt som bönderna och trasproletariatet saknar. Den grundläggande motsättningen i varje kapitalistiskt samhälle är den mellan arbetare och kapitalister, där utvinningen av mervärde från arbetarklassen är den mekanism genom vilken kapital ackumuleras.
Andra skikt kan spela en viktig roll i en revolutionär rörelse, särskilt i ett land som Algeriet, där bönderna utgjorde majoriteten av befolkningen, men endast arbetarklassen kan tillhandahålla ett oberoende ledarskap som kan störta både imperialismen och dess borgerliga marionetter i kolonierna.
All historia visar att bondeståndet är oförmöget att spela en självständig roll i den revolutionära kampen. Detta av tre huvudsakliga skäl. För det första är bondeståndet som klass mycket heterogen, eftersom den består av olika skikt, från jordlösa bönder till småbrukare och till medelstora och rika jordbrukare som anställer lönearbetare. Detta innebär att vissa bönder faktiskt utsuger andra bönder. För det andra är det viktigaste draget som dominerar bondens synsätt hans önskan att äga mark, vilket sammanfattas i slagordet ”jorden åt den som brukar den”. Detta innebär med mycket få undantag, att bönderna utvecklar en individualistisk syn, en syn som är nära knuten till frågan om den egna individuella egendomen. Slutligen, även om en revolutionär rörelse erövrar makten i städerna med hjälp av en bondearmé, måste bönderna själva återvända till sin jordlott. De kan alltså inte som klass ta makten.
Våld
I början av boken talar Fanon om våld, och han har helt rätt i en sak: de förtrycktas våld kan inte jämföras eller likställas med förtryckarnas våld. Man måste förstå de förtrycktas våld som ett resultat av årtionden av både brutal repression, upprepade oförrätter, och det nationella förtrycket. I det avseendet har han rätt.
Men han har fel när det gäller våld på två sätt. För det första när han beskriver våld som en nödvändig kathartisk upplevelse, både ur individuell och kollektiv synvinkel: ”För de koloniserade människorna ger detta våld, eftersom det utgör deras enda arbete, deras karaktärer positiva och kreativa egenskaper. Våldsutövandet binder dem samman som en helhet… På individnivå är våldet en renande kraft. Det befriar den infödde från hans mindervärdeskomplex och från hans förtvivlan och passivitet; det gör honom orädd och återställer hans självrespekt.”14
Denna överdrift av våldets roll, som kanske återspeglar Fanons utbildning som psykiater, avslöjade en allvarlig svaghet i Fanons analys. Det är förvisso sant att de förtrycktas mentalitet förändras under en revolution och att kollektiv handling tjänar till att avslöja massrörelsens styrka och skapa förtroende för dess egna krafter. Men det innebär inte att varje individ måste döda en agent för kolonialmakten eller spränga en bomb.
Fanons inkonsekventa tillämpning av en klassanalys ledde honom också till helt felaktiga slutsatser. Efter att ha riktat en korrekt kritik mot den nationella borgarklassens roll i de koloniala länderna, hävdar han att problemet ligger i de metoder som användes för att uppnå självständighet i länder som Senegal. Där, förklarar Fanon, uppnåddes självständigheten med fredliga medel, förhandlingar och kompromisser. Självständigheten medgavs av den tidigare kolonialmakten och det var därför det gick snett.
Om revolutionärt våld istället används för att störta och driva ut kolonisatörerna, menar han, skulle ”folket”, som genomfört den väpnade kampen, fortfarande ha kontroll över rörelsen efter maktövertagandet, och inte tillåta borgarklassen att ta över. ”Även om den väpnade kampen har varit symbolisk och nationen demobiliseras genom en snabb avkoloniseringsrörelse, har folket tid att se att befrielsen har varit allas angelägenhet och att ledaren inte har några särskilda meriter. … När folket har tagit våldsam del i den nationella befrielse kommer de inte att tillåta någon att framställa sig som ’befriare’”, säger han. ”Upplyst av våld gör folkets medvetande uppror mot all pacificering.”15
Den algeriska erfarenheten skulle dock snart visa att Fanon hade fel. Efter att ha erövrat självständighet 1962 gick den algeriska revolutionen igenom en inledningsvis mycket radikal fas med jord- och fabriksockupationer, nationaliseringar av vissa industriser samt arbetarkontroll. Mycket snart omintetgjordes dock detta fullständigt av Boumédiènekuppen 1965 och upprättandet av en byråkratisk, kapitalistisk diktatur. Detta var precis vad Fanon varnade för, och det han ville förhindra.
Att den algeriska revolutionen skedde genom väpnad kamp, genom våld, hindrade inte degenerationen från att äga rum. Den avgörande frågan var nämligen inte graden av våld som användes i kampen för självständighet, utan snarare ledarskapets och programmets klasskaraktär. Ansvaret för detta ligger huvudsakligen hos de franska och algeriska kommunistpartierna, som hade övergivit en tydlig leninistisk ståndpunkt.
Teoretiska misstag leder till praktiska misstag och Fanon gjorde ett sådant misstag i sin egenskap av ambassadör för den algeriska provisoriska regeringen. Vid den tiden hade Fanon att göra med olika grupper på kontinenten som sökte hjälp från algerierna för sin kamp. I Angola var det två sådana grupper som kontaktade FLN. Den ena var Holden Robertos UPA (Union of Peoples of Angola) och den andra var MPLA (Movement for the People’s Liberation of Angola).
I stället för att titta på deras politik, deras klassinnehåll eller några andra faktorer av det slaget koncentrerade sig Fanon på en enda sak: vilken av de två grupperna som ville inleda väpnad kamp så snart som möjligt. MPLA ville göra en del förberedande arbete och bygga upp baser i städerna innan de inledde väpnad kamp. Detta fick honom att välja den sämsta av de två grupperna: Holden Robertos UPA16.
Denna stambaserade organisation, som redan finansierades av USA, skulle sedan bli FLNA, en av de viktigaste reaktionära krafterna under det angolanska inbördeskriget efter självständigheten. FLNA stöddes av USA, Kina och den reaktionäre diktatorn Mobutu Sese Seko från Zaire, och stred på samma sida som de reaktionära skurkarna UNITA och apartheid-Sydafrika mot MPLA och kubanerna i det berömda slaget vid Cuito Cuanavale. Med Fanons godkännande och stöd från det algeriska FLN inledde UPA 1961 ett misslyckat och illa förberett väpnat angrepp på Angola från Kongo, vilket ledde till katastrof.
Om man tar våld som sitt enda kriterium kommer man att göra alla möjliga misstag. Det kommer att finnas organisationer som förespråkar våld av helt fel skäl, som har fel perspektiv, fel politik. I det här fallet slutade det med att Fanon stödde en CIA-backad grupp, och som några år senare stod på samma sida som apartheidregimen i Sydafrika.
Kapitalism eller socialism?
Fanon var också mycket förvirrad över vilken typ av samhälle den algeriska revolutionen skulle leda till. Var det socialism? Kapitalism? Han motsäger sig själv genom att ge flera olika bud i boken. Vid ett tillfälle säger han: ”Valet av en socialistisk regim, en regim som är helt inriktad på folket som helhet och som bygger på principen att människan är den mest värdefulla av alla ägodelar, kommer att göra det möjligt för oss att gå framåt snabbare och mer harmoniskt”17. Men sedan säger han i ett annat avsnitt: ”Den grundläggande duell som verkade vara den mellan kolonialism och antikolonialism, och förvisso mellan kapitalism och socialism, håller redan på att förlora en del av sin betydelse. Det som räknas i dag, den fråga som tornar upp sig vid horisonten, är behovet av en omfördelning av rikedomarna.”18 Hur kan man omfördela rikedomarna om man undviker frågan om kapitalism eller socialism?
Och sedan tillägger han:
”[D]e underutvecklade länderna bör göra sitt yttersta för att finna sina egna värderingar och metoder och en stil som ska vara säregen för dem. Det konkreta problem vi står inför är inte ett val, kosta vad det kosta vill, mellan socialism och kapitalism såsom de har definierats av människor på andra kontinenter och i andra tidsåldrar.”19
Vad han säger är alltså att konflikten mellan socialism och kapitalism inte var relevant för Algeriet i mitten av 1900-talet, som om det vore en fråga för 1800-talets Europa. Vad var hans alternativ till detta ”falska val”? Den alliansfria rörelsen, NAM, som grundades vid Bandungkonferensen 1955. I samband med kampen mellan det diplomatiska blocket kring det stalinistiska Sovjetunionen och det västimperialistiska blocket, lett av USA, försökte ett antal länder i tredje världen att balansera mellan de två och försöka få mer självständighet.
Det liknade en del av de idéer som florerar i dag om den progressiva karaktären hos en ”multipolär värld”. Men vi måste betona att NAM och Bandungkonferensen inte kämpade för nationell frigörelse och de hade inget som helst progressivt innehåll. De involverade alla möjliga olika länder. Vissa, som Jugoslavien, hade avskaffat kapitalismen, men andra var reaktionära halvfeodala monarkier, som Saudiarabien, Kuwait och Marocko. Vissa av dem var till och med nära allierade med USA-imperialismen. Och detta skulle vara alternativet till det ”falska valet mellan socialism och kapitalism”!
Naturligtvis härrörde en del av begränsningarna i Fanons politiska tänkande från stalinismens förräderi. Det staliniserade franska kommunistpartiet hade förrått den algeriska revolutionen, Sovjetunionen spred inte världsrevolutionen utan förespråkade snarare ”fredlig samexistens”. Detta var knappast attraktivt för Fanon, och han letade efter någon form av tredje väg.
Tyvärr ledde detta honom till att dra några extremt naiva slutsatser. I boken hävdar han att koloniala länder måste kämpa för nationell frigörelse genom våldsam kamp och sedan övertyga de imperialistiska länderna om att det ligger i deras intresse att tillåta och stödja den nationella utvecklingen i dessa nyligen självständiga länder:
”I den mån tredje världen, dömd av västnationernas själviskhet och ondska, övergiven och förvisad till bakåtsträvande eller åtminstone stagnation, kommer de underutvecklade folken att besluta sig för att fortsätta sin utveckling i en kollektiv autarki. Således kommer de västerländska industrierna snabbt att berövas sina utomeuropeiska marknader. Maskinerna kommer att stapla sina produkter i lagerlokalerna och en skoningslös kamp kommer att utkämpas på den europeiska marknaden mellan trusterna och de finansiella grupperna. Nedläggning av fabriker, avlöning av arbetare och arbetslöshet kommer att tvinga den europeiska arbetarklassen till öppen kamp mot den kapitalistiska regimen. Då kommer monopolen att inse att deras verkliga intressen ligger i att ge stöd till de underutvecklade länderna – ett obundet stöd med inte alltför många villkor. […]
”Vi borde tvärtom betona och förklara för de kapitalistiska länderna att vår tids grundläggande problem inte är kampen mellan den socialistiska regimen och dem. Det kalla kriget måste få ett slut, för det leder ingenstans. Planerna på att kärnvapenbestycka världen måste stoppas, och storskaliga investeringar och tekniskt bistånd måste ges till underutvecklade regioner.”20
Förvrängningar
Sammanfattningsvis kan vi säga att det åtminstone finns två starka och mycket viktiga poänger i Jordens fördömda. För det första en mycket skarp kritik mot, och varning för, den nationella borgarklassen i de koloniala länderna. För det andra att avkoloniseringen bara kan genomföras framgångsrikt av massorna själva i en revolution. Detta återspeglas i det faktum att Fanon, som var en bildad medelklassman från Martinique i Västindien, beslutade att ansluta sig till kampen i det land där han var bosatt, och han försvarade det algeriska folkets rätt att resa sig mot förtryckarnas våld.
Men när det gäller denna boks användbarhet som bidrag eller plan för en revolutionär strategi i länder som domineras av imperialismen, innehåller den många förvirrade idéer och påståenden som är både uppenbart felaktiga och kontraproduktiva.
Fanon har dessutom manglats till oigenkännlighet av akademiker på universiteten. Fanon är oerhört populär i dessa kretsar, där de plockar upp de mest obskyra aspekterna av vad Fanon skrev, vrider och vänder på hans idéer och gör dem till något fullständigt obegripligt som har mycket lite att göra med vad Fanon faktiskt sa eller gjorde.
För att bara ge ett exempel: En grupp akademiker vid ett kanadensiskt universitet anordnade ett Fanonseminarium 2022 och skrev om ”Fanons geografier”:
”I sina texter är Fanon den geografiska kunskapens domare, och denna position ger honom en slags kartografisk precision som samtidigt håller fast vid, och kollapsar, kolonialiteten… Fanons geografier kan inte teoretiseras som slutna eller inneslutna. Hans skrifter kan delas, diskuteras och praktiseras i samarbete, och denna typ av kapacitet bidrar till en tvärvetenskaplig och öppen känsla av plats.”21
Det är nästan omöjligt att förstå ett enda ord av vad som menas här, och det är avsiktligt.
Det är ingen slump att postmoderna avkoloniala akademiker förlitar sig så mycket på Fanon, plockar upp de mest dunkla och förvirrade delarna av hans arbete och särskilt betonar hans skrifter om psykiatri. Allt de bryr sig om är ”avkoloniseringen av sinnet”. De är dagdrivare som spenderar all sin tid på att fundera över sina egna inre tankeprocesser.
Till skillnad från dem var Fanon en revolutionär. Han insisterade på att anta en kämpande roll i rörelsen, vilket förnekades av FLN-ledarna som ansåg att han kunde spela en mer användbar roll i andra funktioner. Han bör mätas enligt revolutionärernas måttstock, och det är vår plikt att både bedöma hans begränsningar i synen på revolutionär strategi, såväl som hans starka sidor.
Vilken väg framåt?
I dag har den överväldigande majoriteten av de tidigare kolonialländerna uppnått formell självständighet, men som Fanon varnade för är de under sina ”nationella” borgarklassers styre fortfarande fjättrade vid imperialismen, och arbetar- och bondemassorna är ännu förtryckta.
Under de senaste åren har vi sett modiga massuppror i land efter land, i Egypten och Tunisien, i Sudan, Libanon, Irak, Chile, Ecuador och många fler. Det råder ingen brist på hjältemod, djärvhet eller vilja att kämpa för verklig befrielse.
Vad som krävs är att beväpna det revolutionära avantgardet i dessa länder med en klar teoretisk förståelse av vägen framåt när det gäller de klasskrafter som är inblandade i revolutionen och den karaktär den bör anta. För att göra detta måste vi gå tillbaka till Lenin och Kommunistiska internationalens tidiga dagar.
De förtryckta länderna kan bara uppnå verklig befrielse genom att störta imperialismen. Denna uppgift kan inte utföras av den nationella borgarklassen, som är oförmögen och ovillig att spela någon progressiv roll (vilket Fanon korrekt påpekade) och som på tusen olika sätt är knuten till den utländska imperialismen.
Endast genom att arbetarklassen ställer sig i spetsen för nationen kan det imperialistiska herraväldets kedjor brytas. De nationella demokratiska uppgifterna kommer att kombineras med de socialistiska uppgifterna genom att expropriera inte bara de multinationella företagen, utan även de inhemska kapitalisterna. Slutligen kan revolutionen inte fullbordas inom de nationella gränserna utan måste bli internationell i sin omfattning. Endast genom den socialistiska världsrevolutionen kommer de underutvecklade, förtryckta länderna kunna få en framtid med ekonomiskt välstånd och verklig frigörelse.
Stalinisternas roll i Algeriet
Den bedrövliga roll som de stalinistiska kommunistpartierna i Frankrike och Algeriet spelade skulle få en betydande inverkan på den algeriska revolutionens förlopp och på Franz Fanons idéer.
År 1941, när Sovjetunionen gick in i andra världskriget på de allierades sida, släppte Frankrikes kommunistparti och Algeriets kommunistparti det traditionella kravet på algerisk självständighet. Anledningen till detta var att de franska imperialisterna allierat sig med Sovjetunionen i detta krig mellan ”demokrati och fascism”, och eftersom de inte skulle ha gillat kravet om ett självständigt Algeriet strök man helt enkelt det.
Detta var den förrädiska stalinistiska politik som kommunistpartierna i hela världen förde vid den tiden. Detta hade en fruktansvärd inverkan på den algeriska revolutionen och innebar att varken kommunistpartiet eller ens kommunistiska idéer i allmänhet kunde få inflytande över rörelsen.
Den tyska armén kapitulerade villkorslöst till de allierade den 8 maj 1945. I Algeriet, liksom på många andra platser, hölls demonstrationer för att fira befrielsen av Frankrike och nazisternas nederlag. I några av dessa demonstrationer deltog algerier som hade kämpat i kriget mot fascismen med den algeriska nationalistiska flaggan och med slagord mot Nazityskland, men också med antikoloniala slagord och krav på frihet för Messali Hadj, som var den historiska ledaren för den algeriska nationella rörelsen och ledare för det förbjudna Algeriska folkets parti (PPA).
I staden Sétif angrep polisen en sådan demonstration. De försökte få ner den algeriska flaggan och öppnade eld, dödade några av demonstranterna och utlöste händelser som ledde till en fruktansvärd massaker. Under några veckor i en rad städer – Sétif, Guelma, Kherrata – organiserade vita nybyggare beväpnade miliser med stöd av de franska myndigheterna och genomförde massakrer på algeriska araber. Den franska armén ingrep för att ”återställa ordningen” genom att utföra summariska avrättningar, använda flottan för att angripa Kherrata och genomföra flygbombningar mot städer och byar längre in i landet.
Än idag är det oklart hur många som dödades under det brutala franska koloniala förtrycket, men uppskattningarna varierar mellan att 6000 och 30 000 algerier mördades under dessa ”händelser”, som de beskrivs i den officiella franska historieskrivningen.
Detta var illa nog. Många algerier trodde att befrielsen från Nazityskland också innebar demokrati och frihet för Algeriet och ett slut på kolonialismen. De insåg snart att det inte skulle bli så. Det franska kommunistpartiet (PCF) spelade en bedrövlig roll i massakern. Vid den tiden ingick PCF i den franska nationella samlingsregeringen och en PCF-medlem, Charles Tillon, var minister för flygvapnet och därmed direkt ansvarig för flygbombningarna av algeriska byar.
PCF:s tidning, L’Humanité, beskrev händelserna som orsakade av ”Hitlervänliga provokatörer”. Det algeriska folket som firade segern mot nazismen och viftade med den algeriska frihetsflaggan var alltså, enligt PCF-ledarna, en del av en Hitlervänlig provokation!
Den 11 maj publicerade L’Humanité en kort notis: ”I Setif: fascistisk attack på segerns dag”. Det var en återgivning utan kommentarer (men med en tydlig rubrik) av en regeringsnot: ”Besvärliga element med Hitlerinspiration ägnade sig åt väpnad aggression i Setif mot befolkningen som firade Hitlers kapitulation. Polisen, med hjälp av armén, upprätthåller ordningen.”
Den 12 maj distribuerade kommunistpartiet ett varningsblad i Algeriets städer. Det var undertecknat av fem representanter för centralkommittén och krävde ”att man skulle avrätta revoltens anstiftare och de ligister som ledde upploppet. Det är inte en fråga om hämnd eller repressalier. Det är en fråga om rättvisa åtgärder. Detta är säkerhetsåtgärder för landet.”22
Det algeriska kommunistpartiet krävde i sin tidning: ”Vi måste omedelbart straffa organisatörerna bakom dessa oroligheter snabbt och hänsynslöst, avrätta revoltens anstiftare och de ligister som ledde upploppen.”23
I några av de drabbade städerna anslöt sig PCA:s lokala ledare till de franska nybyggarmiliser som utförde massakrerna, trots att några av deltagarna i de proalgeriska demonstrationerna också var medlemmar i kommunistpartiet. Detta skapade en fullständig spricka mellan PCF och den algeriska befrielserörelsen.
År 1956 inträffade ytterligare en avgörande händelse. Vid den tidpunkten röstade det franska parlamentet för att ge regeringen särskilda befogenheter att ta itu med den algeriska revolten som hade inletts 1954. Även PCF röstade för denna motion. Det stalinistiska PCF har en fruktansvärd historia när det kommer till den algeriska befrielsekampen. Detta kan inte ha gått Fanon förbi och drev honom längre bort från marxismen.
- F Fanon, Toward the African Revolution, Grove Press, 1988, s. 76, 90 ↩︎
- F Fanon, The Wretched of the Earth, Penguin, 2001, s. 84 ↩︎
- Ibid., s. 59 ↩︎
- Ibid., s. 122-123 ↩︎
- Ibid., s. 142-143 ↩︎
- Ibid., s. 161 ↩︎
- V I Lenin, “Rapport av kommissionen i den nationella och den koloniala frågan den 26 juli” Lenins valda verk i tio band, band 10, s. 183 ↩︎
- F Fanon, The Wretched of the Earth, Penguin, 2001, s. 31 ↩︎
- Ibid., s. 41 ↩︎
- Ibid., s. 103 ↩︎
- Ibid., s. 109 ↩︎
- Ibid., s. 86, vår kursivering ↩︎
- Se: A Aabid, ‘La grève historique des dockers d’Oran’, **El Watan**, 13 februari 2010 ↩︎
- F Fanon, **The Wretched of the Earth**, Penguin, 2001, s. 73-74 ↩︎
- Ibid., pg 74 ↩︎
- Se: ibid., s. 107 ↩︎
- Ibid., s. 78 ↩︎
- Ibid., s. 77-78 ↩︎
- Ibid., s. 78 ↩︎
- Ibid., s. 83, vår kursivering ↩︎
- J Aguiar et al., “Impermanence: On Frantz Fanon’s Geographies”, Antipode Online, 18 augusti 2021 ↩︎
- J L Planche, ”Massacres à Sétif et Guelma”, Le Monde, 7 maj 2005 ↩︎
- In G Madjarian, La question coloniale et la politique du Parti communiste français, 1944-1947, Maspero, 1977, s. 106 ↩︎